Monthly Archives

juli 2017

personligare.

i ljuset.

jag ska skriva, jag ska säga, jag ska göra.

men jag gör
ingenting
alls.

min blick vandrar bort,
sinnet ännu längre.

vad säger man
när allting
är

bra?

och allt
som inte är

det bryr jag mig
inte längre
om.

jag har tappat bort
ett par nycklar.

vi har inget sommarhus,
ersättningsbussarna är överfulla,
jag har inget körkort.

och inte heller någon examen
förrän nästa år.

jag har brutit upp
med människor

som jag saknar.

men ändå
somnar jag gott
om kvällarna.

ändå

är allting

bra.

som om jag fått ordning
på det där verktyget,

på det som ska prioritera,
sålla, gallra, sortera

så att min blick
kan få vandra bort
till en färgexplosion

och stanna

där.

3
hemma.

två nya tavlor och om vad vi gör i Skövde

det känns som att vi klär allt en sommar ska kläs i, men i dubbla eller kanske till och med trippla lager. Ebbe-Lou tar av sig alla kläderna och springer tvärs över gräsmattan, när han somnat grillar vi och ikväll plockade vi bär hos grannen mittemot. vi har varit i Lidköping och jag har bakat en sockerkaka. den lilla ropar FAUFAAA så fort han slår upp ögonen och har börjat säga äckklih åt allt som inte faller honom i smaken.

innan vi åkte fick jag veta att jag blivit antagen till fortsättningskursen i Medie och kommunikationsvetenskap och när jag kommer hem ska jag sätta upp några krokar åt mina nya tavlor jag hittade på Emmaus förra helgen. tavlor som Malin  hjälpte mig bära hem. tänk, vad det kan löna sig med vänner några hus från ens eget.

men först, först ska jag ha ett par dagar till här borta och se sommaren igenom ögonen på en liten tvååring, kisa mot solen ur en solstol och njuta av att jag inte behöver packa ner eller upp en enda flyttkartong.

3
personligare.

jag, lite sommarplaner och ett par funderingar om kroppen.

imorgon åker vi till Hugos föräldrar i Skövde. vi ska bada, jag ska fortsätta läsa mina böcker och vi ska dricka kaffe i trädgården. jag ska gå med Charlie i skogen och vi ska åka ut på vischan och fynda på loppisar. vi ska ha sommar, i all sin enkelhet, på det allra finaste vis.

och jag, jag har en ny bikini som inte alls döljer den uttänjda huden på magen som graviditeten lämnade efter sig. hud som jag tror aldrig kommer se ut som den gjorde förut. ibland sörjer jag den, magen så som den var, men det är bara ibland. och för Ebbes skull måste jag lägga kroppskomplex åt sidan – de kan inte vara i vägen för en dag på badhuset eller stranden.

jag försöker tänka att min kropp är min kropp, och att den bara angår mig. att hur den ser ut inte är lika viktigt som vad den kan göra, vilket är massor.

och egentligen har inställningen till den blivit mer avslappnad efter att jag fick barn, vilket på ett sätt är märkligt eftersom den är så annorlunda nu med alla de bleka bristningarna på både låren och magen.

på sätt och vis har den gått tillbaka till det den en gång var, men med vissa ärr. det syns att den är använd, kroppen. inte förbrukad men använd. ändå tycker jag om den mer än någonsin.

5
inspirerande hem

tavlorna, köket – allt.

 

bilder via Bjurfors

aj. så fint.

kan tänka mig att resten av bilderna, som ännu inte släppts, är precis lika ljuvliga som dessa.

tycker så mycket om det gröna köket, de öppna hyllorna och diskhon framför fönstret. och alla detaljer! det känns så ombonat och ser så omhändertaget ut.

älskar älskar älskar det.

1
livet

frukost, rabarber och några andra detaljer.

