Monthly Archives

februari 2016

livet

om att befinna sig under ytan av allting.

_MG_9460

_MG_9661   

nu är jag hemma hos dem igen. allt är sig likt men ändå inte.
Ebbe-Lou kan öppna skåp och har vuxit minst en meter på både höjden
och insidan.

och jag, jag vandrar mest runt i någon sorts koma. liksom utmattad, trots att

jag haft det fa n ta s tis kt. men ändå som om jag har hela huvudet inlindat i bomull.
allting känns så stumt på något vis och tystnaden är så högljudd, ungefär som under
vatten. antar att det blir så när man kastar sig från ett tempo och ett liv in i ett annat.

livet

hejdå.

2016-02-17 13.33.10  2016-02-19 12.03.17

2016-02-19 12.17.05  2016-02-15 10.43.09

2016-01-28 13.55.39  2016-02-25 15.25.25

2016-02-04 15.06.46-1  2016-02-24 13.13.42 HDR

det är fredag på riktigt nu. och nu tar jag helg. med en tågbiljett i handen och med 
några klänningar i väskan åker jag hem till Göteborg i ett par dagar. för att träffa människor jag älskar djupt, för att dricka kaffe i Victoriapassagen och promenera
runt på långgatorna.

för att äntligen få prata om allt som är svårt och för att få berätta om sånt som är
roligt, för att få vara bland de som känner mig allra bäst och för att få andas ut.
som jag har längtat. varje dag. hela tiden.

hejdå rutiga golv, hejdå älskade lilla kärlekstomte, hejdå Hugo, Charlie och gröna bordet.
nu åker jag hem ett litet tag.
livet

glitter, puss och andras verktyg.

IMG_0152

IMG_0094    IMG_0224

efter den där sista gången som han vaknar kan jag inte somna om mer. så jag smyger upp.
mina två ligger kvar och Charlie slår följe till vardagsrummet. de vaknar några timmar
senare och jag klär min lilla i glitterkofta och kammar kalufsen åt sidan. han är glad men
trött.

vi tittar på Nyhetsmorgon och jag frågar om jag kan få en puss, det får jag. sen tittar vi
lite till och jag känner mig plötsligt mycket iakttagen. vänder mig mot honom och utan
förvarning kommer den där öppna lilla munnen

bestämt, och i mycket snabb fart, mot min. det är så hjärtat slutar slå
för att det glömmer bort hur det ska göra, när han gör så. känslorna blir så
mastodontenormastoraövermäktiga och herregud han har mig så lindad
runt lillfingret.

det kommer hantverkare men jag orkar inte mer. orkar inte vara pratig eller trevlig
om jag inte måste. vill att de ska ut ur mitt hem snarast för jag vill ha det för mig själv.
är trött på att ständigt möta främlingar någonstans på våra kvadratmetrar, att någon annan
har vår nyckel och friheten att komma och gå hur som helst. det är inte det

att de är otrevliga på något vis, men jag vill ändå inte mer. vill gå runt i underkläder och morgonrock, muttra grinigt för mig själv i min morgontrötthet och slippa kryssa mellan verktyg.

ändå planerar vi redan nya projekt för den här lilla lägenheten och jag tänker att det är
väl ändå märkligt hur man fungerar. vi är hopplösa jag och Hugo, på att inte göra någonting. och det är tröttsamt, men älskvärt. kanske det allra bästa med oss.
livet

om att vara behövd och behöva göra.

_MG_9320

_MG_9350

_MG_9369

_MG_9338-2

jag sitter i sängen och försöker skriva. strukturerar upp frågorna och försöker
vända och vrida fram vad de egentligen betyder. det är som att slänga ner samma
saker i en låda, om och om igen, skaka, öppna och se om det hänger samman nu då.
tentafrågor, såklart. alltid så mycket mer avancerat skrivna än vad det egentligen finns
anledning till.

åh detta tråkiga.

och detta svåra när man inte sovit en hel natt för att en liten varit oförklarligt ledsen.
och blivit hysterisk när jag försökt lämna över till Hugo. alltid annars är de två de bästa
av kompisar. men inte inatt. inatt var det bara jag

och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte tyckte om det. att bli vald av min lilla, att
vara behövd. att vara den som står och vaggar en liten älskad som lägger sin gråtiga näsa
mot min och tystnar i min famn. att känna hur hans lilla kropp trycker sig mot min rygg
och att få vända mig om och hålla om tills han snarkar in i sin filt.

mitt kaffe har kallnat och håret är rufsigt. någonstans tänker jag att om jag klär på mig
riktiga kläder och äter frukost kanske jag tänker mer klart. kanske. jag provar
livet

grönt.

