Monthly Archives

april 2017

livet mamahood. personligare.

april

med april kom blommande körsbärsträd, magnoliaträd och pioner. i mitt vardagsrum står den allra första, en ljusrosa liten näve som snart ska slå ut till en hopknycklad bunt volanger. med april kom hortensian och det lynniga vädret. det som varje år retar mänskligheten till fördärvet genom att först bjuda på de vackraste av vårdagar för att i nästa andetag ta dem tillbaka och kasta oss åter in i vintertid. aldrig pendlar man väl så ofta mellan hopp och besvikelse, som under april månad? jag väljer den ändå, framför alla de andra elva.

ikväll var jag på teater. först åt jag middag med en vän på en av långgatorna och skyndade sen med en kopp kaffe i handen genom Järntorget, för att hinna med båten över till Lindholmen. föreställningen släpade mig motvilligt sexton år bakåt i tiden och målade upp några av mina mardrömmar från tonåren. jag satt med tårar i ögonen under nittio minuter, blinkade upp mot taket.

i kylskåpet står två olika sorters tårtbottnar, för en gångs skull är jag ute i tid. på lördag kommer min familj för att fira mig, för att leka med Ebbe-Lou och för att göra sådant som jag förmodar att helt vanliga familjer gör vid födelsedagar. vi har på något sätt börjat hitta tillbaka, knyta våra lösa band hårdare. det blir hela tiden bättre. vi blir hela tiden bättre.

när jag hämtar Ebbe-Lou på förskolan säger jag nästan bara tack, hela tiden. därför att jag är så tacksam. för att de vet allt om varenda steg han har tagit under dagen, för att de skickar bilder till mig på honom, för att de anstränger sig så mycket mer än jag vågat förvänta mig. för att de tar så väl hand om det största jag har. ingenting jag någonsin tidigare haft i mitt liv, har gett mig en sådan huvudvärk som tanken på att han ska ha det bra, när han inte är med mig. han är allt. utan honom, finns ingenting. ingenting.

ibland har jag tänkt att jag ska göra någonting. bygga upp någonting här, på den här adressen. men det går inte. jag vill inte. för om jag är här, så kan jag inte vara där. och jag vill så mycket hellre skapa någonting i den riktiga världen. och internet kan aldrig bli en sådan.

jag håller handen på Hugos axel. drar fingrarna igenom hans hår, stryker lätt över det silverfärgade vid tinningen. det har blivit mer av det och mer av kråksparkarna kring ögonen. vi rör oss igenom livet tillsammans. han blir äldre, framför ögonen på mig och med sin hand i min. det finns en känsla i det som jag inte kan beskriva.  under dessa fem år har vi vandrat mil efter mil och vi har blivit till något alldeles annat än vi var för några månader sedan.

i rummet intill sover min familj och i mitt vardagsrum blommar snart årets första pion. och ikväll är det så bra som det kan bli. ikväll behöver det inte bli bättre än så här.

 

9
livet

åtta bilder från min favoritplats.

– när allting som ältas ska, har ältats tillräckligt, så brukar det gå över.
som det här med att vara orolig för var jag borde vara när jag fyller 30.
det känns bra nu. det som ska bli, det blir. och hittills är livet i regel väldigt
fint och jag ser istället fram emot att fylla år. när allt kommer omkring har
jag nog kommit ganska långt ändå. det finns mycket litet jag hade velat ha
ogjort.

– idag är det den andra heltidsdagen jag haft och kunnat disponera hemma i lugn
och ro, sedan vi fick barn och jag började studera. det är så här det ska vara,
det här är vad som menas med goda förutsättningar. litteraturen hänger plötsligt
ihop och jag känner mig lättad istället för stressad när jag stänger igen böckerna.

– sakta men säkert börjar jag nå mitt mål – att bara ha saker jag tycker är fina eller
som betyder mycket för mig. igår gav jag bort två kassar med skor och kartongen
med inredning som ska bäras bort till Stadsmissionen växer lite hela tiden.

