Monthly Archives

april 2016

personligare.

jag älskar dig, inflätat i alla andra meningar än “jag älskar dig”.

en blåsig septemberdag utanför operan, tog vi varandra i hand och fortsatte vidare i
livet. bara sådär. två veckor senare slog det mig ur ingenstans att jag skulle gifta mig
med honom. i grund och botten är jag en fegis så jag överraskade mig själv med att
vara så säker på just det. men med honom har jag alltid vetat. instinktivt.

fast för den sakens skull har det inte varit enkelt hela tiden. och jag undrar varför är det
så, att så fort kärleken nästlar sig in så blir meningarna så svåra att förstå, orden så svåra
att höra?

i början var han tokig i mig. och ja, jag vet hur det låter, jag vet. men så var det. han
skickade kärleksförklaringar som gick ut på att han inte kunde vara utan mig, han tog
mig hem till sin familj för att fira julafton och han sa gång på gång att han ville att jag
skulle bli hans sista flickvän. jag blev så tagen av att möta någon som kunde älska lika
djupt och starkt, som jag. kanske mest av att han var så enkel och rak i sin kärlek.

med tiden stillade sig hans stormiga förälskelse och blev till något annat. jag blev rädd
och tänkte att nu, nu var det över. jag såg inte hur de nykära fraserna byttes ut till den
sista kvällsrundan med hundarna och annat som gjorde min vardag enklare eller bättre.
tvätten, disken och nätterna med Ebbe-Lou. allt det andades kärlek men jag kunde inte
höra orden. jag förstod inte. och det är först nu jag börjar göra det. det är först nu jag
börjar förstå hur älskad jag är, på alla sätt. och att jag varit det hela tiden.

ja, det är en sanning, att vi gått ifrån att vara hejdlöst tokkära. att vi gått in i någonting
annat istället. en vardag med kärleken inflätad som små tunna glittrande trådar i form av
enkla gester. och jag vet att det talas mycket om kärlek som blir till vardag. om hur illa
det är och om att det är slutet. men jag vet inte, jag. kanske är det egentligen bara början
på någonting större.

livet

dovt, cirkus och nya toner. på alla plan.

 

jag har ju berättat för er om mitt samarbete med Nordsjö som går ut på att jag ska
måla om Ebbe-Lous rum. väggar, golv och snickerier ska få sig en ny klädsel.

mörkt, cirkus rött, gult och pasteller med mycket grått i. Lieke van der Vorst, med andra
ord. min allra största inspirationskälla vad gäller färg. i leksaksbutiken uppe på hörnet
stötte jag på hennes illustrationer för första gången i höstas. köpte med mig ett par stycken
då och sen har det bara fortsatt. det översta är det allra senaste i samlingen, dessvärre har
jag (eller Ebbe-Lou?) råkat sätta lite patina på det i hörnet. fast vad gör det om hundra år,
egentligen. skavanker blir det ju på allting.

utifrån Liekes bilder sätter jag ihop en färgskala för Ebbes rum. tänker att den här
kombinationen av nyanser är den finaste jag vet. lugn och sval men med starkare
och mer dramatiska inslag. ungefär så som den där lilla, som ska bo i rummet.

i lördags var vi iväg och hämtade färg från Nordsjö, ute på Ekerö. så nu står här
några hinkar som snart ska penslas och målas tomma. och jag längtar så, tills allting
är sandpapprat och färdigt, tills jag får tiden att stå och måla nytt liv i väggar och skåp.
som en sorts hyllning till sommaren, barndomen och hela livet.

vi börjar om, jag och rummet, vi börjar om.

