långfredag, sommartid, påskpyssel och en babyshower utan någon särskild ordning.


40417033384_0ed30bdd58_h färgglada rotfrukter till fredagsmiddagen och Elsa Billgrens recept på alkoholfri mojito med äpple, mynta och ingefära, i ett litet bistroglas. blev väl ungefär 30 sådana, bara till mig.


nybadad kalufs med 40 grader feber, igen.

pasteller och vårljus.


middag, glad påsk, morfar och Ebbe-Lou utklädda till pyjamashjältarna medan min mamma röjer och organiserar i köket. en väldigt, väldigt fin och bra fredag. tacksam.

sommartid och tulpaner.

41084847722_66937de7b1_h 41084848152_d66ab09956_h 41084846132_e875432f64_h 41084847202_add588a529_h
påskpyssel på stort allvar.

sushi på en måndag med några av mina bästa vänner, ja tack. plus ett oväntat gäng ballonger, presenter och alkoholfritt till en babyshower. skål för oss, skål för Signe! och hallontårta till efterrätt som jag och Hugo överraskade med. fullträff.

5

vad som blir och vad som är.

det är en fredag som inte alls känns som en fredag. kvällen innan har jag i timmar gått armkrok med Tove på de blöta gatorna i Göteborg och suttit på Brogyllen och analyserat vuxenlivet. vår historia tillsammans är lång, sjutton år ungefär, så det är ett enkelt samtal utan omfattande förklaringar, vi kan gå direkt in på nuet.

är det här allt frågar vi oss och varandra. vi kryssar i våra rutor på vuxenlistan med sådant vi förväntas ha gjort, 30 år fyllda, och funderar vidare.

och i den stunden fylls hjärtat av någonting diffust men fint. för här sitter vi, sjutton år senare och bara finns.

från att ha skolkat ihop som fjortonåringar till starka drinkar och paljettkjolar som artonåringar och slutligen hit till ett café i Göteborg, med Signe i magen och existentiella frågor på bordet, där alla känslor är tillåtna utan att det blir så mycket väsen av det.  ingen oro för att bli borträknad på grund av en dålig dag, vecka, månad.

det var det här jag längtade efter så, när vi bodde i Stockholm.

samtalet ligger kvar i mig dagen efter, det liksom rör sig långsamt i bakhuvudet medan jag köper tulpaner, tyger och helgkänsla. och när Ebbe-Lou somnat i min famn och sover middag med sitt varma lilla huvud mot min haka tänker jag att om det här är allt så får det väl vara det. med ett kärleksfullt nät att landa i emellanåt, med franska tulpaner och en liten att få älska.

jag kan leva med det, det kan jag verkligen.

5

om ett par byxor, om att inte vilja vara nära, om att leva i olika världar och om en födelsedag.

det började som en hängslebyxa, åt Ebbe-Lou, men efter hundra “jag gillar inte!!!!!!!!” kapade jag överdelen och satte i ett resårband i midjan. nu antar jag att de går an men de de är ännu inte helt färdiga. och fickan ska sys på ordentligt med en grövre tråd. ja, jag syr alltså. tvångssyr faktiskt, skulle jag vilja säga, för att hålla huvudet och händerna sysselsatta.

min medicin verkar ha hjälpt så pass att Signe kan stanna kvar där hon är. och i veckan börjar förberedelserna inför förlossningen – jag har mitt sista möte hos barnmorskan, på torsdag skriver vi in oss på Östra och träffar dem som ska vara med vid operationen och efter helgen, ja, då blir vi fyra.

min mamma hämtade Ebbe-Lou i fredags, så jag och Hugo gick ut och åt middag på Mañana. vi har så mycket på varsitt håll att vi levt i två olika världar under en ganska lång tid nu. och det är ju så livet ser ut i perioder, det är ingenting konstigt med det. tvärtom är det ganska skönt att vi inte delar allt jämt, att man kan komma och gå utan att det behöver betyda att någonting är fel.

ibland har vi tittat upp på varandra över en lunch, en takeaway eller som i fredags, över en middag. och det räcker så just nu. själv vill jag absolut inte närma mig någon annan förutom Ebbe, min kropp är redan ständigt synkad med någon som rör sig och tar för sig i den, att bara tanken på mer än en kram i förbifarten eller att hålla handen på promenaden, får mig att vrida på mig av obehag. men den lilla går alltid an att ha i famnen.

tänk att han fyller tre på söndag, min skatt.

han har önskat sig blå ballonger, hatt, hallontårta och ljus. så idag ska jag baka en tårtbotten och frysa in så att den biten är färdig och slå in resterande paket. vi har inte varit direkt sparsamma i år, jag har till och med vikt mig och köpt figurer ur Cars och Hundpatrullen, som jag kanske inte är helt såld på men som han kommer att älska. och tyvärr är det ju så, att födelsebarnets glädje får gå före mammans ibland.

