Monthly Archives

juni 2016

personligare.

ett avsked. från mig till er.

då var det dags då, att tacka för mig.
 jag har alltid tyckt om att gå när festen är som roligast, 
och det är vad jag gör nu – jag lämnar Vardagskonst. 
och jag har ingen aning om det är för alltid eller för en vecka – vill 
inte säga att jag avslutar någonting men inte heller att jag tar en paus.
det enda jag vet och känner i mig, är att det är dags att vända blad,
att låta någonting annat ta plats och att vända blicken någon annanstans. 
  tack, tack alla ni som tittat in här och som lyft mig till skyarna med 
varma, fina kommentarer. det har varit ett nöje att få tala med er och aldrig 
hade jag kunnat föreställa mig all den kärleksfulla respons jag fått.
ovärderligt, är vad det har varit.
så tack, tusen tack. 
och adjö, för nu.
mamahood.

om det där andra som också hör till.

mitt allra bästa tips till småbarnsföräldrar? mönstrat, bär mönstrat. döljer alla fläckar, garanterat. mitt nästa? skaffa barn i ett kollektiv med minst tio andra så ni kan skicka ungen vidare när ni inte fått sova mer än fem och en halv timme och måste bråka er fram för att få igenom ett blöjbyte eller nattning. och det tredje – köp dubbel årsförbrukning av kaffe redan innan förlossningen. och nej, vifta inte med den där jag-dricker-inte-kaffe flaggan i ansiktet på mig, förr eller senare kapitulerar alla.

ja den här härligt pastelliga tonen där sammanfattar väl min dag ganska bra. för precis så tydligt som det framgår – så trött är jag. vi har kraschat rätt in i någon sorts överjävlig fas där det pratas nattskräck och jag flyttar snart ut. kanske är det tänder på gång, jag vet inte, men hårt är det just nu. jag vill inte lämna ut för mycket men det är oerhört mycket missnöje, gap och skrik. och mitt i det står jag och försöker samla mig när Hugo åkt till jobbet.

det hela brukar bli bättre efter första sovpasset men finns ändå kvar där vagt under hela dagen. jag förstår ju såklart att om JAG tycker detta är jobbigt så är det förmodligen hundra resor värre för den lilla, men det är svårt att vara logisk, vettig, sval och vuxen just den sekunden det skall hanteras. som tur är kompenserar han med pussar, klappar, high fives och att imponera på mig genom att lära sig nya saker på sekunden.

älskade unge, vad är det som pågår?

inredning

om sådant man vill hänga på väggen

vet inte varför det ska vara ett sådant komplext projekt att hitta rätt tavlor. ofta faller jag
för en tavelvägg utan att egentligen titta på motiven och sen faller det hela platt. en tid
ramade jag in allt jag tyckte var fint, men det blev för spretigt och allting liksom försvann
in i mängden.

nu vill jag helst ha tunna linjer och enkla former, både dramatiskt mörka färger och
så även skira ljusa. och allra helst inget mindre än femtio gånger sjuttio.

när vi kommit i ordning vill jag gå igenom Hugos teckningar från konstskolan,
en och en annan från hans timmar spenderade på kroki skulle vara fint att ha på
väggen.

kanske klipper och klistrar jag också ihop något eget eller försöker mig på de där
akvarellerna jag bråkar år ut och år in med och försöker skapa mig en egen variant
av de här ovan i och med att de inte längre går att köpa. de är förresten skapade av
Claire Oswalt och jag tycker verkligen ni ska klicka er in på hennes sida och sen
vidare på process, så fint att bara bläddra igenom en liten stund.

vardag

från en turbulent lördagsmorgon till en annan värld där allting alltid är i sin ordning, där klänningar aldrig blir skrynkliga och där frukostarna består av de mest avancerade kreationerna.

de ger mig sovmorgon, mannen och barnet. eller ja, mest är det nog mannen för det där
lilla barnet hör jag gapa, babbla och banka ända in i sömnen. halv elva kommer de in till
mig. den lilla ålar runt i sängen, trycker sin filt i ansiktet på mig och klappar mig över
pannan i farten mot fläkten som står på nattduksbordet. slår på den så den blåser mig i
ansiktet och Hugo börjar förstå att det här börjar bli ett lite väl hastigt sätt att vakna på.

så han tar den lilla, som protesterar skrikandes i de högsta tonerna jag hört en annan
människa åstadkomma, med sig därifrån. kvar blir jag, omtumlad men definitivt
vaken.

jag går in till dem, känner mig lite mer kär än innan jag somnade. den går i perioder,
den där känslan. men just idag lyser den klart innanför revbenen på mig. jag deklarerar
min kärlek till Hugo. han svarar lite halvt på det och fortsätter med kaffefilter, blöjor,
det regnar och att Charlie måste gå ut. jag blir inte helt glad för responsen. känner mig
förbisedd, förnärmad…jag vet inte?