 

personligare.

från mig till dig.

jag hade som mål i början av året att konsumera mindre och mer medvetet och det
sprack väl inte helt, men lite redan för någon månad sedan. kanske lite mer i helgen
när vi köpte en ny barnvagn och the skötväska of my dreams från littlelephant. och
eftersom jag fyller år på lördag bestämde jag mig för att smygstarta lite med två
vilt mönstrade klänningar. och en kvast nejlikor.

det är så skönt ibland, att bara få vara mänsklig, vanlig och lite kass. äta processade
frysrätter till lunch och middag, låta Ebbe leka med ett gammalt plastigt måttband och
bara acceptera att så här är det med. jag varken kan eller orkar ligga på topp hela tiden.
varje gång jag försöker slutar det bara med att jag mår sämre. istället tror jag på att göra
så gott man kan och ibland är det inte bättre än så här. imorgon kanske det blir det, eller
en annan dag efter det.

alltsedan sociala medier trädde in i mitt liv tycker jag det är svårare att behålla det
som finns kvar av en själv. och att acceptera den Helt Vanliga tillvaron som den är.
varje morgon när jag går igenom alla texter och bilder som laddas upp så matas jag
med nya normer och nya trender. inspiration kallas det ju, men i regel tycker jag det
borde kallas för något annat som jag inte kommer på just nu. det skapar en press hos
mig. inte alltid med ofta.

visst, det är ju ingen som tvingar mig till att delta, så jag ansvarar ju själv för vad det
gör med mig. det enda jag vill är nog belysa hur viktigt det plötsligt blev med prestation
sedan vi också började trycka upp det i ansiktet på varandra via sociala medier.

ingen vill ju vara den som är den eller den som är lite sämre än den andra. man vill ju
vara lika bra eller lite bättre. särskilt svårt tror jag det blir för vår generation som inte
är riktigt van vid att handskas med detta, i en framtid längre bort tror jag att de barn
som föds nu kommer att ha en annan relation till det. de kommer växa upp med en
större kunskap kring det hela.

jag menar, när internet kom in till min värld var det knappast hand i hand med Integritet.
det kom senare, när man förstod hur det hela hängde ihop och att de avtryck man satte
på nätet skulle finnas kvar för alltid.

det fanns kanske inte en helt röd tråd och kanske hängde ingen med alls. men jag ville
mest säg att det är okej att inte leva ett snyggt liv hela tiden eller prestera jämt. ingen
annan gör det. jag lovar. kram.

livet

i cirklar.

det var lite mycket, i torsdags. det tog hårt på oss, allra mest eftersom vi inte har någon
här som vi känner att vi kan be om hjälp när vi behöver.  vi har blivit så sköra, jag och
Hugo. för att få allting att gå ihop gäller det att vi båda är fullt funktionella. blir en av
oss sjuk så kollapsar systemet.

detsamma gäller när något oförutsett händer, som när Charlie blev biten i torsdags.
det var mycket tid som gick åt veterinärbesök och när någon gör sånt så måste ju
någon annan vara med den lilla, vilket i sin tur ger konsekvenser åt andra håll.
som ringar på vattnet.

man kan säga att vi är utmattade efter den här helgen men som tur är åtminstone
Charlie på bättringsvägen. operation och dränage på tre olika ställen i benet, en
tratt runt huvudet och både smärtstillande och så något infektionshämmande på
det. och såklart, tvätt av sår, två till tre gånger om dagen.

det är lite mycket just nu. helt klart. och inte riktigt på det sättet jag pratade så glatt
om häromdagen. men jag förmodar att det är så här livet kommer fortsätta se ut, det
är ju lite så här det alltid har varit – upp och ner, upp och ner.

personligare.

en ganska mörk fredag trots strålande sol och så var det med det fredagsfirandet.

gårdagen kommer jag förmodligen hålla i minnet för resten av livet.
vårvädret var precis så ljuvligt som man längtar till varenda dag från
och med november. fåglarna kvittrade etcetera, etcetera.

tills Charlie blev biten av en annan hund i rastgården.

det hela var egentligen ingens fel, utan en olyckshändelse. en tennisboll
och två bollfantaster. egentligen hör de inte hemma i rastgårdar, bollar,
men det händer ibland att någon har med sig en.

det blir med andra ord en fredag på djursjukhuset för oss.

så typiskt, så tungt, så ledsamt.

mamahood.

vi ska leva leva livet, vi tar allt, ja allt för givet.

