Browsing Category

mamahood.

mamahood 2.0 mamahood.

om ett halvakut snitt, en planerad förlossning och förlossningskontrakt.

35094176982_48b4965f4e_h

det här inlägget är långt, men nödvändigt. främst för att jag vill kunna gå tillbaka och läsa om hur det faktiskt var men också för att jag märkt ett att det finns ett intresse kring just kejsarsnitt bland några av er här.

jag har valt att hålla alla romantiska omskrivningar utanför och vara så saklig som möjligt för tydlighetens skull.

och jag tar det från början, fastän de flesta av er redan vet hur det gick till med Ebbe-Lou och fastän att det kan bli en del upprepningar.

jag har alltid varit förlossningsrädd, min största rädsla grundar sig i att något ska gå fel med barnet och att jag ska tappa kontrollen. hos mig är det både erfarenheter och ångestproblematik som förstärker den här rädslan. jag är även rädd för att min egen kropp ska stöta på komplikationer som den inte kommer kunna läka ifrån och dessutom är min kroppsliga integritet så stark att blotta tanken på att mitt underliv ska vara så i centrum, som det ju är under en vaginal förlossning, är otänkbart. dessa är de främsta orsakerna och sen finns det några fler, men som inte är riktigt lika viktiga.

med mitt första barn, Ebbe-Lou, blev jag oerhört väl bemött av sjukvården direkt. efter allt jag läst på nätet var jag redo för strid på en gång. men min barnmorska sa åt mig att ingen kan tvinga mig att föda vaginalt men bad mig ändå att gå på möten med en aurora-barnmorska innan jag verkligen bestämde mig för hur vi skulle gå vidare. jag ville visa mig medgörlig och sa ja till förslaget.

A-bm visade sig också vara toppen – inga påtryckningar om en vaginal förlossning. istället blev jag visad förlossningssalen och alla redskap som används och jag fick även svar på många av mina frågor. efter några få sådana möten (kanske två) var det dags att träffa förlossningsläkaren.

under det här mötet gjorde vi upp om ett “förlossningskontrakt”. vi kom fram till att vi skulle låta förlossningen starta spontant och att jag sen då skulle avgöra hur jag ville gå vidare, i den mån det var möjligt. det så kallade kontraktet gick ut på att jag var den som hade kontrollen, vilket kändes tryggt. men ändå inte helt rätt, fast jag nickade snällt och sa ja tack för jag vågade inte låta otacksam.

när jag gått en vecka över tiden gick jag på en överburenhetskontroll (ultraljud) för att se hur barnet hade det i magen och om det fortfarande fanns tillräckligt med fostervatten för att vänta ett tag till på spontan uppstart. men eftersom mitt SF-mått (det innebär att livmodern mäts med ett måttband av BM utanpå magen regelbundet från och med vecka 25 för att se att allting växer som det ska) plötsligt gjort ett rejält hopp uppåt så bad hon mig även se till att det gjordes en viktskattning på barnet.

här stötte jag på motstånd, jag tror att personen som gjorde ultraljudet tyckte det var onödigt, men jag gav mig inte och en viktskattning gjordes. och tur var väl det för enligt den beräknades Ebbe väga mer än 4800 gram, vilket kan diffa både uppåt och neråt, men i vilket fall så var det ett stort barn.

jag blev rädd, storgrät och upprepade gång på gång att “det kommer aldrig gå”.

någon timme senare ringde samma förlossningsläkare som jag träffat tidigare och föreslog att vi skulle göra ett snitt så fort som möjligt. dem exakta orden var “vi rekommenderar inte en förstföderska att föda ett så stort barn”.

samma kväll kom jag in igen och träffade en läkare (kanske kan det ha varit en narkosläkare, jag minns inte) och skrevs in inför morgonens operation. inskrivningen tog ganska lång tid och det var många frågor som skulle besvaras.

tidigt på morgonen åkte tillbaka till sjukhuset och upp till operationssalen. och allt gick ga la nt. jag var klar i huvudet, förväntansfull, och trygg. jag kunde lämna över kontrollen helt och istället fråga om sånt jag var nyfiken på, för det var ju faktiskt ganska spännande.

