Monthly Archives

maj 2016

personligare.

flagg för livet!

bland flaskor som aldrig pantas och bänkskivor som aldrig plockas av står jag och visar
upp min nya sjal. som en flagga. den är kanske det mest färgglada jag köpt, annars är
det bara svart, svart, svart nuförtiden. det är ju faktiskt också en färg.

stressen som hållt mig i ett järngrepp börjar lossna och jag kan återigen leva. det är alltid
samma visa – livet kör över mig som en ångvält och jag håller andan och bara gör. hinner
inte riktigt skratta eller finnas till. men så fort det börjar lätta så kommer jag upp ovanför
ytan igen och kan återigen känna mer än bara linjärt.

visst vi har fortfarande S Å M Y C K E T kvar att göra, och det kommer ta lång tid med
tanke på att vi inte kan göra någonting samtidigt – en av oss måste ju vara med den lilla
hela tiden, men det känns ändå lättare på något sätt.

och just det, från och med idag är det bara 31 dagar kvar tills vi flyttar hem!

livet

mitt bali

nu när vädret varit kvavt, fuktigt och dovt har jag ofta tänkt på då jag drömde om
en klippa och vatten i turkosa toner. när jag vaknade i mitt mörka rum, förkyld och
sjukskriven, bokade jag biljetterna. innan morgonens första kopp kaffe hunnit bryggas
hade både kvitto och bokningsbekräftelse för en resa till Bali landat i min inkorg. några
veckor senare blev också Jonna med biljett. vi skulle åka tillsammans till Bali, rätt in i
regnsäsongen. vi hade kunnat vänta, men jag ville åka nu. det handlade mer om avstånd
än vackra hav att bada i.
på nyårsnatten kysste jag Hugo farväl och åkte. vi hade känt varandra i tre månader,
varit tillsammans i två och bott ihop i en.
vi reste omkring på ön, bodde på olika hotell. den första natten badade vi i poolen
som låg utanför dörren. nästa gång var det i en som låg på ett hustak. vi mötte surfare 
och åt bananpannkakor. satt halva nätterna och hela dagarna och pratade. lärde oss lite 
mer om varandra, älskade varandra lite till och kom ännu lite närmare.

utanför det sista hotellet sålde en man smycken. jag satt på marken med honom 
medan han åt sin lunch. jämte mig satt några barn och fingrade på mina armband. 
över hela hotellrummet låg våra klänningar kastade, på bordet låg alla våra smycken. 
på morgnarna åt vi frukost länge och de allra tidigaste satt jag ensam under taket på 
vår balkong och drack kaffe i den kvava luften och såg regnet falla.

Hugo mötte mig på flygplatsen med en bukett rosor och kysste mig länge. i taxin hem
höll han min hand. hemma öppnade jag väskan i hallen och alla klänningar vällde ut,
jag tog en dusch och vi gick en promenad runt Stigberget där våren slagit ut. vi åt pasta
till middag och jag längtade efter Jonna. fem veckor ifrån allt jag visste och kände
tillbaka till vårsolen, nyförälskelsen och valnötsbrödet från det franska bageriet på
hörnan. den bästa resan jag gjort, den finaste hemkomsten jag haft.

livet

hellre en fri fågel än en fångad kung

dagarna går i ett nu och jag söker mig till sådant som låter mig få vara. som att plantera
om tjugotvå olika krukväxter medan Charlie slumrar under bordet. två säckar jord och
sommarsol som står högt att svära över. växter som gjort sitt och växter som blir med
nytt liv. när den lilla sen somnat för natten skriver jag på min tenta medan Hugo jobbar
med annat.

mest längtar jag framåt, efter mina närmsta. de som alltid är nummer ett oavsett vilka
andra man träffar igenom livet. ofta har jag tillfälliga kompisromanser vid sidan, provar
nya och känner in. men alltid slutar det med att jag återvänder till kärnan, till dem jag varit
med så länge. inte konstigt att det varit så omöjligt att finna någon ro här uppe i landet, när
det som stärker ryggraden finns så långt bort.

nästan allting känns så just nu, som att jag tar ett steg tillbaka från allt jag provat
och liksom söker mig tillbaka till essensen av allt. till grunden.