4
personligare.

måndag.

mitt huvud är så tungt, det känns som om jag druckit all världens vin kvällen innan, fastän jag inte druckit någonting alls. jag upplever en trötthet jag inte känt av sedan jag var en morgontrött tonåring. en sådan som var uppe hela nätterna för att avhandla livets viktigaste frågor med mina närmsta vapendragare eller för att gå hand i hand med någon som fick tonårshjärtat att bulta. men så är inte fallet nu, nu är jag bara trött. efter graviditeten började kroppen gå efter en annan klocka och följa nya regler. när alla i föräldragruppen pratade om hur lätt de vaknade av sina små bebisar svarade jag att jag inte hörde någonting, jag gick inte att väcka. Hugo blev däremot mycket känsligare för alla ljud från Ebbe-Lou.

de gick för en timme sen. ut i regnet täckta med regnkläder och regnskydd. jag packade extra mycket kläder i Ebbes väska – han är inte den som säger nej till att leka i en vattenpuss. eller dricka ur den, med en spade som sked, när ingen ser. de kommer behöva byta om på honom idag, säkert flera gånger om. älskade lilla unge.

i lördags var vi på förskolan med de andra föräldrarna för att storstäda. jag förstår att det kan låta jobbigt, men det var det inte. jag tyckte om att ta del av varenda liten vrå som Ebbe rör sig i. kasta ut sådant som passerat bäst före datum, att få vara med och ta beslut om sådant som berör förskolan och att se vilka föräldrar de andra barnen har, de andra barnen som Ebbe leker och växer upp med på dagarna.

medan vi var där var Ebbe med sin mormor, de åkte ut på landet. han sprang på en åker med hundarna och åt smörgås med mycket smör på. när jag ringde svarade min mamma med andan i halsen och visste inte vad hon skulle berätta först, till slut fick hon ur sig att vi har så roligt, vi gör så mycket och oroa dig inte puss hejdå. de kom ett par timmar efter att vi kommit hem. Ebbe var alldeles utslagen och slocknade på ett par minuter.

på kvällen hade min mamma svårt att somna – jag tänkte på Ebbe-Lou och jag tänkte på dig, när han tittade upp på mig i mataffären hade han samma blick som du, när du var liten. det var som att möta dig.

nästa helg fyller jag 30. och det är den första födelsedagen jag kommer att fira med rädsla och oro. blir det någonsin någonting av mig, kommer jag att få något arbete, har jag valt fel yrke, är jag för gammal, är jag daterad? de här tankarna fanns där redan när jag fyllde 29, men var så vaga att jag inte riktigt brydde mig om dem. nu har de tilltagit i styrka och tvingat mig så hårt fram under det här året att jag upplever mitt tillstånd som ständigt snubblande, ständigt efter och aldrig med. det har varit en hård vår, och jag har mycket att ta igen. det visade sig att jag inte kunde trolla med tid, att dygnets timmar var 24 och att så var det med det.

6
livet

magnolia, äppelpaj, ‘åh waow’ och att hitta en balans.

– vi har helg och jag bakar en äppelpaj. två helger i rad har jag letat fram recept i mina nya kokböcker. ägnar sammanlagt timmar åt att laga mat. blandar och mortlar egen curry och låter köttet stå på spisen länge i den gula gjutjärnsgrytan jag köpte en sommar i Strängnäs. följer recepten till punkt och pricka, höftar ingenting. jag bara gör, jag bara följer. ställer fram alla ingredienser och gör precis så som Tommy Myllymäki, Mange Schmidt, Per Moberg och Mia Öhrn säger åt mig.

– jag är inte säker, men jag tror att någon en gång i tiden planterade ett magnoliaträd utanför fönstret till Ebbes rum.

– det regnar nya ord ur munnen på Ebbe-Lou. fönster, lampa, hjul, tack, varsågod, åh waow. ibland längtar jag efter att han ska börja prata mer. ibland efter att han ska prata mindre. det alltid så komplexa i att vilja se någon växa upp, men samtidigt vilja stoppa tiden.

