Monthly Archives

november 2017

mamahood 2.0

så här vill jag föda barn, därför att…

…redan när jag väntade Ebbe visste jag att jag inte ville föda vaginalt. jag ville bli förlöst med snitt och så var det med den saken. varför? på grund av rädsla för att tappa kontrollen och därmed fokus som i sin tur skulle leda till ångest och allt som kommer därefter. jag var även rädd för förlossningsskador både vad gällde mig själv och Ebbe-Lou. för att han skulle fastna eller för att något annat skulle gå åt skogen.

jag kommer dessutom från en familj med en hel del instabilitet i bagaget och med en storasyster som dog när jag var femton, så för mig är domedagen på sätt och vis alltid nära. det är en känsla jag aldrig tror att jag kommer kunna skaka av mig. hur bra allting än är finns det alltid en stark känsla av att det alldeles snart kommer att gå illa.

sen tyckte jag väl inte att ett stort snitt igenom buken kändes särskilt kul heller men då skulle jag åtminstone vara omgiven av ett team på flera människor med varsin uppgift och risken för att något skulle gå fel med Ebbe kändes mindre.

jag blev väl bemött av min barnmorska och vården överlag när jag kom med mina önskemål. här var det ingen som försökte övertala mig till någonting. jag gick på möten med en Aurora-barnmorska som svarade på frågor och visade upp  förlossningssalen, alla verktyg, kuvöser och vad de små bebisarna får åka i om de måste iväg akut med helikopter till ett större sjukhus med andra resurser.

jag träffade en förlossningsläkare som gav mig ett a4 med vetenskapliga fakta om båda förlossningssätten och innan jag lämnade mötet sa han att vilket sätt jag än väljer att föda på så kommer det gå bra – de som arbetar med det här gör det varje dag och de vet vad de gör.

slutligen bestämde jag mig för en vaginal förlossning. men med ett sorts förlossningskontrakt i handen som gick ut på att jag själv skulle få välja när det var dags, i den mån det gick naturligtvis, om jag ville bryta för att föda med snitt.

men så gick jag en vecka över tiden, mitt SF-mått hoppade och på överburenhetskontrollen bad jag om en ny viktskattning. 4800 gram fick barnmorskan det till och jag bröt ihop. inte en chans att jag tänkte försöka föda ett så stort barn. förlossningsläkaren ringde upp mig efteråt och föreslog själv ett snitt eftersom “i regel rekommenderar vi inte en förstföderska att föda ett så stort barn“.

nåväl vi kan spola framåt – till själva operationen som skulle göras tidigt dagen efter. jag var nervös, Hugo svimmade och fick ligga utanför med dropp och jag fick hålla narkosläkaren i handen.

och jag älskade hela alltet.

jag kunde lämna över kontrollen utan att oroa mig, jag kände mig så väl bemött och kunde hela tiden fråga vad de gjorde och hur det gick. jag kände allting, fast utan någon smärta, och det var en god stämning under hela operationen. och så läkte jag fort efteråt utan några särskilda men, bortsett från lite sämre känsel längst ner vid magen men det spelar ju ingen roll, tycker jag.

så med allt det här bakom mig vet jag att jag vill bli förlöst med snitt den här gången med. det finns ju inga garantier för att det kommer gå lika bra igen men jag vet vad jag får på ett ungefär och det känner jag mig trygg med.

nu när jag gått mer än halva tiden har jag träffat en läkare för förlossningsplanering där jag lagt fram mitt ställningstagande till förlossningen. läkaren jag träffade poängterade både primär och sekundär förlossningsrädsla eftersom att jag gick igenom en halvakut operation samt att Ebbe faktiskt vägde 5002 gram när han väl kom ut, så det ser ju ljust ut. men det är ännu ett par veckor kvar innan jag vet vad som blir och inte.

