lilla widergren och växtvärk på internet

för ett par veckor sedan (faktiskt ganska många till och med) fick jag en så fin grej ner i brevlådan – en illustration av Michaela. jag bloggade en kort period på Odalisuqe, som Michaela är en av grundarna till, men längtade ganska fort tillbaka till min egen plattform.

har för mig att jag kände mig lite malplacé med mina hundar och vardagsbetraktelser bland allt snyggt och moderelaterat och drabbades av prestationsångest.

det var sannerligen en annan tid i mitt liv och det var i samma veva som den här platsen började växa och jag drabbades av någon sorts växtvärk som höll i sig rätt länge och hade svårt att hänga med. det tog mig också lång tid att bestämma mig för vad jag skulle “göra” av det hela.

skulle jag ens göra någonting alls? kunde jag ens? eller hade jag drabbats av hybris?

jag läste att man skulle “nischa” sig, men så fort jag försökte kändes det bara konstlat och allting låste sig för mig. så det var väl också därför jag inte riktigt passade på en plats som hade en så tydlig riktning.

ja, nej, jag vet – jag är inte särskilt stor på internet men bra mycket mer än vad jag hade någonsin hade trott att jag skulle bli.

nåja, slut på sidospår och dags för tips; Michaelas illustrationer på mwidergren, särskilt under fliken ‘line drawings’.

 

4

om Hisingen och om Brämaregårdens kyrka

allting är så bekant här på Hisingen, jag känner mig mer hemma här än någon annanstans. förutom Falkenberg då, ingenting slår Falkenberg.

ibland stöter jag ihop med gamla kompisar som inte alls längre står mig nära men som man ändå hälsar på och pratar med innan man fortsätter man vidare från det förflutna och tillbaka in i nuet.

det är trevligt, men jag återupptar aldrig någonting med någon – dem som står mig riktigt nära har jag aldrig släppt, inte för en sekund.

ibland ser jag någons pappa i mataffären och ibland stöter jag ihop med min lillasyster. jag vet vad som fanns på plats innan där byggdes någonting annat, jag vet vad alla hållplatser på linjen heter.

jag har åkt över vattnet som tonåring, med brustet hjärta, med ett lyckligt hjärta, som gravid, som nyförlöst, med mina barn, med min man, med mina kompisar, med gamla kärlekar och med människor jag förmodligen aldrig mer kommer att se.

här på Hisingen ligger även min storasyster begravd, och fastän jag aldrig besöker den platsen så stillar det min sorg något, att vi på så vis är varandra lite närmare.

vi kommer att hålla Signes dop här, på Hisingen, i Brämaregårdens kyrka. jag ger den här ön lite mer av mig själv.

jag var där häromveckan med Sofia och hennes Signe. det är en fin liten kyrka, alldeles lagom stor och den ligger en kort promenad hemifrån oss. Prästgården, där vi ska vara efteråt är ett litet hus från sekelskiftet med fina fönster och med gott om plats.

och det är väl det jag ser allra mest fram emot; det som kommer efter ceremonin – att gå över dit och dricka kaffe, äta tårta och umgås med människorna vi tycker så mycket om – vår orubbliga grund.

5

inspiration till ebbes rum

28991516348_449a305607_h

jag har alltid velat att Ebbe ska ha ett mjukt och snällt rum med mycket färg och roliga saker. inga prydnadsgrejer man inte får leka med, ett golv med plats att köra med bilar på och lite knasiga tavlor på väggarna. gamla målade möbler, mycket böcker och ett skrivbord att pyssla vid.

för ett tag sedan målade jag om hans rum i en mycket djupare kulör än jag egentligen tänkt mig från börja – en grålila.

egentligen skulle det ha blivit blått; jag hade två provburkar hemma och förälskad i den ena nyansen hoppade jag glatt på spårvagnen för att köpa mig några liter mycket stark blå.

men viss sinnesförvirring uppstod och jag hann ändra mig under den korta turen och kom istället ut med den mycket dova grålila färgen. lätt panik uppstod när jag kom hem – det här var ju inte alls vad jag planerat för.

men det var inte mycket mer att göra än att plocka fram en pensel, svära över impulsen, göra en kopp kaffe och måla upp kvadrater på väggarna. när jag var klar satte jag mig i den gula fåtöljen och konstaterade att det nog inte skulle bli så jävligt, trots allt.

