Browsing Category

mamahood 2.0

mamahood 2.0

halvvägs i min röda klänning

– det är ju en tid sedan jag tog mig dit, till halvlek. det var i ungefär samma veva som jag hittade den röda klänningen på Myrorna. och de små babyplaggen som kostade ungefär trettiofem och tjugofem kronor stycket.

– vi var på ultraljud för ett tag sedan. vi vet vad det blir för något och vi har ett namn som vi båda tycker väldigt mycket om. eller, jag älskar det och kan inte tänka mig något annat.

– både jag och Hugo grät under ultraljudet,  jag av lättnad, för att allting såg bra ut och för att minstingen var så pigg. tänker att det var lite likadant för Hugo. bilden vi fick med oss var alldeles suddig på grund av allt sprattlande.

– jag väger mig inte alls, för på fel dag kan det slå helt fel. så är det, när man fortfarande har en sorts viktstörning.

– tiden går fortfarande orimligt fort. nu är det mindre än sjutton veckor kvar. sjutton fredagar till. jag minns när jag tänkte att det var trettio kvar. känns som att det bara var häromdagen.

– det börjar känns tungt och jag behöver mer tid för att återhämta mig. men annars är jag rätt så igång. går på bio med Hugo, går ut och äter middagar, träffar mina kompisar, sätter upp gardiner, pysslar med Ebbe-Lou, syr spjälskydd och så vidare och så vidare.

– i februari ska jag på ett möte om förlossningen. det känns lite sent med tanke på att jag är beräknad i april. men innan dess är det jul, nyår och glukostest så tidsplanen är väl helt i sin ordning förmodar jag.

5
mamahood 2.0

så här vill jag föda barn, därför att…

…redan när jag väntade Ebbe visste jag att jag inte ville föda vaginalt. jag ville bli förlöst med snitt och så var det med den saken. varför? på grund av rädsla för att tappa kontrollen och därmed fokus som i sin tur skulle leda till ångest och allt som kommer därefter. jag var även rädd för förlossningsskador både vad gällde mig själv och Ebbe-Lou. för att han skulle fastna eller för att något annat skulle gå åt skogen.

jag kommer dessutom från en familj med en hel del instabilitet i bagaget och med en storasyster som dog när jag var femton, så för mig är domedagen på sätt och vis alltid nära. det är en känsla jag aldrig tror att jag kommer kunna skaka av mig. hur bra allting än är finns det alltid en stark känsla av att det alldeles snart kommer att gå illa.

sen tyckte jag väl inte att ett stort snitt igenom buken kändes särskilt kul heller men då skulle jag åtminstone vara omgiven av ett team på flera människor med varsin uppgift och risken för att något skulle gå fel med Ebbe kändes mindre.

jag blev väl bemött av min barnmorska och vården överlag när jag kom med mina önskemål. här var det ingen som försökte övertala mig till någonting. jag gick på möten med en Aurora-barnmorska som svarade på frågor och visade upp  förlossningssalen, alla verktyg, kuvöser och vad de små bebisarna får åka i om de måste iväg akut med helikopter till ett större sjukhus med andra resurser.

jag träffade en förlossningsläkare som gav mig ett a4 med vetenskapliga fakta om båda förlossningssätten och innan jag lämnade mötet sa han att vilket sätt jag än väljer att föda på så kommer det gå bra – de som arbetar med det här gör det varje dag och de vet vad de gör.

slutligen bestämde jag mig för en vaginal förlossning. men med ett sorts förlossningskontrakt i handen som gick ut på att jag själv skulle få välja när det var dags, i den mån det gick naturligtvis, om jag ville bryta för att föda med snitt.

men så gick jag en vecka över tiden, mitt SF-mått hoppade och på överburenhetskontrollen bad jag om en ny viktskattning. 4800 gram fick barnmorskan det till och jag bröt ihop. inte en chans att jag tänkte försöka föda ett så stort barn. förlossningsläkaren ringde upp mig efteråt och föreslog själv ett snitt eftersom “i regel rekommenderar vi inte en förstföderska att föda ett så stort barn“.

nåväl vi kan spola framåt – till själva operationen som skulle göras tidigt dagen efter. jag var nervös, Hugo svimmade och fick ligga utanför med dropp och jag fick hålla narkosläkaren i handen.

och jag älskade hela alltet.