35253727955_17eaa5f3ee_h 35088160862_88b522d051_h 35253738645_ce547720eb_h

6
kläder och sånt

om ett par nya klänningar, om att ge upp capsule wardrobe och släppa ut min inre Iris Apfel.

jag vaknar redan klockan sex. Hugo sover tungt, jag går upp och gör frukost åt mig, laddar upp för två koppar kaffe och slår på Nyhetsmorgon. det känns tomt, ingen liten som gapar “inte nyheter” med så många utropstecken som han kan få till. när Hugo går till jobbet sätter jag upp håret, jag gör en rosett runt hästsvansen och tar på mig min prickiga klänning jag fann på Beyond retro igår.

det där med capsule wardrobe visade sig inte riktigt fungera för mig. jag vill ha kläder för varje tillfälle, för varje humör och för varje känsla. som en förlängning av mig själv. jag får helt enkelt acceptera att det tar lång tid att hitta rätt på morgonen och låta klädhögarna på golvet vara en del av inredningen. jag kan leva med det. jag kan vara lite Iris Apfel.

till min samling köpte jag den rödprickiga och sagoklänningen på Lindex häromdagen. den prickiga lär jag inte kunna ha så värst många veckor till, men sen så. och den röda med fjädrar (?) hittade jag på Myrorna. Ebbe-Lou sa “åååh fin” när han inspekterade dem upphängda.

det är så tydligt hur jag börjat återgå till min gamla stil – den blandade. det gäller både kläder och inredning. under en lång tid hade jag ett stort behov av en trygg, strikt bas i svart och grått. det är skönt att vara tillbaka, att hitta sig själv igen.

Hugo hejar på, utbrister att jag är fin och det gör mig också glad. tycker så mycket om att vara gift med någon som aldrig rynkar på näsan eller höjer på ögonbrynen åt vad jag än har på mig. allt som oftast tycker han om samma som jag.

ikväll ska han förresten bjuda mig på bio, har jag hört. så ja, den här onsdagskvällen ser sannerligen lovande ut.

7
inspirerande hem livet

en tisdag med guldbord och palettblad.

bilder av Cim Ek för Alvhem

min mamma har tagit ledigt ett par dagar för att hänga med Ebbe-Lou, bara sådär, utan särskild anledning. han kunde inte komma härifrån fort nog och min mamma fick lämna kvar halva kaffekoppen. när Hugo hjälpte dem med vagn och allt ut till bilen vinkade Ebbe och sa ‘hejdå kommer snart’. lilla hjärtat.

han saknar oss aldrig när han är där och vill heller aldrig komma hem. det är alltid ledsna miner vid hemgång. jag tar det som att vi har en trygg unge som tar oss för givna och som dyrkar sin mormor. eller som bara tycker att vi är tråkiga. oavsett anledning så vill jag hellre ha det så här än tvärtom.

jag var på ett möte med min läkare om förlossningsplanering, köpte alla de sista julklapparna och åt lunch med en av mina äldsta vänner. sexton år har vi varit vänner. och då inte sådana där ‘hörs nån gång’-kompisar utan liksom riktiga.

nu sitter jag här med polsk spenatsoppa som min mamma lagat åt mig och tittar på julgranar och sparar ner recept till olika chokladpraliner jag vill baka. ja, här börjas det tidigt med julen. men den städas också ut så fort nyårsafton passerat.  och så går jag igenom några av mina favoritsidor och fyller själen med inspirerande inredning. som en tjusig spegel på matbordet, halvmålade väggar och en dröm till nattduksbord.

8
mamahood 2.0 mamahood. personligare.

om november, om att vara klar efter två barn och om en efterlängtad framtid.

37727902814_9ebdc99ce4_h

om bara några dagar traskar vi in i december, med vinterkängor, halsdukar och overaller. jag kommer att sakna november, det är verkligen en av de vackraste månaderna på hela året – när allting sakta börjar frysa till is. inte ens mörkret gör mig särskilt mycket. åtminstone inte än.

det har hittills varit ett bra år, det började sådär men det blev bara bättre och bättre. jag känner mig inte längre så spänd och rastlös.

istället har jag hittat ett lugn som lyckats mota bort alla orosmoln.

jag tänker att det är för att jag är hemma igen, för att jag och min familj har hittat ett sätt som vi kan fungera på och för att jag har en relation som blivit ännu tryggare och bättre med tiden. det finns väldigt lite trams, väldigt få känslostormar och oerhört lite konflikter kvar i mitt liv.

