Monthly Archives

maj 2016

personligare.

ett vagt försök till att fånga dem, orden och meningarna.

jag tänkte skriva någonting om hur de här bilderna från Paris fick mig att uppskatta
att vi inte möttes innan jag hunnit leva mitt eget liv och skapa mina egna minnen.
att det känns så värdefullt nu i efterhand, att ha fått prova på olika versioner av mig
själv innan jag bestämde mig för att prova nya, ihop med någon annan, livet ut.

på något vis ville jag förklara hur det fick mig att känna mig mer självständig än
någonting annat, att jag har varit min egen och att det fortfarande finns så mycket
kvar som bara är mitt. att jag vet hur man lever på egen hand och att jag liksom
finner något fint i att inte alltid gjort allting hand i hand med Hugo, och att han
inte gjort allting hand i hand med mig.

jag ville skriva om att det finns ett värde i att ha älskat andra och provat flera liv
innan vi blev till det vi blev. att det gjorde det hela så stort för mig, att vi valde
varandra, med alla våra gamla liv och erfarenheter bakom oss. att allt vi någonsin
har gjort förde oss ihop.

men ingen rad blir liksom helt bra, så det får bli så här. typiskt onsdagar, tror jag.
vem kan författa någonting vettigt på en sådan.

livet

fem stora små.

 
 
– jag öppnar fönstret och ser att påskliljorna slagit ut och tänker att kanske är detta
den sista gången jag får se det.
– mitt tåg kommer om tretton minuter. i öronen hör jag Håkan sjunga om tro och 
tvivel till publikens jubel. solen målar mig med tjugofem grader och jag tänker
på nedräkningen som har börjat.
– jag står i hallen och speglar mig och Ebbe-Lou vill så gärna vara med mig. 
men jag ska snart gå och måste rita till en linje eller två på ögonlocken. Hugo 
tar sängöverkastet över huvudet och ropar på den lilla ledsna som glömmer mig 
på en sekund och styr stegen mot sin pappa istället. sen ser jag honom inte mer 
för han och Hugo gör en koja av överkastet, men jag hör dem. skrattandes.
– ibland kommer de, dagarna då jag är energilös och tankspridd. och när jag bäddar
om Ebbe-Lou som somnat för natten ser jag att han har potatismos kvar runt munnen 
från middagen och att jag glömde pyjamasen. jag tänker att vi har i allafall haft roligt
idag. så då gör det kanske inte så mycket att jag missade litegrann.
– Hugo ska göra tråkiga saker som att måla färdigt i köket och spackla igen hål i de 
andra rummen. jag bokar biljetter till Göteborg åt mig och den lilla. fem dagar blir vi
borta, biljetterna går inte att boka om och jag har inte frågat någon om sovplats. för 
jag vet att det finns flera dörrar att välja på. villkorslöst, välkomnande och självklart.

övrig inspiration

det finaste jag vet just nu.

källa: pinterest

det här är vad som finns i mig den här måndagen. mörkblå väggar, gröna blad,
tavelväggar, mycket färg, bohemiskt, ombonat och glatt. nytt och gammalt med
många kuddar och andra textilier.

älskar detta röriga, blandade. vill leva så här. ska leva så här.
snart.
 

livet

vi kanske ses, det finns en chans, på någon spårvagn någonstans

fredag och den så kallade fredagskänslan flyger ut genom fönstret nollfemtrettio. den 
där lilla, som är ungefär en meter hög, vaknar och blir nådigt förbannad när vi försöker
hindra honom från att smita ur sängen på egen maskin. sen fortsätter hans dåliga humör
för att han egentligen hade behövt sova en timma mer. 
klockan åtta har han somnat om och jag skyndar mig att ‘carpa’ som alla kallar det nu 
för tiden. för jag vet, att om jag inte tar den här stunden åt mig själv så blir det inga
mer idag. att sova två gånger om dagen, det har han slutat med.
innan han somnade rev han ut min garderob så när jag skriver detta och lyfter blicken
ser jag alla mina färgglada klänningar dekorera golvet. det stökiga brukar störa mig men
inte nu. kanske för att jag tycker så mycket om dem, allihopa. jag har inga plagg som ger
mig ångest där. allt jag inte längre kan bära har jag gett bort eller packat ner i en låda som
Hugo ställt i förrådet. det är bäst så, tänker jag, att bara ha kläder jag trivs i.
vet ni. jag vill mest säga att jag är lite lycklig just nu. detta flyktiga, svårfångade 
sinnestillstånd har äntligen landat hos mig och jag har på känn att det kommer bli
mer bestående väldigt snart. så det gör mig ingenting att fredagskänslan inte är här.
för jag tror att vi ganska snart kommer ha fredag varje dag.