– sinnet känns mestadels lätt. jag har läst sju böcker på tre veckor och tyngden innanför bröstet har lättat. vissa morgnar vaknar jag och är på dåligt humör men det går fort att ta sig i kragen nu för tiden. en tidig morgon bestämmer vi oss för att fylla köksbordet med allt som är gott till frukost och går till affären, Ebbe-Lou har fortfarande pyjamasen på sig.

– han vräker ur sig så många nya ord som inte vi har lärt honom utan som han måste ha snappat upp på egen hand. nu bygger han ihop meningar på två, tre och fyra ord och när vi promenerar på Magasinsgatan håller han mig hårt i handen. han tittar upp på mig under kepsen och på bussen sitter han i mitt knä och säger bada! när han ser vattnet vi åker över. när vi går av ropar han hejdå åt människor vi inte känner och vevar med med hela armen till farväl.

– det är så varmt när jag möter Linda att jag måste ta av mig strumpbyxorna, nu direkt på en gång. så där står jag på Grönsakstorget och lirkar av mig dem med så mycket stil jag kan medan hon ler och skakar på huvudet. en cortado på is och havremjölk med rabarber och vaniljkräm i mitten på tvinnad surdeg. vår vänskap sträcker sig flera år tillbaka, till tiden då vi stod på Volvo och monterade bilar ihop. vilka tider, vilka liv.

– om två dagar vet jag hur hösten ska se ut – ingenting är någonsin självklart när man står på fristående kurser. för ett par månader sedan hade jag varit orolig men den här gången känns det ingenting alls. det blir som det brukar – det blir som det blir, helt enkelt.

3
hos oss livet

en pion, en trädgårdsros och några fynd som kom med hem i lördags.

vi stannar på Hisingen hela helgen, varför minns jag inte, och kryssar mellan ett par secondhand-butiker. jag går i förväg för att få några minuter ensam, sen kommer Hugo med Ebbe som ropar mamma så fort de kommer innanför entrén.

jag gör mig genast synlig och tittar samtidigt blixtsnabbt igenom utbudet och tar tag i det som fångar min blick mest. synar vasen, kjolen, muggen och skyndar mig till kassan medan jag småpratar med Ebbe-Lou.

det här är det nya livet med barn; allt går i ultrarapid och man lär sig att göra flera saker samtidigt och att prioritera fort. ibland blir det svettigt men det är okej, det kommer inte vara så här för alltid.

vi svänger in till Alkemisten på vägen hem och när vi går därifrån gläder jag mig åt att jag gift mig med någon som tycker om att göra ungefär samma saker som jag och att vi kan röra oss mellan så många olika samtalsämnen. vi har sällan tråkigt ihop och jag värdesätter det.

tänk att det skulle bli så rätt den där septemberdagen för snart fem år sedan.

6
kläder och sånt

en klänning, en försiktig tvååring och lördagsplaner.

så var de hemma och allting har återgått till det normala. det är rörigt, jag sov inte hela natten igenom, golvet har repats och jag blev precis utskälld av en tvååring som inte fick trycka sin smörgås mot min dator. trots det tycker jag det är skönt att de är tillbaka, vi hör ju ihop, vi tre.

Ebbe satte dock inte foten innanför dörren innan han dragit fingret över en av de målade golvbrädorna och försäkrat sig om att han inte fick någon färg på sig. tycker den gesten sa ganska mycket om oss och vår tillvaro hehe.

idag klär jag mig i en av mina nya favoritklänningar från Baum und Pfergarten, packar ner min son i vagnen och tar min man i handen för en riktig lördag med lite kaffe och en secondhandbutik på andra sidan stan.

jag ska förresten skriva ihop några sådana favoritplatser, har sett att det efterfrågats, ska bara reka lite först och se vad som finns kvar sen vi flyttade.

fin lördag på er!

