Browsing Category

livet

livet mamahood 2.0 personligare.

hej februari

40045728371_b1425fa1d7_h 39049265204_6b07483f7b_h 25886979088_54396e7959_h

jag känner det i hela mig nu, att våren är på väg, det är någonting diffust i luften, som har börjat skvallra.

min mamma kommer med tulpaner och jag har börjat baka bröd. den ena fiolen har blivit med nya blad och ljuset, det dröjer sig kvar.

Ebbe-Lou har bytt förskola och nu är det jag som hämtar honom. det höll inte med avståndet till majorna när jag blev gravid och inte heller när han slutade sova middag – istället somnade han på vägen hem.

men allting har gått väl. bra mycket bättre än väntat och på morgnarna står han i hallen,  stampar otåligt och frågar när vi ska gå. när vi kommer hem brer jag smörgåsar, vispar ihop en smoothie, skalar morötter och kokar ägg till mellanmål.

och när jag vaknade idag var det plötsligt den andra februari. jag missade den första.

som vanligt rusar dagarna framåt och nu är det åtta veckor kvar. och eftersom jag hade det som jag hade det när jag var gravid med Ebbe-Lou tar det emot att klaga på den här graviditeten.

men visst, visst är det tungt och tröttsamt. man är någon sorts hormonell röra under nästan ett års tid och kroppen blir bara mer och mer långsam. och hjärnan, den vill inte alls fokusera på någonting vettigt.

nej, jag kommer aldrig att höra till dem som prisar tiden då man väntar barn.

men den här gången är det lättare att ta sig igenom det hela eftersom att det här barnet, det är till för mig.

det är inte för att jag vill ge Ebbe ett syskon, inte för att jag vill stärka banden mellan mig och Hugo och det har ingenting att göra med någonting annat än att jag själv har önskat mig den här lilla människan.

syftet är själviskt. jag älskar att vara någons mamma, jag längtar efter bebisbubblan och att få göra hela resan en gång till.

med Ebbe-Lou visste jag inte vad som väntade och det var svårt att längta efter annat än att det bara skulle vara över. men jag blev så förälskad i honom när han kom att jag nästan genast bestämde mig för att jag ville göra det här igen.

rätt stor skillnad för en som var så säker på att den här livmodern inte skulle bära så mycket som en halv unge, att en sterilisering fanns med på framtidens to do-lista.

8
livet

ett sovrum blir till

varje dag flyttas någonting runt, in eller ut här. jag har byggt ihop en lampa och hängt upp små fåglar.

i köksskåpen har jag satt upp lappar som berättar vad som ska stå vart och nu när jag tänker på det så slås jag av att kanske har jag väl ändå tagit det här till en alldeles märkligt hög nivå.

4
livet personligare.

om att bygga bo, om att känna sig lite låg och om att ha en av de bästa hos sig.

nu börjar det kännas ordentligt, jag kan inte riktigt vifta bort det längre – att jag är gravid. under nästan hela den här tiden har jag fortsatt att vara jag och graviditeten har mer varit en liten del av mig. med Ebbe-Lou definierade jag mig själv som gravid konstant. det var ju visserligen också väldigt annorlunda då.

den här gången har jag i regel mått väldigt bra. vissa dagar till och med svävat på moln. men nu har jag börjat må några snäpp sämre. inte alla dagar men fler nu än innan. kroppen har börjat säga stopp mer än vanligt – det trycker neråt, jag är tröttare och jag får väldigt fort ont i både ligament och bäcken när jag försöker mig på några större projekt. och kroppen känns plötsligt väldigt tung att bära på.

jag är på väg in i min bubbla igen och den klär mig aldrig helt. jag blir låg och nästan nedstämd där inne. förmodar att det är så här i slutet, att det är helt normalt att det börjar kännas mer.

men jag har flaggat för min barnmorska som genast ordnade någon för mig att prata med (jag älskar min MVC). och fastän att jag inte har något specifikt problem att lösa så var det skönt att få prata om det som liksom trycker för stunden. och skönt att ha någon som inte tycker synd om mig och förstååååår eftersom jag ju faktiskt är graaavid. ingen som gullar med mig utan bara är saklig och lätt att prata med.

tacksamheten för Ebbe är enorm mitt i den här smeten. denna fina lilla typ som säger här, jag kan inte läsa posten och ger mig reklambladet, som har börjat berätta sagor för mig på kvällarna och som håller mitt sinne igång. vilken ynnest att få ha just honom, av alla dem som kunde ha blivit.

och så håller även mitt enorma behov av att bygga bo igång mig med, för det har då sannerligen inte dragit sig tillbaka. jag gör lite grann varje dag. sätter upp lite här och lite där, men lämnar det största åt Hugo som snällt hjälper till utan en suck.

jag vill ha allting i ordning här innan den minsta kommer. inga överfyllda skåp, inget som ligger och skräpar, inget onödigt överflöd. allting ska ha sin plats. här ska vara lätt att leva. för jag vägrar ha det som när Ebbe-Lou kom – vi hade fortfarande ouppackade kartonger, lät renovera gästtoaletten precis innan vi åkte in till BB och sex veckor efteråt drog renoveringen av köket igång.

ja, vi var nog lite för optimistiska då. men inte nu.

