Monthly Archives

april 2016

mamahood.

med allt som hör till.

de där lediga dagarna. jag älskar när vi har dem ihop. tillsammans slötittar vi på
Nyhetsmorgon och turas om att hålla Ebbe-Lou borta från allt som inte är tillåtet.
som att riva blad från mina växter eller stoppa stickkontakter i munnen.

vi går på promenader, beställer in en kopp kaffe och en kanelbulle på något café.
hjälps åt att få ner Ebbe i en sån där stol som är till för små, som han ju fortfarande
är. och även om vår sprattliga ettåring är av en annan åsikt och helst vill springa runt,
runt, runt i sina små skor så känns det ju inte orimligt att be om en kvart av hackig
konversation och hämta andan litegrann.

när vi avklarat den obligatoriska kampen om en lördagsfika och köpt en blomma eller
två så tar jag mig tiden att laga maten jag handlat i veckan. jag tycker om att hacka,
blanda och göra. ifred. det är något terapeutiskt över att få stå i ett kök, med rutigt golv
och göra lördagsmiddag.

vi äter i vardagsrummet, Ebbe går fram och tillbaka, rotar i alla högar och försöker
stoppa fingrarna i de barnsäkrade eluttagen. ibland går han och klappar Charlie lite
försiktigt och jag blir så förundrad över hur varsam han blivit med henne. med den
lilla handen stryker han under tystnad hennes öra och petar försiktigt på hennes nos.
ibland kommer han fram till mig, smakar av det som finns på tallriken, nyper mig i
tårna och gör sen något annat.

sannerligen ett nytt sätt att spendera helgerna på. med min Hugo och med den där
lilla typen som virvlar  runt benen och under bordet, som klappar hund och nyps. som
ler under lugg och är så modig tills det oväntat skramlar till någonstans och då mammas
famn blir bäst och han minst igen.

kanske låter jag tråkig och förmodligen inte alls särskilt spännande. men det gör mig
inte så mycket. för just den här delen av livet, den har jag längtat efter så länge. efter
stillsamheten och att vara tillfreds med det som är.

livet

du och jag. min blixt.

chokladbollar rosa nejlika slow coffeechokladbollar silverranka slow coffee artilleriet
rosa nejlika fredagsbukett chokladbollar vintage bordchokladbollar silverranka slow coffee artillerietchokladbollar rosa nejlika slow coffee chokladbollar

Hugo nattar vår lilla och jag blandar kakao med havregryn, socker, smör och lite till. när
Ebbe-Lou somnat kommer Hugo in till mig. han ställer in middagens disk i maskinen och
jag kokar vatten och tar fram kaffekopparna. bär in allting till vardagsrummet, går ut i
köket och säger att det är färdigt nu.

osten och vinet har bytts ut, de snäva klänningarna och jeansen från förr likaså. vi sitter
mittemot varandra med rykande kaffe, chokladbollar och med Håkan Hellströms dialekt
som ger oss en bit av hemma.

två föräldrar, den ena med otvättat långt hår i en slarvig knut. i skräddarställning och
kimono på pinnstolen. den andra med en avlägsen febers matthet kvar, i en urtvättad
tröja. en variant av nutidens vi.

vi blir sittandes länge. kanske två, kanske tre hela timmar. dricker kaffe som kallnar
snabbt, äter tills vi inte riktigt orkar mer och gör listor inför en efterlängtad framtid
som kan vara närmare än vi vågat tro.

dagen går från eftermiddag till kväll och vi har varit med varandra i flera år. ändå pratar
vi fortfarande med varandra, lyssnar och uppmuntrar. lägger fram förslag och snickrar
fram nya. stöter den enas tanke mot den andras idé och när han sitter där mittemot mig
och vi bara är så tänker jag att det är precis så här som jag vill att det ska vara. för mellan
oss, i all sin stillsamhet, sprakar fyrverkerierna starkare än tusen nyårsnätter samtidigt.

livet

en superb måndag.