_MG_9393

_MG_9391

_MG_9297

_MG_9289

_MG_9408

min kropp gör ont och är ganska matt, men själen den lever som aldrig förr.
jag köper några kvistar blommor och tar mig an projekt, går promenader och
åker till Söder.

det finns så mycket jag vill göra att min lust gör mig yr. när Ebbe-Lou sover middag
sitter jag bredvid, dricker kaffe och redigerar bilder till ljudet av små, tunga andetag.
på nätterna sover jag lätt för tiden är så knapp, precis

när jag somnat djupt är det dags att gå upp, antingen för att hinna med en buss eller
ett tåg eller bara för att vara med med min lilla tomte.

han har det inte helt enkelt just nu, trots att han skrattar så väggarna ekar och
glatt slår med vispen i bordet. de övre tänderna har brutit igenom men inte helt.
och emellanåt blir han så hjälplöst ledsen och jag tror det är för att det gör ont.
men det går över fort och snabbt är han på väg igen.

alltid är han det – på väg någonstans. ofta ser man inte mer än en liten rygg eller
små fötter som plötsligt försvinner iväg bakom ett soffhörn eller ut genom en dörr.
och när man hämtar tillbaka honom sprattlar han irriterat i luften.

ibland är vi så nära och ibland så långt ifrån. han är en helt egen värld, med rörelser,
ljud och allt som hör till. så fri och så oberörd. och allt det är hans, inte mitt och inte Hugos.

jag försöker vänja mig vid att släppa taget när han kräver det och aldrig tränga mig på.
vill han inte kramas så blir det inga kramar men vill han upp i min famn så behöver han bara sträcka ut armarna. men det tar tid, att lära sig vilken sorts mamma man ska vara
och det tar tid att upptäcka vilken mamma man är.

herregud, jag kan inte säga det ofta nog, att jag älskar honom så.
personligare.

om när vi grälar, vad jag missar och vardagens fragment.

_MG_9093

_MG_9130

_MG_9123

_MG_9128

_MG_9094

 det har blivit lite mjukare, livet.

det är klart, det är inte jämt lika drömskt som på bilderna, de är ju bara ett fragment.
ett ögonblick, en sekund, ett par minuter av en dag. särskilt därför mycket viktiga att
fånga. annars är det lätt att minnet bara sparar stunderna man plockar ur och in i
diskmaskinen, tvättar golv och sorterar smutstvätt.
men ja, mjukare. saker och ting kommer hela tiden lite mer på plats. Ebbe-Lou och
jag är återigen så nära som vi alltid varit innan, i veckan börjar badrummet kaklas,
plattsättaren är trevlig och högskolepoängen rasslar in med jämna mellanrum.

Hugo och jag, vi når hela tiden vidare, vi med. det är lätt att glömma, när man står vid
diskbänken och grälar, hur mycket man faktiskt tycker om varandra egentligen. för det
gör vi emellanåt, vi grälar och vi missar. särskilt när vi är trötta, stressade eller försöker
säga samma sak men använder olika ord.

och ibland kan det vara svårt att se varandra när man springer mellan mataffären,
blöjbyten, tentor och matlagning. då händer det att jag glömmer att han är min blixt.
som slog ner i mitt liv och röjde allting ur sin väg. den allra största kärleken och den
allra vackraste jag vet, med kråksparkar kring ögonen och med silverstänk
vid tinningarna.

mamahood.

denna någon.

_MG_8828

_MG_8795

_MG_8830

kvart över nio kommer Hugo och Ebbe-Lou in för att väcka mig. de har varit vakna
sedan klockan sex och nu börjar Ebbe yla för att han är så trött. precis när de kliver
över tröskeln till sovrummet börjar han låta som om han aldrig mer kommer att få sova
i hela sitt liv.

jag, som blivit, något morgontrött sedan jag fick barn, blir inte helt glad
över att bli väckt så här. blir till och med grinig, om sanningen ska fram.
Hugo försöker locka fram ett bättre humör med löften om en kopp kaffe,
men jag är i full färd med att tjura och jag tänker inte sluta. inte just nu.
dessutom vill jag vara ifred.

de går in i sovrummet, jag gör en dubbel espresso och tänker att jag ska
bläddra i min nya ELLE-tidning.

vardagsrummet är ett hav av leksaker och man får gå på tå för att nå soffan,
som också är full av grejer. sopar det som går att sopa åt sidan med handen,
och sätter mig i hörnet.

när det sista är uppdrucket hör jag hur dörren till sovrummet öppnas och två-tre
steg senare står de där, i dörröppningen. Hugo som uppgivet säger att någon hellre
verkar vilja sova med sin mamma och någon som ler mot mig bakom nappen med
trötta ögon.när jag kommer nära lägger någon sin panna mot min och blundar. länge
står vi så. och jag, som slutat tjura ungefär precis när leendet bakom nappen kom fram,
jag tar min bebis i famnen och går och nattar. sjunger i ett hus i skogens slut kanske tolv
gånger och vaggar långsamt tills han somnar djupt.

älskade unge, vad jag tycker om att vara med dig.
personligare.

ny plats, nya sätt och så småningom gamla minnen.

