Monthly Archives

oktober 2015

livet

i en bubbla av choklad och nässpray.

vi6

 

jamen tro fan att jag lyckades dra på mig en förkylning mitt i allting.
oktober satsar då sitt allra bästa på att vara min värsta månad det här året.
och självklart bröt förkylningen ut igår, samma dag som Hugo åkt till Stockholm
för att jobba över dagen och inte komma hem förrän sent.

tur att Ebbe-Lous farfar tog med oss ut på lyxfika (pecannötspaj!!!!!!!!!)
och en kort promenad i höstsolen innan jag blev sjuk. knäppt ändå att

det kan braka loss sådär bara på några timmar.

 

när Hugo äntligen kom hem igår fick jag en tvåhundragrammare marabou schweizernöt
som hade ordinerats från apoteket till kvällsmat och idag fick jag frukost på sängen av

samma älskade med minibabblaren i släptåg.

inte mycket är så fint, som att vara omgiven av människor som
man älskar och som älskar en tillbaka, när man är sjuk.
inte mycket alls.

livet

bland gula löv i lila kappa och med starkt kaffe.

skov18skov20

 

skov1

skov17skov13

skov15

skov11

 

som en kan se så gör vi inte alls mycket häromkring. vi har varit kvar i Skövde ett par dagar, klätt bebis i
raggsockar, druckit cortado’s och promenerat runt bland löven. och förresten hittat det mest geniala bakverket:
en croissant med banan, grädde och nutella. ville direkt gifta mig och leva resten av livet med den människa som
kommit på den kombinationen.

 

fast så är ju Hugo ganska snygg och rätt bra på att steka pannkakor, så kanske stannar jag kvar och blir en
Bergström ändå…extra snygg är han förresten med frukostgröt på skjortan som en liten tvåtandad bebis
(med blåbärssmoothie på koftan) kletat på.

ha. jag har sagt det förut men tåls att säga igen; det nya livet, alltså, vilken karusell.

 
personligare.

kärlek i bitar.

 

gbg7

gbg8

 

gbg9

 

gbg3

 

 

dam2

 

alltså. jag har haft det så vansinnigt bra. det är så fint att få komma hem igen,
att promenera vid Domkyrkan med en bästa vän och sen dricka kaffe på da Matteo med en annan.

att inget någonsin förändras och att den alltid stående frågan är ‘hur tänker ni kring att flytta tillbaka?’
älskade människor.

förresten, da Matteo vid Victoriapassagen – det var där hela karusellen med Hugo började.
ett enkelt hej som fortsatte med världens bästa bebis och ett bröllop. mjo, livet är då märkligt mäktigt.

livet

bra, bra, bra. fint, fint, fint.

 

sk15sk12sk16

 

sk1

 

vi är här och det är nästan precis så bra som jag tänkt mig. vissa stunder är det ännu bättre.
Charlie har fått springa i skogen och jag hade en hel dag i Göteborg igår. den spenderades i

halvliggande position i en av Vapianos soffor med världens bästa människor, pizza och tiramisu.

precis så här vill jag att livet ska vara. jämt.

 
livet

vi gör det bästa av det vi har, med det vi kan.

 

halsd2

halsd1

 

jaha. då lämnar vi hela schabraket här. hejdå gulrutiga golv och allt sånt,

hej till skövdeskog och lite Göteborg. jag har packat med mig sju klänningar
och tänker att jag ska åka till Göteborg och promenera för mig själv i Vasa,
ner mot Haga. läsa till tentor och träffa en och en annan av mina bästa.

i Skövde ska jag ta långpromenader i skogen som börjar direkt vid trädgården
bakom Hugos föräldras hus, låta Charlie slippa kopplet och kanske baka kanelbullar.

 

jo men, det blir nog fint ändå med ett sånt här avbrott.

 

 
mamahood.

något litet vasst som gör en alldeles mjuk.

okej. nu drar det igång. renoveringen startar pang bom imorgon. så vi får åka härifrån
mitt i allting. hela vägen ner till Skövde och där blir vi kvar i minst en vecka.

så…egentligen skulle jag ha packat idag, förberett inför imorgon, men så fick jag tidigt
kaffebesök som sträckte sig hela vägen till middagsbesök, och det föredrog jag ju såklart
tusen gånger om. så sällan det är så numer, att en umgås med någon annan under så många
timmar hemma. liksom bara hänger. särskilt aldrig har jag umgåtts så med någon annan som
också har en bebis.

efter att Ann-Lo och Max åkt hem upptäckte jag en liten, liten vass kant i munnen på Ebbe
– första tanden hade kläckts under dagen! liksom, i smyg.

alltså. det känns inte som att det var särskilt länge sedan han föddes och nu har jag en liten
bebis som rullar runt, tjoar och har en tand. sex och en halv månad, liksom. vad är det? jo, allt.
sex och en halv månad är tydligen allt.

 
livet

en svans under bänken och den bästa av färgskalor.