4
livet

Johan & Nyström-boken och det bästa tipset jag fick.

innan jul skrev jag att jag hade en bok för mycket efter ett event hos Johan & Nyström och frågade om någon ville ha den. det jag bad om i gengäld var ett tips på hur man skulle kunna strössla lite mer guld över kaffestunden.

jag fick ett par både här, via mail och på instagram och boken har nu skickats till Helena som kom och ställde hela min kaffevärld upp och ner med tipset om att man kan rosta sina egna bönor?!

aldrig hört förut, men det ska definitivt göras.

dessutom hade hon även en väldigt fin idé i övrigt och skrev så här i sin helhet; Köp råa bönor och rosta själv i ugnen, den doften. Fyll sedan upp ett par takeawaymuggar och gå ut på stan och ge till någon som behöver lite värme. Därefter kommer du njuta så mycket mer av din egen kaffestund.

5
livet

farväl december

och så kom det, slutet på december.

jag har gått förbi vecka 26 och jag har skrivit in mig på en ny kurs hos Forsbergs. kurslitteratur är för tröttsamt men att inte göra någonting alls gör mig tom. så jag ska tillbaka till copywriter-spåret. jag har städat på mitt skrivbord och längtar tills jag får börja.

Hugo och Ebbe-Lou kommer hem från Skövde idag. jag har haft några dagar för mig själv som jag fyllt med att måla golv och väggar i Ebbes nya rum, med att lyssna på Sigges hjärtljud hos barnmorskan och med mina bästa vänner som jag haft med mig i sexton år nu. kanske lite mer, till och med.

den här julen fick alla rätt i min bok. vi öppnade julklappar tidigt på morgonen och jag såg på Kalle med Ebbe i min famn. min mamma kom förbi oss tidigt på dagen för att lämna av det ena och det andra inför kvällen. vi drack kaffe och gapskrattade ihop. Hugo stod vid dörröppningen och log.

senare på eftermiddagen åt vi middag och min pappa fick ta rollen som jultomte. när det plingade på dörren gick Ebbe-Lou ut i trappen och tog med sig tomten som om han vore vem som helst.

när julklappsutdelningen gick lite för långsamt gick han själv fram och började plocka i säcken och gjorde mig stolt, för att han vågar. för att det är så lite som skrämmer honom. för att det som faller honom in är så självklart och för att det finns så lite regler och medvetenhet i hans värld än så länge. jag önskar honom det ett tag till.

det är ett mycket snällt och modigt barn vi lyckats få till, jag och Hugo. ett tryggt barn, framför allt.

efter juldagen snodde vi ihop oss på en halvtimme och gick på bio. knattebio. Ebbe satt som förtrollad av filmen, med en croissant i ena handen och en äppeljuice i den andra. jag satt mest och tittade på honom och tänkte att älskade människa, du är som ett ständigt fallande glitter över min tillvaro.

och det är precis lika sant som det låter klyschigt.

7
livet mamahood.

glitter

svart kjol, svart t-shirt och ett glittrigt halsband. ett bord på la Sombrita reserverat åt oss och medan vi väntar på våra tapas beställer vi in öl till Hugo och drinkar till mig. jag sitter där med min mage och dricker mojitos och daquiris. jag vet inte om de som sneglar åt mitt håll förstår att det inte finns någon alkohol i det jag dricker.

för fem år sedan satt jag vid ett annat bord i samma lokal, med ett annat sällskap och drack samma drinkar men utan någon modifikation. jag hade en guldglittrig kjol till min svarta t-shirt och jag såg Hugo innan han såg mig. Hugo som varit ute med sina kompisar och som nu kommit för att möta upp och ta mig med hem.

vi var så vansinnigt nykära.

mina högklackade skor gick inte att gå i, så jag envisades med att göra Hugo nervös och gick barfota nästan hela vägen till Stigbergstorget.

samma kväll när jag låg med huvudet i hans knä sa han att han älskade mig. han sa det så odramatiskt, som om han sagt det hundra gånger förr fastän att det här var den allra första.