jag tar ett djupt andetag och lägger undan allt som kallas prestige och allt som är
bottenlöst. från det som egentligen är utan någon särskild mening. tack för mig,
hejdå. det ska till och med bli skönt att byta den här tjusiga lägenheten mot den
kommunala hyresrätten som väntar på oss. bara en sån sak.

det är så lätt hänt det där, att ju mer man har desto mer rastlös blir en för då blir det så
viktigt att göra något av det. jag är övertygad om att det kommer bli skönt att ha mindre
att göra större av, istället för att göra större…störst.

och på tal om det så hade jag en kort tid hade stora tankar om den här platsen. jag
drogs med och tänkte att jag skulle göra något ordentligt av det. men så kom det till
handling och jag insåg att jag vill inte alls göra så. jag vill inte låta en sida på internet
diktera villkoren för hur min vardag borde se ut. jag vill inte sträva efter ett bloggvänligt
liv. det är själsdödande.

så jag avsäger mig allting, ger mig själv fria tyglar och lutar mig tillbaka några snäpp nu.
jag tror det kommer bli någonting bra av mig ändå. kanske till och med ännu bättre.

övrig inspiration

det nya köket.

 bildkälla: pinterest

det är ju en hyresrätt vi ska bo i, så det blir ingen särskild rymd att dansa runt på vad
gäller renovering. eller kanske så blir det, jag har hört att både köksluckor och bänkskiva
ska gå att byta ut genom hyresvärden och sett bilder på fina beslag, vit sten och grå toner.
men det låter så bra att jag inte riktigt vill tro på det än.

däremot kommer det finnas två hela väggar mittemot varandra, där matbordet ska stå,
att göra nästan vad vi vill med. först var jag så säker på att vi skulle ha tapet, men sen
började jag fundera på om det inte ska vara någon dimmig mintgrå, som på bilderna
ovan. och öppna hyllplan med keramik, trä, stål, glas och grönt. så långt ifrån det kök
vi har nu, det vi provade oss fram på och som vi älskar men snart ska lämna för någonting
annat, någonting nytt.

personligare.

från Karolina till oss, till livet.

det var ganska länge sedan nu, jag stötte på den. den vackraste texten jag vet. 
den mest självklara som gick rakt in i min själ. den är skriven av Karolina Modig
och jag vill dela den med er. i all sin enkelhet är den som en hyllning till livet, vilket
jag älskar. särskilt när den blir som till en påminnelse för vem det är jag vill vara.
och jag vill vara den som omfamnar romantiken, som skickar drypande kärleksbrev
och skriker kom igen och lev! precis så här. 

vi ska omfamna romantiken

stryka den varsamt medhårs och lova att inte ge vika för hårda ytor sans förnuft 
och vardagsrealism.
tvinna oss in i den låta varje ord fylla oss och bygga oss högre
klättra längs fasaderna med rosor i famnen och chokladkartonger i ryggsäcken.
till dem som fnysande viskar banalt ska vi skrika kom igen och lev! fortsätta fälla ögonlocken rodna sänka ansiktet och le.
till dem som vinklar de vassa armbågarna utåt och spetsar romantiken på spjut
ska vi skicka drypande kärleksbrev
lova att aldrig låta rädslan ängslan hjärnan vinna aldrig bygga beslut på gamla sorger alltid måla oss röda
igen och igen.
personligare.

för att jag är jag och för att jag är bra.