 

host7

host10

 

host3

host4

host1

host12

host11

hugocharliehost13

 

vi gick långpromenad igår, köpte med oss kanelbullar, chai och kaffe. satt på en bänk och pratade om
föräldraledighet, om hur mycket vi längtar efter fler barn och om annat som hör livet till. Ebbe-Lou, som
slutat sova i vagnen låg nerbäddad och såg sig omkring och Charlie letade mest smulor under bänken.
det här är den nya vardagslyxen, tiden vi har tillsammans.

 

en man gick förbi oss och log. tänker att han kanske tyckte vi såg ut som en familj. kanske att det kändes.
det är så sällan en själv tänker på det, på att vi är en liten familj som tar sig fram på gatorna, förbi övergångsställen
och andra människor. självbilden liksom, kommer den någonsin fungera som den ska?
mamahood.

från mig till oss.

ind3

ind5

ind34

ind18

ind23

ind24

ind37

ind25

ind36

 

första gången jag förstod att jag hade lätt för att bli ressjuk var morgonen efter
jag kommit hem från Marseille.  länge låg jag kvar i sängen, stirrade upp i taket
och kände mig tom. sen glömde jag bort det.

 

andra gången jag förstod det, igen, var efter att jag varit i Indien. det var första gången
jag såg misär, fattigdom, rikedom, utsatthet, djurplågeri och gemenskap. en, ibland helt
absurd, blandning av allt.

efter den resan ville jag alltid vara på resande fot.
aldrig packa upp väskan, bara åka bort bort bort.

jag vet inte riktigt varför, men så var det. kanske var det bristen på kontroll som lockade
eller något annat som har en säkert jättelogisk förklaring kopplad till en teori knuten till
en barndomshändelse eller något annat invecklat och överkomplicerat.

okej, sidospår.

kort sagt ville jag aldrig mer vara kvar på en och samma plats.
året därpå besökte jag fem nya länder och ville göra det igen och igen och igen.

men.

 

så föddes Ebbe-Lou. och sedan dess vill jag inte alls vara långt borta.
istället vill jag bara vara nära. i vår bubbla med våra sovstunder, med en varm
bebisnacke och en nästipp att pussa på. med små armar kring min hals och
med en säng full av gosedjur och bebisstrumpor som mycket envetet sparkats
av under dagen.

för honom tar jag mig an vardagen precis som den är.

aldrig mer flykt, aldrig mer bara jag. alltid vi.

det bästa jag vet.

 
personligare.

någonstans finns en hund som är som en katt med blå ögon som ser igenom vemsomhelst.

 

vi pratar fortfarande inte om henne. om den vackra, mjuka fyrbenta
som vi lät somna in för tolv dagar sedan.

jag kan inte. när hon kommer på tal blir det snabbt nejnejnej stoppstoppstopp.

för jag kan inte värja mig.

inte på Vetekatten bland alla människor eller hemma mitt i vardagen.
det finns ingen plats där jag går säker, från den där våldsamma sorgen.

så jag måste låtsas att det inte hänt, att hon finns här någonstans och att vi snart ses igen.

även om jag vet att det är vansinne.

men jag vet inget annat sätt att hantera det på.
för jag vänjer mig aldrig vid döden, lär mig aldrig hur den ska hanteras.

 

det enda jag kan tänka är….att jag hoppas hon väntar på mig…
jag hoppas hon väntar på mig.
mamahood.

en bebis som säger mamma och som vill stanna i min famn.

– munnen går i ett nu för tiden. blåser han inte bubblor så gör han andra ljud
eller säger mamma eller mamamamama. jag vet att han inte förstår och att det
inte är riktigt menat till mig, men jag älskar ändå att höra det. imorse när Hugo
kom med honom till sovrummet tittade han på mig och sa mamma, klart och
tydligt. hjärtat hoppade nästan över ett slag.

– Hugo skulle lyfta honom ur min famn häromdagen men han drog ihop sig som
ett litet dragspel och uttryckte ett grinigt missnöje. han valde och han ville vara
hos mig just då. stort, stort, stort.

 -när han var två månader rullade han runt en gång, sen gjorde han det inte

mer förrän dagen innan han blev sex månader. resten av dagen rullades
det runt, båda lika glada varje gång, han för att han gjorde och jag för att
han kunde.

– han har ingen impulskontroll. handen åker ut och griper tag i allt inom
gripvänligt avstånd. ofta blir det ett av Charlies öron. ibland kastar han sig
åt olika håll när jag har honom i famnen. jag håller hårt och älskar att han
är så trygg och orädd.

min fina unge.
den bästa idé jag haft.