Browsing Category

mamahood.

mamahood. personligare. vardag

april

med april kom blommande körsbärsträd, magnoliaträd och pioner. i mitt vardagsrum står den allra första, en ljusrosa liten näve som snart ska slå ut till en hopknycklad bunt volanger. med april kom hortensian och det lynniga vädret. det som varje år retar mänskligheten till fördärvet genom att först bjuda på de vackraste av vårdagar för att i nästa andetag ta dem tillbaka och kasta oss åter in i vintertid. aldrig pendlar man väl så ofta mellan hopp och besvikelse, som under april månad? jag väljer den ändå, framför alla de andra elva.

ikväll var jag på teater. först åt jag middag med en vän på en av långgatorna och skyndade sen med en kopp kaffe i handen genom Järntorget, för att hinna med båten över till Lindholmen. föreställningen släpade mig motvilligt sexton år bakåt i tiden och målade upp några av mina mardrömmar från tonåren. jag satt med tårar i ögonen under nittio minuter, blinkade upp mot taket.

i kylskåpet står två olika sorters tårtbottnar, för en gångs skull är jag ute i tid. på lördag kommer min familj för att fira mig, för att leka med Ebbe-Lou och för att göra sådant som jag förmodar att helt vanliga familjer gör vid födelsedagar. vi har på något sätt börjat hitta tillbaka, knyta våra lösa band hårdare. det blir hela tiden bättre. vi blir hela tiden bättre.

när jag hämtar Ebbe-Lou på förskolan säger jag nästan bara tack, hela tiden. därför att jag är så tacksam. för att de vet allt om varenda steg han har tagit under dagen, för att de skickar bilder till mig på honom, för att de anstränger sig så mycket mer än jag vågat förvänta mig. för att de tar så väl hand om det största jag har. ingenting jag någonsin tidigare haft i mitt liv, har gett mig en sådan huvudvärk som tanken på att han ska ha det bra, när han inte är med mig. han är allt. utan honom, finns ingenting. ingenting.

ibland har jag tänkt att jag ska göra någonting. bygga upp någonting här, på den här adressen. men det går inte. jag vill inte. för om jag är här, så kan jag inte vara där. och jag vill så mycket hellre skapa någonting i den riktiga världen. och internet kan aldrig bli en sådan.

jag håller handen på Hugos axel. drar fingrarna igenom hans hår, stryker lätt över det silverfärgade vid tinningen. det har blivit mer av det och mer av kråksparkarna kring ögonen. vi rör oss igenom livet tillsammans. han blir äldre, framför ögonen på mig och med sin hand i min. det finns en känsla i det som jag inte kan beskriva.  under dessa fem år har vi vandrat mil efter mil och vi har blivit till något alldeles annat än vi var för några månader sedan.

i rummet intill sover min familj och i mitt vardagsrum blommar snart årets första pion. och ikväll är det så bra som det kan bli. ikväll behöver det inte bli bättre än så här.

 

4
mamahood.

om sådant som inte spelade någon roll förut, men som gör det nu.

jag har aldrig firat påsk. förutom när jag var yngre, med min familj. inte annars. men det här året börjar vi lite försiktigt, för Ebbes skull. vi tänkte börja med att klä ut honom innan förskolan idag, men allting flög av i en rasande fart. han var inte alls med på huckle eller förkläde. tänker att jag ska försöka igen till helgen, se om jag kan få till det med åtminstone lite läppstift på kinderna och några fräknar på min fina, envetna lilla unge.

och så ska vi leta påskägg, såklart. men istället för godis får han det han tycker om bäst i hela världen – bilar. jag hittade några fina i leksaksaffären idag, som jag vet att han kommer älska. ner i ägget följde också två bitar ur ett pussel han fick i födelsedagspresent, men som hamnat lite i skymundan för alla andra grejer. likaså är det med pixie-boken; den är också hans. men för ett par veckor sedan la han den i en låda med en bunt andra böcker och glömde nog bort dem sen.

så, ja nu är vi alltså lite påskfirare och jag kan inte riktigt sluta tänka på hur mycket man förändras ändå, när man får barn. hur mycket man anstränger sig för sådant som förut inte betydde någonting men som plötsligt betyder allt, när man föreställer sig det genom ögonen på en liten tvååring.

