augusti.

det är väl häromkring som livet kretsar mest – runt barnen. och stundtals är jag så trött på det att jag bara vill skaka av mig allting som när man skakar händerna från vatten, lämna allting och gå. för det är mycket. barn tar tid, barn tar energi.

och att vara mamma är det svåraste och mest krävande jobb jag haft i hela mitt liv och ibland så gör jag det jobbet riktigt dåligt. ibland orkar jag inte alls vara mamma och då är jag bara jag – arg, trött, grinig, less.

jag brukar tänka på mitt föräldraskap som en behållare fylld med kärlek, vettiga värderingar och allt sånt som hör till. och ibland tar det innehållet slut och då blir det som det blir, tills det fyllts på igen.

men det är på sätt och vis befriande, det är också en del av livet – att visa sina barn att man är mänsklig. att kunna säga jag orkar inte just nu. att låta barnen se vart ens gränser gå, att låta dem lära känna en.

det har varit viktigt för mig att hela tiden visa Ebbe att konflikter är ofarliga, att man kan älska varandra samtidigt ändå, att man kan bli sams efteråt. det är okej att inte vara överens, det är okej att bråka ibland. så länge man vet hur man ska sträcka ut en hand och mötas efteråt. så jag kan inte säga att jag står med axlarna nertyngda av ångest över att jag inte mäktar med ibland. för vi vet, i den här familjen, att det är okej.

det känns i hela mig att sommaren är över, kanske har jag skrivit det förr eller så har jag bara tänkt det. men så känns det hela tiden nu. de vita molnen filtrerar ljuset på ett annat sätt, träden rör sig annorlunda i blåsten och igår bäddade jag ner Signe. under en tjock filt med små virkade tofflor på fötterna. jag har lagat olika grytor och hela lägenheten doftar spiskummin, kardemumma och ingefära.

Signe har visat sig vara glad i mat och äter mer än gärna det som serveras fastän hon inte alltid ser särskilt imponerad ut. hon har börjat sova mellan oss igen för vi har märkt att då sover hon som bäst, som längst och utan att vakna alls. två barn som sover hela nätterna, herregud vad fantastiskt. och ett barn man kan klappa lite på eller krama mitt i natten som inte vaknar och k r ä v e r att bli buren tillbaka till sin säng, som egentligen inte alls hade tänkt somna inne hos oss utan bara råkade.

mina vänner kommer ofta och hälsar på oss, de tar sig an barnen så naturligt och det slår mig hur många starka, intelligenta, bra och vettiga kvinnor mina barn är omgivna av. vilken tur vi har, jag och min familj.

jag äter gröt till frukost och kvällsmat, ställer solrosor på bordet och fyller garderoben med mjuka färger och större storlekar. fyller på min kaffekopp och rör mig långsamt.

hösten. äntligen.

6

tack

tack tack tack alla snälla ni som tog er tiden att svara här, jag fick så jäkla mycket fint av er och vill att ni ska veta att jag uppskattar det verkligen så mycket.

jag kommer stänga ner den här enkäten snart men om det finns någon mer som vill lämna ett par svar  så vore det snällt.

och nej, det är inte i reklam eller marknadsföringssyfte. det är för mig, bara mig.

Skapa en egen enkät för användarfeedback

0

hej.

“livet smakar aldrig så gott som efter en graviditet” säger jag till min barnmorska på en av kontrollerna och nästan skäms för hur snusförnuftig jag låter. men jag menar det, det är sant.

när Ebbe väcker mig har Hugo redan gått till jobbet. klockan är 07.45 och Signe sover fortfarande. vi smyger ut ur sovrummet, han vill ha en rund smörgås och jag brer extra mycket smör på den. till mig gör jag två koppar kaffe och väntar på att den minsta ska vakna.

vid elvatiden ringer det på dörren, Jonna kommer in till oss med sitt högljudda skratt som jag älskar så, och dyker rakt in i Ebbes sfär istället för min. jag sätter Signe i famnen på henne med och passar på att bädda sängen, plocka undan leksaker och ställa fram mellanmål.

när Hugo kommer hem säger jag hejdå. Ebbe frågar vart jag ska och jag säger att jag ska ha mammatid nu.får jag följa medundrar han och jag svarar nähä du, inte en chans, inga små busungar får följa medoch han skrattar och säger men snäääällla.

jag får en puss på höften och en puss på munnen och det sista jag ser innan jag stänger dörren är hans leende som sträcker sig från det ena örat till det andra när han säger heiiidå mamma!. älskade, älskade unge, vad var livet innan dig?

