mobilbilder

bra hårdag för mig och Signe med babypuder. varför är det så? att hur mycket fint man än förser dem med så är det allt annat som lockar? absolut bäst är förpackningen till våtservetterna.

är det inte konstigt? att byta ut tjusiga Banditen mot superprasslig förpackning?

diadem och volanger. och mascara för första gången på…en eller kanske två månader? plus gammal hårspray i luggen, men det ser man inte, visst?

fina dörrar och hus på vägen till Botaniska. påminner om Notting Hill.

så otippat med en leksaksaffär just här uppe på Linné. har stått här sen…alltid, känns det som.

ah. Göteborg, I love you.

en fin installation i Haga, bredvid leksaksaffären där Ebbe fick välja “vad som helst” för att han slutat med napp. en helt onödig muta visade det sig vara eftersom han kastade nappen i soptunnan efter att jag visat och förklarat varför det var dags att sluta. men ja, lovat är lovat.

promenad till daMatteo efter gymnastiken för att köpa blåbärsbullar och chokladboll.

fullt med folk överallt. så vi köpte med oss från daMatteo på Vallgatan istället.

just det –  vad han valde i leksaksaffären? efter en evighets tjat om “polisbåt med liten gubbe och konditroll med natterier” visade det sig att allt han ville ha var ett eget paraply. och till hans stora lycka började det regna på vägen till spårvagnen.

liten allvarlig tomte med paraply på spårvagnen. gud vad jag älskar honom.

verkligheten. så här ser storhandlingen ut, om den inte görs via nätet. ingen flådig packning,inga små bruna exklusiva papperspåsar. här är det Willys-kassar och matvaror intryckta överallt.

älsklingsbebis.

hårband och älsklingsbebisen igen.

små skatter som jag och Ebbe plockade på vägen från förskolan. så fint att få visa honom det lilla, som vad som gömmer sig inuti ett taggigt skal som trillat ner från trädet.

3

sommarens sista suck hos botaniska trädgården

efter jag skickat in min tenta bestämde jag mig för en dag utan krav, utan några måsten innan det var dags att börja med nästa tenta. en hel dags föräldraledighet, helt enkelt. så jag förhandlade fram en lagom tid, med en av världens bästa människor, för att åka på utflykt – till Botaniska trädgården.

och vilket ställe, alltså. och vilka hus på vägen dit, vem måste man egentligen sälja sin själ till för att få bo i ett sådant? ska visa någon gång, för ja såklart lät jag kameran gå varm där med.


möttes av detta vackra direkt innanför grindarna.

och en blomsterhandel. om jag hade haft en trädgård…

här tror jag det kan vara fint att dricka kaffe med någon man gillar.
den omtalade café au lait-dahlian.
som sagt, om jag hade haft en trädgård…

också bra plats för kaffepaus. plus bok.

uteserveringen till caféet Any day

aldrig tänkt på att man kan dekorera en sockerkaka så här. så fint.
Linda <3

vet ni vad som är satans fint? det är vänner som bara tar ens bebis ifrån en för att gosa, pussa och ösa kärlek över den.

åh. tycker dem är så fina, båda två.

okej, dags att prata lite om maten. jag tog en höstsallad – fick full pott av mig. ska apa efter här hemma.

Lindas mycket smöriga och mjuka kanelbulle, också full pott.

men! den här kardemummakakan med äpple och syrlig frosting var bäst bäst bäst.

och det var vi fler som tyckte. så mycket att en av oss försökta slänga sig över den, bokstavligen.

Botaniska trädgården och Any day-caféet: 10/10.

3

tick, tack.

44427704272_399fb1da38_h 30607997708_2c387563b0_h 30607995178_bbd63c00d3_h

– vårt hem är rörigt men mjukt, det är min favoritplats på hela jorden.

– jag kryssar mig emellan Signe, Ebbe-Lou, Hugo, mina vänner, min familj och mig själv. Signe hänger på min arm, Ebbe-Lou vill pussla och ställa frågor, jag och Hugo diskuterar valet och med mina vänner köper jag domäner, planerar framtid, går på secondhand, äter croissanter och knyter vänskapsbanden lite hårdare med.

– vi höll dop för Signe den första september och det blev en familjefest av högsta kvalité. vi bjöd på ett mycket uppskattat smörgåsbord och det var många som kom fram och pratade om hur trevligt allting var. det var fint att få svänga runt bland alla våra människor, att se Ebbe leka med sina kusiner och att låta Signe gå från famn till famn.

– kylskåpet är fortfarande fullt med rester från helgens fest, luften går att andas i igen och dagarna går fort men långsamt på en och samma gång.jag laddar för att skriva en essä, blandar nya grötkombinationer och har fikonmarmelad på allt som går.