_MG_8747

_MG_8763

_MG_8765

_MG_8764

vi har hantverkare hemma, igen. och fortfarande ett rum för lite. så jag drar några streck
med eyelinern, klär på mig min allra svartaste klänning och åker iväg. en timme tar det
för att komma dit jag vill, en timme med pendeltåg och tunnelbana.

däremellan blir det några steg upp och några steg ner igenom Stockholms Central ihop
med många andra. jag lyssnar på Håkan som inte vill att Göteborg ska känna någon sorg
för honom och tänker att Göteborg behöver inte känna någon för mig heller. för jag börjar
vänja mig vid Stockholm och nya platser. med tiden gör jag dem till mina och så
småningom känns inte tiden på pendeltåget längre särskilt lång.

stadsbiblioteket är min slutstation och framöver också min nya arbetsplats, för nya tider
kräver nya sätt.
personligare.

en lista, om mig.

jag heter Sandra Victoria Bergström.

jag1

jag är ganska orädd och snart tjugonio. jag är gift med en Hugo och tillsammans
har vi en tokfin liten bebis som är född den första april tvåtusenfemton. oxen är mitt
stjärntecken och jag är otålig, känslig och har en personlighet som består av mycket ironi,
sarkasm och ödmjukhet. för att hålla det kort då.
fot1

jag är bra på
att ta mig an stora projekt lite huxflux och på att laga mat.

0121

jag tycker inte om när Hugo tänder alla lampor trots att det är ljust ute, svårtolkade personer och att vakna upp till ett stökigt kök.
jag läser kurslitteratur, bloggar och tidningar.

jag gillar när jag och Hugo köper med oss bakverk från ett bageri och fikar i vardagsrummet. vi sitter på golvet så Ebbe-Lou kan krypa fram och tillbaka
mellan oss med öppen mun och ta små bett av vårt fikabröd. och jag gillar när
jag är med mina allra bästa vänner och vi dricker kaffe på Da Matteo eller äter
långlunch någonstans och sen halvligger i en soffa ganska länge och skrattar högst
på hela stället.

paus 02


jag sjunger
“i ett hus i skogens slut” ungefär hundra gånger om dagen. varvar med “hjulen på bussen”.

jag älskar förutom de uppenbara? formgivningshistoria, lättsamma människor med
djup i och att klicka loss kopplet från Charlies halsband och låta henne springa lös i
en skog.

jag är inte speciellt bra på att förlåta, att hålla låg profil och att vattna mina blommor.

jag tycker om
mycket få människor, andra långgatan, en bra cappuccino och texter med flyt.

hemma1

jag är beroende av att kolla mailen, ta bilder med telefonen och trygghet, trygghet, trygghet.

jag har på mig en morgonrock.

jag dricker julkaffet som stått längst in i kylskåpet sedan december. allt annat är slut.

jag lyssnar på Ebbe som inte vill sova och på en båt som åker förbi genom fönstret.

annars är det mycket Håkan Hellström.

kak19

jag blir arg på personer som blir arga på mig för att jag inte svarar i telefon, som gör sig
omöjliga och när det råder brist på hyfs. förväntar mig hyfs och trevlig ton från de flesta.
blir också arg på människor som ger sig på utsatta, man sparkar fanimej inte på någon som
redan ligger.

gbg6

jag är rädd för att någonting ska hända Ebbe eller Hugo, för att jag ska gå itu innan jag kan flytta tillbaka till Göteborg och för att jag inte ska landa ett jobb efter utbildningen.

_MG_7670 kopia 13055374285

jag önskar varje dag att Nikita var här. att få klia henne bakom örat, höra henne sucka djupt eller bara få knuffa bort henne från sängen när jag ska sova. jag saknar henne så.
så mycket mer än jag någonsin kan förklara med ord.
jag är pinsamt dålig på att ….jag vet inte om det finns något jag är pinsamt dålig på? historia kanske. geografi, gångertabellen, avsked och avstånd. dålig ja, men pinsamt
vet jag inte?
jag är uppvuxen i Falkenberg och Göteborg.

listan har jag hittat hos un vélo
livet

en stycke fas avklarad och fredagskänsla.

0109

vi har haft en period, jag och min lilla. han har levt ut, med mig. bara mig.
nästan inte alls med Hugo. tvärtom. Hugo har varit favoriten.
jag har inte haft en aning om hur man hanterar det här, så jag har mest försökt
vänta ut det. men det har varit svårt. tålamodet har sakta sinat men precis när allting
kändes som sämst – då vände det. trots det tickar oron ändå på i bakgrunden, om jag
blev nedstämd av det här, hur ska det då gå med en ett-två-treåring? antar att

det är omöjligt att varken svara eller förbereda sig på.
just nu verkar det i alla fall vara över. varför vet jag inte.

kanske är det ljuset som för oss tillbaka till varandra. allting blir mycket lättare
med några strålar sol. idag har vi haft flera, de har gått igenom hela lägenheten,
vandrat över oss båda. Ebbe-Lou har suttit i vår säng, studsat upp och ner, inspekterat
en galge och pratat med mig. jag har sorterat ut bland kläder och påslakan, packat ner

sådant som ska ges bort och sådant som ska sparas.

vid sidan om planerar jag att sätta upp spetsgardiner och en tavelvägg.
men innan jag tar mig an något mer ska jag vältra mig i vårsol, fredag
och lite slarviga kramar från en liten som har fullt upp med att stå, gå
och upptäcka

varenda liten vrå som finns att peta i.