vi pratar om den kvällen nu när vi sitter där, gifta och med en liten i min mage och med en annan liten som sover hos sin mormor.

istället för att äta efterrätten där går vi hand i hand genom Vasa till Avenyn för att äta kolor och dricka kaffe på Johan & Nyström. sen tar vi spårvagnen hem.

söndagsfrukosten äter vi på samma ställe som vi drack den där sista koppen kaffe på kvällen innan. vi sitter länge, pratar och ser hur Avenyn vaknar till liv.

runt lunch får vi hem en liten sjuk med feber, hosta och rinnande näsa. natten blir svår och fastän han vaknar med bara några spår kvar från förkylningen får han bli hemma. rösten är hes och han hostar fortfarande lite grann.

men han är pigg nog för att ‘hlippa’, ‘hjimma’ och ‘littra’. och signera julkort.

6
livet

december och öppningen av Johan & Nyström.

december, december.

äntligen.

jag sitter i köket och äter julgodis med det första ljuset tänt och med fönstret öppet. utanför är det frost och det isiga sprider ut sig här inne. jag har inga strumpor på mig och jag fryser om fötterna.

men det har jag längtat efter – jag tål aldrig värmen lika bra som kylan.

Ebbe-Lou har numer jämt röda äppelkinder som jag värmer mellan mina händer efter att han varit ute. på morgonen vill han att jag tar med mig täcket ut till soffan. han kryper ner och värmer sina små fötter mot mina ben och ingen av oss vill höra Hugo säga någonting om förskolan, mössan eller vantarna.

jag glömmer bort att jag är gravid men den minsta påminner mig med en knuff. jag klappar på magen och lovar att jag inte glömde helt.

december månad började jag med att slå in julklappar åt alla barn på både min och Hugos sida. när mörkret föll målade jag läpparna mörkt röda och klädde mig i en klänning med segelbåtar på. till det bar jag en röd tröja som Hugo någon jul fått av min mamma.

jag åkte till Valand och där stod han och väntade. sen gick vi hand i hand till öppningen av Johan & Nyströms flaggskeppsbutik, som de kallar den, på Avenyn. ner i min inkorg hade en inbjudan trillat, några dagar tidigare och självklart var det Hugo som var min plus en. Johan & Nyström är ju vårt – bröllopskaffet som vi fick levererat, uppmåttat i tjugofem-trettio presskannor till Strängnäs för två år sedan.

det var så väldigt fint uppstyrt där inne. kaffet var mjukt och stämningen var hög. jag lärde mig begreppet “mocktail” och åt säkert tio snittar med varmrökt lax. Hugo fanns hela tiden nära men snurrade runt en del på egen hand.

lokalen var nästan sterilt inredd, som om det vore en rektion på allt det yviga och bohemiska i stan. de hade kaffe på tapp och jag fann en plats vid fönstret jag tror kommer att bli en favorit framöver.

vi blev inte kvar särskilt länge för vi hade en liten som skulle komma hem, så efter ett långt, och faktiskt ganska djupt, samtal med brödleverantörerna gick vi därifrån med kaffebönor och fina böcker. hem till pussel, pyjamas och bubbelbad med vår lilla älskade.

helt klart en fin första december.

9
livet

uncensored och Julia Peirone

det är synd att Röhsska gjort bort sig så mycket att de måste hålla stängt för allmänheten i en evighet. annars är det en av mina mest omtyckta platser i Göteborg. en sådan dit man går trots att man redan sett allting tusen gånger om.

istället gick jag till Göteborgs konstmuseum i onsdags för Julia Peirones utställning Girls, Girls, Girls som var föga imponerande bortsett från en kort videosekvens.

det som retade mig allra mest var nog att alla ‘modeller’ hörde till den vita norm-kategorin. det kändes tröttsamt, men kanske var det en grej det med. jag vet inte. inte heller visste någon som arbetade där om varför det var så. jaja, här och här kan man läsa recensioner, om man vill. den hyllas, helt klart.

innan utställningen bjöd Hugo mig på lunch och efteråt träffade jag min lillasyster för varm choklad på Berzelii som har blivit en favoritplats – här finns all choklad som kan önskas. dessutom ligger Adlibris nyöppnade butik vägg i vägg och dit är det alltid fint att gå och bläddra i lite böcker efteråt.

min lillasyster som har all koll i världen på det som är värt att veta om smink fick med mig till Sephora. själv har jag inte längre någon koll alls och gick mest runt och fascinerades av allt glitter medan min lillasyster gick loss i någon kollektion som Rihanna släppt. men stort tack till henne för det, som fick mig att upptäcka det finaste läppstiftet någonsin.

tydligen ska det vara anpassat åt så många hudtoner som möjligt och jag måste säga att jag är helt tagen av nyansen. och hållbarheten – låter man det vila en liten stund efter att man smetat på det så håller det bannemej hela dagen utan att torka ut. uncensored heter nyansen, för den som undrar.