vi har slutat lyfta över den lilla till vår säng mitt i natten. jag slutade med det när Hugo var
i Skottland för att jag var rädd att han skulle vakna innan mig och smita ur sängen och ut
på, för en ettåring, farliga äventyr. han har inte protesterat mot det, istället sitter han länge
bland sina filtar och pratar för sig själv. ibland ger jag honom en pixie-bok att bläddra i
och medan jag vaknar långsamt hör jag sidorna fladdra mellan de små ivriga fingrarna. 
idag var det Hugo som tog med sig honom upp när pixie-boken inte längre räckte som 
sällskap. själv blir jag väckt kort innan jag måste iväg till Eskilstuna.
jag flyger upp ur sängen, in i duschen och ryser. det finns få saker jag avskyr så mycket
som att duscha direkt på morgonen. jag fönar håret, sätter upp det och har min nya
klänning på mig. den är svart och med spetsdetaljer till. inte alls särskilt bohemisk
men den känns ändå gjord för mig, för det nya jaget som håller på att träda fram.
på skåpet i vardagsrummet ligger kilten som Hugo hade med sig hem. jag hinner tänka
att det är så typiskt min man, att han så självklart bar den där som förväntat. så obrydd
och alltid så modig. vad andra tänker, det rör honom inte. och det är väl sisådär när det 
drabbar mig och oss, men ändå är det en egenskap jag måste älska. för den liksom smittar
av sig och hjälper mig att våga ännu mer än jag egentligen gör. kanske bär jag inte kilt i
Skottland, men ja, ni förstår. 
innan jag går försöker han få mig att bära en stor slokhatt. han säger att jag är tjusig 
och ser mycket italiensk ut. jag tycker mig se en sekunds besvikelse när jag tar av mig 
den och säger ‘inte idag’. sen kysser jag honom farväl och den lilla smiter iväg innan 
mina läppar hinner nudda pannan. 
på Pressybyrån köper jag kaffe och inser att idag är sista gången jag gör det. idag var 
sista morgonen som jag lämnade den lägenheten och köpte kaffet på den här platsen för 
att åka till en lektion i Eskilstuna. för att idag är årets sista lektion för mig. visserligen ska
en salstenta skrivas och en hemtenta lämnas in innan det här året är förbi, men det är ändå
den sista lektionen jag går på för den här terminen.
det känns stort. jag började när Ebbe-Lou var fem månader gammal och 
ibland tvivlade jag på om det verkligen skulle gå. och här står jag nu, två 

terminer senare. värt varenda sen natt, varenda orosmoln, “vafanharjaggjort”
och “dethärkommerfaaaaninteattgå”.

så idag är det jag som klappar mig själv på axeln och ger mig själv ett stort tack
för att jag är så förbannat envis och handlingskraftig.

personligare.

jag vill bara göra sånt som känns.

skrivkramp, heter det så? när man inte kan skriva? jag vet inte, men det är så det är 
just nu. det är inte det att jag lagt det här åt sidan, varje dag sitter jag med ett tomt ark
framför mig. det finns så mycket inom mig, så mycket som händer utanför. jag vill så
mycket. tänker och känner. och det gör mig stum, konstigt nog. 
min tillvaro känns så vacker och så meningslös på samma gång. framtiden känns så 
hård och så skrämmande samtidigt som den känns lovande och stor. jag är inte helt 
glad i förändringar, inte ens när de är av godo. det är så mycket som ska gå i lås och 
vägen är så lång med alla hinder som måste avverkas. och jag är fostrad med besvikelse
som grund och det färgar allt som kommer nära.
det är inte en ängslig person som bygger dessa meningar och ord med tangenternas hjälp.
men någon som känner starkt och liksom processar allting som sker. ofta kastar jag mig
med på tåget i farten, det är en av de allra finaste delarna av hela mig. att jag är orädd, att
jag bara gör och följer med. 
men efteråt kräver en annan del av mig tid att känna efter och fundera. och det i sin tur 
gör det svårt för mig att vara sammanhängande och konkret i det jag skriver, att beskriva
vackra vardagsdetaljer när sinnet snabbt försvinner in i en annan tanke som behöver 
tänkas.
och eftersom jag bara vill göra sånt som känns så skriver jag ingenting som är blanc. 
det måste finnas färg mellan orden och en sanning som knyter dem ihop. annars kan
det vara, ja, annars kan det vara.
livet

om att blicka högt.

okej så Hugo har lämnat mig och Ebbe-Lou. och Charlie. tillbaka kommer han på söndag
och till dess får jag ro det här skeppet själv. eller ja, fram till imorgon för då kommer en
av mina bästa vänner och stannar hela helgen. förväntar mig ändå mycket fina gåvor från
Skottland, kan jag tala om.

det här är första gången vi är ensamma så här, jag och Ebson. det känns annorlunda,
speciellt. jag tycker om det. att liksom prova det här, att känna på hur jag gör när jag
bestämmer helt själv och inte har någon att riktigt bolla med och att ta hänsyn till.
känns som en möjlighet till utveckling och självinsikt. 

