Monthly Archives

oktober 2017

livet samarbete

vardagskonst + desenio

det här inlägget presenteras i samarbete med Desenio

idag hörni, idag kommer jag med en rabattkod som jag fått ihop med ett samarbete, koden ”VARDAGSKONST” ger 25% rabatt hos Desenio mellan 31 oktober-2 november (gäller ej handpicked posters eller ramar).

jag har fått samarbetsförfrågningar förr, särskilt många när jag var väldigt aktiv på instagram. en del har varit skrattretande just för att de klätt sina erbjudanden i så himla illasittande kostymer. liksom sneaky. men nu har jag två som känns rimliga och bra, ett som ligger lite på is och så det här, med Desenio, och jag är så glad i dem båda.

när det kommer till väggkonst är jag för kräsen och för snål. jag är helt enkelt för petig och för ombytlig för att det ska vara värt för mig att lägga flera tusen på sådant här. och dessutom väldigt tveksam – tänk om färgerna ser illa ut i verkligheten, tänk om det känns glansigt och fult?

men så gjorde jag det här samarbetet med Desenio och svaret på de frågorna blev; inte alls. färgåtergivningen är toppen, papperet är liksom lite grövre och jag är väldigt nöjd med kvalitén. dessutom är priserna helt överkomliga.

och min favoritkategori är naturligtvis den här; den botaniska.

6
mamahood 2.0

jag och den minsta i vecka 16 och 17.

de här bilderna är inte helt riktiga, för dagen dessa togs gick jag in i vecka 16. idag är det vecka 17. och det är väl egentligen idag som det small till rejält för nu är inte magen längre särskilt mjuk utan mer hård. som en basketboll. jag förutspår en kanonkula, liksom med Ebbe-Lou.

jag känner mig lite otymplig och kroppen är tröttare. vissa dagar mår jag så bra att jag glömmer bort att jag är gravid och vissa dagar mår jag så att jag inte kan tänka på annat. men alla runt mig är så snälla och omhändertagande.

Hugo sätter mig hela tiden främst och kräver väldigt lite av mig, min mamma står hela tiden vid sidan om, redo att hjälpa till. och min lillasyster hämtar Ebbe-Lou på förskolan ett par gånger i veckan. och mina vänner, de köper prinsesstårta, låter mig ligga i soffan och prata om sådant de redan hört tio gånger förut men som jag glömt bort att jag sagt.

om ett par helger kommer Hugos pappa med alla barnkläder vi ställt upp i lådor på deras vind och innan dess ska jag göra plats och måla om i ett skåp åt den minsta.

ännu känner jag inga rörelser, kan hända att det varit något diffust men jag är inte alls säker. jag längtar efter dem, rörelserna.

vissa dagar är jag mer orolig än andra och vissa dagar har jag ångest. när jag väntade Ebbe kunde jag bli med ångest för att min tillvaro var rörig och ledsam, men den här gången är mitt liv i en sådan ordning att jag där istället hittar ett lugn, när hormonerna dansar limbo innanför revbenen. men det är ovant att bara få ångest ur ingenstans och inte ha något att peka på. att vänta ut det.

ibland blir jag viktfixerad, fastän jag inte vill. de stunderna är korta och jag har bett min barnmorska att lämna den delen utanför, så det är inget högaktuellt ämne förutom i huvudet då och då.

men allt som oftast känner jag mig fin. och jag tycker att den stora magen är gullig, ståtlig. jag tycker så mycket om att kunna se på den och tänka på att det ligger en liten skatt där inne som jag snart ska få älska lika mycket som Ebbe-Lou. och då undrar jag alltid samtidigt hur hjärtat ska klara det, utan att gå sönder.

hur mycket kärlek kan ett enda hjärta rymma, egentligen?

9
personligare.

fyra.

36959775694_0468c11497_h

– när vi bodde i Stockholm var det alltid tyst.
det var liksom alltid bara jag.

sedan vi flyttade finns det inte längre någon plats för den,
tystnaden.

Hugo hinner numer alltid hem precis innan kvällen
och vid vårt köksbord har jag ofta en vän eller en lillasyster.

samt en bestämd Ebbe-Lou, som säger jag gillar inte denna
när jag slår på Nyhetsmorgon.

– häromdagen försökte jag se en dokumentär. den var en timme lång
men det tog mig två innan jag äntligen kom till slutet. därför att min lilla
inte kunde sluta babbla och jag var tvungen att pausa, lyssna, svara
och sen spola tillbaka stup i kvarten.