fin helg, på er.
kram

livet

ingen annan som kan göra det ni gör med mig.

vi lyssnar på Veronica Maggio, Ebbe-Lou gungar i otakt och ler stort. idag är han
mammig. försöker Hugo ta honom för att jag ska få lite arbetsro så skriker han högt
och stora tårar kommer fort. så jag släpper det jag gör och dansar med honom. helst
vill han vara i min famn, så jag lyfter upp och han skrattar. Hugo sitter i morgonrocken
och dricker kaffe, han är nyklippt och snygg. solen har vi försökt stänga ute så gott det
går men den hittar små springor att komma igenom.

tvätten hänger på tork och Ebbe har spridit ut leksakerna jag plockade upp igår kväll.
på bordet ligger små lappar med slarviga anteckningar och böcker om interkulturell
kommunikation. det är stökigt här och vi skulle behöva dammsuga och skura ugnen.
men vem hinner det.

det är en fin morgon. Hugo lyckas till slut lura sig till Ebbes uppmärksamhet, han jagar
honom i vardagsrummet och den lilla blir så glad när han springer ifrån att han tjuter
högt, lyckligt och ramlar flera gånger om.

den här lilla sfären vi har, vår alldeles egna, den är så lätt att älska. så långt ifrån det
man alltid trodde att man ville ha. så stillsam, så händelselös men ändå så full av liv
och intensitet. och jag värdesätter det, så högt.

personligare.

från det vi byggt till det vi längtat efter.

det tog så lång tid, att göra detta till hem. att känna det och inte bara höra att det var
något man sa. aldrig hade jag trott att jag skulle hamna här, aldrig tro på att livets
största som kunde bli – skulle vara här.

precis när vi börjat landa så började allting röra sig igen. det som vi hela tiden tänkt låg
flera år framåt, fanns plötsligt bara två-tre månader bort. en chans man måste ta, en risk,
en möjlighet.

maj började vansinnigt. på det bästa av sätt. men.
jag får liksom inte ur mig orden. inte än.

mamahood.

om när det blev allt annat än jag tänkt mig.

jag tänker att jag ska vara tjusig, när jag stoltserar med min gravida mage. jag ska ha
fina klänningar och njuta av den där lystern det sägs att alla gravida kvinnor får. håret
ska bli till ett svall och det ska stråla om mig vart jag än går. egentligen ska jag inte ens
vara särskilt gravid, utan jag ska bara vara lite gravid.

så var det jag sa, den där söndagsmorgonen i sängen klockan har-ännu-inga-barn.
jag ska bara vara lite gravid ett tag och sen ska jag föda lite.

lite.

jag spolar ofta tillbaka till just den scenen. och ibland önskar jag att jag kunde gå fram
och slå till mig själv, hårt, med en tegelsten och tala om att det finns inget som heter
”lite gravid”. särskilt inte för dig, för just DU kommer att bli så jävla gravid att du
hellre kommer ha velat bli överkörd av ett tåg. glada, ovetande stolle.

tio dagar efter den där morgonen i sängen har jag lyckats med mitt nya projekt – jag
är gravid. men jag vet ingenting än. i en romantisk dimma lovar jag Hugo att inte ta
några graviditetstest när han inte är hemma, men någon vecka senare har jag tappat
tålamodet och finner mig själv gapandes i hallen att ”det här är  min kropp och jag
gör vafaaaan jag vill!”. i efterhand tänker jag att just den reaktionen egentligen
talade mer om vad som var på gång, än någon av de där värdelösa stickorna.

Hugo suckar och jag fortsätter hålla igång apotekets ekonomi genom att tömma deras
lager på graviditetstest. det blir så många inköp av dem att ibland känner jag att jag
måste varva och gå till mataffären istället. man vill ju inte att någon ska tro att man
inte förstår att man måste vänta eller att det inte syns tidigt. nej, det vill man ju
inte.

till slut kommer det, det där andra lilla strecket. vi är nyinflyttade i en lägenhet som inte
alls bara behövde lite färg och kärlek utan ROT-avdrag och hantverkare. jag är i vecka
sex och jag berättar för alla jag möter. jag är så tagen av att jag är med barn och över
att jag mår så bra.