jag går av på Chapmans torg och förbi Taube-huset. jag slår in koden och bestämmer mig för att fönsterplatsen bredvid Frida ska bli min. sen sitter jag ett par timmar och gör, gör, gör. passar på att vattna alla blommor och åker hem till Hisingen igen.

det är verkligen nu det händer, det är nu jag landar lite mer i mig själv. precis som jag gjorde efter Ebbe.

jag tar en dusch, äter kvällsmat och borstar tänderna. sen smyger jag in och lägger mig och lyssnar på hur min rultiga, ljuvliga bebis ligger och sover bredvid.

det är sant, att livet aldrig smakar så gott som efter en graviditet.

5

om noll kändiskoll, Falkenberg och en studioplats i Majorna

dagarna i Falkenberg är slut och imorgon åker vi hem. jag har bränt mig för första gången i mitt liv och Signe fick svalka rumpan i en kastrull på balkongen idag. vi har ätit flera paket med glass och druckit litervis med mineralvatten, det är varmt och min rygg är röd och den svider.

på pizzerian satt ett bekant ansikte vid bordet bakom mig, jag tänkte att vi kanske gått i samma skola eller så men när vi gick därifrån berättade Hugo att det var Martin Luuk. och hans bror, Kristian. jag har då ingen koll och minns en kväll i Stockholm på Riche med Bea och Erin som diskret pekade ut Chris O’Neil för mig. någon annan gång var det Petter på Zink Grill. hur ska man ha koll på allihop, egentligen? de är ju så många.

jag har gått Hugo på nerverna och han har gått mig på nerverna, ibland står inga planeter i synk för oss men vad gör det, allt sånt där reder alltid ut sig till slut ändå. vi pratar om ett sommarställe i Falkenberg, eller kanske ett lånbyte nästa sommar. själv tänkte jag vi kunde flytta men Hugo och verkligheten kom fort ikapp – inga jobb och knappt heller någon kvar som jag känner. långa pendlingstider och isolering har aldrig varit vår grej.

innan vi åkte gav jag min mamma våra hemnycklar och fria händer. jag vet att en tapet jag köpt har kommit upp och när hon ringer hör jag pappa babbla i bakgrunden. dem har minsann fått ordning hemma hos oss nu, får jag veta. i köket har hon hängt upp gardiner och jag har ett nytt diskställ. vi, vi har ett nytt diskställ.

i början på augusti får jag tillträde till en ny plats i mitt liv, till ett skrivbord vid Chapmans torg med utsikt över vattnet och Stena Line-båtarna. jag har nämligen blivit med studiokontrakt och ska sitta tillsammans med andra kreatörer och fokusera på ett projekt jag börjat skissa på.

häromdagen var jag ute och sprang i intervaller, jag skulle bara prova och se hur illa ställt det var men jag var starkare än jag trodde, för springa – det har jag inte gjort på säkert tio år. egentligen aldrig, eftersom jag alltid fått problem med astman som nu verkar ha försvunnit. jag fick blodad tand och har börjat röra på mig mer, jag motionerar säger jag med en nöjd min till Hugo och går ingenstans utan mina springskor på fötterna, trots att termometern står på 32. förr var jag alltid besatt av tanken på att bli smal, nu vill jag bli stark. bara stark. det känns som tusen steg framåt på mognadsskalan. en miljon på självkänsloskalan.

10

Falkenberg

– fastän vågorna i havet fortfarande rör sig likadant som förr, fastän att alla gamla hus står där de alltid har stått och fastän att vägarna fortfarande leder till samma platser som förr så är den här staden på sätt och vis alldeles ny för mig.

Falkenberg.

eller egentligen är det nog jag som är ny, jag som ömsat skinn, om och om igen under åren, under månaderna, under dagarna. det är min blick som förändrats, mitt perspektiv.

– min pappa och jag brukade åka till stranden efter att han slutat jobbet. han satte ihop händerna så jag kunde sätta foten där och samtidigt hålla i hans axlar. när jag var redo tog han i och lyfte upp och kastade mig i vattnet.

– jag har badat. jag har valt Ebbe framför bristningar, ärr och magvalkar. jag har valt mig.

– Signe sov i vagnen medan jag gick hela vägen ner till Borgmästaregården för att äta frukost med Helen. vi har inte setts sedan Stockholm, sedan hon flyttade till Australien. det är nästan fem år sedan. jag har saknat henne.