4
inspirerande hem livet

en tisdag med guldbord och palettblad.

bilder av Cim Ek för Alvhem

min mamma har tagit ledigt ett par dagar för att hänga med Ebbe-Lou, bara sådär, utan särskild anledning. han kunde inte komma härifrån fort nog och min mamma fick lämna kvar halva kaffekoppen. när Hugo hjälpte dem med vagn och allt ut till bilen vinkade Ebbe och sa ‘hejdå kommer snart’. lilla hjärtat.

han saknar oss aldrig när han är där och vill heller aldrig komma hem. det är alltid ledsna miner vid hemgång. jag tar det som att vi har en trygg unge som tar oss för givna och som dyrkar sin mormor. eller som bara tycker att vi är tråkiga. oavsett anledning så vill jag hellre ha det så här än tvärtom.

jag var på ett möte med min läkare om förlossningsplanering, köpte alla de sista julklapparna och åt lunch med en av mina äldsta vänner. sexton år har vi varit vänner. och då inte sådana där ‘hörs nån gång’-kompisar utan liksom riktiga.

nu sitter jag här med polsk spenatsoppa som min mamma lagat åt mig och tittar på julgranar och sparar ner recept till olika chokladpraliner jag vill baka. ja, här börjas det tidigt med julen. men den städas också ut så fort nyårsafton passerat.  och så går jag igenom några av mina favoritsidor och fyller själen med inspirerande inredning. som en tjusig spegel på matbordet, halvmålade väggar och en dröm till nattduksbord.

8
bröllopet livet

november den 21

idag har vi varit gifta i två år. jag tittar ofta på våra bröllopsbilder och insåg idag hur illa mitt minne egentligen fungerar. länge grämde jag över klänningen, håret och sminket. varför engagerade jag mig inte mer i det? men så kom jag idag på att en av anledningarna till att allting blev svårt var när vi spikade vårt datum och jag insåg att allt jag drömt om plötsligt inte längre fanns kvar.

jag ville ha det enkelt, jag ville inte gå med i mallen. jag ville att det skulle vara på riktigt och inte så iscensatt. jag ville faktiskt inte ens ha en vit klänning men jag gav med mig för Hugos skull som ville annat. jag gjorde ju trots allt redan motstånd till nästan alla förslag han kom med. men pratade ni aldrig om det innan? kan man ju fråga, och det gjorde vi. det var jag som tvärnitade  i sista sekund.

alltid hade jag drömt om en vacker kyrka och en bakelse till klänning, en håruppsättning och kanske till och med en tiara. tills det var dags. då insåg jag att jag faktiskt inte tror på Gud, och att det inte kändes rätt med en präst. vår kompromiss där blev att vigas i festlokalen istället för i kyrkan.

inte ens ringarna blev rätt – jag har alltid föreställt mig en riktig prinsessring med en enorm sten, men när det väl kom till kritan ville jag bara ha en tunn guldring men jag hittade inte det jag sökte och fick ta en bredare sådan och en ganska bred diamantring till. tack och lov tappade jag bort dem dagen efter bröllopet och ett år senare hittade jag två ringar jag verkligen älskar. väldigt tunna och med bara lite, lite krimskrams på.

vilken karusell av ambivalens.

hela tiden kände jag också att jag var otacksam, att jag borde och så vidare.

förvånande nog tyckte jag också det var larvigt att det skulle vara så påkostat och dyrt bara för sakens skull. för första gången i mitt liv drog jag åt handbromsen i den frågan och ville inte.

till slut kom vi äntligen överens om vad vi skulle lägga pengarna på – maten, lokalen, blommorna och dekorationerna. vi hyrde in vintageporslin, gav floristerna fria händer, beställde en flott buffé och hade presskaffe från Johan och Nyström. och lokalen, fortfarande har jag inte hittat någon annan jag tycker är vackrare, ärligt talat. och fortfarande tänker jag på hur goda de små minipajerna med lemon curd var. och den goda champagnen som vi inte snålade på.

nu efteråt hittar vi fragment från vårt bröllop i tistlarna och i ranunklerna, i årets första frost och i kaffet från Johan och Nyström. vi skrattar åt mycket som gick fel men njuter fortfarande av allt det som blev rätt.

och jag, jag fick ju till slut det jag absolut ville allra mest med det där spektaklet – gifta mig med min Hugo. med min blixt.

7