3
hos oss

blått grått och sofflösning.

jag kunde ju inte gärna bli utan något projekt alls när de åkte. så mellan kaffeträffar, secondhandrundor, bokläsning och chipsätande målade jag golv i både hall och vardagsrum. och när jag ändå höll på tog jag väggarna i hallen med.

tanken var att jag skulle ha någon annan färg som kontrasterar mot allt det grå och i slutändan landade det i blått. så jag har börjat fylla på soffan med lite kuddar jag hittat på både Indiska och HM Home och i dagarna ska jag måla ett skåp.

soffan, som ju är en Karlstad från IKEA, är verkligen ett av årets bästa köp tillsammans med några dukar, i en bomull och linnemix, som gör om den totalt. den mest praktiska, logiska och billiga lösningen under småbarnsåren känner jag som så gärna ville ha en ljusare soffa. vilket kändes som en omöjlighet tills jag kom på det här. behöver aldrig vara ängslig för fläckar när det är så lätt att tvätta tyget ovanpå.

som min röda filt från Bali jag brukar ha på kortsidan som just nu inte har något alls  – den föll offer för en ‘mackis’ med extra mycket smör på och var bara att kasta i tvätten och sen var det inget mer med det.

det där bordet är kanske inte helt praktiskt. skivan måste ständigt oljas (jag använder kokosfett, som jag fått för mig är fenomenalt till allt?), men det torkar ju ur på en kvart känns det som. då är det visserligen tur att man har någon som är glad i smör och gärna ‘hjälper till’ och smetar på det här och var när ingen ser…

5
mamahood.

om egentid som bara går ut på att sakna honom ändå.

Hugo och Ebbe åkte till Skövde i tisdags. jag blev kvar för att vi hade ärenden på förskolan inför sommarstängningen och för att Hugo gjort allting där hittills. det var inte mer än rätt att erbjuda mig till det så han kunde åka iväg för att grilla i trädgården med sin pappa och åka på äventyr med Ebbe-Lou.

som alltid när de inte är med mig vet jag inte riktigt vad jag ska göra. det blir så tyst runtomkring.

jag har lärt mig att inte längre behöva så mycket av den – egentiden. hjärtat har istället lärt sig att sakna Ebbe-Lou efter bara en liten stund ifrån. och jag tänker på när han föddes –  att jag hade så svårt att vänja mig vid att alltid vara tillgänglig. vid att aldrig få tänka en tanke ifred utan att på något vis bli störd. åh så frustrerad och irriterad jag kunde bli.

men nu…nu saknar jag  den ljusa lilla rösten som säger MAAMA titta hä eller MAAMA sitta dä i tid och otid.

och hans sällskap – gör jag någonting här hemma så hjälper han till, sitter jag vid datorn så hämtar han sina bilar och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet. vill jag läsa ett par sidor ur en bok så kan jag ligga i soffan och låta honom använda min arm till en bro och parkera sina bilar på mina axlar, på mina nyckelben.

jag tror att det viktigaste för honom är att jag är närvarande, att jag tittar upp när han påkallar min uppmärksamhet, att jag svarar honom när han vill någonting. han vet att vad jag än gör så kommer han först när han behöver det. jag tänker att det har hjälpt till att skapa ett självgående barn som inte måste kräva min uppmärksamhet.

men vad vet jag. jag har ju bara ett. och jag läser inga böcker om barnpsykologi. kanske har jag bara haft turen att få en självständig en.

men det jag däremot vet är att han alltid varit trygg med att göra saker själv, ända sedan han var riktigt liten –  han kunde vara nöjd med att ligga i sin spjälsäng och se på himlen genom fönstret. Hugo läste tidningen och jag satt och väntade på att flyga upp vid minsta tecken på missnöje. men det kom nästan aldrig något.

det är en morsk och kavat liten unge vi fått. orädd, framåt och glad. med mycket integritet – han bestämmer själv när han vill bjuda på en puss och han bestämmer själv när man får vara med i hans lek. och det måste respekteras. annars blir det hus i helvete.

ja, jag saknar honom. ja, han fattas mig. älskade lilla barn.

