Monthly Archives

mars 2016

livet

ta mig till kärlek. känn ingen sorg för mig.

min fredag börjar med Linda som möter mig vid stationen. vi äter mexikanskt
på ett ställe jag aldrig varit på tidigare. maten är god men sällskapet bättre. intill mig,
vid ett annat bord, sitter ett litet barn och låter precis som Ebbe-Lou. i mitt andra liv har
jag också en sådan liten. saknaden finns där, den anslöt sig redan där hemma, så fort jag
pussade den lilla kinden farväl. men den är inte tung, saknaden, den känns lätt.

vi lämnar Tacos & Tequila, går från den tredje långgatan till den andra och jag köper
en cappuccino på Dirty Records. precis lika stark som jag minns den.

promenaden fortsätter genom Haga och Hagaparken. genom Vasa och till ett ställe
som säljer crepes. efterrätt är ett måste. särskilt med choklad och banan på.

Jonna ansluter sig till oss, vi går till Tapetmagasinet och tittar på tapeter, köper sen
med oss kvällsmat och åker hem. sju timmar har jag varit i stan. de gick så fort.
varför är det alltid så?

Hugo skriver att han saknar mig. jag saknar honom med. men inte så mycket att jag vill
komma hem än. jag är inte riktigt klar.

lördagmorgon vaknar jag tidigt. en hel natt utan att blivit väckt en enda gång, det var ett tag sedan.
hela kroppen känner det. jag möter Tove och äter långfrukost. från tio till tolv fyller vi på våra tallrikar
och pratar om sådant man bara pratar om när man känt varandra länge.

innan klockan hunnit slå fjorton möter jag Sara. hon har rött läppstift och känns elektrisk.
sprakande. det är första gången vi ses och vi dricker vin på en högljudd plats och berättar om
sådant som känns och om sådant som är fint. som om vi känt varandra längre än fyrtiofem minuter.

jag tänker att det är fint, att jag, som under en mycket lång tid inte känt så mycket för människor jag
mött – plötsligt känt det för hela två, den senaste tiden. äntligen. jag har väntat.

till middag kommer Jonna. vi väljer en helt ny restaurang, en indisk. och jag sitter där med
mitt naanbröd i handen och tittar på henne. tänker att jag älskar henne. är så glad över att
få avsluta min dag med henne. över att det är henne jag åker hem med ikväll. över att det
är hennes soffa jag sover på.

hon säger att det spelar ingen roll vad vi gör. jag får välja. hon vill bara vara med mig.
och jag tänker att ingenstans i hela världen, inte i något annat liv har jag varit eller kommer  
jag att bli så älskad och trygg som jag är med dem. med mina allra närmsta.

och idag åker jag dit igen, till Göteborg, till min allra bästa plats.

livet

en utflykt till Fotografiska och Guy Bourdin.

innan jag somnar bestämmer jag mig för att imorgon ska jag göra det.
vi ska gå på Fotografiska, jag och Ebbe-Lou. jag vill helst dit nu. på en gång.
imorgon.

och imorgon börjar såklart som imorgon bör – med kaos. jag har ingen skötväska
packad och jag m å s t e  duscha. jag korsar lägenheten, fram och tillbaka, in i alla
rum. Ebbe kryper irriterat efter för varje gång han kommer fram är jag redan klar
och måste någon annanstans. han får nog, sätter sig och ropar på mig.

jag går tillbaka och hämtar. bär honom på höften och försöker att inte låta stressad
när jag pratar med honom samtidigt som jag packar ner en sked, en mugg, ett par
nycklar, en plånbok, en filt, en napp, en extratröja, ett par blöjor, våtservetter och
ungefär resten av hela lägenheten. när jag tittar bort packar han ur och sen går han
ett par varv med gåvagnen och låtsas som ingenting.

vi säger hejhej till Charlie och låser ytterdörren. jag har inte ätit frukost och jag
har glömt hans haklapp.

men – vi är på väg.

vägen till Fotografiska är svårare än vägen till Mordor men vi kommer fram
till slut. första stoppet måste bli restaurangen, en småhungrig bebis kan bli stora
problem. jag värmer Ebbes matburk i en smutsig micro med sprucken tallrik och
köper mig en semla och en cappuccino. Ebbe håller låda mitt i restaurangen och jag
får bebispussar med smak av mozzarella och tomatsås. omöjlig att säga nej till när
han sitter där och är det finaste jag vet.

vi hittar ett skötbord och när vår affär med det är över är jag helt slut. tänker att jag
betalade nittio kronor för att värma en matburk och byta en blöja. men min lilla är
på så gott humör att jag blir det med. så vi går på utställning av Guy Bourdin.

modefotografi, lite film och några skisser. alldeles lagom bisarrt för att fånga mig
och på vägen ut köper jag med mig några vykort.

Hugo möter oss för en sen lunch och kaffe på Mariatorget. han går till jobbet och
vi tar tåget hem igen. utmattade men glada, för vi gjorde det. vi kom iväg och några
veckor senare och jag lever fortfarande på det.
livet

ränderna.

IMG_0551

IMG_0542 

IMG_0571

kanske samlar jag lite på dessa med, vaserna. jag hittar dem lite här och var,
undangömda i olika skåp. hälften av nyare modell, hälften har någon annan ägt
innan mig. just den här är en favorit. färgerna, ränderna.

som ett inre där den ljusblå randen är allt som är fint och tillfreds.
livet

när vi finns och när vi är.

jag står för mig själv vid ett hörn med blicken mot Grönsakstorgets hållplats.
solen strålar av vårljus men mina händer fryser. människorna som går förbi mig
rör sig på ett söndagsslött sätt. det känns i luften att helgen är slut.

själv sluter jag ögonen en stund. öppnar dem och ser universitetet. blir så tagen
av att se delar av hemma. så jag gör det igen. och igen. jag ser spårvagn nummer
elva. den som var min och Hugos ett tag. jag ser över bron, mot Vasa Victoria och
jag ser vägen mot domkyrkan.

förstår att det kan te sig märkligt om jag vore iakttagen, men det berör mig inte.
just då är det bara jag. jag och min stad.

jag lämnar mitt hörn för att promenera mot Valand. ställer mig och tittar ut över
Avenyn. tänker på blöta utekvällar, glittriga klänningar och höga skor. främmande
kyssar och starka drinkar. solnedgång, sommarklänning och röda läppar.
ett liv till, av tusen.

Jonna kommer gående mot mig. i handen har hon min väska och en påse med mina
euacalyptusblad jag köpte i fredags. vi låser in allting i tre skåp på Röhsska och sen
strosar vi runt där inne.

kanske hundra gånger har jag gått där. ändå vet jag aldrig vad som finns vart.
med armar löst hängandes vid sidorna går vi i mitten av allting. vi bryter den
där heliga tystnaden med höga skratt och meningar utan djup. vi ger liv åt de
stumma rummen med de ansiktslösa människorna.
någonstans där inne ber en skylt oss att lämna ett spår med nål och tråd. jag
broderar ett hackigt hjärta, med snören knutna som om det vore en ballong. sen
lämnar vi Röhsska för att gå till ett café högst upp på Avenyn. det har funnits där
i flera år men inredningen är ny. marockanska golv och stora fåtöljer.

vi tar plats, blandar högt och lågt. sen kommer Linda och några timmar framåt
halvligger jag avslappnat i en soffa. på ett café vid Avenyn och skrattar högst på
stället tillsammans med de mina.

precis som förr.