Monthly Archives

december 2015

vardag

för det som har varit, för det som är och för det som kommer – skål.

ny12

jul7

j1

han har blivit en vilding, den där lilla människan. han ålar sig fram snabbt och får han
ett bra grepp så ställer han sig upp. sen står han och svajar, medan han försöker komma
åt något som inte är till för honom. djupt koncentrerat med tungan i mungipan står han
där och försöker nå med sina små fingrar. livet är inte lugnt en sekund med honom och
det gör absolut ingenting alls.

hela livet, alltid, jämt vill jag ha en sån här liten omkring mig. med blossande kinder,
putande mun och en vilja som dundrar fram. en som kryper närmare mig när något är
läskigt och tittar på mig när något är roligt.

jag älskar honom, så djupt och så villkorslöst. han behöver bara vara, behöver aldrig
förtjäna min kärlek eller göra någonting alls för att få den. till och med när han slår mig
med en slev i ansiktet, drar mig i håret på morgonen eller väcker mig med att stå på alla
fyra i sängen och skrika maaamamamaaa, då älskar jag honom med. aldrig om, men, ifall.
villkorslöst och bottenlöst.

tillsammans med honom, med Hugo och med några vänner firar jag in det nya året. i
luggen som klipptes mellan feberfrossa och tidig morgon, med glitter på naglarna och
en bebis på höften. det blir inte likt något annat. men när blir det någonsin det?

jag har varit med om nyår med kyssar i nattlinnet på en bro, med gamla vänner, nya
kärlekar och på restauranger. med en skotträdd varg, i hemmets stillhet med chai i
sängen och skjuts till flygplatsen.

och även om jag är så djupt nostalgisk av mig som man kan bli och ständigt längtar bakåt
så finns det inget annat sätt jag vill fira in det här året på. med min bebis på höften, med
min man och med mina vänner. i mitt hem.

det som har gått, det har gått och det som har kommit det har kommit och i sanningens
namn är det ganska fint det med – att livet är så föränderligt, stort och kontrastrikt.

gott nytt år.
mamahood. vardag

bland gula blommor och blå skuggor önskar jag dig det allra bästa somgår att önska någon.

hemma9

 

hemma14

 

hemma8

 

hemma13

 

vi sover bland påslakan med gula blommor på och de flesta nätterna sover Ebbe-Lou mellan oss, men nu har vi
börjat vänja honom vid den blåmålade spjälsängen igen. han protesterar inte mycket, bara vi har tålamod nog att
natta länge. i smyg avskyr jag spjälsängen, den ser ut som ett fängelse. men jag är rädd att han ska ramlar ur vår
när vi är uppe på kvällarna så det får vara. säkerhet framför associationer.

skuggorna är blå och vädret är hårt. jag som älskar vintern längtar nu efter våren så Ebbe kan få vara utan den
tjocka mössan och efter sommaren så han kan plaska i en balja på innergården och åka vagn i bara blöjan.

för honom. om honom. det är det livet handlar om nu. det känns inte som en kompromiss, det är precis så som
det ska vara. mitt barn får ta plats, han får förändra mitt liv och han ska komma först.

om jag kunde skulle jag ge honom sommar livet ut.

 
vardag

där livet finns.

bord1v23

 

v20

 

min förkylning har slagit ut rejält. rösten sviktar och humöret dalar. energin beter sig som en sårad älskad, som
rymt hemifrån och vägrar komma tillbaka förrän jag förtjänar det. jag försöker locka tillbaka med nässpray, te,
kanjang och halstabletter.

 

utan ork blir min kropp bara ett skal, jag behöver energin för att själen ska få liv.

 

inte bara för att jag är sjuk men för att Hugo är snäll så ger han mig sovmorgon. han väcker mig sent med
Ebbe-Lou som drar mig i håret tills jag samlat tillräckligt med kraft för att vända mig om. de svarta ögonen
gnistrar av lycka. genast börjar han krypa på mig, ta på mitt ansikte och när responsen blir för vag smackar
han med munnen och tittar på mig. jag smackar tillbaka och han blir överförtjust. älskade unge, en dag kommer
du
vara en upptagen tonåring och ännu senare en vuxen man. så liten som du är kommer du aldrig att bli igen
och
jag sörjer det redan, samtidigt som jag längtar framåt.