från att varit fullt dedikerad till småbarnslivet, smutstvätt och bullbak till nytvättat hår,
örhängen och mascara på ögonfransarna. det är sådana kontraster i mitt liv, sådana jag
inte tror att jag hade klarat mig utan.

jag är inte gjord för att enbart vara mammaledig, det hade aldrig fungerat för mig. jag
behöver stressen och ångesten över att ha så mycket att göra att det nästan blir för mycket.
i många år har jag svurit och lovat mig själv mer av djupa andetag, njuta av stunden och
en sak i taget. men efter många misslyckade försök har jag släppt det.

jag behöver leva, göra, skapa. tack och hej till självhjälpsböcker och goda råd, jag vet var
mina gränser går. och de jag inte ännu känner till, de kommer så småningom att visa sig
för mig.

när jag är hemma med Ebbe-Lou ger jag mig på att städa, sortera, baka kakor, laga mat
och så vidare. alla hemmasysslor – hit me. Ebbe hänger på, antingen river han lyckligt
ut saker ur det ena skåpet medan jag viker och ordnar i det andra, eller så dammsuger
han medan jag dammar. när jag bakar springer han runt benen på mig, slår med bunkarna
mot golvet och ställer gärna upp och provsmakar.

när vi är hemma då väljer jag bort allt annat, då är det vi som gäller och jag gör bara
sådant där det finns utrymme för honom att vara med på ett hörn. skriver och publicerar
mina inlägg här, det gör jag när han sover middag och allt skolrelaterat tar jag när han
somnat. det är mycket sällan jag frångår det.

när Hugo är hemma åker jag på föreläsningar eller sitter för mig själv och redigerar bilder
eller skriver sådant jag längtat efter att få ner på papper. dricker  varmt kaffe, tar ett steg
tillbaka och samlar kraft och energi.

tänk om jag fattat att detta också var ett fullt värdigt sätt att vara mamma på med,
redan från början. är så glad, så tacksam gentemot mig själv som vågade hoppa på min
utbildning bara fem månader efter att Ebbe kom. att jag inte tvingade mig själv att bli
eller vara något annat än vad jag är. jag tror, i ärlighetens namn, att just det gav mig
möjligheten att bli den jag blev.


(rubriken kommer från Kents låt Egoist)

mamahood.

vi fanns här, det gjorde vi, i allra högsta grad. precis som alla de andra innan oss.

med blåbärsfläckar på tröjan och isbjörnar på rumpan. med en hand som varsamt klappar
hennes päls med strimmor från eftermiddagssolen i ansiktet och på händerna.

ibland uppenbara de sig för mig, scenerna. som om jag plötsligt råkat gå in i någons
mycket poetiska film. alldeles för vacker för att raljera kring, alldeles för ärlig för att
skratta lite åt.

det här är på riktigt, detta händer här och i mitt liv. på det målade brädgolvet som jag
både avskyr och älskar med alla sina jack och med sin historia från oss. som vi bar in
våra flyttlådor på, som slipades ner och som Hugo målade med pensel precis innan vår
första jul här. som jag målade om när de båda åkte till Skövde.

ett brädgolv som en gång i tiden tillhört en gammal fabrik, som säkert hundra andra
människor har gått på. just där sitter nu mitt barn och klappar försiktigt på ett par varma
hundöron.

jag undrar lite för mig själv, om vem som kommer sätta sina spår där om hundra år till.
eller om det bara kommer vara flis av det hela. tanken gör mig lite ledsen och lite tom
för det känns så smärtsamt att det är en sanning, att det en dag inte kommer finnas
någonting kvar av oss.

som om vi aldrig existerat. hur mycket vi än levt och hur hårt vi än älskat.

samarbete

vardagskonst + nordsjö.

vet ni. för ett tag sedan blev jag tillfrågad om jag skulle vilja göra ett samarbete med
Nordsjö. och det ville jag, såklart. det kändes helt rätt och rimligt. absolut något som
hör hemma i Vardagskonst.

tanken är att rummet till Ebbe-Lou, vårat tidigare sovrum, ska få sig ett lyft. väggar,
golv och snickerier. hela baletten. så jag sammanställer just nu en mapp med olika
inspirationsbilder och färgskalor.