– i vårt hem är det alltid något som låter.
det är inte som i Södertälje där det som lät allra mest
var en båt eller två, som flöt förbi utanför vårt vardagsrum.
eller någons steg i gruset på innergården.

och när allt annat gör så mycket väsen
blir det svårt att höra sin egen röst.

jag hittar den inte längre,
den som bar tankarna.

det är alltid Barnkanalen som låter mer,
grannarna. eller musiken jag lyssnar på
när jag åker spårvagn.

det är när alla somnar
som jag hör

vad jag tänker
vad jag känner.

det är när alla somnar
som jag ser allt
jag inte hann
låta blicken vila på.

och sen somnar jag med.

– vi finns här.

vi dricker smoothies
vi sätter blommor i vatten
och vi äter tacos på fredagarna.

och det är bra så.

6
personligare.

några plus och några minus.

vi försökte två gånger innan det gick vägen. den första gången hade jag räknat fel på dagarna och missat kroppens alla signaler som inte nådde fram i all min längtan. fyra dagar senare än beräknat fick jag min mens, som jag väntat på lika ivrigt som ett plus. jag ville ha ett ja eller ett nej. jag avskyr ovisshet och ibland är ett nej som gör ont bättre än ett kanske.

den första gången gjorde jag så många tester att jag tappade räkningen. mina vänner skrattade åt min otålighet. det låter hysteriskt men det var det inte utan det fick mig att slippa stå kvar i tänk om. jag kopplade bort det mycket enklare. och ja, jag kan ju läsa och jag vet att kroppen måste ha hunnit producera en viss mängd hormon för att det ens ska finnas något att läsa av. men, ja. ibland jobbar hjärnan annorlunda. emot all logik och fakta. särskilt eftersom jag fick ett svagt svagt plus tidigt med Ebbe-Lou. ett spökplus, som det kan kallas. och som ingen annan kunde se förutom jag.

men den andra gången bestämde jag mig för att vänta. för första gången hade jag insett att det kanske inte kommer att gå så fort den här gången nu. kanske var det inte bara jag som räknat fel, kanske ville kroppen någonting annat.

jag köpte ägglossningsstickor som skvallrade för mig, för att jag ville veta mer om varför det inte fungerat igen om det var så att det inte skulle gå nu heller. men annars lät jag det hela vara. jag gick ut och åt middag, drack champagne och köpte inte ens något test förrän det började närma sig ett svar.

en lördagsmorgon fick jag äntligen veta – någon hade fått fäste i min kropp. jag gick in till sovrummet och vände mig mot Ebbe som otåligt hoppade upp och ner i sin säng i väntan på att bli upplyft. frågade vad han skulle tycka om att bli storebror och sneglade åt Hugo som yrvaket satte sig upp och log med kisande ögon.

sen kan man ju tro att resten av dagen fortsatte o samma romantiska anda men det gjorde den inte, för jag ville absolut fika på Brogyllen trots att det inte fanns någon plats där och trots att det regnade så ville jag sitta på uteserveringen. har jag sagt att när jag har bestämt mig för något så är det svårt att få mig att ändra mig? Hugo var skitsur. han gav dock med sig någonstans på vägen till Saluhallen, förmodligen när vi äntligen kom in under tak.

men riktigt bra blev det inte förrän vi var hemma igen och jag fjäskade med lite bakverk och kaffe innan middagen vi skulle gå på hos Malin och Jonathan. och sen blev plötsligt jag irriterad istället för att jag tyckte att han var överdrivet långsint.

och nej, jag kan inte låta bli att le lite för mig själv när jag skriver det här sista, för det är så typiskt ändå på något sätt. det hör liksom till livet och tvåsamheten, den delen också.

7
bröllopet

om att kunna se på det igen, med en annan blick.

det har tagit mig tid, lång tid, att försonas med vårt bröllop och Ebbes dop. det enda jag kunde se framför mig var alla bitar som inte föll på plats.

som ett sorts trauma återuppspelade sig just allt det varje gång jag försökte närma mig den dagen.

men. det är sant att med tiden bleknar alla sår och häromkvällen kunde vi gå igenom bild för bild och skratta åt allt som blev. och plötsligt mindes jag hur vansinnigt goda minpajerna med lemoncurd var, det vackra porslinet och hur fin själva platsen var. och våra närmaste som reste långt ut till ingenstans för vår skull i kalla, mörka november.

jag kunde skratta åt hur Tove kröp runt på golvet och klippte av fransarna på min ofärdiga klänning medan prästen instruerade oss och att vi sen inte fick musiken att fungera till bröllopsmarschen och att det fick oss att se ut som ett luciatåg på ingång. och jag kunde skratta åt hur oerhört religiös Hugo plötsligt blev och prompt skulle ha en präst på plats. trots att han inte kan en halv psalm. möjligtvis ett budord eller två.

en romantikers värsta mardröm, skulle jag vilja våga påstå att det var.

då.

men nu känns det inte längre så. nu efteråt tänker jag att det blev lite så som det brukar bli när vi gör saker – bak och fram, upp och ner men bra till slut. för trots allt som blev fel så var det så mycket mer som ändå blev alldeles rätt.

det var inte den lyckligaste dagen i mitt liv, nej. men det var trots allt en av de finaste. jag önskar bara jag hade kunnat se det lite tidigare.

bilder Sarasblick

5
övrig inspiration

Ebbes rum – första delen; moodboard.