och så var det ju det här med om vi skulle försöka skaffa ett till barn nu eller sendet var som att jag plötsligt kunde andas djupt igen när vi bestämde oss för att göra det nu. frågan låg annars hela tiden i luften. ena veckan var det ett tydligt nej och veckan därpå ett vagt kanske.

och hur satsar man egentligen helhjärtat på en sak när man vet att snart kanske måste man bryta upp för att satsa på någonting annat?

det var läskigt först men jag ångrar mig inte alls nu; vi gjorde rätt. och trots krassligheten som är svår att komma undan en väntande, så tar jag tillvara på den här tiden så gott det går. för jag tror, ärligt talat, inte att det blir några fler barn efter det här. det skulle vara skönt att släppa den här biten nu och istället umgås så som jag vill, med de barn jag har.

och så längtar jag efter att äntligen få ha min kropp för mig själv igen och bara fästa blicken mot en framtid utan avbrott.

en framtid jag ser fram emot, med bebisbubblan, med långa barnvagnspromenader i färgglada klänningar och med en till liten nacke att pussa på. framtiden med en till liten människa att älska mig själv till bitar för.

och jag längtar samtidigt efter dagen då Hugo tar över och jag kan skriva färdigt mitt examensarbete och efter att få formulera personliga brev som ska skickas iväg till olika platser jag vill arbeta på. intervjuer att bita ner naglarna inför och allt vad det innebär.

framåt, framåt, framåt.

9
samarbete

intense montpellier

○  i samarbete med Nordsjö ○

hejsan hoppsan – nu har jag gått mer än halva tiden. foglossningen förlamar mig delvis och jag måste börja med järn. och så har vi varit på rutinultraljudet och sett att allting står rätt till där inne. nästa milstolpe är den 27 december, då börjar vi mäta magen och gör en massa andra saker jag inte kommer ihåg vi sa att vi skulle göra.

för ungefär en miljon år sedan blev jag tillfrågad av Nordsjö om ett samarbete. jag svarade naturligtvis ja, för att tyglarna var fria och för att det var något jag tyckte lät roligt. det största projektet har varit Ebbes rum men det är inte helt färdigt än så här kommer ett lite mindre – spjälsängen som jag hittade i en secondhandaffär på Hisingen, för 250 kronor.

Ebbe-Lou är en hejare på att ta sig ur en sådan, sedan länge, men det har inte varit något bekymmer med det hittills; han brukar vänta på att vi plockar upp honom. och jag är inte helt redo att låta honom sova i sängen som står i hans rum eftersom jag är rädd att han ska trilla ut. så vi har inte gjort någon affär av att sluta med spjälsängen än.  förmodligen är det en process vi drar igång när vi börjar prata mer om den “riktiga” sängen. allt får ta sin tid, helt enkelt.

i vilket fall så stod alltså en till spjälsäng på min och Hugos lista, för säkerhets skull, innan nästa barns entré. det inköpet låg med andra ord längre fram i tiden men så sprang jag på den här vansinnigt fina som bara behövde lite omtanke.

och när den lilla babblaren sov över hos mormor i helgen började jag måla. Hugo bar upp skyddspapper och jag hittade till och med ett par skyddshandskar. så mycket ordning och reda har det nog aldrig varit på mig vid ett sånt tillfälle.

jag använde mig av en matt snickerifärg i nyansen Intense Montpellier och målade med skumroller på de större ytorna och två olika penslar – en smalare och en bredare i hörnen.

så blev den till slut färdig trots torktider och vilopauser och jag blir lika glad varje gång jag ser den. Ebbe är också rätt nöjd, ska jag be att få tala om, med sin banansäng, magiska skolbussensäng, citronsäng och allt annat man kan referera den gula färgen till.

8
bröllopet livet

november den 21

idag har vi varit gifta i två år. jag tittar ofta på våra bröllopsbilder och insåg idag hur illa mitt minne egentligen fungerar. länge grämde jag över klänningen, håret och sminket. varför engagerade jag mig inte mer i det? men så kom jag idag på att en av anledningarna till att allting blev svårt var när vi spikade vårt datum och jag insåg att allt jag drömt om plötsligt inte längre fanns kvar.