Hugo kommer på sig själv. jag får pussar och han går ut med Charlie, går och handlar
och gör frukost åt mig. den lilla somnade någonstans där emellan och när jag sitter med
frukostbrickan framför mig och hör honom lirka med mig, leendes, med den där mjuka
rösten så är allt förlåtet.

han lämnar mig med kaffe kvar i kaffebryggaren och går och lägger sig. den lilla kör
runt så mycket med honom när han är vaken att han gör helt rätt i att sova när tillfälle
ges.

pionerna jag köpte på Hötorget med Linnea häromdagen kräver nytt vatten. det får
de och jag får en till kopp kaffe. och nu sitter jag här bland träklossar och leksaker,
med tomma hyllplan och regnet smattrandes utanför.

egentligen borde jag kanske plocka undan efter min middag med Ann-Lo igår,
lägga Ebbes alla saker på sin plats och kuddarna där de skall vara.

men det är lördag och jag vill hellre läsa om andra människors tillputsade tillvaro på
internet och se på inredningsbilder där smutshögen flyttats ur bild, där ett enda litet
hörn av ett rum lurar mig att tro att det är så folk lever. och kanske ett foto på någon
sval i en tjusig klänning som får mig att tro att det inte alls bara är en enda bild ur en
sekvens på hundra andra.

jag är med andra ord redo för att vaggas in i internets underbara låtsasvärld, låtsas
att jag inte vet bättre och bara låta mig omfamnas av hela spektaklet istället för att
plocka klossar och rätta till kuddar.

och jag förstår att jag låter hånfull, ironisk men det är jag inte. tvärtom. att få gå in
i den här världen är lika ljuvligt som att läsa en bra bok, ett magasin eller som att se
en film. jag gillar verkligheten, det gör jag, men ibland är det tacksamt att få ta ett
steg ut ur den också.

vardag

om när det ljusare avlöser det mörkare.

fredagar blir kanske min för alltid sämsta veckodag? buketten är på plats, kylskåp
och skafferi är påfyllt men så verkar det som att jag och Ebbson är sjuka.

bah. vilket skämt.

men. inte nästa fredag men fredagen därpå – då får vi tillträde till den nya lägenheten,
så jag tänker att kanske blir det startskottet för de där bra fredagarna?

det känns som att all den tid här som känts så mörk och tung – har börjat lättas upp med
den nya tid som närmat sig med stormsteg. jag dagdrömmer om kaffe i Victoriapassagen
och en bok, frukost på Kultur och lunch på Tacos & Tequila. croissanter från det lilla
franska bageriet, promenader i slottsskogen, drinkar på Locatelli och crepes vid Vasa.
kvällsmat med människor jag älskar och barnteater med min lilla. åh. det är så jävla
mycket fint som väntar oss nu.

här har jag läst Modevetenskap, Konstvetenskap, blivit gravid och fött barn. gift mig
och läst ett år av tre på min utbildning. så det har varit en viktig tid, detta med, det har
inte varit tre år av ingenting. men det är sannerligen dags nu, att åka hem igen. att börja
leva, på riktigt.

till dess firar vi på både stora som små vis, som med ost och Mr Selfridge. kanske inte
helt annorlunda än den vardagslyx vi brukar unna oss, men med en annan glans i våra
ögon, med ett lättare hjärta och med en annan styrka i vårt skratt.

mamahood.

minst ett år till ska vi ha tillsammans.

jag och min lilla älskade är ensamma idag. Hugo har gått tidigt och kommer
inte tillbaka förrän sent ikväll. den lilla vaknar kvart i åtta och jag ger honom
min överprisade kalender att bläddra i, så att åtminstone någon gör det någon gång.
det var mitt dummaste köp, den där kalendern. fyrahundrasjuttiofem kronor, för lite
underhållning åt en liten. intentionerna var goda men så är det ju alltid.

det är mörkt i sovrummet, ljuset som letar sig ivrigt in runtom mörkläggningsgardinen
men når inte ända fram. lirkar mig ur våra täcken, ställer ner fötterna på det kalla
brädgolvet och tar ett steg framåt. lyfter upp honom och han lägger huvudet mot
min axel medan vi går in i vardagsrummet.

vi står alldeles stilla en stund och jag tänker att kanske skulle vi inte haft så bråttom
upp ändå.