jag kunde lämna över kontrollen utan att oroa mig, jag kände mig så väl bemött och kunde hela tiden fråga vad de gjorde och hur det gick. jag kände allting, fast utan någon smärta, och det var en god stämning under hela operationen. och så läkte jag fort efteråt utan några särskilda men, bortsett från lite sämre känsel längst ner vid magen men det spelar ju ingen roll, tycker jag.

så med allt det här bakom mig vet jag att jag vill bli förlöst med snitt den här gången med. det finns ju inga garantier för att det kommer gå lika bra igen men jag vet vad jag får på ett ungefär och det känner jag mig trygg med.

nu när jag gått mer än halva tiden har jag träffat en läkare för förlossningsplanering där jag lagt fram mitt ställningstagande till förlossningen. läkaren jag träffade poängterade både primär och sekundär förlossningsrädsla eftersom att jag gick igenom en halvakut operation samt att Ebbe faktiskt vägde 5002 gram när han väl kom ut, så det ser ju ljust ut. men det är ännu ett par veckor kvar innan jag vet vad som blir och inte.

35253727955_17eaa5f3ee_h 35088160862_88b522d051_h 35253738645_ce547720eb_h

5
mamahood 2.0 mamahood. personligare.

om november, om att vara klar efter två barn och om en efterlängtad framtid.

37727902814_9ebdc99ce4_h

om bara några dagar traskar vi in i december, med vinterkängor, halsdukar och overaller. jag kommer att sakna november, det är verkligen en av de vackraste månaderna på hela året – när allting sakta börjar frysa till is. inte ens mörkret gör mig särskilt mycket. åtminstone inte än.

det har hittills varit ett bra år, det började sådär men det blev bara bättre och bättre. jag känner mig inte längre så spänd och rastlös.

istället har jag hittat ett lugn som lyckats mota bort alla orosmoln.

jag tänker att det är för att jag är hemma igen, för att jag och min familj har hittat ett sätt som vi kan fungera på och för att jag har en relation som blivit ännu tryggare och bättre med tiden. det finns väldigt lite trams, väldigt få känslostormar och oerhört lite konflikter kvar i mitt liv.

och så var det ju det här med om vi skulle försöka skaffa ett till barn nu eller sendet var som att jag plötsligt kunde andas djupt igen när vi bestämde oss för att göra det nu. frågan låg annars hela tiden i luften. ena veckan var det ett tydligt nej och veckan därpå ett vagt kanske.

och hur satsar man egentligen helhjärtat på en sak när man vet att snart kanske måste man bryta upp för att satsa på någonting annat?

det var läskigt först men jag ångrar mig inte alls nu; vi gjorde rätt. och trots krassligheten som är svår att komma undan en väntande, så tar jag tillvara på den här tiden så gott det går. för jag tror, ärligt talat, inte att det blir några fler barn efter det här. det skulle vara skönt att släppa den här biten nu och istället umgås så som jag vill, med de barn jag har.

och så längtar jag efter att äntligen få ha min kropp för mig själv igen och bara fästa blicken mot en framtid utan avbrott.

en framtid jag ser fram emot, med bebisbubblan, med långa barnvagnspromenader i färgglada klänningar och med en till liten nacke att pussa på. framtiden med en till liten människa att älska mig själv till bitar för.

och jag längtar samtidigt efter dagen då Hugo tar över och jag kan skriva färdigt mitt examensarbete och efter att få formulera personliga brev som ska skickas iväg till olika platser jag vill arbeta på. intervjuer att bita ner naglarna inför och allt vad det innebär.

framåt, framåt, framåt.

8
livet mamahood 2.0

vecka 18

jag lovade mig själv att jag skulle dokumentera den här graviditeten mycket mer, så det är vad jag gör. och jag köper spjälsäng som Hugo bär hem och små koftor som brevbäraren kommer med.

och jag låter mig själv vara gravid den här gången – när jag är med barn blir jag till ett eget universum med ett eget solsystem och egna planeter. jag går så djupt in i mig själv och den här gången tillåter jag mig att stanna där.

förra gången ville jag bara tvinga mig själv tillbaka till ‘den riktiga världen’. men nu lullar jag mest runt med min mage, bryr mig inte så mycket om att jag glömmer mer än hälften av allt och jag tar emot mitt gravida jag mycket mer.

jag vet ju inte, om det här är sista gången jag bär ett barn – jag har börjat känna att två skulle räcka fint.

så jag låter de runda kinderna vara, jag unnar mig frisörbesök och croissanter. jag låter min familj pyssla om mig och försöker ta till vara på de dagarna som är bra.