 

han vill sitta upp så jag hjälper till. sen sitter han och guppar upp och ner samtidigt som han blandar kvitter
med otolkbara tjut. jag tänker att hans värld måste vara ljuvlig. jag lägger armarna runt honom, pussar på
ryggen, trycker sen näsan lätt mot hans revben och han skrattar högt. han gör det ofta – skrattar högt.
just det kan inte jag för halsen gör ont och när jag försöker säga något brister rösten.

 

för en gångs skull blir jag inte stressad av att vara sjuk. jag känner inte att jag missar någonting. annars brukar
det alltid bli svårt. men den här gången pågår livet för fullt här innanför våra väggar och det är alltid här jag vill
vara, med min Hugo och med vår bebis som skrattar liv i allt som finns.
vardag

om sånt som är och sånt som kommer.

vi ska vara på BVC idag. men vi vet inte vilken tid för Hugo har glömt.
så klockan åtta, med halsont, ringer jag dit och får veta att elva trettio
förväntas vi vara där. oavsett halsont så måste vi prata om säkerhet.

efteråt somnar jag och Ebbe-Lou tillsammans. jag behöver det lika mycket
som han, för jag är på gränsen till slut.

vi vaknar två timmar senare. han är sovvarm och medgörlig igen, ler bakom
nappen och lägger ansiktet nära mitt. just det är något nytt och hela världen
slutar snurra varje gång han gör det. carpe diem, lev i nuet, fånga ögonblicket
och allt sånt där är precis vad jag gör just då.

på med glitterkoftan, i med gröten och ut med hunden. det är kallt ute och vinden
får håret att virvla åt alla håll. jag hatar luggen som spontanklipptes dagen innan
och tänker aldrig mer. som alla andra gånger.

vi är på BVC i tid, vikten ska tas utan kläder och utan blöja så jag håller hans nakna
lilla kropp mot min från skötbordet till vågen och då gör han det igen – han lägger sin
kind mot min och håller armarna runt mig. vi stannar upp, jag stannar upp.
allting inom mig tystnar och blir lugnt.
aldrig hade jag kunnat tro att en så liten människa skulle kunna ha så stor makt
över mig. han är den största trösten i decembermörkret. han, och fragmenten i
bildform från sensommaren och hösten, som ett löfte om vad ljuset kommer med
snart igen.
vardag

dagarna, de hejdlösa.

kk

 

bok

 

 

vi vaknar tidigt. Hugo gör allt som behöver göras innan hantverkarna kommer. jag halvsover fortfarande men

håller hårt i Ebbes pyjamas. han kastar sig fram och tillbaka i sängen, rullar iväg och hänger nästan över kanten.
ibland kommer han fram till mig  och lägger sig nära en liten stund men inte för länge, snabbt är han igång igen.
och jag förstår ju – det finns för mycket att göra, man kan inte gosa med sin mamma hela dagen.

 

Hugo har gjort kaffe, jag får en stor kopp och i vardagsrummet har han tänt alla våra ljusslingor och slått på
Nyhetsmorgon. Ebbe-Lou kvittrar och inspekterar en slev, ett underlägg eller drar lite i min arm. ibland tittar
han upp på mig och bara iakttar, som om allting varit suddigt fram till nu. jag tänker att han är lyckan definierad,
i sin tax-pyjamas och med sin mörkblonda rufsiga kalufs. lyckan, lyckan, lyckan. kärleken, kärleken, kärleken.
jag känner allt det, jag förstår vad de alla pratat om. kärleken till sitt barn är stor och kompromisslös.

 

när han gnuggat sig i ögonen för andra gången så vet jag att det är dags för honom att sova. Hugo försöker

natta men just nu är det mest mamma som går att somna med. mamman som kan nynna i ett hus i skogens

slut om och om igen tills ögonlocken blir tunga och de små sprattliga armarna stilla.

 

Hugo tar över och sover tillsammans. jag som aldrig somnar sätter mig med mina böcker och min kalender.
den är alldeles ny och det känns nästan högtidligt att skriva i den. så jag gör det långsamt med min allra

finaste och snirkligaste handstil. Charlie sover nedanför mina fötter, solen börjar hitta in till vardagsrummet

och hantverkarna bygger upp vårt badrum.

 

godmorgon, världen, livet har börjat.