när jag går in i vecka åtta blir jag förkyld. det är högsommar och värmen är olidlig. i ett
mörkt rum med en ledsam liten fläkt bredvid sängen ligger jag, utslagen. förtrollningen är
bruten och verkligheten har dundrat in. för ihop med förkylningen kom också illamåendet.
i flera månader blir den där sängen min flotte medan hela världen är ett hav som stormar.
och jag, jag är mer sjösjuk än sju sjösjuka sjömän samtidigt.

de där fina klänningarna hänger länge orörda i garderoben för den enda uniformen jag bär
består av min morgonrock. till den matchar jag otvättat hår, likblek hy och en mycket
grinig attityd. några veckor senare får jag inte längre på mig skorna själv. fast det spelar
ingen roll, för jag kommer ändå aldrig längre än till ICA innan jag blir för trött och måste
vända tillbaka.

min mage börjar växa och jag är lite stolt mitt i allt, putar med den framför barnmorskan
som berättar att det där bara är gaser.
 snopet slutar jag puta. 

min vänstra fot svullnar upp,
jag får astma och så småningom kommer jag inte upp ur soffan mer. värdigheten har
lämnat mig för länge sen och hela tiden hör jag orden ”jag ska bara vara lite gravid” i
bakhuvudet. jag känner mig lurad. och vart i helvete är min lyster?

till slut är det dags att ”föda lite barn”. jag går en hel vecka över tiden och varje dag sitter
jag i soffan och fulgråter. jag ber alla sätta igång min förlossning, men ingen vill. varken
receptionisten, barnmorskan eller städerskan på Mödravårdcentralen. inte ens Hugo trots
att jag lovar att allt som behövs är att han petar lite med en virknål. jag har nämligen läst
det på Internet. och så är jag desperat.

vi går på överburenhetskontroll och får veta att det där lilla miraklet i magen plötsligt
lämnat sin kurva och gått över till en annan. en viktskattning görs och miraklet beräknas
väga fyra komma åtta nu. jag får ett sammanbrott och gråter fulare och högre än jag
någonsin gjort och barnmorskan ser orolig ut. förlossningsläkaren stammar fram att
ett snitt skulle nog vara att rekommendera i det här läget. så klockan 07 dagen efter
infinner jag mig för ett sådant.

när skalpeller och sprutor tas fram svimmar Hugo. resten av förlossningen ligger han
utanför på en egen säng och får dropp. 

själv är jag hög på morfin och lycklig för att det
snart är över. jag känner hur de rör i min mage och hur det plötsligt lättar. efter ett tag
kommer en barnmorska fram med någonting litet i famnen. det lilla väger 50002 gram,
har svarta ögon, är alldeles tyst och ser orimligt förbannad ut. h
an blänger på mig, jag
älskar honom. sen åker jag till uppvaket och vickar med fötterna tidigare än beräknat.
får åka ner till Hugo och den lilla arga. får äntligen upp honom på mitt bröst och han
somnar med huvudet under min haka.

ungefär så här gick det till, en av de gångerna när det inte blev riktigt som jag tänkt mig.

livet

om att ha fyllt tjugonio.

jag visste att någonting var på gång. flera gånger sa han att jag skulle få en bra
födelsedag, att det här skulle bli en av de bästa jag haft. och kvällen innan, när vi
skulle gå och lägga oss, försade han sig. så min födelsedag började redan då, när jag
fick veta att två av mina bästa vänner skulle komma upp från Göteborg och överraska
mig.

min lilla vaknade och slängde armarna runt mig och åh, jag älskar livet lite mer när
han är på det humöret. jag fick presenter och tid att läsa i min nya bok, frukost ute,
påfyllnad av den redan befintliga buketten jag gett mig själv dagen innan och så en
till födelsedagsbukett, från Hugo. i kylen fanns det två tårtor som Hugo hämtat efter
jobbet och goda ostar från saluhallen. så gränslöst, så mycket och tillåtet.

mina bästa kom och sen följde det allra finaste – fragment ur det livet jag längtar till.
medan jag lagade en indisk gryta höll de alla efter Ebbe-Lou, en gick ut med hunden
och en städade undan från köksbänken.

det är något ljuvligt över det stilla, över ett hem med goda vänner, med en Hugo och
med en liten som springer runt benen på en och smakar av allt som går. jag kände mig
omfamnad och mer lugn i själen än jag gjort på länge. de har den effekten på mig, de jag
älskar och känner mig trygg med. de som känt mig så länge och som vet så mycket. de
som hjälper till att se efter min son och som frågar ska jag hjälpa till.

han hade rätt, det var en av de bästa födelsedagarna jag haft.

tack, älskling.