12
mamahood 2.0

jag och den minsta i vecka 16 och 17.

de här bilderna är inte helt riktiga, för dagen dessa togs gick jag in i vecka 16. idag är det vecka 17. och det är väl egentligen idag som det small till rejält för nu är inte magen längre särskilt mjuk utan mer hård. som en basketboll. jag förutspår en kanonkula, liksom med Ebbe-Lou.

jag känner mig lite otymplig och kroppen är tröttare. vissa dagar mår jag så bra att jag glömmer bort att jag är gravid och vissa dagar mår jag så att jag inte kan tänka på annat. men alla runt mig är så snälla och omhändertagande.

Hugo sätter mig hela tiden främst och kräver väldigt lite av mig, min mamma står hela tiden vid sidan om, redo att hjälpa till. och min lillasyster hämtar Ebbe-Lou på förskolan ett par gånger i veckan. och mina vänner, de köper prinsesstårta, låter mig ligga i soffan och prata om sådant de redan hört tio gånger förut men som jag glömt bort att jag sagt.

om ett par helger kommer Hugos pappa med alla barnkläder vi ställt upp i lådor på deras vind och innan dess ska jag göra plats och måla om i ett skåp åt den minsta.

ännu känner jag inga rörelser, kan hända att det varit något diffust men jag är inte alls säker. jag längtar efter dem, rörelserna.

vissa dagar är jag mer orolig än andra och vissa dagar har jag ångest. när jag väntade Ebbe kunde jag bli med ångest för att min tillvaro var rörig och ledsam, men den här gången är mitt liv i en sådan ordning att jag där istället hittar ett lugn, när hormonerna dansar limbo innanför revbenen. men det är ovant att bara få ångest ur ingenstans och inte ha något att peka på. att vänta ut det.

ibland blir jag viktfixerad, fastän jag inte vill. de stunderna är korta och jag har bett min barnmorska att lämna den delen utanför, så det är inget högaktuellt ämne förutom i huvudet då och då.

men allt som oftast känner jag mig fin. och jag tycker att den stora magen är gullig, ståtlig. jag tycker så mycket om att kunna se på den och tänka på att det ligger en liten skatt där inne som jag snart ska få älska lika mycket som Ebbe-Lou. och då undrar jag alltid samtidigt hur hjärtat ska klara det, utan att gå sönder.

hur mycket kärlek kan ett enda hjärta rymma, egentligen?

9
mamahood 2.0

jag i vecka 14 och en sammanfattning.

– med slarvigt påpenslat nagellack gick jag in i vecka fjorton igår och jag misstänker att den som sitter och trycker där inne har bestämt sig för att hävda sin plats fort som möjligt, därav kanonkulan, trots sina ynka 6-8 centimeter. framåt jul kommer jag väl få bära den på skottkärra.

– i vilket fall börjar jag må bättre och kan göra mycket mer än tidigare. men jag äter fortfarande medicin mot illamåendet och måste ta varje dag som den kommer, för vissa dagar fungerar ingenting alls. då mår jag illa, känner mig svullen och utslagen. det går helt enkelt upp och ner om än mer uppåt nu. koncentrationen har dock blivit mest lidande – ibland är jag helt svettig efter ett kapitel av vad-som-helst. och sömnig.

– kroppen tänker jag inte så in i dödens mycket på just nu, den är så tillfällig. att vara gravid är inte ett konstant tillstånd så det är lika bra att hänga med i det som blir bara.

– psykiskt mår jag väldigt bra, jag har fina vänner, en omtänksam Hugo och en härlig unge. jag trivs med livet och jag trivs med mig själv. och nästa månad, hörni, då har jag gått halva tiden?! känns overkligt. sist tycktes dagarna vara dubbelt så långa men nu är det mer tvärtom, jag hinner liksom inte riktigt med.

– jag kan fortfarande inte äta någon form av kött utan det är fortfarande bara vegetariskt som gäller. däremot har jag gått och tänkt på nespresso i flera dagar och idag tog jag fram maskinen och gjorde en kopp. det konstiga med det? att hälften av mig ABSOLUT inte ville ha kaffe. så jag drack motvilligt och gillade motvilligt.