– mitt hår är strävt och jag har små fina pärlor av sand kvar vid vaderna, trots att jag duschat.

– Hugo och jag äter brie, tryffelsalami och päronmarmelad med granatäpple och calvados med solnedgången som kuliss. vi kan höra uppsättningen av Ronja Rövardotter från Vallarna.

– på fredag har vi bokat tre pizzor på lilla Napoli.

– imorgon ska jag göra geggamoja med Ebbe-Lou. och bada.

8

sommar, sommar – om vad som är viktigt just nu.

när vi vaknar är huset fortfarande varmt sedan dagen innan, jag öppnar upp altandörrarna och in blåser kall luft som svalkar oss. barnen sover utan pyjamas och är ändå alldeles svettiga när de stiger upp.

vi äter bröd från bageriet, danskt rågbröd till mig och Hugo och tekaka med centimetertjockt täcke smör på till Ebbe-Lou. häller upp kaffe som kallnar fort med lite för mycket havremjölk i.

för något år sedan ville jag åka utomlands men Hugo satte sig på tvären – tänk om Ebbe blir sjuk eller om någonting annat händer honom? jag tyckte nog att han var lite väl orolig men eftersom han alltid varit lyhörd inför min oro kände jag att jag måste vara det inför hans.

det tvingade oss till semester på hemmaplan och nu kan jag inte föreställa mig en annan sorts sommar.

jag har förälskat mig i den svenska sommaren med gårdscaféer, loppisar och varma kullerstensgator. allting känns så enkelt och så lagom nu när vi har små.

kanske börjar vi resa sen, när barnen är större och vi kan slappna av lite mer. när vi alla får ut lite mer av resan och gör den tillsammans. nu vill jag bara omge mig med allt som är tryggt, vara där det mesta är sig likt.

vi äter glass, vi går på promenader, leker på en lekplats eller badar. jag och Hugo fångar de minuter vi får, de minuter som blir över när man har hand om varsitt barn. det här är Ebbes sommar, vi är överens om det – barnen först, vi sen. det kommer att löna sig i slutändan.

men vi blandar upp det lite med att välja caféer, glasställen och restauranger som jag letat fram på internet, som säljer hembakta bullar och ordentligt kaffe. vi lagar god mat till oss och ser en film när Signe och Ebbe somnat för natten ger varandra tid att stirra in i telefonen eller ut i luften.

Ebbe umgås mycket med Signe, han kallar henne för lilla bebisbulle och ger henne smackpussar. och hon söker ofta hans uppmärksamhet med menande ljud och blick.

kommer han inom synhåll tittar hon inte på någon annan och han är den hon ler mot mest i den här familjen.

de bygger en relation, de där två, och jag hoppas att de ska stå varandra nära. att de står tillsammans, mot världen, livet och även oss. det är så viktigt att ha en sådan med sig, en alldeles egen vapendragare.

6

sommarlovet börjar NU.

det är nu den börjar på riktigt för oss, sommaren. i fyra veckor spelar det ingen roll vad det är för veckodag, ingen behöver gå och lägga sig tidigt.

den här sommaren flyttar vi ingenstans, renoverar ingenting och jag blir inte gravid.

det blir den första på sex år som ingenting stort händer, vi ska bara komma till ro med det vi har, låna ett hus i Alingsås, hyra en lägenhet i Falkenberg, gå på loppisar, bada och hänga på lekplatsen.

jag vill äta jordgubbssmörgåsar med mandelsmör, åka ut på landet, svära över sand som fastnar överallt, klä Signe i solhatt och bygga sandslott med Ebbe-Lou. jag vill sitta uppe med Hugo och äta ost, få saltvattenstrassligt hår och äta pizza i gräset.

det är nu vi får tid för långa frukostar ihop, jag slipper jonglera två barn ensam och när Ebbe frågar vad vi ska göra idag kan jag slå ut med armarna och säga jag vet inte, vad vill du göra?

6

kör kör kör bara.

det är brandbilskalsonger, bamsekalsonger, chokladbollar, hämta ut paket, handla middag. det är två för en, Signe som sover på min mage om kvällarna, slut på kaffefilter, slut på bröd. pandanappen och den blå filten.

jag och Hugo sitter med Håkan på en bänk, dricker kaffe och äter ballerinakex. det var ett år sedan vi bråkade och jag har köpt akvarellpapper och några tuber gouache. Ebbe och jag väljer varsin bok till kvällen, han somnar själv nu för tiden och jag möblerar om nästan jämt.

det är flera koppar kaffe, en pizza i Vasastan, kompisar som torkar upp, matar Signe och har koll på Ebbe-Lou i affären. kaos i köksskåpen, kaos i garderoben. det är bamsetandkräm och jagälskardig. glass på tröjan, smuts på kinden, tandtroll och vissna pioner som jag glömmer kasta. skrapsår på knät, under ögat, pussa bort tårar och vattna blommorna.

det här är måndag, fredag, tisdag och alla andra dagar där emellan.