– valet den nionde september, glöm det inte. rösta, rösta, rösta.

7

vad jag gör nu, vad ni tycker och hur jag tänker

– jag lovade mig själv att bara göra lite, lite. bli bra på sådant som inte kräver någonting. inga tentor, inga uppsatser, inga inlämningar. ändå sitter jag här med Göteborgs universitet på flera flikar och går igenom schemat för hösten. för jag kunde inte låta bli – jag bad om att få bli omregistrerad för att göra det som inte gick när jag väntade Signe.

men jag har längtat efter att få göra lite mer, att formulera text och känna att jag klättrar uppåt.

herregud går det inte så går det inte, tänker jag. kapsejsar skutan så gör den väl det, men den här gången kommer jag låta den göra det utan mig. jag tänker inte försöka rädda den, nej. jag har lovat mig själv att vinka adjö och låta hela fan sjunka i så fall.

– återkopplingen jag fått har varit otrolig och ni verkar vara rörande överens om vilka kategorier som får högst plus; personligare, vardag, mamahood och min lägenhetinspirerande hem och kläder hamnade däremot längst ner på listan.

bra texter, fina bilder, hög igenkänning, lugnt och skönt tempo, bra mix och personligt och ärligt dök ofta upp i kommentarerna ni lämnade. absolut tydligast var ni med att det är bra som det är och att ni verkligen tycker om den här platsen, vilket gör mig alldeles varm inombords.

vardagskonst är och har alltid varit en digital dagbok och ibland ett sorts dockskåp. här hamnar lite av allt och även om det inte alltid är helt sammanhängande så har hela alltet en sak gemensamt – det är på riktigt.

även om det är planerade inlägg så är dem planerade utefter vad jag tycker om och sådant som jag vill fotografera, skriva om och dela med mig av. om jag skriver inlägg som jag tror att andra kan ha glädje av är det aldrig utan att jag också tyckt om att komponera ihop dem. och då tänker jag främst på till exempel receptinlägg, inredningstankar, barnens kläder, julklappar etc. även

att jag frågar vad ni tycker om att läsa här eller vad ni vill läsa mer av är väl mest för att jag vill höra hur landet ligger, vad ni tänker och ibland kanske också hur ni tänker för det är utvecklande för mig. jag tycker om att omvärdera, vrida och vända på det mesta.

tack för all värme ni ger mig, för allt stöd och alla hejarop – allt det får mig att känna mig trygg i det jag gör här.

6

augusti.

det är väl häromkring som livet kretsar mest – runt barnen. och stundtals är jag så trött på det att jag bara vill skaka av mig allting som när man skakar händerna från vatten, lämna allting och gå. för det är mycket. barn tar tid, barn tar energi.

och att vara mamma är det svåraste och mest krävande jobb jag haft i hela mitt liv och ibland så gör jag det jobbet riktigt dåligt. ibland orkar jag inte alls vara mamma och då är jag bara jag – arg, trött, grinig, less.

jag brukar tänka på mitt föräldraskap som en behållare fylld med kärlek, vettiga värderingar och allt sånt som hör till. och ibland tar det innehållet slut och då blir det som det blir, tills det fyllts på igen.

men det är på sätt och vis befriande, det är också en del av livet – att visa sina barn att man är mänsklig. att kunna säga jag orkar inte just nu. att låta barnen se vart ens gränser gå, att låta dem lära känna en.

det har varit viktigt för mig att hela tiden visa Ebbe att konflikter är ofarliga, att man kan älska varandra samtidigt ändå, att man kan bli sams efteråt. det är okej att inte vara överens, det är okej att bråka ibland. så länge man vet hur man ska sträcka ut en hand och mötas efteråt. så jag kan inte säga att jag står med axlarna nertyngda av ångest över att jag inte mäktar med ibland. för vi vet, i den här familjen, att det är okej.

det känns i hela mig att sommaren är över, kanske har jag skrivit det förr eller så har jag bara tänkt det. men så känns det hela tiden nu. de vita molnen filtrerar ljuset på ett annat sätt, träden rör sig annorlunda i blåsten och igår bäddade jag ner Signe. under en tjock filt med små virkade tofflor på fötterna. jag har lagat olika grytor och hela lägenheten doftar spiskummin, kardemumma och ingefära.

Signe har visat sig vara glad i mat och äter mer än gärna det som serveras fastän hon inte alltid ser särskilt imponerad ut. hon har börjat sova mellan oss igen för vi har märkt att då sover hon som bäst, som längst och utan att vakna alls. två barn som sover hela nätterna, herregud vad fantastiskt. och ett barn man kan klappa lite på eller krama mitt i natten som inte vaknar och k r ä v e r att bli buren tillbaka till sin säng, som egentligen inte alls hade tänkt somna inne hos oss utan bara råkade.

mina vänner kommer ofta och hälsar på oss, de tar sig an barnen så naturligt och det slår mig hur många starka, intelligenta, bra och vettiga kvinnor mina barn är omgivna av. vilken tur vi har, jag och min familj.

jag äter gröt till frukost och kvällsmat, ställer solrosor på bordet och fyller garderoben med mjuka färger och större storlekar. fyller på min kaffekopp och rör mig långsamt.

hösten. äntligen.

