Ebbe-lou 3 år

39577132960_084b0fcb9d_h 40672407824_f9ff1d0a8f_h 27516194958_b4d6f06261_h

den första april blev han tre. min skatt, min kavata lilla unge.

sent in på natten blåste jag ballonger och slog in de sista paketen och på morgonen väckte vi  honom med ja må han leva och famnarna fulla med presenter. det var så fint att se hans nyvakna och förvånade ögon under morgonkalufsen. är dem till mig? frågade han och menade paketen. och först efter att han försäkrat sig om att de inte var till bebisen i magen eller till gårdagens kalasvärd började han ivrigt dra bort papperet med det där sneda leendet han får när han inte har en aning om vad han ska förvänta sig.

runt lunch trillade hans små kompisar in hos oss med sina föräldrar. kompisar han tussats ihop med eftersom jag umgås med Malin och kompisar som han hittat sig på egen hand i förskolan.

vi  hade köpt hallontårtor från Brogyllen, gräddat våfflor och blandat äppeljuice. det var inget pinterest-kalas, inget att pynta internet med, inget som planerats igenom kameralinsen, ingen tema-fest.

det var istället ett kalas med papptallrikar och syltburkar. och skrattande ungar som härjade högljutt medan resten av oss försökte höra vad den andre sa mellan kaffeklunkarna. så som det var när man själv var liten och ingen visste vad internet var.

på eftermiddagen plingade min familj på dörren och så var karusellen igång igen. det öppnades paket och pratades högljutt över middagsbordet, min pappa sparkade boll med Ebbe i vardagsrummet och sen lekte de med helikoptrar och brandbilar.

han är så älskad, den där lilla människan, av så många. och inget värmer mitt hjärta mer än att se och veta det. han har så många han kan luta sig tillbaka hos och som han känner sig trygg med. och min familj har nästan blivit hel igen, tack vare honom som vi alla vill få röra oss runt. vi har tvingats ta oss själva i kragen, att förlåta och att omvandla vår relation till varandra.

och tänk, att i tre år har jag varit hans mamma, i tre år och lite till. de tre mest omtumlande åren i mitt liv. aldrig har jag tvingats rannsaka mig så mycket som sedan han kom. eller mitt liv. eller mina prioriteringar.

med honom blev allting bättre, livet blev ljusare och fick ett annat värde. det blev liksom helt.

men ibland känner jag att jag tappar honom, att jag står lite utanför. särskilt nu sedan graviditeten och sedan Signe kom. men kanske skulle det varit lite så ändå, för han bryter sig loss något så oerhört just nu från oss. han pendlar mellan att vara både stor och liten hela tiden och vi hänger inte alltid med. det är så många beslut han vill ta själv, så mycket han vill göra på egen hand och hela tiden balanserar vi mellan vad vi ska släppa på och inte.

han kan så mycket, klarar sig så väl utan oss att jag ibland bara blir stående och liksom tappar orden. han kan föra resonemang och argumentera för sin sak, på en treårings vis ja, men ändå många gånger med en sådan rimlighet i att det blir svårt att stå kvar vid det jag sagt från början. barn är ju oftast sådana, enkla och faktiskt rätt logiska.

jag är arg säger han till oss när han finner sig orättvist behandlad. jag vill vara själv kan han säga och sen drar han igen dörren till sitt rum så glasen klirrar i köksskåpen.

och fastän att öronen nästan trillar av så hoppas jag att han alltid gör så där – känner, lever och står för det. högt och tydligt.

6

min pinterest.

här hänger jag rätt mycket just nu, på Pinterest. så som man gör när man har en bebis på armen jämt.

allt möjligt som kommer i min väg sparas…

…och så en hel del klädinspiration…

…och inredning, naturligtvis.

plus lite annat som hör till jul, kalas och barn.

ja och så lite mer inredning.

och vill någon följa mig där så är det bara att klicka här.

5

om förlossningen.

vi tar spårvagnen till Östra tillsammans med alla tidiga morgonresenärer som också ska någonstans. jag lyssnar på Håkan Hellström och tänker att nästa gång jag åker över den här bron är jag mamma till två.

min barnmorska är i min ålder och laddar upp mig med styrka bara genom att vara i samma rum. hon är helt rätt för mig, jag kan vara öppen med henne om allt.

efter ett par timmars väntan blir det min tur. jag tar min droppställning och promenerar själv in i hissen.