min Ebbs somnade tidigt idag, så jag sitter med starkt, starkt kaffe och skriver om Island.
redovisning imorgon och min del handlar om det isländska språket. visste ni att de inte har
något minoritetsspråk och att polskan är det största invandrarspråket? att under 1800-talet
gjordes en utrensning av nya låneord som byttes ut mot inhemska?

sådant skulle jag nog aldrig reflekterat över om jag inte valt den här utbildningen. om
ett språk är välbevarat, om vikten av ett eget officiellt språk och på hur det stärker ens
identitet har jag nog aldrig filosoferat över särskilt djupt. jag har nyttjat det, men aldrig
tänkt kring det. inte som nu. och det är spännande på många sätt, språket är ju det största
vi har. vare sig det handlar om teckenspråk, kroppsspråk eller talspråk.  det är ju det som
gör oss till dem vi är.

vi hade för övrigt en väldigt fin dag ihop, jag och min lilla. vi var överens nästan hela
tiden och älskade varandra med kramar, pussar och höga skratt. jag var en glad mamma
som lät honom riva ut allt toalettpapper och solen sken in i köket medan jag lagade lunch.
bok läste vi också, ungefär sjuttio gånger läste och pekade vi på samma sidor och varje
gång blev han precis lika förtjust som den allra första.

herregud, herregud som jag älskar honom. det bästa jag har, tusen gånger om. alla
val jag någonsin har gjort har lett mig till honom och jag ångrar ingenting. han är
värd varenda ting jag någonsin tackat nej till och varenda idé jag någonsin gett ett
ja. älskade, älskade.

mamahood.

om det som inte syns men känns.

så, han blev ett, för elva dagar sedan, min lilla. ett helt år sedan jag blev någons mamma.

vi firade med en rosa prinsesstårta och kanske lite för många paket. det roligaste var
ju såklart påsen och snöret. men jag ville så gärna få ge. få vara bra och ge honom sådant
som är fint och roligt. jag ville vara bra.

och nej, jag vet. det där är inte att vara bra. det är det annat, som är. jag förstår. men
det har gått så fort att leva och förstå nya värderingar, att ibland agerar man så som man
är lärd. utefter det som fortfarande finns i ryggraden. ibland är man så simpel att man tror
att många, fina paket är betydelsefullt.

när jag stod i butiken och la fram både det ena, det andra och det tredje på disken, så
skämdes jag. för att jag kände mig transparent. som en sådan där konsumerande mamma
som inte fattat grejen. jag kände mig tom och som om jag inte visste bättre. hur giftfria
och ekologiska leksaker det än blev.

det är klart att de förstod, expediten som slog in och personen bakom mig, att det inte
är det där som är det viktiga. alla förstod ju självklart det, förutom jag. som köpte fyra
hela paket till någon som bara bryr sig om mat och närhet. vilken mamma. smaklös.
ytlig.

allra helst vill jag knycka på nacken åt det hela men de där osynliga pekpinnarna, de
gick igenom revbenen och hela vägen in. förmodligen mer en känsla än en sanning,
skapad av alla som minsann vet vad en riktig förälder är och som målar en helt svart,
om man inte riktigt får plats i mallen.

det är så mycket man ska vara och så mycket som man inte ska vara.
men tänk om det här är allt jag är, då? tänk om det här är allt som blir?

personligare.

från det mörkaste till det ljusaste.

kimon afroart väska indiska

det är nu det händer, vinterkappan läggs undan och allt det tunna åker fram. en scarf
och en kimono över en klänning är tillräckligt och så strumpbyxor i dräglig tjocklek.

jag har varit nere i förrådet och letat fram väskor och annat fint jag samlat på mig i flera
år. slänger sällan någonting. för efter ett år eller två, kanske till och med fyra, så kommer
livet tillbaka till den ena eller den andra klänningen jag tröttnade på för så länge sen.

inte allt sitter längre som det ska, men en hel del, så urvalet är ganska stort. egentligen
drömmer jag mest om bara ben och att inte behöva bära lager över lager. men till dess
är jag glad för det här, den kalla vårsolen som bjuder vårkappan ur förrådet och in till
uteserveringarna.

personligare.

integriteten och världen utanför denna.