36779207414_ea4ca9b7a5_h

5
mamahood 2.0

det första ultraljudet.

jag går på buss 25. det är så varmt. jävla september, kom igen. ge mig kalla vindar och kyla som får mig att huttra. jag är inte bra med värmen, den är så kvävande. vid Domkyrkan går jag av. där står han och ler mot mig. han kommenterar min röda stickade tröja och min gula kjol. säger att jag syns, att jag är så fin i färg.

hand i hand går vi förbi Magasinsgatan och uppför Kungsgatan. idag ska vi träffa vår barnmorska och göra det allra första ultraljudet. Linda, som redan ringt och påmint mig, står i receptionen. jag kan nog aldrig förklara hur det känns att möta en av sina bästa vänner på en sådan här plats så jag nöjer mig med fint, bra, tryggt.

vi pratar en stund och sen är det vår tur att gå in till Lena. jag tycker om henne. hennes röst är mer än vänlig, den klingar liksom snällt. och hon lyssnar på mig när jag förklarar och berättar om det som är viktigt. Hugo sitter bredvid och säger inte mycket alls – det är vi som väntar barn, men det är min graviditet.

Lena släcker ner och slår på skärmen på väggen. jag lägger mig på britsen och drar upp tröjan så att hon kommer åt magen som nu ska synas noggrant. vi ser nästan med en gång att hjärtat slår och att den lilla rör på sig där inne. Hugo går fram och tittar, han är glad och säger titta vilken liten rackare, och redan igång! kommer bli precis som sin storebror!

jag blir mycket mer tagen än vad jag trodde. där inuti min livmoder, som ser ut som ett hjärta, finns det något litet som kan bli precis lika stort och fantastiskt som Ebbe-Lou.

efteråt går vi till Brogyllen och äter lunch. vi tittar på bilden fick med oss och säger inte särskilt mycket. vi flyttades fram ett par dagar och räknades om till vecka 10 istället för vecka 9.

jag återgår till mitt och Hugo till sitt. jag sätter blommorna i vattnet och klär på mig en klänning som inte sitter åt någonstans. tittar på min mage och försöker förstå vad jag såg för några timmar sedan.

i brevlådan kommer ett litet paket med en tröja till Ebbe. jag hänger upp den bredvid den i storlek 54 som jag köpte dagen efter att jag fick veta att vi förhoppningsvis ska bli en till i vår familj. nu hänger dem där och väntar. den ena på vintern och den andra på våren.

8
mamahood 2.0 personligare.

om det som är.

 

jag fortsätter äventyret på min flotte. jag är mycket mer klar i huvudet nu och tillbringar den mesta tiden i vardagsrummet. illamåendet håller mig fortfarande alldeles still men det är överkomligt så länge jag kan läsa, tänka, drömma och skriva. Ebbe-Lou verkar tycka det är ett bra arrangemang – att jag inte kan röra mig någonstans och att han kan krypa ner under täcket hos mig hur ofta han vill.

i vanliga fall röjer jag runt här hemma och han brukar hänga på så gott han kan. att jag inte längre är i ständig rörelse tycks falla honom i smaken.

igår när han vaknade ville han inte gå till förskolan. stanna med mamma sa han och jag lät honom. kursböckerna förblev stängda och han fick gå runt i pyjamas nästan hela dagen. han kommer gå i taket tänkte jag när rastlösheten når honom. men jag hade fel. han var tillfreds. byggde koja under täcket, lekte med sina bilar och låg i min famn och tittade på barnkanalen.

det är annorlunda den här gången. mitt humör mörknar något av denna ständigt påtvingade stillhet, men jag vet att det går över. det kommer inte vara så här för alltid.

och så är det inget som blir riktigt lidande heller, inget som måste stanna upp – jag får ett fint stöd från universitetet och har fått lov att skriva allting ensam. jag behöver inte skriva en rad i grupp. vad gäller närvaro vid seminarier har mina två handledare gett mig samma svar; vi tar det sen, när det blir aktuellt, oroa dig inte. så jag har inte behövt ge upp någonting, bara hitta nya sätt, förklara och vara ärlig om hur hur landet ligger.

jag äter nästan bara färdigrätter och nutella-mackor. gör egen lemonad och är inte särskilt kreativ. jag låter kameran vila på skrivbordet för jag vet att i varje bild jag tar fastnar illamåendet, precis som när jag var gravid med Ebbe-Lou. än idag kan jag inte se på de bilderna utan att en våg av illamående faller över mig. så jag går bakåt, till tider då hjärtat var någorlunda helt och jag var fri att röra mig hur som helst. till bilder som lovar och påminner om att det som är kommer att bli någonting annat.

lite mer än nio veckor har vi passerat nu, jag och den allra minsta. och om inte många dagar alls får jag förhoppningsvis se ett litet hjärta ticka på en skärm.