det absolut värsta med snittet var den första vågen av smärta som kom sen efter att bedövningen släppt men ju mer jag var uppe och rörde på mig desto bättre blev det och jag kunde på eget bevåg sluta äta morfin efter det första dygnet. sen gjorde det ont i ungefär två veckor när jag låg på sidan, skulle vända på mig eller gapskrattade men det var väl det. helt överkomligt, enligt mig.

så med allt det här i bagaget har det inte funnits något annat alternativ för mig med Signe, än snitt. och det är ju inte så konstigt – jag var ju fortfarande förlossningsrädd trots “kontraktet” och snittet visade sig vara precis så, som jag kanske inte kunnat föreställa mig, men hoppats på att det skulle bli – tryggt och lugnt. jag var och är helt enkelt övertygad om att för mig, både psykiskt och fysiskt så är ett snitt det bästa.

men ny stad, ny barnmorska och ny sjukvård gjorde mig nervös – vi är nog ganska många som läst och hört om hur barnmorskor och läkare mässar om den vaginala förlossningen, och så även samhället i stort. men min nya BM var också bra och lyhörd. enligt henne fanns det två vägar till ett snitt – den ena gick ut på att gå på möten med aurora igen och försöka se om rädslan går att bearbeta (något jag sa nej till direkt eftersom jag redan gått den vägen tidigare) och den andra var att träffa en läkare på mottagningen som sen skulle föra min talan vidare till någonting som heter sectiokonferensen och därefter skulle dem ta ett beslut.

själv hamnade jag dock på ett tredje spår istället, ett jag inte hört om förut – jag skickades till en läkare som skrev och skrev och skrev medan jag pratade. han satte ord på sådant som jag själv inte riktigt kunnat. som att till exempel räknades min förra förlossningen till ett halvakut snitt vilket förklarar chocken jag fick efteråt. dessutom berättade han att “det är ovanligt men det HÄNDER att barn lägger på sig som sjutton den sista tiden och ingen vet riktigt varför” vilket var skönt att höra för det fanns en liten dos skuldkänslor hos mig – var det mitt fel att Ebbe var så stor, var det något jag hade kunnat gjort annorlunda osv.

han skickade en remiss till Östra och jag blev kallad till en träff med en läkare på Auroramottagningen. jag laddade upp igen, redo att slåss för min sak men det hade jag inte behövt. medan vi gjorde ett tillväxtultraljud och viktskattning på barnet bad hon mig att berätta om min förra förlossning och sen frågade hon hur jag ville göra den här gången.

jag tog sats för att inte darra på rösten och för att låta bestämd när jag sa att jag absolut inte ville ha en vaginal förlossning utan föda med snitt. “okej, då gör vi så” svarade hon och förklarade att är man omföderska som fött med snitt tidigare och känt att det gått bra så motsätter dem sig inte det till nästa gång, åtminstone inte i Göteborg. däremot skulle jag vara medveten att det FINNS hjälp att få OM jag skulle vilja men det var helt upp till mig.

så runt vecka 39 ska jag alltså förlösas med snitt.

men vi kom också överens om en sak till – eftersom statistiken som finns angående kejsarsnitt och komplikationer är baserad på urakuta, akuta och planerade snitt tillsammans så är det svårt att veta exakt hur läget ser ut när det kommer just dit, till komplikationerna, men förmodligen tillkommer de oftare vid ur/akuta operationer på förlossningar som redan gått igång av sig själva.

därför har jag, på eget initiativ sagt att om förlossningen går igång spontant mellan vecka 37 (innan dess är det inte jag som avgör utan det är vården som går på en medicinsk bedömning) och det planerade operationsdatumet så vill jag själv avgöra där och då om hur jag vill göra eftersom utgångsläget trots allt kan bli annorlunda än när det är planerat (något jag inte kände till  Södertälje).

“du löser ut ditt snitt när du vill” sa hon på det och sen var vi i princip färdiga.