IMG_2306

IMG_1682-2

ni gör mig modig. ni får mig att våga skriva mer, mer. era hejarrop och varma ord får mig
att kasta mig ut med ord och känslor som om det vore ett andetag och inte konstigare än
så. ibland tänker jag att jag borde lägga band på mig, kanske vara lite mer försiktig.
kanske borde visa på mer integritet. hela tiden har jag varit så säker på att jag är personlig,
men inte privat. tills nu. de båda har gått in i varandra och jag vet inte riktigt
längre vad som är vad. ju mer privat jag blir, desto mer sårbar blir jag med. vad skulle en
arbetsgivare tycka om den här platsen, om det jag skriver och om mig.

sociala medier har integrerats så mycket i min vardag nu för tiden. hela jag finns ute i den
digitala världen för den som vill se och känna på. i smyg avundas jag den som inte vet hur
en dator fungerar, som inte kan någonting om likes eller uppladdning som tar lång tid. det
är en frihet. men samtidigt är även det här en frihet. att kunna uttrycka sig, att skapa sig
själv.

att skriva är det jag kan, när allt annat sviktat är det orden jag lutat mig mot. som nioåring
lånade jag så många böcker att jag inte kunde ta mig hem. jag ringde och bad snällt, men
ingen ville hjälpa mig. det var mörkt, blött

och kallt, så som det är en vintrig eftermiddag. vägen hem kändes lång. plastpåsarna jag
fått på biblioteket gick sönder när jag gått halva biten. jag fick gå med dem i famnen. så
mycket behövde jag dem. orden. meningarna.

de andra världarna.
personligare.

när allt som är så himla fint egentligen borde vara någon annanstans.

IMG_2413

ranunkler och pioner. äntligen här. jag firade med att köpa en dubbelranunkel som står i
sin vas och gör sig fin. har provat det här med stora buketter, yviga och skrangliga men
kommer alltid fram till att det blir som finast med en eller två.

längtar för övrigt så mycket efter Göteborg just nu. visserligen alltid, men lite mer nu i
dagarna. vi har det fint här, i vår lägenhet och med ateljén som vi snart flyttar in i. en
spontan cappuccino med vänner på en solig uteservering ett par steg hemifrån och så
vidare. drömutbildningen i Eskilstuna, loppisar i Strängnäs och så

Stockholm runt hörnet med allt som hör till.

livet här är verkligen bra. kanske till och med drömmen, på många sätt och vis.
bara det att det utspelar sig på helt fel plats.

mamahood.

med pirayan.

_MG_9760

IMG_2325

IMG_0541
den där lilla börjar bli livsfarlig, främst för sig själv. obekymrat traskar han på här hemma,
rycker, drar och sliter i allt som finns inom räckhåll. som om han vill kontrollera att allting
verkligen sitter som det ska. kör runt med bordet på parketten och bryr sig inte om re bad word a
som blir. drar ner mina klänningar från klädställningen och sträcker sig på tå för att nå.

allting är värt att undersökas, särskilt eluttagen och allt som kan göra honom illa. han
lever farligt. jag och Hugo måste ständigt kasta oss efter, helst före och flytta på allt som
går innan han hinner fram. då ger han igen med att dramatiskt slänga sig baklänges och vi
får rädda honom på nytt så att huvudet inte slår i något hårt. det gör honom ännu argare.
såklart. min lilla unge.
när han, eller något annat, inte behöver räddas spatserar han runt i vardagsrummet, med
en strumpa i handen som om den vore en flagga. runt, runt, runt går han. ibland låter han
mig tro att jag ska få en puss. glatt och tacksamt putade jag med läpparna häromdagen och
kände hur den där tänkta pussen förvandlades till något annat än tänkt. istället för att
leverera en blöt bebispuss högg han tag, med tänderna, och bet mig istället.

som en liten piraya bet han sig fast och jag fick nästan bända upp den där lilla munnen
innan det lossnade. sen gick han iväg, som ingenting. själv satt jag snopet kvar med ett
stort bitmärke på underläppen. tur för honom att han råkar vara lätt att förlåta, trots att jag
inte ens får en ursäkt.