Hugo får vänta utanför operationssalen medan dem gör mig redo och jag börjar skaka och gråta när dörren stängs bakom mig. jag tar mig upp på sängen och möts av vad som känns som tusen snälla händer, ögon och ord. ingen är hård, alla är vänliga och alla säger de mjuka saker. jag ber dem att se till att ingenting händer mig på operationsbordet, att jag måste få komma hem till min son. snälla säger jag. de ler och de lovar.

det enda som faktiskt gör ont är när nålen ska igenom huden över ryggen men efteråt känner jag ingenting mer. mitt blodtryck faller och jag känner att jag är på väg bort, men min narkosläkare agerar snabbt och snart känns det bättre. hon är en av dem jag minns bäst efteråt.

två barnmorskor och narkosläkaren turas om att hålla mig i handen, dem finns där för mig.

när förlossningsläkaren klipper sig igenom in till Signe ger dem mig öronproppar och pratar med mig för att jag inte ska fokusera på ljudet. klipp, klipp, klipp på grund av sammanväxningar som det blir med snitt, en enkel liten kniv räcker inte mer.

dem har hämtat in Hugo och han sitter vid min vänstra sida. jag gråter inte mer.

plötsligt blir det lätt i min mage och samtidigt hör jag ett barn som skriker. mitt barn. hon skriker högt och genast. hela vägen till det lilla undersökningsbordet skriker hon.

Hugo klipper navelsträng och jag får upp henne hos mig. hon tystnar och innan dem har sytt ihop mig har hon börjat amma. vi hittar varandra direkt, hon och jag. hon är min, jag känner det på en gång.

på uppvaket sitter Hugo i en stol bredvid mig och blir serverad kaffe, smörgåsar och kakor. jag får en isglass.

det väller in ljus i rummet och hela tiden kollar man till mig.

i Södertälje fick jag ligga utan min familj i ett mörkt rum utan fönster och med ett skynke mellan mig och en annan patient. det var mycket som var annorlunda den här gången. överbelastad förlossningsvård ja, men Östra sjukhuset får hundra tummar upp från mig för engagerad, varm och professionell personal.

vi får ett eget rum och på den omtalade silverbrickan står en liten vas med två lila blommor i.

samma kväll reser jag mig ur sängen själv. jag kräks av yrsel men tar mig ändå upp ett par gånger till, rädd för att såret ska göra allt för ont om jag väntar för länge.

dagen efter får jag åka hem. inte för att någon annan tycker det men för att jag vill. de är tveksamma men tycker att jag trots allt är i ett oerhört gott skick så till slut säger de okej.

hemma lagar vi våfflor medan Signe sover i sin korg, jag längtar och längtar efter Ebbe-Lou men min mamma och Hugo ber mig vänta lite med att låta honom komma hem. dem ber mig läka ihop lite först.

på lördagen kommer han äntligen och herregud vad jag har saknat honom. han godkänner sin lillasyster och sen äter vi glass.

 

 

 

 

9

från instagram

 

1.  blått, rött och rosa i en styling för Historiska hem av clindholm_design
2. kan denna duo misslyckas med någonting? vill göra om sovrummet NU. tack för det babes_in_boyland
3. den perfekta sänggaveln och lampan, till mitt nya (eller befintliga) sovrum finns hos  idalauga
4. blusen, krukan, blomman. / dromelot
5. det bästa av två världar på en och samma bild. / foxflowershop
6. kommer inte över den här färgkombinationen. så fint när rätt röd och rätt rosa blandas samman. / clindholm_design
7. en flaska vin, en mild sommarkväll och utsikt över franska takåsar. känns långt bort just nu, men kanske kanske om ett år eller så. /  idalauga
8. alla rätt, som vanligt, hos dromma

4

april.

idag ligger åkpåsen, ytterkläderna, skorna och vagndelarna på hög och överallt i hallen. det är som en översvämning. senare tänker jag när jag sicksackar mig fram till köket för att slå på kaffebryggaren.

det är mycket som kan vänta just nu, för här har vi fullt upp med att leva ut i familjebubblan. vi hanterar Signe och Ebbe-Lou, som egentligen inte är så mycket alls att hantera för bra, det går det. och Signe, hon sover mest hela tiden.

Ebbe är mest så som en treåring är – babblig, glad och full med fantasier och historier. han pussar mig och Signe hejdå när han går till förskolan, lägger hennes pyjamas på sin plats och visar henne tänderna efter att han borstat bort alla tandtrollen. han är allt jag kunnat önska mig i den här situationen.

på förskolan är han vid gott mod och han berättar att han har en lillasyster som äter mycket. ibland säger han att han inte vill ha bebis mer och att jag ska “kasta han”. då säger jag att jag måste ha dem båda två, att jag älskar dem och skulle bli alldeles knasig utan dem. då ler han lite under lugg och fnissar.

livet med honom blir bara bättre och enklare – han kan så mycket nu för tiden. på gott och ont dock; jag kan väl inte påstå att det flyger regnbågar igenom hjärtat när han kallar mig för hönshjärna (tack till Pyjamashjältarna för det bidraget till ordförrådet).

Hugo och jag snickrar vår tillvaro ännu bättre nu, än när vi precis fått Ebbe-Lou. vi vet vem som är bra på vad och försöker ge varandra egen tid att sova, duscha, slösurfa i mobilen. vi är så mycket snällare mot oss själva och varandra den här gången.

det händer att ångesten slår på stora trumman innanför revbenen i tid och otid, men det är hanterbart. för jag vet att det handlar om hormoner och stora omställningar.

i vilket fall så är det en fin tid nu, med vårsol att vältra sig i och bebiskinder att låta läpparna vila mot.

6