 

9
mamahood.

det som bara är som det är.

från och med nu står lämning och hämtning på mitt schema. den här morgonens lämning är svår. Ebbe-Lou pratar redan innan jag fått på honom ytterkläderna om att han vill vara med mig. jag vill inte ljuga så jag säger försiktigt att jag hämtar honom sedan och då ska vi vara tillsammans resten av dagen. jag försöker förklara att mammor och pappor måste jobba och gå i skolan och att barnen måste vara på förskolan. han är ledsen ändå. såklart, han är ju så liten, min skatt.

på plats tar jag emot papper och försöker lyssna på vad pedagogen vill förklara medan Ebbe drar i min arm, jag tittar ner och ser hur tårarna brutit fram i hans ögon. det hela stegrar snabbt och plötsligt gråter han häftigt. helvete och fan, fan, fan vad jag hatar att lämna honom ifrån mig så här.

till slut måste jag säga hejdå, pussa, le, säga jag älskar dig, kommer sen och gå. precis när jag stänger till ser jag genom glasrutan hur han sliter sig loss ur pedagogens armar och springer mot dörren med blicken fäst på mig. han gråter högt och ropar mamma. jag tittar fort ner och sen går jag.

jag kommer aldrig att vänja mig vid det här.

5
livet mamahood.

glitter

svart kjol, svart t-shirt och ett glittrigt halsband. ett bord på la Sombrita reserverat åt oss och medan vi väntar på våra tapas beställer vi in öl till Hugo och drinkar till mig. jag sitter där med min mage och dricker mojitos och daquiris. jag vet inte om de som sneglar åt mitt håll förstår att det inte finns någon alkohol i det jag dricker.

för fem år sedan satt jag vid ett annat bord i samma lokal, med ett annat sällskap och drack samma drinkar men utan någon modifikation. jag hade en guldglittrig kjol till min svarta t-shirt och jag såg Hugo innan han såg mig. Hugo som varit ute med sina kompisar och som nu kommit för att möta upp och ta mig med hem.

vi var så vansinnigt nykära.

mina högklackade skor gick inte att gå i, så jag envisades med att göra Hugo nervös och gick barfota nästan hela vägen till Stigbergstorget.

samma kväll när jag låg med huvudet i hans knä sa han att han älskade mig. han sa det så odramatiskt, som om han sagt det hundra gånger förr fastän att det här var den allra första.

vi pratar om den kvällen nu när vi sitter där, gifta och med en liten i min mage och med en annan liten som sover hos sin mormor.

istället för att äta efterrätten där går vi hand i hand genom Vasa till Avenyn för att äta kolor och dricka kaffe på Johan & Nyström. sen tar vi spårvagnen hem.

söndagsfrukosten äter vi på samma ställe som vi drack den där sista koppen kaffe på kvällen innan. vi sitter länge, pratar och ser hur Avenyn vaknar till liv.

runt lunch får vi hem en liten sjuk med feber, hosta och rinnande näsa. natten blir svår och fastän han vaknar med bara några spår kvar från förkylningen får han bli hemma. rösten är hes och han hostar fortfarande lite grann.

men han är pigg nog för att ‘hlippa’, ‘hjimma’ och ‘littra’. och signera julkort.

6
mamahood 2.0 mamahood. personligare.

om november, om att vara klar efter två barn och om en efterlängtad framtid.

37727902814_9ebdc99ce4_h

om bara några dagar traskar vi in i december, med vinterkängor, halsdukar och overaller. jag kommer att sakna november, det är verkligen en av de vackraste månaderna på hela året – när allting sakta börjar frysa till is. inte ens mörkret gör mig särskilt mycket. åtminstone inte än.

det har hittills varit ett bra år, det började sådär men det blev bara bättre och bättre. jag känner mig inte längre så spänd och rastlös.

istället har jag hittat ett lugn som lyckats mota bort alla orosmoln.

jag tänker att det är för att jag är hemma igen, för att jag och min familj har hittat ett sätt som vi kan fungera på och för att jag har en relation som blivit ännu tryggare och bättre med tiden. det finns väldigt lite trams, väldigt få känslostormar och oerhört lite konflikter kvar i mitt liv.