när vi flyttade in hade vi en målare här som renoverade alla väggar förutom de i
vardagsrummet (de är bara målade, rakt av, helt enkelt för att jag inte orkade med
mer hantverkare). alla väggar fick slutligen väldigt mjuka grå toner och så var det
med det. neutralt och bra. jag som knappt kunde ta mig upp ur sängen ville inte se
en färgkarta till, orkade inte engagera mig i att vara personlig, unik, egen och allt
sånt där. neutralt, som sagt. toppen.

när jag kom ur graviditeten ville jag börja om på nytt överallt och färdigställa vårt
hem. skapa något åt oss att landa i, en trygg bas. stressen får annars ett väldigt hårt
grepp om mig när jag inte riktigt trivs. mitt hem är min borg, min själ och mitt lugn.
det är också därför jag ofta pratar om när saker och ting kommer på plats. för då landar
också någonting annat, inuti mig.

det har varit några vändor fram och tillbaka här vad gäller väggfärger. så till den grad
att vi har två olika kulörer nere i förrådet som fått ställas åt sidan och vänta på en annan
framtid. det var sådana som valdes i all hast. i en längtan att skapa ordning och nystart.
en yr morgon precis när graviditeten börjat göra sig märkbar, en tidig förmiddag efter
att Nikita somnat in.

men den här gången finns det ingenting som stressar fram ett beslut hos mig. så jag
tar mig tiden, sammanställer det ena och det andra. provar mig fram och känner in.
hoppas ni vill vara med.

personligare.

om föränderliga relationer, färg och strukturer.

fredag. vi vet ju hur det brukar bli med den för mig. ändå tänker jag att jag ska ge mig
på att fånga in den, fredagskänslan.

jag ska ta min lilla i handen och promenera ner till blomsterbutiken, köpa oss en glass att
dela på och smöret som saknas till de biscottis jag tänkt baka. i helgen ska jag gå igenom
en ny färgkarta över väggfärger för Ebbes rum och så ska jag förbereda en mall för att
analysera genusstrukturer i en bunt Pixie-böcker.

Hugo och jag längtar extra mycket efter varandra just nu så vi ska ta oss tiden att se
varandra och vara nära. vi gör ju allt det i vanliga fall med, men vår relation går hela
tiden upp och ner i olika nivåer. ibland är vi jättekära och liksom…strålar och ibland
är vi bara Sandra och Hugo som försöker få ihop vardagen, föräldraskapet och alla
andra projekt vid sidan om.

faktiskt första gången i mitt liv som jag känner mig trygg med att det blir så och att
det är helt ofarligt. förr har jag alltid jagat upp mig och tänkt att något är fel, fel fel.
många gånger har jag också kastat mig ur relationer så fort det blivit så, med tanken
om att det att det hela är över. mycket osäkerhet och väldigt fel referenser, kan man
väl säga. tur att det mesta går att förändra ändå.

glad fredag på er!

mamahood.

om det omätbara, ofärdiga och osynliga.

det är inte ofta han är borta längre än vanligt, igår var första gången på kanske ett
år som han jobbade över. så jag blev ensam med kaffet. och jag hade någon sorts idé
om att det skulle skärpa mina sinnen, få mig att göra någonting.

Charlie sov nedanför fötterna och Ebbe-Lou slocknade redan vid sexsnåret.
ingen särskild övertalning krävdes för det. en enda sovstund på hela dagen
hade gjort honom lika trött som mig.

så jag satte mig ner för att göra. men istället fann jag mig själv stirrande rakt
in i ingenting. som om något i mig inte alls ville ha kontakt med någon form av
produktivitet alls.

kanske har det varit det allra svåraste av allt. att förstå hur mycket man faktiskt
gör som gravid och som förälder. det är sådant som inte kan mätas med överstrukna
punkter, inget man kan knyta ihop och lägga bakom sig. det är så pågående, så ofärdigt
och fullständigt energidränerande. roligt, mysigt och värt varenda sekund av ens tid, ja.
men ändå krävande på en helt annan nivå än något man gjort tidigare.