– jag överger fredagsbuketten och tillämpar istället måndagsblomman. om det är någon dag som kräver lite mer liv så är det veckans första dag. dessutom spenderar jag så mycket tid vid mitt skrivbord på veckodagarna och på helgerna är jag knappt hemma alls.

– ibland tänker jag att jag måste sluta skriva här. eller att jag måste börja skriva mycket enklare. varje inlägg tar så mycket tid, så mycket känsla och så mycket tanke. så mycket av mig. men jag har svårt att vänja mig vid det lättsamma, ytliga. men jag kanske bara får lära mig, att allting inte kan vara sådant som känns. att ibland räcker det med en anteckning.

– istället för musik har jag börjat lyssna på podcasts. egentligen har jag lite svårt för dem, många människor är så ointressanta. men Konversation tycker jag om. jag lyssnar på den när jag åker buss, när jag korsar spåren vid Grönsakstorget, när jag köper mjölk och våtservetter, när jag promenerar hem från spårvagnen.

– jag målar möbler och spikar upp tavlor. det börjar bli fint.

5
livet

om röda hus med vita knutar och hundar med blöta nosar.

vi åkte ut på landet någon gång under påsken.
för att umgås med min familj, för att grilla över en
engångsgrill och för att dricka påskmust.

en del av mig älskar det här med lagårdar, hästhagar
och röda hus med vita knutar mitt i en skog.
jag har länge önskat att få bo så här.
fram tills nu.

det var någonting med ensamheten,
med det ödsliga, tror jag, som fick mig
att ändra mig.

Ebbe-Lou levde livet, så som man gör när man
nyss fyllt två och har en hel värld att upptäcka,
en hel värld som innefattar hundar att klappa,
jordgubbar att äta och trappor att springa i.

medan alla andra tog sig an honom
gick jag och min lillasyster ut tillsammans
med en av hundarna.

för att se mig om och för att min astma
eskalerade inomhus – jag tål inte längre djur.
kan inte andas ordentligt när de kommer för nära,
för länge.

ändå kan jag inte låta bli att klia bakom örat
eller låta en liten nos försiktigt nudda vid min kind.
det ger mig alltid ett par sekunder av något obeskrivligt
som inte går att få av någon människa.

4
mamahood.

om sådant som inte spelade någon roll förut, men som gör det nu.

jag har aldrig firat påsk. förutom när jag var yngre, med min familj. inte annars. men det här året börjar vi lite försiktigt, för Ebbes skull. vi tänkte börja med att klä ut honom innan förskolan idag, men allting flög av i en rasande fart. han var inte alls med på huckle eller förkläde. tänker att jag ska försöka igen till helgen, se om jag kan få till det med åtminstone lite läppstift på kinderna och några fräknar på min fina, envetna lilla unge.

och så ska vi leta påskägg, såklart. men istället för godis får han det han tycker om bäst i hela världen – bilar. jag hittade några fina i leksaksaffären idag, som jag vet att han kommer älska. ner i ägget följde också två bitar ur ett pussel han fick i födelsedagspresent, men som hamnat lite i skymundan för alla andra grejer. likaså är det med pixie-boken; den är också hans. men för ett par veckor sedan la han den i en låda med en bunt andra böcker och glömde nog bort dem sen.

så, ja nu är vi alltså lite påskfirare och jag kan inte riktigt sluta tänka på hur mycket man förändras ändå, när man får barn. hur mycket man anstränger sig för sådant som förut inte betydde någonting men som plötsligt betyder allt, när man föreställer sig det genom ögonen på en liten tvååring.