och så var det ju det här med om vi skulle försöka skaffa ett till barn nu eller sendet var som att jag plötsligt kunde andas djupt igen när vi bestämde oss för att göra det nu. frågan låg annars hela tiden i luften. ena veckan var det ett tydligt nej och veckan därpå ett vagt kanske.

och hur satsar man egentligen helhjärtat på en sak när man vet att snart kanske måste man bryta upp för att satsa på någonting annat?

det var läskigt först men jag ångrar mig inte alls nu; vi gjorde rätt. och trots krassligheten som är svår att komma undan en väntande, så tar jag tillvara på den här tiden så gott det går. för jag tror, ärligt talat, inte att det blir några fler barn efter det här. det skulle vara skönt att släppa den här biten nu och istället umgås så som jag vill, med de barn jag har.

och så längtar jag efter att äntligen få ha min kropp för mig själv igen och bara fästa blicken mot en framtid utan avbrott.

en framtid jag ser fram emot, med bebisbubblan, med långa barnvagnspromenader i färgglada klänningar och med en till liten nacke att pussa på. framtiden med en till liten människa att älska mig själv till bitar för.

och jag längtar samtidigt efter dagen då Hugo tar över och jag kan skriva färdigt mitt examensarbete och efter att få formulera personliga brev som ska skickas iväg till olika platser jag vill arbeta på. intervjuer att bita ner naglarna inför och allt vad det innebär.

framåt, framåt, framåt.

9
mamahood. personligare.

Ebbes lampa

37189188540_aace1affc3_h

mamma de kallt ute, brr” säger han och slår armarna runt sig. och jag tappar hakan, trots att han börjat göra så varje dag – berätta och visa mig nya saker jag inte visste att han kunde. han har börjat bygga sig en egen värld, en värld som är hans och som bara delas med av när han själv vill.

nästan allt jag säger, det härmar han. gärna svåra och oväntade ord och meningar tar han sig an. som handtvättat.

vetgirig kallar jag honom och provar hans nya färdigheter med böcker han tidigare ratat, likaså pussel och andra sätt att måla på. jag ber dem ta in trollhassel i blomsterhandeln. tillsammans sätter vi dem i en glasburk, han och jag, och hänger upp lampslingor och pynt. vi hjälps åt och sen tänder vi lampan och tittar på den. Ebbes lampa säger jag och han visar den stolt för Hugo när han kommer hem.

ibland hör jag honom leka för sig själv och när jag tittar in på hans rum ligger han på golvet och kör runt med bilarna på mattan. mamma sitt säger han när han ser mig och bjuder in.

då och då tänker jag på det, att jag inte hör till dem som äntligen blev med identitet när jag fick titeln som mamma. eller att det på något sätt var livets mening för mig – för så har det inte varit – jag är säker på att jag skulle vara lycklig även om jag inte hade barn.

däremot känner jag att bli mamma var som att bli mer, som att jag lyckats nå ytterligare en dimension, som hör till den jag är tänkt att vara.

6
mamahood.

ett hej och två fina barnböcker

det bara slog om för ett tag sedan och jag började må…ungefär som vanligt. nu gör jag mer igen, men tar fort ett steg bakåt om jag börjar känna att det behövs. men det är bara när det händer som jag kommer på att jag är med barn för annars så har jag…börjat glömma bort det. eller jag tänker inte på det särskilt ofta nu när jag mår bra igen. i ärlighetens namn tänker jag inte mycket alls för tillfället, hjärnan har blivit bra mer långsam. tröttare. i morgon går jag in i vecka 13.

i brevlådan landade häromdagen två nya böcker åt Ebbe-Lou. eller kanske var de lite mer till mig –  Pojken och havet och Djur som ingen sett utom vi den första handlar om en pojke som inte kan se och som funderar på hur havet ser ut. det är en långsam bok med vackra formuleringar och en viktig underton.

den andra är en diktbok med ett fint djup i form av flera olika karaktärer som känner lite mer. den är kanske något svår men jag älskar den. för språket, för fantasin och för känslorna den öppnar upp för att tala om eller tänka på. Ebbe är för liten för det sista, men han tycker om att lyssna när jag läser och prata om bilderna.

så är det egentligen lite med den andra boken också, men jag vill så gärna ge honom tillgång till böckernas värld så tidigt som det bara går. till en värld med flera olika dimensioner, så jag börjar samla nu och så får vi ta allting allt eftersom.