innan jag tänkt färdigt tanken börjar han energiskt sprattla sig ur mitt grepp. man kan
höra en av båtarna åka utanför fönstret, och han skyndar sig dit, ställer sig på tå och
försöker se ut.

efter det går dagen i en rasande fart, precis som den alltid gör när vi är ihop. vi
gör vardagliga saker som att tvätta kläder, städa köket och plocka undan i hallen.
han äter smörgås till frukost, själv, och blir hysterisk när jag måste gräva ut för
stora bitar ur munnen på honom. till mig gör jag havregrynsgröt som jag äter
framför Nyhetsmorgon medan den lilla springer fram och tillbaka med en sopborste.

några timmar senare slänger jag i mig några marshmallows medan jag kokar vatten
till kaffet, min lilla somnade med rumpan i vädret och jag tänker att jag ska bläddra
lite i den nya ELLE-tidningen som kastades ner i brevlådan tidigare.

Charlie snarkar och jag tänker att det här är ett stillsamt liv. aldrig tidigare har
det varit så här. men det gör mig ingenting. detta är en tid i mitt liv då dagarna
skall vara stillsamma, då jag inte känner att fokus skall vara på mig. jag måste
inte förverkliga mig själv precis nu på minuten. de dagarna jag är med Ebbe-Lou
räcker det alldeles utmärkt med att vara mamma och skapa ett lugn och utrymme
för honom att ratta runt på.

minst ett år till skall vi vara hemma tillsammans, för att vi kan och för att vi vill,
innan livet kommer och knackar på dörren och tvingar oss ut ur vår bubbla.

inredning

om erfarenheter, slutresultat och mörka väggar.

Bildkällor:
1 / 2 / 3 / 4 / 5 / 6 / 7 / 8 / 9

jag är en sådan som faller för mycket. för det ljusa, för det dova, för det pastelliga och för
det dramatiska. det finns någonting fint i alla kategorier. så jag har provat det mesta. blivit
biten av olika trender och provat dem med. och jag tror just det är någonting bra, att det
slutligen blir som med allt annat man provar många olika varianter på – till slut behåller
man endast den bästa ingrediensen av allting och gör en egen gryta. och det är lite vad jag
tror kommer bli resultatet av den nya lägenheten, ett hopplock av av allt jag provat, känt
och klämt på.

när vi rensade förrådet och alla skåp här uppe i lägenheten var jag hård. inget som inte
älskas eller fyller en funktion fick stanna. alla vackra gamla mandelkvarnar fick ryka,
förutom en som är knuten till en specifik händelse. alla tavelramar,  prydnadsgrejer,
koppar, porslin, skålar och brickor som jag kände så mycket som ett uns motvilja mot
packades genast ner i kartonger till Stadsmissionen. mitt mål var att inte känna några
frågetecken inför en endaste liten pryl som blev kvar. inte ens ett vagt sådant.

och herregud så svårt det är att vara sann mot sig själv och konsekvent. att inte tänka 
kanske, sen och någon gång. men vad skönt det är att sen veta att det som finns i
kartongerna är sådant jag verkligen ser fram emot att packa upp.

jag längtar så, tills vi är på plats. mentalt har jag redan flyttat in och sent in på
nätterna ligger jag vaken och funderar på väggfärger. en djup mörkblå eller kanske
en mer grå blå färg är vad jag ser framför mig, ihop med jordnära toner. eller någon
ljusare färg, också ihop med murrigt rostiga och guldiga nyanser. i varje paus hänger
jag på Pinterest, och fyller huvudet med så många nya möjligheter hela tiden. så svårt,
så underbart – världens bästa bekymmer.

vardag

om främmande människor utanför dörren och om en egen glädjekälla.

vi avverkar ungefär samma saker om och om igen innanför våra väggar. vi har haft
en så turbulent tid nu, bra saker varvade med dåliga. vi hade tänkt hyra ut vår lägenhet
under en tid, ifall att någonting inte skulle gå som tänkt. hundra svar har vi fått, varav
tre vettiga nog att svara tillbaka på och som sen ändå inte gick vägen av olika anledningar.

två gånger har det stått människor utanför vår dörr. som letat upp oss, trots ett “tack,
vi hör av oss om vi känner att du är aktuell för vår lägenhet” och jag har känt mig
trängd. det finns något obehagligt i det, att bli uppletad på det viset. att behöva stå
med en främmande människa, som liksom gör intrång i ens sfär, och säga ifrån.
som står tyst och tittar på mig när jag stänger dörren. jag blir otrygg av det, tänker
på det innan jag somnar.