6
mamahood 2.0 mamahood.

strössel och hokus pokus

jag tänkte att jag skulle stå emot det den här gången. illamåendet, tröttheten. med ren viljekraft kommer det att gå tänkte jag naivt. åh så fort man glömmer det som varit. ibland alldeles för fort och alldeles för lätt. sängen, ibland soffan, är återigen min flotte på det dundrande havet. jag ligger blickstilla och fokuserar på en enda punkt länge. rör mig försiktigt, allt för att inte reta upp min kropp. Hugo är den som leder oss alla framåt nu, han bär oss på sina axlar. och allt jag kan göra är att ligga på min flotte och se på.

Ebbe-Lou har funnit sig snabbt i vår nygamla vardag – han springer glatt in på förskolan och kommer hem med nya ord. idag ställde han sig i sängen och trollade för mig. han välte en hink med leksaker upp och ner, sa hokus pokus och tada!

i tisdags, eller kanske i onsdags, kröp han in under täcket hos mig i soffan och somnade i min famn. jag njöt länge av små snarkningar och en sovvarm liten nacke mot min näsa.

det där barnet är mitt ljus i vardagen.

häromdagen när jag hämtade honom gick vi av vid Kungsportsplatsen för att äta mjukglass med strössel på. han satt på egen stol och åt noggrant upp allt i bägaren. ändå hade han regnbågsfärgat strössel på byxorna, på magen och på armarna. händerna och kinderna var alldeles kladdiga av glass.

jag tänker mycket på hur mina graviditeter lamslår mig och på hur lång tid det tar innan det äntligen är över. häromdagen gick jag in i vecka åtta och jag hoppas på att den här gången  höra till skaran som ‘mådde dåligt till vecka 12 och sen var det bra’. för tillvaron som är nu, den är knappt uthärdlig. så här vill jag inte leva.

men eftersom jag vill ha det här lilla livet har jag inget val, utan jag får kapitulera och snällt följa med på färden hur den än ter sig.

och acceptera att det är så här det är för mig att få barn. att jag måste vara beredd på att satsa mycket, nästan allt. något min mamma klargjorde för mig i torsdags, när jag satt och hängde med huvudet och hon sa Sandra, inga barn kommer gratis.

nej, de gör de sannerligen inte.

7
mamahood 2.0 mamahood.

vecka sju.

när Hugo gick på semester gick Ebbe på tvåårstrots de luxe. vi var helt utmattade vissa kvällar och bara stirrade rätt in i väggen. det var s å svårt. vad vi än gjorde så fungerade det inte. men så över en natt kom han igenom den fasen och ut på andra sidan som en liten sol. tålmodig och lättsam. det eviga livet med barn – ingen period varar, på gott och ont.

men det som hänt nu kunde inte komma lägligare. min medicin mot illamåendet hjälper men inte helt. skulle mer vilja säga att det lindrar. dessutom är jag konstant trött och känner mig väl inte på topp. men Ebbe verkar inte ta någon särskild notis kring det hela. han håller sig mest omkring mig och leker där jag är. pussar och ropar UUUUUPP när han vill något och parkerar sina bilar på min mage. världens bästa, finaste, lilla människa.

det är ju inte så att vi inte gör någonting alls. vi gör smoothies, ser på film och ibland går vi ut och äter lite glass i solen. men det är när Hugo kommer hem som det blir riktigt roligt – när de går ut och leker ordentligt.

nästa vecka börjar han på förskolan igen, jag ska läsa till en tenta som jag inte hann skriva förra terminen. då får han leka med andra barn och göra lite annat i ett par tre timmar om dagen. jag tror det blir bra så, med en mjuk start.

idag går jag förresten in i vecka sju. jag och mini har lyckats hållt ihop en vecka till, hurra. jag kan inte äta kött längre och inte heller dricka kaffe. det enda jag vill ha är mineralvatten och frukt. igår åt jag upp en hel vattenmelon. jag drömmer konstiga saker hela nätterna och har redan börjat gå upp och kissa fler gånger per natt. allting börjar så mycket tidigare den här gången än när jag väntade Ebbe. det är nästan så jag börjar undra om det är fler än bara en där inne.

5