6
mamahood 2.0 mamahood.

strössel och hokus pokus

jag tänkte att jag skulle stå emot det den här gången. illamåendet, tröttheten. med ren viljekraft kommer det att gå tänkte jag naivt. åh så fort man glömmer det som varit. ibland alldeles för fort och alldeles för lätt. sängen, ibland soffan, är återigen min flotte på det dundrande havet. jag ligger blickstilla och fokuserar på en enda punkt länge. rör mig försiktigt, allt för att inte reta upp min kropp. Hugo är den som leder oss alla framåt nu, han bär oss på sina axlar. och allt jag kan göra är att ligga på min flotte och se på.

Ebbe-Lou har funnit sig snabbt i vår nygamla vardag – han springer glatt in på förskolan och kommer hem med nya ord. idag ställde han sig i sängen och trollade för mig. han välte en hink med leksaker upp och ner, sa hokus pokus och tada!

i tisdags, eller kanske i onsdags, kröp han in under täcket hos mig i soffan och somnade i min famn. jag njöt länge av små snarkningar och en sovvarm liten nacke mot min näsa.

det där barnet är mitt ljus i vardagen.

häromdagen när jag hämtade honom gick vi av vid Kungsportsplatsen för att äta mjukglass med strössel på. han satt på egen stol och åt noggrant upp allt i bägaren. ändå hade han regnbågsfärgat strössel på byxorna, på magen och på armarna. händerna och kinderna var alldeles kladdiga av glass.

jag tänker mycket på hur mina graviditeter lamslår mig och på hur lång tid det tar innan det äntligen är över. häromdagen gick jag in i vecka åtta och jag hoppas på att den här gången  höra till skaran som ‘mådde dåligt till vecka 12 och sen var det bra’. för tillvaron som är nu, den är knappt uthärdlig. så här vill jag inte leva.

men eftersom jag vill ha det här lilla livet har jag inget val, utan jag får kapitulera och snällt följa med på färden hur den än ter sig.

och acceptera att det är så här det är för mig att få barn. att jag måste vara beredd på att satsa mycket, nästan allt. något min mamma klargjorde för mig i torsdags, när jag satt och hängde med huvudet och hon sa Sandra, inga barn kommer gratis.

nej, de gör de sannerligen inte.

7
mamahood 2.0 mamahood.

vecka sju.

när Hugo gick på semester gick Ebbe på tvåårstrots de luxe. vi var helt utmattade vissa kvällar och bara stirrade rätt in i väggen. det var s å svårt. vad vi än gjorde så fungerade det inte. men så över en natt kom han igenom den fasen och ut på andra sidan som en liten sol. tålmodig och lättsam. det eviga livet med barn – ingen period varar, på gott och ont.

men det som hänt nu kunde inte komma lägligare. min medicin mot illamåendet hjälper men inte helt. skulle mer vilja säga att det lindrar. dessutom är jag konstant trött och känner mig väl inte på topp. men Ebbe verkar inte ta någon särskild notis kring det hela. han håller sig mest omkring mig och leker där jag är. pussar och ropar UUUUUPP när han vill något och parkerar sina bilar på min mage. världens bästa, finaste, lilla människa.

det är ju inte så att vi inte gör någonting alls. vi gör smoothies, ser på film och ibland går vi ut och äter lite glass i solen. men det är när Hugo kommer hem som det blir riktigt roligt – när de går ut och leker ordentligt.

nästa vecka börjar han på förskolan igen, jag ska läsa till en tenta som jag inte hann skriva förra terminen. då får han leka med andra barn och göra lite annat i ett par tre timmar om dagen. jag tror det blir bra så, med en mjuk start.

