Monthly Archives

september 2017

vardag

sockermålning, en vänskap värd att anstränga sig för och ett par stänk av rosa.

– min lillasyster har börjat på folkhögskolan jag gick på för flera år sedan. jag åkte dit för att bjuda henne på lunch på Tacos and Tequilas. det var länge sedan jag stod i hissen upp till det våningsplanet. under det året var jag nykär flera gånger om och gick jämt med huvudet i det blå. i min klass gick Sebastian som sen gifte sig med min äldsta vän Tove.

– jag introducerade sockermålning för Ebbe-Lou men var inte beredd på hur svårt det kunde bli att försöka ge en liten envis några direktiv. till slut blev jag tvungen att släppa taget och låta honom få utforska det hela själv. och tur var väl det, för hans sätt att måla på gav ett mycket vackrare resultat än mitt. rätt åt mig.

– nu när hösten är här, när jag mår bättre, när basen är lagd vill jag vältra mig i färg. jag började med rosa och ska nog fortsätta med gult.

– en morgon möter jag en av mina Lindor för frukost. croissanter, prinsesstårtor och varm choklad fyller vi bordet med på uteserveringen. våra första år ihop var något turbulenta, så som det kan bli när två personer vill ha det på sitt alldeles egna vis. men vi återfann varandra alltid, bandet oss emellan växte sig starkare och idag vet vi hur vi ska hantera det som kan bli svårt. få relationer är värda den sortens arbete men den här var verkligen det.

4
mamahood.

ett hej och två fina barnböcker

det bara slog om för ett tag sedan och jag började må…ungefär som vanligt. nu gör jag mer igen, men tar fort ett steg bakåt om jag börjar känna att det behövs. men det är bara när det händer som jag kommer på att jag är med barn för annars så har jag…börjat glömma bort det. eller jag tänker inte på det särskilt ofta nu när jag mår bra igen. i ärlighetens namn tänker jag inte mycket alls för tillfället, hjärnan har blivit bra mer långsam. tröttare. i morgon går jag in i vecka 13.

i brevlådan landade häromdagen två nya böcker åt Ebbe-Lou. eller kanske var de lite mer till mig –  Pojken och havet och Djur som ingen sett utom vi den första handlar om en pojke som inte kan se och som funderar på hur havet ser ut. det är en långsam bok med vackra formuleringar och en viktig underton.

den andra är en diktbok med ett fint djup i form av flera olika karaktärer som känner lite mer. den är kanske något svår men jag älskar den. för språket, för fantasin och för känslorna den öppnar upp för att tala om eller tänka på. Ebbe är för liten för det sista, men han tycker om att lyssna när jag läser och prata om bilderna.

så är det egentligen lite med den andra boken också, men jag vill så gärna ge honom tillgång till böckernas värld så tidigt som det bara går. till en värld med flera olika dimensioner, så jag börjar samla nu och så får vi ta allting allt eftersom.

6
mamahood 2.0

det första ultraljudet.

jag går på buss 25. det är så varmt. jävla september, kom igen. ge mig kalla vindar och kyla som får mig att huttra. jag är inte bra med värmen, den är så kvävande. vid Domkyrkan går jag av. där står han och ler mot mig. han kommenterar min röda stickade tröja och min gula kjol. säger att jag syns, att jag är så fin i färg.

hand i hand går vi förbi Magasinsgatan och uppför Kungsgatan. idag ska vi träffa vår barnmorska och göra det allra första ultraljudet. Linda, som redan ringt och påmint mig, står i receptionen. jag kan nog aldrig förklara hur det känns att möta en av sina bästa vänner på en sådan här plats så jag nöjer mig med fint, bra, tryggt.

vi pratar en stund och sen är det vår tur att gå in till Lena. jag tycker om henne. hennes röst är mer än vänlig, den klingar liksom snällt. och hon lyssnar på mig när jag förklarar och berättar om det som är viktigt. Hugo sitter bredvid och säger inte mycket alls – det är vi som väntar barn, men det är min graviditet.

Lena släcker ner och slår på skärmen på väggen. jag lägger mig på britsen och drar upp tröjan så att hon kommer åt magen som nu ska synas noggrant. vi ser nästan med en gång att hjärtat slår och att den lilla rör på sig där inne. Hugo går fram och tittar, han är glad och säger titta vilken liten rackare, och redan igång! kommer bli precis som sin storebror!

jag blir mycket mer tagen än vad jag trodde. där inuti min livmoder, som ser ut som ett hjärta, finns det något litet som kan bli precis lika stort och fantastiskt som Ebbe-Lou.

efteråt går vi till Brogyllen och äter lunch. vi tittar på bilden fick med oss och säger inte särskilt mycket. vi flyttades fram ett par dagar och räknades om till vecka 10 istället för vecka 9.

jag återgår till mitt och Hugo till sitt. jag sätter blommorna i vattnet och klär på mig en klänning som inte sitter åt någonstans. tittar på min mage och försöker förstå vad jag såg för några timmar sedan.

i brevlådan kommer ett litet paket med en tröja till Ebbe. jag hänger upp den bredvid den i storlek 54 som jag köpte dagen efter att jag fick veta att vi förhoppningsvis ska bli en till i vår familj. nu hänger dem där och väntar. den ena på vintern och den andra på våren.

8
mamahood 2.0 personligare.

om det som är.

 

jag fortsätter äventyret på min flotte. jag är mycket mer klar i huvudet nu och tillbringar den mesta tiden i vardagsrummet. illamåendet håller mig fortfarande alldeles still men det är överkomligt så länge jag kan läsa, tänka, drömma och skriva. Ebbe-Lou verkar tycka det är ett bra arrangemang – att jag inte kan röra mig någonstans och att han kan krypa ner under täcket hos mig hur ofta han vill.

i vanliga fall röjer jag runt här hemma och han brukar hänga på så gott han kan. att jag inte längre är i ständig rörelse tycks falla honom i smaken.

igår när han vaknade ville han inte gå till förskolan. stanna med mamma sa han och jag lät honom. kursböckerna förblev stängda och han fick gå runt i pyjamas nästan hela dagen. han kommer gå i taket tänkte jag när rastlösheten når honom. men jag hade fel. han var tillfreds. byggde koja under täcket, lekte med sina bilar och låg i min famn och tittade på barnkanalen.

det är annorlunda den här gången. mitt humör mörknar något av denna ständigt påtvingade stillhet, men jag vet att det går över. det kommer inte vara så här för alltid.

och så är det inget som blir riktigt lidande heller, inget som måste stanna upp – jag får ett fint stöd från universitetet och har fått lov att skriva allting ensam. jag behöver inte skriva en rad i grupp. vad gäller närvaro vid seminarier har mina två handledare gett mig samma svar; vi tar det sen, när det blir aktuellt, oroa dig inte. så jag har inte behövt ge upp någonting, bara hitta nya sätt, förklara och vara ärlig om hur hur landet ligger.

jag äter nästan bara färdigrätter och nutella-mackor. gör egen lemonad och är inte särskilt kreativ. jag låter kameran vila på skrivbordet för jag vet att i varje bild jag tar fastnar illamåendet, precis som när jag var gravid med Ebbe-Lou. än idag kan jag inte se på de bilderna utan att en våg av illamående faller över mig. så jag går bakåt, till tider då hjärtat var någorlunda helt och jag var fri att röra mig hur som helst. till bilder som lovar och påminner om att det som är kommer att bli någonting annat.

lite mer än nio veckor har vi passerat nu, jag och den allra minsta. och om inte många dagar alls får jag förhoppningsvis se ett litet hjärta ticka på en skärm.

6