3
personligare.

ett år sedan







det är den första juli och jag sitter på en bänk utanför Trädgårdsföreningen. sakta sjunker hemkomsten in, medan Jonna leker med Ebbe. de susar runt i parken och jag ser regnet närma sig ovanför oss. men trots regnskuren ligger det en lättnad i luften. som en utandning.

kanske är den min.

jag tittar på dem igen, hon jagar honom och han skrattar så han kiknar. det slår mig att det här är det nya livet.

vi skiljs åt med ett vi ses imorgon. en så ovan fras. ett så annorlunda avsked i jämförelse med hur de sett ut de senaste åren. det känns som att jag ljuger, som att jag snart sitter på tåget tillbaka mot Södertälje igen.

men jag går inte mot Centralstationen utan jag fortsätter uppåt mot Avenyn, till hotell Bellora där vi har ett hotellrum två trappor upp, jag och Ebbe. Hugo är inte med oss – han packar det sista och imorgon kommer han och Johan.

resten av kvällen sitter jag med Linda på rummet. vi har kaffe, bakelser och macrons från Le pain och vi pratar hela tiden om det nya livet. om att nu är jag äntligen här, där jag hör hemma. men orden känns tomma för jag tror inte på dem när jag säger dem. för innerst inne känns det som att jag imorgon ska se hur Göteborg försvinner utanför tågfönstret och glider mig ur händerna, som alla de andra gångerna.

jag klär Ebbe i pyjamas och han leker länge med knapparna till det lilla kassaskåpet i väggen. sen sover jag oroligt hela natten, jag är rädd för att han ska trilla ner från sängen trots täcken och kuddar vid kanten. men jag vaknar till,varje gång i tid, för att dra honom nära mig igen.

på morgonen äter vi några croissanter och lite äggröra till frukost, sen åker jag med honom till en hållplats som bara mitt tonårsjag sett genom en bilruta mitt i natten, på väg till någon fest.

jag låser upp och går sen omkring i lägenheten som ska bli vårt nya hem och tittar in alla rum innan jag sjunker ihop på golvet i någon sorts långsam, försiktig och modlös förtvivlan.

det här är främmande, här är inte rent och allting är i ett sämre skick än jag hade föreställt mig. jag vet inte hur jag ska kunna göra detta bra och hela tiden tänker jag på vår lägenhet i Södertälje. på våra vackra fönster, på det stora köket och på båtarna som åker förbi utanför fönstret.

jag vet inte längre vad jag vill och frågar mig själv om och om igen – hade jag fel? skulle vi ha väntat på någonting bättre? behövde jag ha så bråttom? jag vågar inte låta Ebbe röra någonting, han blir frustrerad och är inte medgörlig alls. allting känns svårt.

när jag låser dörren går jag raka vägen till spårvagnen och åker hem till Jonna. Ebbe river förtjust ut allt hon har i sina köksskåp och sen somnar han i min famn på soffan. det börjar kännas lättare, där och då, när jag tänker på hur enkelt det var att ta mig till henne – det här är ju anledningen till att vi flyttar.

samma sak slår mig morgonen efter när jag och Hugo äter frukost med Håkan och återigen när vardagen börjar på allvar och Hugos restid inte längre är på tre timmar, utan en halv.

vi trevar oss försiktig fram igenom årstiderna och gör välbekanta platser till våra igen. men det tar tid innan vi återigen känner oss hemma. det tar tid att ställa om, att hitta vår plats som familj här.

men när dagarna, veckorna och månaderna gått börjar vi sakta återgå till dem vi var innan vi flyttade. dem vi blev, dem har vi ruskat av oss, kvar av dem finns bara små små spår. de ledsna människorna, fyllda med längtan och saknad – de har blivit till tunna skuggor som inte är mer än en påminnelse om det som har varit.

3