 

jag tänkte vi skulle prata lite om det, om hans rum, som nästan är färdigt. rummet som jag velat med i en evighet. för egentligen har inte behovet funnits tidigare, om man ska vara helt ärlig. och jag är inte helt säker på att det finns nu heller för Ebbe leker fortfarande mestadels där vi är.

men sen han blev med eget rum har han börjat tillbringa mer tid där inne. och när någon hälsar på lägger han beslag på sällskapet, visar in till sitt rum och stänger dörren för mig och Hugo.

till och med när jag eller Hugo leker med honom där inne är han noggrann med att stänga dörren. varför han gör så vet jag inte.

vi bor litet, eller alldeles lagom, det beror på hur man vill se på det. men vi har tre rum på våra 65 kvadrat. lägenheten är välplanerad och alla rum är i helt rimlig storlek. Ebbes är det minsta och ligger i anslutning till vardagsrummet.

där inne finns allt som är hans – kläder, pyssel och leksaker.

det mesta står faktiskt i ett skåp, annars blir det kalabalik där inne och då inte på det roliga sättet. saker går sönder, lekytan blir minimal och han hittar ingenting. så jag har faktiskt plockat undan mycket som jag sen byter ut med jämna mellanrum.

det där med barnrum har inte varit det enklaste, det känns som att det är så mycket som ska till, men bilderna ovan är en rätt bra fingervisning kring hur jag föreställt mig  slutresultatet. lite mer konkret har jag försökt bygga kring de här punkterna;

praktiskt. jag tycker verkligen om den grå trenden vad gäller barnrum, det är ljuvligt att se på, men tycker inte det är helt roligt i verkligheten. så jag bestämde mig tidigt för att jag ville ha en ljusblå eller ljusgrön väggfärg hos Ebbe. drömmen hade varit tapet men det mest praktiska är ju färg där små konstnärliga uttryck går att måla över om man vill.

färg. lagom mycket färg som inte nödvändigtvis måste gå helt ihop men som tillsammans inte ger en huvudvärk. som en finstämd cirkus.

sagovärld. jag vill ge honom något mer än Emil i Lönneberga och Elsa Beskow. knasiga varelser, mycket djur och fantasi. Lieke van der Vorst är en stjärna på just det.

omaka. nytt och gammalt vad gäller inredningen.

ljus. inte mörkt och dovt utan energigivande och lättsamt.

förvaring. möjligheten att kunna lägga undan sådant som inte används samt att det blir mer lättstädat då.

jag ska visa mer så småningom, men tänkte att det är bäst att börja här, från början ungefär.

och såklart, alla bilder samt ännu fler, finns i min pinterestmapp Ebbe-Lou

7
personligare.

hösten.

när jag tittar ut genom fönstret ligger frosten över gräset. den är över nu, sommaren. ljuset hos oss är inte gyllene utan det är vitt. ett tiotal förskolebarn som dirigeras av ett par vuxna på trottoaren är alla klädda i mössor och vantar, precis som Ebbe-Lou var när han och Hugo åkte till förskolan tidigare.

jag har gått igenom alla våra vinterkläder. åt den lilla behöver jag inte köpa någon vintermössa i år, han kan ha samma som förra året.

i söndags bakade jag scones till lunch och lät Hugo sova länge. Ebbe pratade om sina kompisar på förskolan och igår pärlade vi armband, jag och han.

jag gör mig en till kopp kaffe och börjar reda ut alla tovor som blivit bland det som fått samlats på hög. tar en paus och rycker loss gulnade blad från mina växter och plockar upp legoklossar inne hos Ebbe-Lou. hans rum börjar bli färdigt. det är fint och föll ganska väl ut med de bilder jag hade i huvudet.

ett par av mina klänningar har börjat sitta åt så mycket att de fått läggas åt sidan i väntan på det andra livet som ska börja. jag trodde jag skulle vara mycket mer avslappnad och obrydd vad gäller kroppen, den här gången. och det är jag ibland men ibland är jag det inte.

Göteborg beter sig så som Göteborg alltid gör när hösten kommer. allting är så välbekant och vissa platser vet jag redan hur de ser ut utan att ens behöva besöka dem. jag trängs med många andra på bussen, på spårvagnen. men de upphör att finnas till när jag åker över vattnet. jag älskar den lilla stunden, den är min och jag delar den inte med någon.

förutom häromdagen då min blick fastnade på någon som gick på bron, bussen saktade ner farten så jag hann se honom väl. han gick på ett alldeles särskilt sätt, liksom långsamt och med ansiktet mot solen. som om han njöt, lika mycket som jag, av just den här lilla delen av staden.