idag går jag förresten in i vecka sju. jag och mini har lyckats hållt ihop en vecka till, hurra. jag kan inte äta kött längre och inte heller dricka kaffe. det enda jag vill ha är mineralvatten och frukt. igår åt jag upp en hel vattenmelon. jag drömmer konstiga saker hela nätterna och har redan börjat gå upp och kissa fler gånger per natt. allting börjar så mycket tidigare den här gången än när jag väntade Ebbe. det är nästan så jag börjar undra om det är fler än bara en där inne.

6
livet mamahood 2.0 mamahood.

ett, två, tre.

– jag har väntat länge på olivkvistarna och tog alla som fanns i butiken förra veckan, tillsammans med en trött dahlia och ett par blodtoppar. skyndade ner dem i en glasburk utan att dra bort alla små blad som hamnade under vattenytan. man kan inte vara ett proffs jämt.

– i lördags kom Malin och Jonathan över med tvillingarna, som fyller två nästa månad. Ebbe var överlycklig men övertrött. han skrek och härjade för glatta livet tillsammans med de andra två. men man såg på ögonen att han var helt slut egentligen, för det är vad man blir när man varit vaken i 16 timmar och vägrat sova middag. jag fick natta honom i min famn, vagga honom precis som när han var liten. han protesterade med slutna ögon men somnade bara ett par minuter senare och sov hela natten.

– jag mår katastrofalt. Hugo kom hem tidigare idag för att vara med den lilla. men från och med imorgon blir det bättre – jag har pratat med barnmorskan idag, som ordnar Lergigan comp åt mig att hämta ut. jag fick en bra känsla när jag pratade med henne, ser fram emot att få komma dit på besök i september. en av mina äldsta vänner arbetar i receptionen på en barnmorskemottagning, så hon satte genast igång med att boka in mig på inskrivning och ultraljud så fort jag fått ett plus. så vansinnigt fint att få dela den här graviditeten med henne även på det här sättet.

5
livet mamahood. personligare.

det blir bättre.

vi har inte gjort något särskilt den här sommaren, ändå har det varit en av de bästa jag haft. den var så lagom.

vi har åkt på utflykter, Hugo har visat mig Lidköping, jag har visat honom Falkenberg. vi har badat på äventyrsbad och i svärföräldrarnas trädgård, Ebbe har ätit vinbär och smultron han plockat själv och fått umgås med sin absoluta favoritperson – hans farfar.

för några år sedan skulle jag hellre dö än att ha en sommar likt den här. men allting förändrades när Ebbe föddes. han är det viktiga nu och jag uppskattar det stillsamma mycket mer. det betyder inte att vi inte gör sådant som jag tycker om, men jag har lärt mig att kompromissa och att vissa förväntningar inte går att möta.

jag har inte haft jättesvårt att anpassa mig till livet med barn och bär inte på någon särskilt mörk historia kring det. men vissa saker har naturligtvis varit svårare än andra. som vid ett tillfälle, minns jag, att jag trodde jag skulle bryta ihop av ångest eftersom det verkade som att hela mitt liv från och med nu skulle dikteras av någon annan in i varenda mikrodetalj. allting kändes ändlöst och jag hade så svårt att bara ta det till mig med ro.

det kändes som att vi ALLTID skulle behöva bråka om jacka, mössa, skor, kläder, lunch och ja, allt. att min ork och energi ALLTID skulle försvinna innan vi ens kommit utanför dörren. att vi ALLTID skulle behöva ställa in saker vi planerat för att något inte gått som planerat med typ sovtider och så vidare.

men det blev annorlunda. man lär sig att anpassa sig och samtidigt växer barn upp och livet däromkring blir lite enklare att ha och göra med. friheten kommer sakta men säkert tillbaka fastän det tar tid och kanske inte i precis samma form som tidigare. inget blir sig ju någonsin helt likt livet innan men att det blir bättre är den mest sanna frasen som jag hört under småbarnstiden.

 

5