4
livet

artilleriet, temafest, söndagsdejt och ett nytt skrivbord.

det är lördag och vi är bjudna på födelsedagsfest. temat är högtid och jag ska vara midsommarafton. Hugo ska vara nyårsafton och har en kostym han limmat glitter och stjärnor på. han har dessutom gjort en struthatt av aluminiumfolie och när jag ser honom med allting på, kvällen innan, skrattar jag så tårarna rinner.

jag vinkar hejdå efter frukosten på Alkemisten och tar spårvagnen till Brunnsparken. de ska gå vidare till lekplatsen och jag ska köpa nya skor. återigen köper jag ett par röda, men den här gången blir det en sorts sandaler istället. jag går in på Bunches och kommer ut med tre buntar blommor, köper presenter på Artilleriet och tar spårvagnen hem från Grönsakstorget. solen skiner men i skuggorna ekar fredagens händelse.

mitt i pannkakslunchen plingar det på dörren. in stormar Charlie, som kommit med farfar för att vara med Ebbe. den lilla tappar allt fokus på pannkakorna och tjuter exalterat. när vi sen ska gå följer han oss inte till dörren, putar inte heller med munnen för en puss. istället vinkar han bara lite halvhjärtat innan han återgår till sitt favoritgäng.

kvart över sex vaknar han på söndagen och springer rakt ut ur sovrummet för att väcka farfar. Charlie möter honom med viftande svans redan i dörröppningen. de går till parken, jag dricker en kopp kaffe medan Charlie sover tungt bredvid.

när de kommer tillbaka åker jag och Hugo till en annan del av staden. vi går i ett par secondhandbutiker, vi äter tung pastalunch på Biscotti och dricker kaffe både där och på Marmelad. precis som förr.

med oss hem följer ett skrivbord och lite till. farfar tackar för sig och åker tillbaka till Skövde med Charlie och vi återgår till föräldraskap, middagsplanering och Nicke Nyfiken.

1
mamahood.

om att byta förskola.

det kändes aldrig helt bra på den första förskolan. det var små saker och det var större saker som fick det att kännas i magen, att det inte var helt rätt. från och med den andra dagen var jag och Hugo överens – här skulle Ebbe-Lou inte bli kvar. fastän ansvarspedagogerna var trevliga, fastän det låg precis bakom huset. vi hade reagerat på alldeles för många saker.

jag vill inte skriva ut exakt vad det var som fick oss att känna nej, det var en blandad kompott och tydligast var magkänslan som inte gav mig något lugn när Ebbe var där. ett tag tänkte jag att jag överdrev, att jag hade svårt att släppa taget, att jag var pjoskig och att det var mig problemet låg hos. men min känsla blev bara starkare och starkare – det var inte helt rätt där för Ebbe heller. han grät när Hugo lämnade och när jag hämtade honom var det som att han släppte garden när han såg mig, och började gråta. inte så som när han bara vill markera någonting för sakens skull utan han var ledsen.

när den första dagen på kooperativet närmade sig började jag tveka. jag var rädd att jag gjorde honom illa på något sätt. men så gick vi på inskolningsmötet och Ebbe betedde sig annorlunda ganska omgående. han sprang rakt in i lokalerna, såg sig nyfiket omkring, struntade i oss och när det var för många barn som ryckte i dörren till personalrummet så tydde han sig till personen som skulle bli hans nya ansvarspedagog. det var som att se ett helt annat barn. jag vet inte riktigt vad det var som gjorde skillnaden, det enda jag vet är att den fanns där.

och under det samtalet stillades all min oro vad gällde själva bytet, inte bara för hur Ebbe betedde sig, men för vad som sades. de arbetar mycket med bland annat genus, jämställdhet och med det kompetenta barnet som grundstenar. de sätter ett högt värde på integritet och att ge barnen mycket närhet och omtanke eftersom att vi blir deras närmsta anknytning på dagarna. under hela samtalet satt jag och gjorde tummarna upp inombords.

när vi sen skulle gå stannade vi till och pratade med ett par andra som arbetar där. Ebbe tog sin ansvarspedagog i handen och gick iväg till kapprummet och kom sen ut fullt påklädd. han hade själv tillåtit att få hjälp, av någon han aldrig träffat förut. det har aldrig, aldrig hänt tidigare. att vi gick därifrån med en bra magkänsla är en underdrift. euforisk är kanske mer passande.