jag ville ha det enkelt, jag ville inte gå med i mallen. jag ville att det skulle vara på riktigt och inte så iscensatt. jag ville faktiskt inte ens ha en vit klänning men jag gav med mig för Hugos skull som ville annat. jag gjorde ju trots allt redan motstånd till nästan alla förslag han kom med. men pratade ni aldrig om det innan? kan man ju fråga, och det gjorde vi. det var jag som tvärnitade  i sista sekund.

alltid hade jag drömt om en vacker kyrka och en bakelse till klänning, en håruppsättning och kanske till och med en tiara. tills det var dags. då insåg jag att jag faktiskt inte tror på Gud, och att det inte kändes rätt med en präst. vår kompromiss där blev att vigas i festlokalen istället för i kyrkan.

inte ens ringarna blev rätt – jag har alltid föreställt mig en riktig prinsessring med en enorm sten, men när det väl kom till kritan ville jag bara ha en tunn guldring men jag hittade inte det jag sökte och fick ta en bredare sådan och en ganska bred diamantring till. tack och lov tappade jag bort dem dagen efter bröllopet och ett år senare hittade jag två ringar jag verkligen älskar. väldigt tunna och med bara lite, lite krimskrams på.

vilken karusell av ambivalens.

hela tiden kände jag också att jag var otacksam, att jag borde och så vidare.

förvånande nog tyckte jag också det var larvigt att det skulle vara så påkostat och dyrt bara för sakens skull. för första gången i mitt liv drog jag åt handbromsen i den frågan och ville inte.

till slut kom vi äntligen överens om vad vi skulle lägga pengarna på – maten, lokalen, blommorna och dekorationerna. vi hyrde in vintageporslin, gav floristerna fria händer, beställde en flott buffé och hade presskaffe från Johan och Nyström. och lokalen, fortfarande har jag inte hittat någon annan jag tycker är vackrare, ärligt talat. och fortfarande tänker jag på hur goda de små minipajerna med lemon curd var. och den goda champagnen som vi inte snålade på.

nu efteråt hittar vi fragment från vårt bröllop i tistlarna och i ranunklerna, i årets första frost och i kaffet från Johan och Nyström. vi skrattar åt mycket som gick fel men njuter fortfarande av allt det som blev rätt.

och jag, jag fick ju till slut det jag absolut ville allra mest med det där spektaklet – gifta mig med min Hugo. med min blixt.

7
livet personligare.

fyrverkerier.

– jag har aldrig varit med om att tiden går så fort som nu. jag blinkar och plötsligt har sju, tio, fjorton dagar gått. det är en fin tid just nu.

– Ebbe-Lou pratar och pratar, min mage växer och jag har nu lite mer än hälften av graviditeten avklarad.

– min mamma lagar polsk mat åt mig och Hugos pappa kom med Charlie över en helg. han tvättade våra fönster och satt länge och lekte med Ebbe. jag pussade Charlie och viskade att visst blev det bra till slut.
det är så fint, allt det här – att ha familj.

– på Myrorna har jag fyndat klänningar till mig och små, små kläder åt den minsta som är beräknad att komma i april.

– Ebbe sjunger tipptapp akta dig och säger houlahouppa istället för Bolibompa. det är det gulligaste jag vet.

– förra veckan stod liljor på vårt köksbord och påminde om fyrverkerier.

– jag är tillfreds, med allt. för första gången på flera år.

7
livet mamahood 2.0

vecka 18

jag lovade mig själv att jag skulle dokumentera den här graviditeten mycket mer, så det är vad jag gör. och jag köper spjälsäng som Hugo bär hem och små koftor som brevbäraren kommer med.

och jag låter mig själv vara gravid den här gången – när jag är med barn blir jag till ett eget universum med ett eget solsystem och egna planeter. jag går så djupt in i mig själv och den här gången tillåter jag mig att stanna där.

förra gången ville jag bara tvinga mig själv tillbaka till ‘den riktiga världen’. men nu lullar jag mest runt med min mage, bryr mig inte så mycket om att jag glömmer mer än hälften av allt och jag tar emot mitt gravida jag mycket mer.

jag vet ju inte, om det här är sista gången jag bär ett barn – jag har börjat känna att två skulle räcka fint.

så jag låter de runda kinderna vara, jag unnar mig frisörbesök och croissanter. jag låter min familj pyssla om mig och försöker ta till vara på de dagarna som är bra.

13