Monthly Archives

mars 2016

personligare.

om den kropp som är min.

IMG_1946

IMG_1928

den är så annorlunda nu, kroppen. så mycket mjukare, större.
tänker att jag vill vara snäll mot den, men under en dag som är dålig blir jag istället elak.
kallar den för saker, och ger den ingen energi att arbeta med, straffar den. ändå hjälper den
mig, tar mig framåt. hur jag än beter mig så är den mig lojal. och mestadels uppskattar jag
den, men ibland inte alls.
det tog mig flera år, att förstå den och acceptera den. att lära mig tycka om de mjuka
formerna och att ta den för vad den är. att sluta se mig om och jämföra den med andra,
att bli immun mot modemagasin och att sluta dölja. jag tycker i grund och botten om
den. den har tjänat mig väl, den hjälpte mig att nära ett litet barn. den hjälper mig att
komma dit jag vill, att lyfta och bära.

men ofta saknar jag, mina gamla klänningar. de som är en del av den jag varit tidigare,
de som påminner mig om resor jag gjort och ställen jag varit på. för i varje klänning finns
ett minne. och det blir, som att bära, ett sådant lindat kring kroppen. det gör mig trygg, på
något oförklarligt vis.
personligare.

mitt i allt som skvallrar om oss.

IMG_1712

IMG_1713

vi bytte rum. allt vi hade och som var tänkt att vara vårt, bar vi in i det största rummet vi
har och trots att det blev en röra, svår att ta sig fram i, så blev det så vansinnigt fint. mest
har jag stått och stirrat på hela alltet som blivit till en helhet. stort som smått både lyftes
fram och försvann in i något annat.

plötsligt blev allt tillåtet, ett skoställ blev till blomsterpall och en karaff blev till vas. som
om jag återigen var fri att göra precis som jag vill, liksom förut, innan allting delades upp
i lägenheten och liksom tappades bort. det ena behöver nog det andra för att fungera,
annars blir det mest osammanhängande, på ett sätt som gör mig frustrerad över att inget
känns riktigt bra.

det tar tid att skapa hem, det gör det. man måste prova, vrida och vända och det har jag
gjort till förbannelse. har skrivit det flera gånger förut men det är först nu som allting
börjar hitta sin plats. äntligen, äntligen.
personligare.

om när vi fyttade ihop. på riktigt.

DSC00299 13732258185

vi ligger i soffan, det är mörkt ute, vintern är här. men vi har det bra där vi är, med
varandras ben och armar slingrade runt varandras. med tillräckligt mycket ljus för
att jag ska kunna se hans konturer och musiken är alldeles lagom hög för att vi ska
kunna höra varandra.
vi är nykära. kan inte vara utan varandra och talar om vår kärlek som den största,
som den mest unika och gnistrande. precis som alla andra nyförälskade gör.

om några veckor ska jag ut och resa, sen blir jag borta ett ganska bra tag. men just
nu är jag här, i Hugos famn och allt annat känns långt bort. varje dag åker jag hit
efter jobbet, varje dag åker jag härifrån tillbaka.

första helgen vi började träffas gick vi och köpte en morgonrock och en necessär
åt mig. morgonrocken hänger i sovrummet och necessären står i fönstret. jag har
mina nycklar och jag kommer och går som jag vill. vi har inga säkerhetslinor, vi.
och vi spelar inte heller några spel. förälskelsen var så kraftig att vi missade de
bitarna. vi kastade oss bara hejdlöst in i varandra. kosta vad det kosta vill, det får
gå som det går.
det har bara gått tre månader. och vi har inte pratat om att flytta ihop, men vi gör det
redan ändå. och en kall vinterkväll säger han att han tänkt att vi ska flytta ihop på riktigt,
när jag kommit hem från resan. men vad spelar det egentligen för roll, fortsätter han, vi
kan lika gärna göra det nu om du vill.

det vill jag.

helgen efteråt bär vi in allt som är mitt och jag, nerpackat i flyttkartonger
tre trappor upp och in i hans lägenhet.

livet

bland vetemjöl och bakpulver.

 m3

 

kladdkaka. ta ut precis när man tänker det är nog lite för tidigt, några minuter till

 

sk9

 

islatte. mjölk, is och kaffe så starkt att bryggaren knappt vill vara med.

 

kak9 

havrekakor. med precis så mycket sjuttioprocentig choklad på, att det nästan blir för mycket.

 

sk5

 

sockerkaka. citron, vallmofrön och mycket florsocker.

 

 

kb4

 

kanelbullar. oavsett recept – strunta i mjölmängden och ha i precis så mycket som får degen att hålla ihop utan
att bli för lös. och överdriv alltid med innehållet.
mamahood.

för ett år sedan.

IMG_1075

idag, för ett år sedan, var jag beräknad att föda barn. det känns så långt bort, som om det
aldrig funnits en sådan dag. men det gjorde det. och den innehöll en hel del frustration och
säkert en hel del gråt med. jag ville inget hellre än att vara klar nu. få ut den där lilla ur
min mage. ha honom på den, istället för inuti.