alla mail jag får gör att jag inte längre vill se när någonting landar i inkorgen. många
tar bara för givet att jag ska kasta mig över luren och ringa på ett “hej jag vill ha din
lägenhet, ring mig så fort som möjligt” eller bara “ring mig” som om det inte krävdes
mer än så. som om jag skulle vilja lämna över nycklarna till någon så anonym.

vi börjar ge upp tanken på att hyra ut till någon, det börjar kännas omöjligt. och
efter den sista dörrknackningen igår så la jag allting ifrån mig och började packa
ner i vardagsrummet istället. med hjälp, från min allra bästa lilla människa. min
stjärna som lägger sina klossar i kartongen och får mig att skratta medan vi bråkar
om vad som ska ner i flyttlådorna och inte.

lilla glädjekällan. som dessutom sen vid middagen plötsligt tog skeden ifrån mig 
och började äta själv. som om han bara väntat in rätt tillfälle. precis som när han
en dag bestämde sig för att börja gå och bara började traska på som om han aldrig
gjort något annat.

älskade, älskade barn. det är en sådan ynnest att få hämta energi och glädje hos dig.

vardag

som ur två helt olika världar.

på mig ligger ansvaret för den första morgonpromenaden med Charlie. vi går ut tidigt
innan staden vaknat och när solen är nyvaken och precis börjat förflytta sig från den ena
sidan av staden till den andra. 
kvällsrundorna är också mina att ta. det är tyst här utanför då, mörkt och lugnt. precis 
så som jag föredrar det, för då kan hon gå utan koppel och jag kan styra promenaden 
med röst och handrörelser istället. hon går alltid bättre då och jag är alltid på ett bra 
humör – energier, cirkeleffekten och så vidare, förmodar jag.
 
ibland regnar det och då är det snabbt ut och snabbt tillbaka igen. men annars tar vi 
tid på oss och som det stadsbarn jag är och som bor väldigt centralt, plockar jag mina
sommarblommor vid kanten till vägen mot en stor bro eller ur någonting annat väldigt
o-lantligt. Charlie sitter fint bredvid medan jag bryter av en kvist sirener eller ställer sig
med tassar mitt i allt för att vara med när jag drar upp hundkexen. min partner in crime.
för att komplettera min bukett med svängde jag dagen efter in i blomsterhandeln
och köpte mig en stjärnflocka och några clematis, medan Hugo knuffade omkring
på barnvagnen. sommardag och kullerstensgator med så mycket människor att det
knappt gick att ta sig fram. lunch, glass, kaffe. 
så nu står den där i köket, glasburken. med blommor från stillsamma stunder ihop 
med Charlie och med köpta blommor från en fartfylld dag i stan. fint att ha det så,
det bästa av flera.
mamahood.

om nappar i kastruller och en del av mig.

ebbe-lou har blivit med temperament och ryter ifrån. ögonen blir svarta, precis 
som mina, och han är det allra vackraste jag vet när de blir så mörka och kinderna 
så rosiga och de mjuka lockarna står rätt ut och rätt upp, runtom det arga lilla huvudet.
ibland går det över innan det har börjat, men ibland drar han ut på det lite extra 
med ett halvhjärtat yl fastän han egentligen är upptagen med att lirka ner saker 
från fönsterbrädan. reagerar jag inte på det så låter han ännu högre och tittar på
mig i smyg. älskade unge, vad du redan kan.
då och då lyfter jag upp honom i knät och ojar mig högt och då gör han det med och
så sitter vi där och ojar oss tills vi inte orkar mer utan brister ut i skratt istället. han har
humor, hur fick han det? vad och hur har kopplats ihop i honom som gör att han tycker
det är SÅ VANSINNIGT ROLIGT när vi säger ‘chips’?
ofta kastar han sig efter kaffekoppar och blommor, men vi hinner alltid före och
blommorna försöker vi lära att “klappa fint” på. han gör det så försiktigt med sina
små händer och mer än hälften av gångerna går det bra, de andra står man där med
avslitna blad och en unge som gått på andra äventyr utan att så mycket som vända
sig om.
jag hittar nappar i kastrullerna och letar efter mina köksredskap under soffan. 
har allting på borden ställt i mitten, för den lilla har lärt sig, att på tå blir man 
längre och då når man mer. och om Hugo tappar en ostbit på golvet så hittar 
han den och lägger den tillbaka på smörgåsen innan man hinner tacka nej.
ett av hans ögonbryn har samma form som mina och det andra har samma form 
som Hugos, en så rättvis fördelning av våra gener. det är först när jag ser det där 
lilla ögonbrynet som jag påminns av att han är hälften mig och det är så stort, så 
mycket större än någonting annat jag gjort.