det var inte bara Ebbes inställning till pedagogen som var annorlunda. inskolningen var det med (på den förra förskolan var vi på ett inskolningssamtal i 30 minuter och dagen efter var vi där i 1.5 h och den tredje dagen skulle vi lämna honom i 1.5 h. sen skulle vi successivt trappa upp tiden under kommande veckor) – vi fick vara med i tre dagar från 9-14 och sen lämna honom på den fjärde.

och vet ni, Ebbe fällde inte en tår vid den lämningen. han var inte helt glad men han var inte ledsen. han gråter inte heller när vi hämtar honom. och nu tre lämningar senare ger han Hugo en puss, vinkar och sen går han in till sina kompisar.

vi är verkligen så glada att vi vågade byta förskola. visst, vägen dit är lite längre – det tar lite mer än en halvtimme – men det är värt det. för att jag vet att det här är det bästa vi kan ge honom och för att inte en enda gång under de timmarna som han är där undrar jag om han har det bra.

4
personligare.

fredag

33105359074_0480ad07eb_h

jag som alltid tackat nej till inredningsreportage och främmande fotografer i mitt hem välkomnar Sofia för bilder till hennes portfolio. jag målar hyllor kvällen innan och dagen efter köper jag ingredienser till en frukost jag inte dukat upp på länge. medan hon går omkring och fotograferar sitter jag i köket och äter chevre med honung på surdegsbröd. jag ställer fram en kopp kaffe åt henne i vardagsrummet.

när hon sätter sig mitt emot mig så pratar vi. rättelse; jag pratar. min mun går i ett. jag känner mig upprymd och på bra humör – det är fredag, solen skiner och jag får äta frukost utan man och barn, i lugn och ro. jag bestämmer att det här ska bli en ny fredagstradition.

precis när Sofia ska gå hör förskolan av sig. Ebbe vill inte äta och inte heller sova, kan vi hämta? Hugo åker, jag möter dem i stan. vi äter lunch i solen utanför Hotell Eggers innan Hugo springer tillbaka till jobbet. Ebbe äter med god aptit. jag är glad, till och med lycklig – här sitter jag i solen med min lilla familj och äter lunch, i Göteborg.

Ebbe somnar på spårvagnen. jag lyfter över honom till sängen. lirkar av skaljacka, skor, halsduk och vantar. dukar upp resterna från frukosten och tänker att livet är så fint, så fint.

men.

parallellt med min morgon, med min fredag, pågår någonting annat. en människa har bestämt sig för att köra en lastbil rakt in i och över andra människor. en människa har bestämt sig för att försöka ta livet av så många andra människor som möjligt idag.

över hela internet rör sig en våg av frågor och kommentarer. är du okej är du säker blandas med rasistiska fraser och bilder på Stockholm. allting är en enda röra. pray for stockholm dyker också upp. och det är någonting med det som känns så ihåligt. varför varför varför för Stockholm? varför för Paris, varför för Nice? varför aldrig för Aleppo eller andra platser där detta händer?

nej, jag klistrar inte på mig den dekalen. jag väljer inte. jag kan inte välja. jag kan inte manifestera mina sympatier för endast en plats, för endast en typ av människor. det känns som ett slag i ansiktet på alla de andra människorna som också står innanför den här fruktansvärda cirkeln. medkänsla, medmänsklighet bör inte styras av geografiska avstånd och jag väljer istället att ägna dem alla en extra tanke, i dagar som dessa.

jag läser också att man inte ska vara rädd, man ska vara modig. inte låta detta förändra någonting. jag ställer mig tveksam till de uppmaningarna, fastän jag förstår syftet med dem.  att inte låta de andra vinna.

det är en fin tanke, det är det verkligen. men jag kan inte leva efter den.

dagen efter att detta har hänt måste jag in till stadskärnan och jag rör mig medvetet där jag tror att det är minst riskabelt, kastar ett extra öga över axeln och runtomkring mig. för jag vill komma hem igen. jag vill pussa min son i hans fjuniga lilla nacke, bråka om pyjamasen och sen höra hur han faller i sömn. jag kommer aldrig bli så modig eller principfast att jag riskerar det.

5