det visade sig bli helt rätt till slut.

det som saknas nu är ett överkast, färg på det stora skåpet, hyllplan åt diverse leksaker, förvaring åt hans böcker, en plats för alla pennor och några stora kuddar till en läshörna. längre fram skulle jag även vilja bygga en större säng och ett skrivbord åt honom, men det får bli senare – först ska jag snickra färdigt tallrikshyllan jag påbörjade idag och förvandla det gamla skåpet till en garderob åt honom.

alla bildkällor finns i min pinterestmapp kids kids

 

5

kör kör kör bara.

det är brandbilskalsonger, bamsekalsonger, chokladbollar, hämta ut paket, handla middag. det är två för en, Signe som sover på min mage om kvällarna, slut på kaffefilter, slut på bröd. pandanappen och den blå filten.

jag och Hugo sitter med Håkan på en bänk, dricker kaffe och äter ballerinakex. det var ett år sedan vi bråkade och jag har köpt akvarellpapper och några tuber gouache. Ebbe och jag väljer varsin bok till kvällen, han somnar själv nu för tiden och jag möblerar om nästan jämt.

det är flera koppar kaffe, en pizza i Vasastan, kompisar som torkar upp, matar Signe och har koll på Ebbe-Lou i affären. kaos i köksskåpen, kaos i garderoben. det är bamsetandkräm och jagälskardig. glass på tröjan, smuts på kinden, tandtroll och vissna pioner som jag glömmer kasta. skrapsår på knät, under ögat, pussa bort tårar och vattna blommorna.

det här är måndag, fredag, tisdag och alla andra dagar där emellan.

8

två tips – Sara och Linnea

det är inte så ofta det händer, att jag hittar bloggar med text. riktig text. lilla libertin är en, nirrimis fire and joy är en annan, men det är bara dem jag kommer på? som är fyllda med ord som får det att vända sig i magen på mig, som får mig att le, att känna. men nu har jag hittat två till, som jag bläddrar bakåt i. den första är Saras blogg snickis och den andra driver Linnea Brännström.

så gå in och läs, läs och känn på formuleringarna, berättelserna.

unna er.

text och bilder från Saras blogg

 

text och bilder från Linneas blogg

5

ett stycke dröm på söder från 1927

jag har haft en rätt körig dag och har fortfarande inte hämtat mig trots att klockan är 23:29, så jag gör som jag brukar och valsar iväg på internet. kopplar upp och kopplar bort.

de blå väggarna, den roströda tråden, de varma träslagen som följer i lägenheten. det runda bordet i köket och lampan i sovrummet – allt egentligen, allt vill jag ha.

sekelskifte styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem

sekelskifte styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem sekelskifte styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem sekelskifte styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem sekelskifte styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem

 

styling Sara Sandanam foto Fredric Boukari för Historiska hem

2

Signe 11 veckor

hon blev elva veckor idag, min minsta skatt. vid den här tiden för elva veckor sedan låg jag förmodligen med henne på bröstet eller så var jag mitt i ett av mina försök att resa mig själv upp ur sängen. jag minns den dagen, den kvällen på BB med värme, med en känsla av trygghet.

och glädje – herregud så lycklig jag var över den där lilla människan. över att allting var som det skulle, över tio tår och tio fingrar, ett sammetslent litet huvud och stora mörka ögon som försökte fokusera blicken. omedelbart sin egen och inte alls som sin bror.

och på den vägen har det fortsatt – hon är Signe, och det har hon gjort klart för oss alla. högljudd och bestämd, nära ska hon vara och med jämna mellanrum kräver hon mig på en pratstund och lirkar med både ljud och leenden.

när jag väntade henne undrade jag hur hjärtat skulle klara att hantera ännu mer kärlek – det kändes redan fullt till bredden och mycket mer, av kärleken till Ebbe-Lou. någon sa att hjärtat växer, att det gör plats för mer. men det känns mer som att mitt hjärta klonade sig självt, att jag nu har två som bankar innanför bröstet. ett med Ebbes namn skrivet över sig och ett med Signes. jag älskar dem lika mycket, helt och fullt, med varje hjärta som jag nu bär på.

jag läste och hörde om tvåbarnschocken men jag har inte riktigt upplevt den ännu. istället tycker jag att den största chocken kom med den första av dem. nu sitter ju allting i ryggraden, i huvudet, i händerna, i hjärtat. allting finns ju redan där och jag är så van vid att någon annan kommer först, att spillbitarna av tid är de som är mina.