8

tack

tack tack tack alla snälla ni som tog er tiden att svara här, jag fick så jäkla mycket fint av er och vill att ni ska veta att jag uppskattar det verkligen så mycket.

jag kommer stänga ner den här enkäten snart men om det finns någon mer som vill lämna ett par svar  så vore det snällt.

och nej, det är inte i reklam eller marknadsföringssyfte. det är för mig, bara mig.

Skapa en egen enkät för användarfeedback

0

hej.

“livet smakar aldrig så gott som efter en graviditet” säger jag till min barnmorska på en av kontrollerna och nästan skäms för hur snusförnuftig jag låter. men jag menar det, det är sant.

när Ebbe väcker mig har Hugo redan gått till jobbet. klockan är 07.45 och Signe sover fortfarande. vi smyger ut ur sovrummet, han vill ha en rund smörgås och jag brer extra mycket smör på den. till mig gör jag två koppar kaffe och väntar på att den minsta ska vakna.

vid elvatiden ringer det på dörren, Jonna kommer in till oss med sitt högljudda skratt som jag älskar så, och dyker rakt in i Ebbes sfär istället för min. jag sätter Signe i famnen på henne med och passar på att bädda sängen, plocka undan leksaker och ställa fram mellanmål.

när Hugo kommer hem säger jag hejdå. Ebbe frågar vart jag ska och jag säger att jag ska ha mammatid nu.får jag följa medundrar han och jag svarar nähä du, inte en chans, inga små busungar får följa medoch han skrattar och säger men snäääällla.

jag får en puss på höften och en puss på munnen och det sista jag ser innan jag stänger dörren är hans leende som sträcker sig från det ena örat till det andra när han säger heiiidå mamma!. älskade, älskade unge, vad var livet innan dig?

jag går av på Chapmans torg och förbi Taube-huset. jag slår in koden och bestämmer mig för att fönsterplatsen bredvid Frida ska bli min. sen sitter jag ett par timmar och gör, gör, gör. passar på att vattna alla blommor och åker hem till Hisingen igen.

det är verkligen nu det händer, det är nu jag landar lite mer i mig själv. precis som jag gjorde efter Ebbe.

jag tar en dusch, äter kvällsmat och borstar tänderna. sen smyger jag in och lägger mig och lyssnar på hur min rultiga, ljuvliga bebis ligger och sover bredvid.

det är sant, att livet aldrig smakar så gott som efter en graviditet.

6

om noll kändiskoll, Falkenberg och en studioplats i Majorna

dagarna i Falkenberg är slut och imorgon åker vi hem. jag har bränt mig för första gången i mitt liv och Signe fick svalka rumpan i en kastrull på balkongen idag. vi har ätit flera paket med glass och druckit litervis med mineralvatten, det är varmt och min rygg är röd och den svider.

på pizzerian satt ett bekant ansikte vid bordet bakom mig, jag tänkte att vi kanske gått i samma skola eller så men när vi gick därifrån berättade Hugo att det var Martin Luuk. och hans bror, Kristian. jag har då ingen koll och minns en kväll i Stockholm på Riche med Bea och Erin som diskret pekade ut Chris O’Neil för mig. någon annan gång var det Petter på Zink Grill. hur ska man ha koll på allihop, egentligen? de är ju så många.

jag har gått Hugo på nerverna och han har gått mig på nerverna, ibland står inga planeter i synk för oss men vad gör det, allt sånt där reder alltid ut sig till slut ändå. vi pratar om ett sommarställe i Falkenberg, eller kanske ett lånbyte nästa sommar. själv tänkte jag vi kunde flytta men Hugo och verkligheten kom fort ikapp – inga jobb och knappt heller någon kvar som jag känner. långa pendlingstider och isolering har aldrig varit vår grej.

innan vi åkte gav jag min mamma våra hemnycklar och fria händer. jag vet att en tapet jag köpt har kommit upp och när hon ringer hör jag pappa babbla i bakgrunden. dem har minsann fått ordning hemma hos oss nu, får jag veta. i köket har hon hängt upp gardiner och jag har ett nytt diskställ. vi, vi har ett nytt diskställ.

