Browsing Category

hemma.

hemma.

om att prova sig fram.

det flyttas omkring mycket här just nu.
skulle tro att det är nu jag börjar bo in mig på riktigt.

provar olika konstellationer hela tiden.

nu står sängen i vardagsrummet eftersom vi tänker
att Ebbe ska börja sova ensam.

hans rum ligger vägg i vägg med det rummet
så då är det inte många steg fram ifall han vaknar.

och så hör jag dessutom minsta gäspning,
vilket ger mig ett lugn.

så småningom ska vi börja måla i hans rum
och i det som ska bli vårt riktiga sovrum.

men inte än.
just nu trivs jag så här.

0
hemma. Västra kanalgatan

förvaring, dova färger och mycket grönt.

bild 1, 2 – Bloesem design
bild 3 – Johanna Bradford 
bild 4, 5 – Maria Embertsén

de här bilderna har säkert cirkulerat runt tusen gånger om, jag vet.
men de tåls att ses på en gång till. kanske till och med tio.

jag befinner mig något sorts moln av inredningsinspiration igen. tapet har börjat
rivas ner och jag velar mellan en William Morris-vägg eller bara dovt och dunkelt
grått i sovrummet. ebbe-lou ska få klara blå väggar i sitt rum och så behöver han
hyllor, korgar, lådor för alla sina saker.

jag ska dessutom måla om mitt skrivbord, tänker att färgen som Johanna Bradford
hade på sina förra köksluckor kan vara något för mig. kanske. svårt att vara säker på
just något sådant, när det är så redigerat.

hallen ska jag nog måla mörk och sen är vi kanske, kanske färdiga runt jul med allting.
då ska jag fira, med att färglägga här hemma med ännu fler gröna växter.

0
hemma. personligare. Västra kanalgatan

vi bor inte här längre. men vi finns ändå alltid kvar.

här såg jag snöflingor falla, våren komma och i det här sovrummet kände jag
de första sparkarna, knuffarna från det lilla barnet i magen som satte hela min
kropp i gungning. i det köket fick jag veta att jag var med barn, i sovrummet
låg jag sen utslagen i flera månader och tog mig igenom min graviditet.

det vackraste fängelset jag vet, brukade jag säga. för det var vad som blev.
jag hade gått av livet, och ställt mig på en tom hållplats. här fanns ingenting
för mig.

och ibland tänker jag på det, att jag var i landets huvudstad, att människor söker
sig hit och lyckas stort, men att jag själv ville bara hem igen. bort, nej, tack, hej.

jag provade att gå på Riche och dricka champagne, att lära mig var de bästa
croissanterna på Söder bakades och jag försökte hitta butiker att älska, gator
att strosa på och platser att göra till mina. jag var i någon park och jag gick
ett par gånger på restaurang.

jag läste några kurser på universitetet men jag hittade aldrig riktigt något
sammanhang. tackade nej till ganska mycket, höll mig till min ensamhet.
inget kändes som mitt och inget kändes självklart.

kanske försökte jag inte tillräckligt heller, för jag ville bara hem. allting
var bara ett enda långt så länge och snart skulle jag åka därifrån.

ett år blev till två, två blev till tre. och vi skapade historia, byggde minnen.
blev till dem vi blev. nya titlar kom till, som mamma och pappa, man och fru.
det hjälpte inte, jag ville ändå därifrån. Stockholm blev aldrig min stad. inte
mitt hem.

men lägenheten, den blev min kärlek. i tystnad tjänade den oss, denna trasiga
lilla plats. som behövde rustas upp och återfå sin glans. vi gjorde vad vi kunde,
hjälpte själen tillbaka. återställde och älskade. dekorerade med glada golv och
målade med dova färger. fyllde på med vackra snittblommor, krukväxter och omtanke.

aldrig kommer jag att glömma morgonsolen i vardagsrummet eller
kvällssolen i köket. vart sprickorna i vardagsrummets tak vandrade
eller vilka nyanser väggarna i sovrummet fick, när ljuset rörde på sig.
och aldrig kommer jag att älska ett hem, så som jag älskade detta.

i den här lägenheten blev en familj till.

och fastän vi inte längre bor kvar, så tänker jag att vi för alltid kommer
finnas där ändå. att om man lyssnar noga, så kan man fortfarande höra oss
i väggarna.

hemma. personligare. Västra kanalgatan

från det vi byggt till det vi längtat efter.

det tog så lång tid, att göra detta till hem. att känna det och inte bara höra att det var
något man sa. aldrig hade jag trott att jag skulle hamna här, aldrig tro på att livets
största som kunde bli – skulle vara här.

precis när vi börjat landa så började allting röra sig igen. det som vi hela tiden tänkt låg
flera år framåt, fanns plötsligt bara två-tre månader bort. en chans man måste ta, en risk,
en möjlighet.

maj började vansinnigt. på det bästa av sätt. men.
jag får liksom inte ur mig orden. inte än.

hemma. vardag Västra kanalgatan

bland det gröna och grå.