6

några ögonblick från mars

– i fredags fick jag diagnosen hepatos och en remiss till Östra om ett ställningstagande till att tidigarelägga min förlossning. jag satte mig på da Matteos uteservering och försökte smälta allting. Hugo tog helg tidigare än tänkt och mötte mig vid Domkyrkan utan att jag behövde fråga.

– “macka med ååost” efter förskolan.

– hittade häromdagen en liten typ som stod på en stol och försökte nå kakorna högst upp, med sin tumstock. så typiskt en treåring, tänker jag.

– köket är färdigt och jag tycker så mycket om det.

– jag har tänkt på det ibland, att det inte är särskilt strategiskt av mig att skaffa mig ett barn till, innan jag är färdig med min examen. att jag på sätt och vis gör allting i fel ordning.

men så kommer jag på att en monsterkarriär inte är lika viktig för mig som det är att ha en familj. att det finns något väldigt skönt i att ha det här gjort tidigare än senare och att jag hellre bygger en familj på längtan och passion än på planering.

jag hungrar inte efter en prestigefull karriär. istället längtar jag efter att bli färdig med universitetet, att formulera personliga brev och att komma in i ett bra team att arbeta med. jag vill aldrig bli frilans, jag vill ha samma kollegor varje dag och fikabröd på fredagar. sen vill jag hem till min man och mina ungar, träffa mina kompisar och leva livet med dem. jag är inget fräsigt wildcard. och det är bra så.

7

det här är hjärtat.

det är vad han är. hjärtat. muskeln.

när han föddes var det sakta dit förmak och kammare tog sig, som små osynliga partiklar igenom min bröstkorg och in till hans.

innan honom stod jag alltid och vägde på höger fot, vänster fot. framåt eller åt sidan, vilket håll ska jag åt nu? sen ville jag bara stå alldeles stilla. inte röra mig, sluta kryssa för fler dagar i almanackan.

han har varit min i snart tre år, detta lilla universum. vi som befinner oss i systemet som roterar runt honom, vi ser,  att han och jag – vi är av samma sort. jag vet inte om jag någonsin trodde på det, på att det kunde vara så tydligt. men det är det. och det gör det både svårt och enkelt för oss, så det är tur att vi har Hugo som, mellan alla gnistor och blixtar, kan göra himlen blå igen när det krävs. han är på sätt och vis vårt andrum.

men det finns också någonting annat i honom, någonting som inte kommer från mig. något som är hans alldeles egna. jag har ännu inte satt fingret på vad det är men det liksom känns så fort man kommer nära.

hittills har han bara sagt att han älskar mig och Hugo, mormor och fröken Yvonne. han sparar på sin kärlek, den är ingenting han öser över vem som helst.

jag känner en oro emellanåt, för vad som ska hända med oss nu när det kommer någon annan. kommer han att räkna bort mig helt? kommer vi fortfarande att finnas kvar? tanken på avstånd skrämmer mig.

och ibland när jag tittar på honom slås jag av att han är min men ändå inte. jag vill inget hellre än att klamra mig fast vid honom, hårt. men jag förstår min plats, den jag ska hålla mig till hela livet – på ett alldeles lagom avstånd så att han kan sträcka på sig ifred men tillräckligt nära för att han ska landa mjukt om han faller. om det nu är mig han vill landa hos.

det är svårt.

komplext.

mitt äventyr.
det allra vackraste jag fått uppleva.

6

om ett barnrum och om att faktiskt vara en helt okej mamma.

det är väl inte helt sällan som jag säger att det tar tid att skapa hem. saker måste flyttas om och flyttas runt innan var sak hittar sin plats. nu är det mot Ebbes rum som jag vänt blicken igen och sedan sist har jag plockat ut ett nattduksbord och lite annat. och det gamla perstorpbordet, världens bästa pysselstation men som tar mer plats än vad det faktiskt gör nytta just nu.

jag vill att det ska vara enkelt här inne, färgglatt men inte skrikigt och så ska det finnas plats åt att hälla ut en säck lego utan att det väller ut över tröskeln. någorlunda organiserat så att han hittar sina leksaker och så måste det vara lättstädat det vill säga gott om korgar att kasta ner allting i.

det största skåpet, det har jag faktiskt låst, hemsk som jag är, för där finns allt material till ugglor, krokodiler, armband och glittrigheter. och en riktigt så snäll och frisinnad mamma, att jag låter det stå öppet, det är jag inte. egentligen skulle det väl inte ens vara särskilt snällt ändå – jag är av uppfattningen att i vissa aktiviteter behöver barn vägledning och att ge dem tillgång till saker de inte riktigt kan hantera är inte helt snällt.