4
mamahood 2.0

jag i vecka 14 och en sammanfattning.

– med slarvigt påpenslat nagellack gick jag in i vecka fjorton igår och jag misstänker att den som sitter och trycker där inne har bestämt sig för att hävda sin plats fort som möjligt, därav kanonkulan, trots sina ynka 6-8 centimeter. framåt jul kommer jag väl få bära den på skottkärra.

– i vilket fall börjar jag må bättre och kan göra mycket mer än tidigare. men jag äter fortfarande medicin mot illamåendet och måste ta varje dag som den kommer, för vissa dagar fungerar ingenting alls. då mår jag illa, känner mig svullen och utslagen. det går helt enkelt upp och ner om än mer uppåt nu. koncentrationen har dock blivit mest lidande – ibland är jag helt svettig efter ett kapitel av vad-som-helst. och sömnig.

– kroppen tänker jag inte så in i dödens mycket på just nu, den är så tillfällig. att vara gravid är inte ett konstant tillstånd så det är lika bra att hänga med i det som blir bara.

– psykiskt mår jag väldigt bra, jag har fina vänner, en omtänksam Hugo och en härlig unge. jag trivs med livet och jag trivs med mig själv. och nästa månad, hörni, då har jag gått halva tiden?! känns overkligt. sist tycktes dagarna vara dubbelt så långa men nu är det mer tvärtom, jag hinner liksom inte riktigt med.

– jag kan fortfarande inte äta någon form av kött utan det är fortfarande bara vegetariskt som gäller. däremot har jag gått och tänkt på nespresso i flera dagar och idag tog jag fram maskinen och gjorde en kopp. det konstiga med det? att hälften av mig ABSOLUT inte ville ha kaffe. så jag drack motvilligt och gillade motvilligt.

36779207414_ea4ca9b7a5_h

5
kläder och sånt

tre, eller egentligen fyra, saker till mig.

olja. nu är ju min uttänjda mage bortom all räddning sedan jag bar Ebbe-Lou, men det har börjat kännas lite i de blekta gamla ärren när den börjat växa igen. så jag har köpt en olja från Nuxe som inte kladdar och som får tusen pluspoäng för att den även kan användas till ansiktet och håret.

plånbok. när jag fyllde 30 fick jag en riktigt fin sak av Hugo – en väska från Whyred som jag gått och fingrat på i en evighet men aldrig kommit mig för att köpa. helt enkelt för att den var för dyr. enda nackdelen var att ingen av mina plånböcker gick att ha i den utan att den blev alldeles bucklig så jag fick ge mig ut på jakt efter en ny. platt, diskret och med dragkedja var mina kriterier som den här fina från Littlephant uppfyllde.

scarf. det var inte tänkt att bli med ytterligare än scarf som jag aldrig använder, men jag kunde inte låta bli att klicka hem den när jag fick syn på den. önskar det fanns fler plagg i det här mönstret. eller en tapet. åh gult, gult, gult – så fint.

5
mamahood. personligare.

Ebbes lampa

37189188540_aace1affc3_h

mamma de kallt ute, brr” säger han och slår armarna runt sig. och jag tappar hakan, trots att han börjat göra så varje dag – berätta och visa mig nya saker jag inte visste att han kunde. han har börjat bygga sig en egen värld, en värld som är hans och som bara delas med av när han själv vill.

nästan allt jag säger, det härmar han. gärna svåra och oväntade ord och meningar tar han sig an. som handtvättat.

vetgirig kallar jag honom och provar hans nya färdigheter med böcker han tidigare ratat, likaså pussel och andra sätt att måla på. jag ber dem ta in trollhassel i blomsterhandeln. tillsammans sätter vi dem i en glasburk, han och jag, och hänger upp lampslingor och pynt. vi hjälps åt och sen tänder vi lampan och tittar på den. Ebbes lampa säger jag och han visar den stolt för Hugo när han kommer hem.

ibland hör jag honom leka för sig själv och när jag tittar in på hans rum ligger han på golvet och kör runt med bilarna på mattan. mamma sitt säger han när han ser mig och bjuder in.

då och då tänker jag på det, att jag inte hör till dem som äntligen blev med identitet när jag fick titeln som mamma. eller att det på något sätt var livets mening för mig – för så har det inte varit – jag är säker på att jag skulle vara lycklig även om jag inte hade barn.

däremot känner jag att bli mamma var som att bli mer, som att jag lyckats nå ytterligare en dimension, som hör till den jag är tänkt att vara.

6