Monthly Archives

januari 2016

hemma. Västra kanalgatan

mitt i en köksrenovering och gult golv.

22128485632_77a9728d71_o

21518259614_3a0c12bda2_o

21953215908_f83ea257b8_o

21952917190_f3aa1c42c2_o

21518247944_19d8e8f949_o

22151263271_f331befb6d_o

det där köket. alltså det där köket. höggravid stod jag på IKEA och kom på kant med
en väldigt lättstött försäljare och sex veckor efter förlossningen rev vi ut allt vi hade.

vi är bra på det där, jag och Hugo, att göra allting samtidigt. vissa väntar, men vi
bara gör. här finns ingen ordning, vi föder barn och roddar en renovering av toaletten
samtidigt, vi är småbarnsföräldrar men jobbar och läser en kandidat samtidigt. tur är
väl det, skulle vi ta allting i någon sorts linje så hade vi med allra största säkerhet inte
hunnit med så mycket som vi gjort.

just den här tiden känns väldigt mycket när jag tänker tillbaka på den. sommaren hade
precis börjat och solen sken länge på dagarna. jag kunde upptäcka staden vi flyttat till
precis innan graviditeten slog till och förlamade

mig och jag och Hugo försökte fortfarande hitta någon sorts balans i föräldraskapet.
kanske det allra svåraste för oss, att avgränsa och förstå vad som är möjligt att göra och
inte när man precis blivit föräldrar. vi har lovat varandra nu att om vi får barn igen så ska
allting vara klart runtomkring. livet ska vara enkelt och vi ska inte ha några stora projekt
som kräver så mycket av oss. ibland måste en verkligen gå genom elden för att förstå att
den bränns.

det där golvet är förresten ett av de bästa valen vi gjort. jag var osäker när plattorna kom
och en tid efter att de lagts men nu är de nog det bästa i hela köket. de bryter av mot
snyggköket och retrokaklet och gör en liksom…glad
vardag

nytt men fint. men nytt.

MG7210

v8

m2

det snöar ute. vi sorterar i köket, jag och Ebbe-Lou. han på sitt sätt och jag på mitt.
det han kastar, det plockar jag upp, samtidigt går jag igenom lådorna vi fyllde i all
världens hast när köket äntligen var klart. där finns allt från marockanska kakelplattor
till superlim. ingenting är där det ska vara.

Tova och Wilma kommer på besök. Wilma är en månad äldre än Ebbe och far
runt som ett litet skott. Ebbe-Lou är först inte helt imponerad utan håller i mitt
ben och darrar med underläppen. jag känner mig behövd. samtidigt försöker jag
att inte förstärka det han känner men inte heller förneka det. det är en inte helt
enkel balansgång. och dessutom ganska ny. bebisen som skrattandes gick från
famn till famn på bröllopet har de senaste veckorna inte varit helt hejdlöst glad i
någon annan än mig och Hugo vid första anblicken.

men det ger sig alltid efter ett tag. som igår, och han och Wilma grejade på varsitt
håll, klappade lite på varandra ibland och såg till att överrösta mig och Tova vid
behov med diverse ljud. det är ett nytt liv, det här. att vara någons mamma och att
ses över en fika med en annan mamma. ganska fint, men ändå nytt.

inredning

jag skapar stilleben.

stil7

stil8

stil6

stil9

stilleben. jag älskar dem. länge har jag velat skapa grupperade stilleben men av någon
anledning har jag inte kommit mig för, förrän nu. under en av de, få, ensamma stunderna
jag fick igår råkade jag vända blicken mot skrivbordet. jag såg färgen, canvasplattan och
så började hjärnan lägga ihop ett och ett. vägen till något jag föreställt mig kopplades
plötsligt samman. så logiskt. så självklart.

så istället för att dricka kaffe, andas ut och vänta in att Ebbe-Lou skulle vakna och
dra igång festen igen så började jag måla. matt färg har snabb torktid så det var inte
länge jag behövde vänta innan jag kunde skramla ihop en blandning av saker och
prova min idé. en torkad eucalyptuskvist, en skrivbok från Afroart och ett pennfodral
som jag försöker bestämma mig för om jag ska skicka tillbaka eller inte. lite snett av
ren iver men det gör det hela nästan lite finare tycker jag.

vardag

färgen blå men känslan röd.

MG7194

ka25

MG7172

Hugo frågar om vi inte ska slå på en låt och dansa med Ebbe-Lou. det gör vi svarar jag.
vi låter musiken fylla vardagsrummet och jag dansar och studsar upp och ner med Ebbe
i famnen medan Hugo dansar fram de märkligaste stegen jag sett. och Ebbe, han skrattar
så mycket att han nästan tappar andan.

när vi står där mitt i allting tänker jag att kanske är det lite så här det är att ha familj. att
stå som två tokar en kväll i vardagsrummet och dansa och tramsa värdigheten ur sig, för
att locka fram högljudda skratt ur det allra käraste man har.

till slut valde vi förresten färg och nu har den stått i sovrummet sedan i lördags och väntat.
det går långsamt den här gången. men det gör ingenting. för jag börjar lära mig tålamod,
 att saker tar tid. och nya recept med grönsaker som färgar händerna lila.

vardag

tentor, familj och lite magi.

Hugo packade ner Ebbisen i vagnen och gick iväg och kvar blev jag.
med nybryggt kaffe, i morgonrock och med ord som måste skrivas.

helst av allt vill jag pussas med den lille som har börjat ta små, skrangliga
steg när man ställer honom upp.

som ler med sina två sockerbitar och som gosar in sig med filten hos mig när
han är nyvaken. men jag skriver tenta. två sådana ska lämnas in i veckan så jag
måste fokusera.

och det är svårt när man bor i en tvårummare med man, barn, hund och katt.
det ska jag inte sticka under stol med. men för att lösa det går jag upp på nätterna,
när alla sover, och plöjer igenom det viktigaste. det mindre viktiga tar jag på dagen
när koncentrationen kan sväva lite över det hela. Hugo tar hand om Ebbe-Lou och
till middag äter vi nyårsrester.

det är ingen jätteglassig tid just nu, men kärleksfull, det är den.

och viktig.