8

göteborg, göteborg.

jag tänkte skriva någonting om hur sträckan mellan Grönsakstorget och Haga är min absoluta favorit, om hur mycket jag tycker om när vi köper med oss fika och åker till Hagaparken och leker. om helgerna, om nya värden.

men det enda jag känner och det enda jag hör när jag tittar på de här bilderna är att jag är så kär i Göteborg just nu så jag låter texten stanna där, i slutet på den meningen.

7

den senaste tidens kvadrater och några tankar om instagram.


en dag hemma med båda barnen när jag försökte sy och tillät vad som helst bara jag fick göra klart.


jag har fått äran att ta över Hugos farmors gamla sminkbord. ingen är gladare än Ebbe-Lou….


sommarbebis med knubbiga armar.


våra nya frukostrutiner – storfrukost vid matbordet när vi är lediga tillsammans.


spontan ommöblering och ett babygym jag snickrat ihop.


ny klänning, ny frisyr.


“äsch skitsamma, häll på nytt.”


en liten del av Ebbes rum. och en tomte i maj – frågor på det?


rågbröd, philadelphia, jordgubbar och sesamfrön.


födelsedagspresenter.


en bild från när jag skulle göra slut på mitt presentkort på Artilleriet.


jag och Signe på daMatteo.


ingen förskola så underhållningen stod jag för. “mammas tuschpennor” var oerhört spännande att få låna.


älsklingsunge.


spontan ommöblering. igen.

här är ett par kvadrater från sådant jag postat på instagram i april, maj och juni med utspillt kaffe, Ebbe-Lou med mina pennor, Signe i sann Hellströmsk anda, gula örhängen, Artilleriet, lite stök och så mitt älsklingsporslin.

det är för övrigt så ambivalent med det där forumet för mig – Instagram. och ibland känner jag att det hade varit bättre om jag varit utan det och ibland tvärtom. det är svårt att ha en neutral inställning.

från början, för sisådär sju år sedan tyckte jag det var ett kul format för en minidagbok och ett oerhört smidigt sätt att malla sig lite på hehe. men då var det aldrig tal om annat än bilder från telefonen med för hög ISO och för stark styrka på instagrams egna filter som kladdade ner hela bilden. det var så prestigelöst, det var bara kul. men det har ju förändrats något de senaste åren.

för egen del höjdes ribban när jag bestämde mig för att satsa helhjärtat på Instagram, när vi bodde i Stockholm. herregud så mycket tid jag spenderade på att hitta rätt bilder, skapa ett snyggt flöde, skapa relationer, svara på kommentarer, gilla och fan vet allt.

det var kul, det var det, tills det började ta sig in i mig på allvar eftersom jag kastat mig in i det utan att först förstå att jag måste skilja på mig och internet-jaget. för det finns något farligt i att ge med sig av det som är ens absolut egna till andra människor att recensera, det blir så lätt att liksom låta det äta sig in i ens riktiga liv, i det utanför nätet. och jag hamnade i något sorts limbo mellan mitt ängsligaochbekräftelsesökande-jag och mitt dettagillarjag-jag.

ett konstigt bekymmer, visst? dock ett väldigt modernt och i tiden, måste jag säga. sådär som det brukar vara med i-landsproblem. vilken produkt man är av sin tid (och samhälle).

i vilket fall så har jag hittat tillbaka ganska mycket till mig själv igen. men visst är det fortfarande något väl tillrättalagt – förmodligen släpper jag aldrig riktigt på den garden, men ändå lite mer nu än förut trots att det innebär att jag förlorar en drös med följare varje dag nästan.

tänker att det gör mig gott och att dem som blir kvar i slutändan är de som faktiskt spelar roll. för så är det egentligen med hela internet för mig – det räcker med att jag har en enda person att dela med mig till, en enda person som genuint kan ta emot det jag lämnar ifrån mig för att det ska kännas roligt och lite meningsfullt. sen att jag haft turen att hitta flera, särskilt här, det är ju en helt annan femma.

8