Hugo och jag har plockat upp vårt gamla sätt att göra saker på igen, så som vi gjorde med Ebbe. så mellan oss går allting på automatik och den här gången tar vi hand om varandra och ger varandra mer av det vi båda äger allra minst just nu – tid.

tid att träffa andra människor, tid att slösurfa i telefonen, tid att sova.

men visst var det hårda bud för oss i början ändå, innan vi kom in i det igen. det var ju inte så att vi knäppte med fingrarna och plötsligt levde familjen Bergström i harmoni – sömnbrist, den kan locka fram det allra fulaste inom en, men vi lyckades mota bort den och jag hann bara vilja skilja mig en enda gång innan det redde upp sig.

Ebbe har tagit det fint, med att få en lillasyster. jag tror att han älskar henne och jag vet säkert att hon är viktig för honom. han torkar henne runt munnen, visar henne sina leksaker, sjunger för henne när hon är ledsen och letar upp nappen åt henne.

igår när jag ville duscha tyckte han att jag skulle lägga henne  i hans säng istället för på filten på golvet. när jag kom ut ur (trettiosekunders-)duschen låg han bredvid henne och läste den senaste boken vi lånat på biblioteket, boken om Bondgården och alla djuren som han valt själv. hon kunde inte fått en snällare storebror.

och jag…jag mår bra. men det var nervöst ett tag med de massiva ångestattackerna som avlöste varandra, skälvningar i bröstet så starka att det kändes som om någon slagit till mig, en kletig dimma av alla de mörkaste känslorna som kom och gick men utan adress och utan avsändare. och så var det mitt snitt som skrämde mig rejält en dag, när jag upptäckte att det börjat gå upp och läckt blodfylld vätska…det läkte ihop fort igen men jag var inte stöddig just där och då, kan jag lova.

men ja, elva veckor idag, så hurra. hurra för mina första veckor tillsammans med världens bästa Signe.

 

40525280904_5674ff014d_h 41239938801_9fbb1c7cdb_h 40525280064_042fa23f10_h 39432669700_d3584d5dd6_h 40343425625_5a5b434519_h

 

6

göteborg, göteborg.

jag tänkte skriva någonting om hur sträckan mellan Grönsakstorget och Haga är min absoluta favorit, om hur mycket jag tycker om när vi köper med oss fika och åker till Hagaparken och leker. om helgerna, om nya värden.

men det enda jag känner och det enda jag hör när jag tittar på de här bilderna är att jag är så kär i Göteborg just nu så jag låter texten stanna där, i slutet på den meningen.

7

den senaste tidens kvadrater och några tankar om instagram.


en dag hemma med båda barnen när jag försökte sy och tillät vad som helst bara jag fick göra klart.


jag har fått äran att ta över Hugos farmors gamla sminkbord. ingen är gladare än Ebbe-Lou….


sommarbebis med knubbiga armar.


våra nya frukostrutiner – storfrukost vid matbordet när vi är lediga tillsammans.


spontan ommöblering och ett babygym jag snickrat ihop.


ny klänning, ny frisyr.


“äsch skitsamma, häll på nytt.”


en liten del av Ebbes rum. och en tomte i maj – frågor på det?


rågbröd, philadelphia, jordgubbar och sesamfrön.


födelsedagspresenter.


en bild från när jag skulle göra slut på mitt presentkort på Artilleriet.


jag och Signe på daMatteo.


ingen förskola så underhållningen stod jag för. “mammas tuschpennor” var oerhört spännande att få låna.


älsklingsunge.


spontan ommöblering. igen.

här är ett par kvadrater från sådant jag postat på instagram i april, maj och juni med utspillt kaffe, Ebbe-Lou med mina pennor, Signe i sann Hellströmsk anda, gula örhängen, Artilleriet, lite stök och så mitt älsklingsporslin.

det är för övrigt så ambivalent med det där forumet för mig – Instagram. och ibland känner jag att det hade varit bättre om jag varit utan det och ibland tvärtom. det är svårt att ha en neutral inställning.