IMG_1784

IMG_1792

IMG_1793

IMG_1787

det här med att vara sjuk, det tär ju på en. Hugo är hemma och tar hand om både
mig och Ebbe som har svårt att hålla sams med våra snoriga näsor. kexchoklad,
avokadomackor och juice. nässpray, alvedon och halstabletter.

repeat, repeat. mellan varven spikar jag upp en sänggavel och planerar tavelvägg
ovanför. det börjar bli fint här, ska visa er snart.
hemma. personligare. Västra kanalgatan

mitt i allt som skvallrar om oss.

IMG_1712

IMG_1713

vi bytte rum. allt vi hade och som var tänkt att vara vårt, bar vi in i det största rummet vi
har och trots att det blev en röra, svår att ta sig fram i, så blev det så vansinnigt fint. mest
har jag stått och stirrat på hela alltet som blivit till en helhet. stort som smått både lyftes
fram och försvann in i något annat.

plötsligt blev allt tillåtet, ett skoställ blev till blomsterpall och en karaff blev till vas. som
om jag återigen var fri att göra precis som jag vill, liksom förut, innan allting delades upp
i lägenheten och liksom tappades bort. det ena behöver nog det andra för att fungera,
annars blir det mest osammanhängande, på ett sätt som gör mig frustrerad över att inget
känns riktigt bra.

det tar tid att skapa hem, det gör det. man måste prova, vrida och vända och det har jag
gjort till förbannelse. har skrivit det flera gånger förut men det är först nu som allting
börjar hitta sin plats. äntligen, äntligen.
hemma. Västra kanalgatan

mitt i en köksrenovering och gult golv.

22128485632_77a9728d71_o

21518259614_3a0c12bda2_o

21953215908_f83ea257b8_o

21952917190_f3aa1c42c2_o

21518247944_19d8e8f949_o

22151263271_f331befb6d_o

det där köket. alltså det där köket. höggravid stod jag på IKEA och kom på kant med
en väldigt lättstött försäljare och sex veckor efter förlossningen rev vi ut allt vi hade.

vi är bra på det där, jag och Hugo, att göra allting samtidigt. vissa väntar, men vi
bara gör. här finns ingen ordning, vi föder barn och roddar en renovering av toaletten
samtidigt, vi är småbarnsföräldrar men jobbar och läser en kandidat samtidigt. tur är
väl det, skulle vi ta allting i någon sorts linje så hade vi med allra största säkerhet inte
hunnit med så mycket som vi gjort.

just den här tiden känns väldigt mycket när jag tänker tillbaka på den. sommaren hade
precis börjat och solen sken länge på dagarna. jag kunde upptäcka staden vi flyttat till
precis innan graviditeten slog till och förlamade

mig och jag och Hugo försökte fortfarande hitta någon sorts balans i föräldraskapet.
kanske det allra svåraste för oss, att avgränsa och förstå vad som är möjligt att göra och
inte när man precis blivit föräldrar. vi har lovat varandra nu att om vi får barn igen så ska
allting vara klart runtomkring. livet ska vara enkelt och vi ska inte ha några stora projekt
som kräver så mycket av oss. ibland måste en verkligen gå genom elden för att förstå att
den bränns.

det där golvet är förresten ett av de bästa valen vi gjort. jag var osäker när plattorna kom
och en tid efter att de lagts men nu är de nog det bästa i hela köket. de bryter av mot
snyggköket och retrokaklet och gör en liksom…glad
hemma. personligare. Stigbergstorget

från Stigbergstorget.

tumblr_mlxm2gzNVw1sptkxno1_1280 13714399615

 

_MG_5848 13714459265

 

 

 

_DSC5043 13054797263

 

_DSC5086 13054772903_DSC5065 13054960354

 

 

_DSC5093 13054951414

 

DSC09965 13603785414

 

innanför de väggarna skrev vi vår historia i långa frukostar runt det gröna bordet, sena
morgnar i sängen med långa diskussioner och flera koppar kaffe. på balkongen där Hugo
trädde en ring runt mitt finger och i vardagsrummet där han sa att han älskade mig för
första gången. och hit har jag längtat tillbaka många gånger.

varje gång jag tittat på bilderna har jag fått en lite ihålig känsla i bröstet och velat krypa
ihop och gapa najnajnajnaj som Ebbe-Lou gör åt vadsomhelst. men ikväll längtar jag inte
tillbaka.

kanske har jag helt enkelt vuxit upp och accepterat att det var en annan tid och att den
kanske trots allt var tillräcklig.

 

aldrig mera Majorna, croissanter från franska bageriet eller en promenad nerför
Stigbergsliden med Hugo. och det känns…ingenting. istället är det gulrutiga golv,
bebisgröt på tröjan och tid som rinner genom fingrarna snabbare än vatten.
det nya livet.

 

som jag aldrig någonsin skulle byta bort.