visst, om Ebbe får en ny bil så krävs ju ingen vidare förklaring från min sida om hur man använder den men sådant som kräver lite mer koncentration och finmotorik gör vi alltid tillsammans. det är inte så mycket tidsfördriv i det som i en bil, utan mer pedagogisk verksamhet som i sin tur kräver att barnet försöker ta instruktioner, sitta still och fokusera. slutresultatet är egentligen inte så noga, det kan bli lite hur som helst men det absolut viktigaste för mig är att Ebbe känner att han lyckats, att han klarade av att försöka en gång till.

så snusförnuftig jag låter, jag hör. men efter ett par år inom skolvärlden snappade jag ändå upp en del. och jag måste (tyvärr?) medge att det här är ett av de områden där jag lyckas glänsa som förälder samt i värnandet av hans integritet, att konstant göra det tydligt för honom att konflikter inte är farliga och så hans uppbyggnad av ett ordentligt ordförråd.

det är ganska bra ändå, ser jag nu, kanske borde jag faktiskt slappna av och klappa mig lite oftare på axeln. känns nämligen som att det är det man gör allra minst, som förälder – klappar sig på axeln och känner sig lite bra.

8

dunderkuren och backdrops

jag vågar knappt skriva det men jag har haft ett par dagar utan någon klåda alls. allting har nästan försvunnit.

har förstått att det är extremt individuellt för vad som hjälper vem men så här har i alla fall jag gjort: två Tavegyl och två Omega 3 Gravid innan läggdags, ett bad om dagen med babyolja från Estelle & Thild, Propyless (som jag använt konstant överallt) och så ett par strykningar (receptbelagd) kortisonkräm där det varit som värst. hittills ser det ut att ha varit min räddning, hoppas det kan hjälpa någon annan.

mitt uppe i den här 100-stegs kuren åkte jag förresten på en febertopp på 40 grader. men det har också börjat lägga sig nu. så vad kommer då härnäst i detta spännande liv? jag vaknar upp utan ett ben? hittar ett hästhuvud vid fotändan? ingenting känns längre omöjligt.

förresten; backdrops. kanske det finaste sättet att bygga ett stilleben mot? att jag glömde det?

5

käftsmällen som landade några veckor innan.

39845516734_ff2407b030_h

jag är atopiker. har alltid varit och lär förmodligen alltid förbli. men jag har inte sett några symtom sedan jag var riktigt liten. inte förrän nu, under tiden som gravid. alla år jag fått vara utan får jag nu tillbaka på en och samma gång. plus graviditetsklåda.

pang krasch poff och hela kroppen var full med små kliande prickar.

så jag länsar apoteket på mjukgörande krämer, äter allergimedicin som slår ut mig och sover inte mer än två timmar om natten. händerna har blivit så illa däran att jag behöver hjälp med att öppna en flaska mineralvatten och när min mamma såg mig häromdagen började hon gråta.

jag är alltså riktigt risig.

idag köpte jag babyolja från Estelle och Thild och kapslar med omega 3 som lovar mirakel. det krävs inte mycket nu innan jag ger mig på rökelse, spökritualer och vigvatten. för nu är jag så jä v la matt.

barnmorskan och läkaren tittar medlidande på mig och mina såriga händer och mumlar mest att det inte finns så mycket man kan göra. de tar blodprover för att försäkra sig om att det inte är något fel med…gallan? levern? jag minns inte. och från att varit en ständig förespråkare av (egna) tidiga förlossningar på grund av inget tålamod, så har jag ändrat mig nu – jag vill inte att Signe kommer tidigare än den 3 april. jag känner mig inte redo. inte än. jag behöver varenda dag av de här sista veckorna som är kvar åt att göra ingenting.

dessutom är snittet lagt en vecka innan beräknad förlossning och det är tidigt nog, tänker jag. men så är det ju det att klådan och eksemet inte lugnar ner sig förrän hon är ute och levern, hormonerna eller hur det nu var kan börja stabilisera sig.

jag känner mig lite lurad. som om jag sprungit rakt in i en vägg, för mestadels har jag känt mig stark under den här tiden, självständig. och nu måste jag plötsligt be om hjälp, förlita mig på andra människor. vilket är fint att jag kan, men trist för att jag trivs i min vardag trots att jag för tillfället inte uträttar några stordåd.

nu är det lite mer mer än fyra veckor kvar innan den planerade operationen äger rum. och för att hålla ut har jag gett mig själv en morgonrock i linne, en skjorta och några mjuka handdukar. och choklad, alltid choklad.

har aldrig känt mig i ett sådant behov av omtanke som nu. för nu orkar jag faktiskt inte knycka mer på nacken, vara käck och traska på som vanligt, vara saklig och förnuftig.

inte ens lite.

 

 

 

5