Hugo jobbade hemifrån den sista tiden och jag tvångsvilade eftersom jag hade hört att de
flesta förlossningar börjar när kroppen har höga nivåer av ett visst hormon som man får
när man sover…eller vilar. ha. en vecka senare fick vi hämta ut honom, trots ivrigt, vidrigt
tvångsvilande.

men ja, ett år sedan. och idag har jag en liten person som kan gå själv och som precis
somnade i sin egen säng till en saga av Elsa Beskow. visserligen efter en hel timme av
kanske sjuttio olika faser och cirkuskonster, men ändå. win.
livet

fragment

 

– vi har grälat och när vi lägger oss har jag ångest. trots att vi sagt förlåt och allt är bra nu,
så känns det ändå inte så. när jag somnar gör jag det i en dimma av oro. på morgonen
väcker han mig med kaffe, i min favoritkopp som han stått och diskat. allting känns
trevande, men gesten är kärleksfull. under dagen blir de vassa kanterna från kvällen
innan mjukare.

– jag står framför spegeln och har precis varit gravid. längst ner på magen har jag
stygn och plåster, här och där har jag bristningar. några så ilsket lila att de nästan
blir självlysande. kroppen känns använd, ny och uttänjd. vem ska kunna älska den nu,
undrar jag.

– Hugo är hemma och jag ska vara effektiv. skapa, göra, producera. men jag fastnar
i frukost, lek och konversationer. inget rum går de att stänga ute ifrån, för ljudet rör
sig fräckt vart det vill. tar datorn under armen och chansar. går över gatan och
in på ett café. längst in finns det ett rum, med bara två bord. bingo. och jag
behövde inte ens ta på mig jackan. dubbelbingo.

livet

paris, precis hur vi vill.

IMG_1362

IMG_1056

IMG_0921

nu har den verkligen börjat på allvar, våren. människor fyller gatan på ett annat sätt än
tidigare, både spretigt och i grupp. jag klär Ebbe i hans finaste jacka med små katter på,
sätter honom i vagnen och går ut, jag med. vi gör vanliga glamourlösa saker, som att gå
till optikern och till mataffären. jag köper ingredienser till bovetegröt, glatt omedveten
om att det kommer bli bland det äckligaste jag ätit.

vi går ner till vattnet, jag har en extra stark cappuccino i handen som jag köpte på
vägen och jag har solen i ansiktet. mitt lockiga okammade hår antar en sorts lila
kopparton i ljuset och jag tänker att det där håret hade kunnat vara en del av en fri
och romantisk utstyrsel, i en annan tid. just nu är det bara en bortprioriterad bit av
en småbarnsmammas liv.

på bryggan gick vi många gånger precis när Ebbe-Lou var ny. nu står jag här med
mitt kaffe och min snart ettåring och tittar på ankorna. precis som mina föräldrar
gjorde med mig. vissa ting är då sannerligen universella. men det här passar mig,
att stå bredvid och låta honom uppleva. jag är alltså lite trött just nu på unik.

jag kan stå där ganska länge upptäcker jag. längre än Ebbe-Lou som plötsligt ger
ifrån sig ett uttråkat vrål och meddelar att det är färdigupptäckt. jag skakar på huvudet
precis som den gamla damen framför oss gör åt sin bångstyriga lilla hund.

och på vägen hem minns jag att det alltid var Paris jag ville ha, men konstaterar att
detta går precis lika bra det med. fortfarande Paris, fast på ett helt annat sätt
livet

här. nu. vi.

IMG_0961

så kom de tillbaka och jag behöver inte längre lyssna på radion för att jag är så ovan
vid tystnaden. det är återigen rörigt och högljutt här, trångt när det är dags att sova och
jag finner mig själv älska det, inklämd mellan mina två.

detta nya liv. och jag som hela tiden haft en tanke om att det är det gamla jag vill leva.
teori motbevisad, med råge.
mamahood.

det som blir kvar utan dig, är ingenting att ha.

IMG_9987  IMG_0046

jag kommer hem med ett fång blommor invirade i silkespapper. Charlie är den enda som
finns här, annars är det tomt. tystnaden slår mig så hårt att det nästan gör ont. blommorna
snittas om, ställs i vas och jag klipper ner ett par pelargoner. städar i köket och sen sätter
jag mig vid skrivbordet. det är nu jag ska prestera, briljera. nu i den där efterlängtade
ensamheten.

men jag går ut i hallen, stannar och tittar in i vardagsrummet. blir stående där en stund
och längtar, saknar. alla leksaker är precis där han lämnade dem. liten är han, men röja
kan han, det där lilla barnet.

mitt lilla barn. mitt alldeles egna, livliga, glittrande lilla barn.

herregud vad jag saknar honom. de små händerna som sliter tag i vad som går, som
petar och inspekterar. den där blicken som talar om att något är roligt eller att han är
trött. den lilla kroppen att bära och krama. de höga tonerna han får till när han är
missnöjd och den eviga kampen om huruvida modemet ska få vara ifred eller inte.

han fattas mig.

det plingar till i telefonen. Hugo har skickat en bild på min lilla som tittar ut genom
tågfönstret. hela jag blir liksom stum, för det känns svårt att han upptäcker nytt och
att jag missar det. blicken och reaktionen. en timme senare plingar det till igen –
Ebbe-Lou sover sittandes med sin filt.

jag är inte orolig. Hugo är en lika bra förälder som jag, i vissa fall till och med bättre.
men jag saknar. känner mig inte hel. och det blir så påtagligt här hemma. jag har inte
varit ensam här på snart ett ett år.