från början, för sisådär sju år sedan tyckte jag det var ett kul format för en minidagbok och ett oerhört smidigt sätt att malla sig lite på hehe. men då var det aldrig tal om annat än bilder från telefonen med för hög ISO och för stark styrka på instagrams egna filter som kladdade ner hela bilden. det var så prestigelöst, det var bara kul. men det har ju förändrats något de senaste åren.

för egen del höjdes ribban när jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på Instagram, när vi bodde i Stockholm. herregud så mycket tid jag spenderade på att hitta rätt bilder, skapa ett snyggt flöde, skapa relationer, svara på kommentarer, gilla och fan vet allt.

det var kul, det var det, tills det började ta sig in i mig på allvar eftersom jag kastat mig in i det utan att först förstå att jag måste skilja på mig och internet-jaget. för det finns något farligt i att ge med sig av det som är ens absolut egna till andra människor att recensera, det blir så lätt att liksom låta det äta sig in i ens riktiga liv, i det utanför nätet. och jag hamnade i något sorts limbo mellan mitt ängsligaochbekräftelsesökande-jag och mitt dettagillarjag-jag.

ett konstigt bekymmer, visst? dock ett väldigt modernt och i tiden, måste jag säga. sådär som det brukar vara med i-landsproblem. vilken produkt man är av sin tid (och samhälle).

i vilket fall så har jag hittat tillbaka ganska mycket till mig själv igen. men visst är det fortfarande något väl tillrättalagt – förmodligen släpper jag aldrig riktigt på den garden, men ändå lite mer nu än förut trots att det innebär att jag förlorar en drös med följare varje dag nästan.

tänker att det gör mig gott och att dem som blir kvar i slutändan är de som faktiskt spelar roll. för så är det egentligen med hela internet för mig – det räcker med att jag har en enda person att dela med mig till, en enda person som genuint kan ta emot det jag lämnar ifrån mig för att det ska kännas roligt och lite meningsfullt. sen att jag haft turen att hitta flera, särskilt här, det är ju en helt annan femma.

8

om att klippa håret, dagar som går i ett, frågetecken och fula ben.

– en sen kväll, kanske faktiskt mitt i natten klipper jag av mig håret framför badrumsspegeln. först klipper jag bara lite men sen klipper jag mer och ännu lite till. nu har jag kort hår, det når till nyckelbenen. jag tittar på resterna som ligger i handfatet, på golvet. topparna jag färgade och fönade i det förra livet – hejdå.

– jag är mamma hela tiden, hela dygnet runt, går på avenyn med en dubbelvagn en tidig morgon och minns paljettkjolar som gnistrade i soluppgångar en gång i tiden. samma gator men nya liv. kommer dem någonsin tillbaka, paljettkjolarna och soluppgångarna? eller blir det bara äggmackor och solkräm nu? nej, så kan det väl inte bli. för nu är nu och någon gång blir dem stora och då får jag kanske inte vara mamma mer än då och då. bäst att passa på nu, kommer jag på.

– min äldsta snubblar på dammsugaren och blir förbannad på mig. han står med fingret i luften och säger åt mig att städa dammsugaren mamma med så många utropstecken han förmår att trolla fram med de svarta ögonen och det arga fingret. jajajaja jag ska, jag ska bara jag ska bara svarar jag. nu genasst msamma säger han med versaler och sträng röst.

– på mina ben är det fullt med ärr från när jag var sjuk under graviditeten, ärr från kliande nätter, dagar, veckor. som en enformig dagbok från vaden upp till knät som påminner mig om vad som var. dem gör att jag tvekar inför att gå barbent bland andra, jag tycker det är jobbigt. jag tycker dem är så fula, mina ben, fastän jag inte alls vill tycka så. men jag tvingar mig att knycka på nacken och gå ut i klänning kjol och korta byxor ändå. deklarerar för hela världen med jättetyst röst som ingen annan hör att JAG SKITER I VAD NI TYCKER OM MIG HÖR NI DET  samtidigt som jag hoppas att de inte ska titta för jag bryr mig visst.

– i slutet på varje vecka lovar jag mig själv att nästa ska bli lugnare men så är det plötsligt fredag och jag räknar upp fler saker gjorda än jag har fingrar till. det är bebisar på filtar, andra mammor som dricker lika många kaffekoppar som jag, det är kompisar, släkt och familj som kommer förbi och äter lunch, mellanmål och middag med oss. som svänger Ebbe i luften, som matar Signe medan jag duschar, som jag svär och skrattar högt med.

6