i början på augusti får jag tillträde till en ny plats i mitt liv, till ett skrivbord vid Chapmans torg med utsikt över vattnet och Stena Line-båtarna. jag har nämligen blivit med studiokontrakt och ska sitta tillsammans med andra kreatörer och fokusera på ett projekt jag börjat skissa på.

häromdagen var jag ute och sprang i intervaller, jag skulle bara prova och se hur illa ställt det var men jag var starkare än jag trodde, för springa – det har jag inte gjort på säkert tio år. egentligen aldrig, eftersom jag alltid fått problem med astman som nu verkar ha försvunnit. jag fick blodad tand och har börjat röra på mig mer, jag motionerar säger jag med en nöjd min till Hugo och går ingenstans utan mina springskor på fötterna, trots att termometern står på 32. förr var jag alltid besatt av tanken på att bli smal, nu vill jag bli stark. bara stark. det känns som tusen steg framåt på mognadsskalan. en miljon på självkänsloskalan.

11

Falkenberg

– fastän vågorna i havet fortfarande rör sig likadant som förr, fastän att alla gamla hus står där de alltid har stått och fastän att vägarna fortfarande leder till samma platser som förr så är den här staden på sätt och vis alldeles ny för mig.

Falkenberg.

eller egentligen är det nog jag som är ny, jag som ömsat skinn, om och om igen under åren, under månaderna, under dagarna. det är min blick som förändrats, mitt perspektiv.

– min pappa och jag brukade åka till stranden efter att han slutat jobbet. han satte ihop händerna så jag kunde sätta foten där och samtidigt hålla i hans axlar. när jag var redo tog han i och lyfte upp och kastade mig i vattnet.

– jag har badat. jag har valt Ebbe framför bristningar, ärr och magvalkar. jag har valt mig.

– Signe sov i vagnen medan jag gick hela vägen ner till Borgmästaregården för att äta frukost med Helen. vi har inte setts sedan Stockholm, sedan hon flyttade till Australien. det är nästan fem år sedan. jag har saknat henne.

– mitt hår är strävt och jag har små fina pärlor av sand kvar vid vaderna, trots att jag duschat.

– Hugo och jag äter brie, tryffelsalami och päronmarmelad med granatäpple och calvados med solnedgången som kuliss. vi kan höra uppsättningen av Ronja Rövardotter från Vallarna.

– på fredag har vi bokat tre pizzor på lilla Napoli.

– imorgon ska jag göra geggamoja med Ebbe-Lou. och bada.

8

sommar, sommar – om vad som är viktigt just nu.

när vi vaknar är huset fortfarande varmt sedan dagen innan, jag öppnar upp altandörrarna och in blåser kall luft som svalkar oss. barnen sover utan pyjamas och är ändå alldeles svettiga när de stiger upp.

vi äter bröd från bageriet, danskt rågbröd till mig och Hugo och tekaka med centimetertjockt täcke smör på till Ebbe-Lou. häller upp kaffe som kallnar fort med lite för mycket havremjölk i.

för något år sedan ville jag åka utomlands men Hugo satte sig på tvären – tänk om Ebbe blir sjuk eller om någonting annat händer honom? jag tyckte nog att han var lite väl orolig men eftersom han alltid varit lyhörd inför min oro kände jag att jag måste vara det inför hans.

det tvingade oss till semester på hemmaplan och nu kan jag inte föreställa mig en annan sorts sommar.

jag har förälskat mig i den svenska sommaren med gårdscaféer, loppisar och varma kullerstensgator. allting känns så enkelt och så lagom nu när vi har små.

kanske börjar vi resa sen, när barnen är större och vi kan slappna av lite mer. när vi alla får ut lite mer av resan och gör den tillsammans. nu vill jag bara omge mig med allt som är tryggt, vara där det mesta är sig likt.

vi äter glass, vi går på promenader, leker på en lekplats eller badar. jag och Hugo fångar de minuter vi får, de minuter som blir över när man har hand om varsitt barn. det här är Ebbes sommar, vi är överens om det – barnen först, vi sen. det kommer att löna sig i slutändan.

men vi blandar upp det lite med att välja caféer, glasställen och restauranger som jag letat fram på internet, som säljer hembakta bullar och ordentligt kaffe. vi lagar god mat till oss och ser en film när Signe och Ebbe somnat för natten ger varandra tid att stirra in i telefonen eller ut i luften.

Ebbe umgås mycket med Signe, han kallar henne för lilla bebisbulle och ger henne smackpussar. och hon söker ofta hans uppmärksamhet med menande ljud och blick.

kommer han inom synhåll tittar hon inte på någon annan och han är den hon ler mot mest i den här familjen.

de bygger en relation, de där två, och jag hoppas att de ska stå varandra nära. att de står tillsammans, mot världen, livet och även oss. det är så viktigt att ha en sådan med sig, en alldeles egen vapendragare.

6