jag har köpt fingerfärger och förkläde, kritor och såpbubblor. tänker att vi ska göra
det allra bästa av de här dagarna, han och jag. till mig själv ska jag köpa en stor bukett
blommor (glöm allt jag sa om att en eller två räcker) och göra pizza till middag på sparris,
citron och färskost. kanske möblerar jag om lite och bakar en kladdkaka när jag ändå är
igång.

det allra svåraste att få till blir den sista promenaden med Charlie, men Ebbe får helt
enkelt hänga på med overall ovanpå pyjamasen innan han går och lägger sig och så får
vi ta en tidig morgonpromenad ihop, alla tre. det ska nog lösa sig. i vilket fall har jag
stora förhoppningar inför den här helgen. fint så, vore trist att inte ha, tänker jag.

personligare.

tack och farväl till allt som aldrig var till för oss.

 
det är en av de där längre sommarkvällarna. solen tar lång tid på sig att gå ner och 
vi sitter i varsin del av soffan med en kopp kaffe i handen. Ebbe-Lou kastar
koncentrerat ut alla sina leksaker ur korgarna och kvittrar för sig själv. vi lyssnar
på Håkan Hellström och fastän vi pratar med varandra är vi ändå ganska tystlåtna.
den första juli är det tre år sedan vi lämnade vår stad och det vi känner till. den första
juli har vi längtat tillbaka i tre år och den första juli är det tre år sedan vi försökte bygga
upp ett helt nytt liv.  
det gick aldrig helt bra för oss. i sanningens namn försökte vi kanske aldrig tillräckligt
hårt. vi flyttade med öppet sinne men slutet hjärta. och det säger sig självt att det blir 
aldrig riktigt bra så. 
vi provade oss fram på Stockholms gator, försökte göra dem till våra. tänkte att om vi
bara hittar ett hem vi verkligen älskar så blir det nog bra och köpte sekelskifte utanför.
om vi kanske bara ansträngde oss lite mer för att lära känna våra nya bekanta så skulle
kanske vår längtan hem till de andra stillas något. 
vi tog långa promenader och försökte övertyga oss själva och varandra om att det
Göteborg som vi lämnat fanns nog inte ens kvar så det är nog bäst att släppa taget nu.

men Stockholm blev aldrig vårt, sekelskiftet blev bara till en hållplats att skriva lite
historia på och vår hemlängtan gick aldrig över. ändå fortsatte vi säga snart, kanske
sen någon gång.

och mitt i det så gjorde livet som det brukar – precis som det vill och kastade omkull 
allting med nya möjligheter. sådana som inte går att säga vänta eller lite till åt, så vi
tackade ja och tog ett kliv rätt ut i allt och ingenting och bestämde att väldigt plötsligt 
och mycket snart är det här livet förbi.
för nu, nu flyttar vi hem igen. den första juli, samma datum som flyttlasset gick 
upp till Stockholm för tre år sedan, blir dagen då flyttlasset går tillbaka.
nu börjar livet, på riktigt.
personligare.

gör, bara gör. eller?

jag sitter i trappan. händerna, de skakar inte, men de liksom flimrar. knappt märkbart, 
men de är fjäderlatta och skulle de försöka hålla något så skulle de tappa det. i mitt huvud
far de runt, tankarna. de är mörka och de är inte nådiga. jag har precis varit med och hållt 
i en redovisning om kommunikationsmönstret i ett annat land. det är många sådana nu,
redovisningar. och jag har svårt för dem. 
när jag sitter där på trappsteget tänker jag på de föräldramöten jag varit med på. på 
hur jag stod framför alla och deklarerade det ena och det andra och hur jag log mot
föräldrarna, gav dem raka och tydliga svar. och på hur jag kan gå in och ta ett helt 
rum fullt av människor och prata med främlingar. locka fram berättelser och skratt 
vid porträttfotografering av sådana jag aldrig tidigare mött.

och när jag lägger ihop det ena med det andra kan jag för mitt liv inte förstå varför det 

blir så svårt när jag ska göra sådant här.

en lärare talar om att det är mycket vanligt, att just det här inte är unikt. att vi är flera
som har svårt att tala inför klasskamrater. jag undrar varför det inte tas upp som en del
av utbildningen. kanske skulle det hjälpa att prata om det? utsätt dig för det, du måste
göra det, då går det över är det enda man säger. så konstigt ändå. att bara kräva att man
gör.