4
mamahood.

om att byta förskola.

det kändes aldrig helt bra på den första förskolan. det var små saker och det var större saker som fick det att kännas i magen, att det inte var helt rätt. från och med den andra dagen var jag och Hugo överens – här skulle Ebbe-Lou inte bli kvar. fastän ansvarspedagogerna var trevliga, fastän det låg precis bakom huset. vi hade reagerat på alldeles för många saker.

jag vill inte skriva ut exakt vad det var som fick oss att känna nej, det var en blandad kompott och tydligast var magkänslan som inte gav mig något lugn när Ebbe var där. ett tag tänkte jag att jag överdrev, att jag hade svårt att släppa taget, att jag var pjoskig och att det var mig problemet låg hos. men min känsla blev bara starkare och starkare – det var inte helt rätt där för Ebbe heller. han grät när Hugo lämnade och när jag hämtade honom var det som att han släppte garden när han såg mig, och började gråta. inte så som när han bara vill markera någonting för sakens skull utan han var ledsen.

när den första dagen på kooperativet närmade sig började jag tveka. jag var rädd att jag gjorde honom illa på något sätt. men så gick vi på inskolningsmötet och Ebbe betedde sig annorlunda ganska omgående. han sprang rakt in i lokalerna, såg sig nyfiket omkring, struntade i oss och när det var för många barn som ryckte i dörren till personalrummet så tydde han sig till personen som skulle bli hans nya ansvarspedagog. det var som att se ett helt annat barn. jag vet inte riktigt vad det var som gjorde skillnaden, det enda jag vet är att den fanns där.

och under det samtalet stillades all min oro vad gällde själva bytet, inte bara för hur Ebbe betedde sig, men för vad som sades. de arbetar mycket med bland annat genus, jämställdhet och med det kompetenta barnet som grundstenar. de sätter ett högt värde på integritet och att ge barnen mycket närhet och omtanke eftersom att vi blir deras närmsta anknytning på dagarna. under hela samtalet satt jag och gjorde tummarna upp inombords.

när vi sen skulle gå stannade vi till och pratade med ett par andra som arbetar där. Ebbe tog sin ansvarspedagog i handen och gick iväg till kapprummet och kom sen ut fullt påklädd. han hade själv tillåtit att få hjälp, av någon han aldrig träffat förut. det har aldrig, aldrig hänt tidigare. att vi gick därifrån med en bra magkänsla är en underdrift. euforisk är kanske mer passande.

det var inte bara Ebbes inställning till pedagogen som var annorlunda. inskolningen var det med (på den förra förskolan var vi på ett inskolningssamtal i 30 minuter och dagen efter var vi där i 1.5 h och den tredje dagen skulle vi lämna honom i 1.5 h. sen skulle vi successivt trappa upp tiden under kommande veckor) – vi fick vara med i tre dagar från 9-14 och sen lämna honom på den fjärde.

och vet ni, Ebbe fällde inte en tår vid den lämningen. han var inte helt glad men han var inte ledsen. han gråter inte heller när vi hämtar honom. och nu tre lämningar senare ger han Hugo en puss, vinkar och sen går han in till sina kompisar.

vi är verkligen så glada att vi vågade byta förskola. visst, vägen dit är lite längre – det tar lite mer än en halvtimme – men det är värt det. för att jag vet att det här är det bästa vi kan ge honom och för att inte en enda gång under de timmarna som han är där undrar jag om han har det bra.

4
mamahood.

milstolpe

 

33165005065_f6c74b47a1_h

32319804704_66f96c5b0e_h
ikväll sitter här en mamma
som kommer ha svårt att sova inatt.

därför att imorgon börjar han,
den lilla fina, på förskolan.

vår värld
den blir en annan.

och hans värld,
den kommer att
bli större.

det är lite
som om vi haft honom
för oss själva.

fram tills imorgon.

men jag är inte orolig, ängslig
eller rädd.

för jag ser hur han springer
till barnen på lekplatsen.

hur de förtrollar honom
på spårvagnen.

hur han tar dem i handen,
klappar mjukt på kinden.

hur han kramar om,
med sina små armar.

som om han vill berätta
att hej hallå här är jag
vill du leka.

8
hemma. mamahood. vardag

om kommande inskolning och mina träd.

den där förkylningen, den slog hårt. men nu är jag nästan helt bra igen. så jag har städat mitt skrivbord, skrivit en lista på vad som ska göras och ikväll är det slut på att vara sjuk och dags att göra MKV-saker igen.

den här veckan ska vi prova att följa ett recept om dagen, för att få någon ordning här hemma. det är allt för ofta som någon av oss står och river allt ur kyl, frys och skafferi, i hopp om att hitta något till lunch eller middag, i sista stund.

den här veckan börjar dessutom inskolningen på förskolan. jag trodde jag skulle må sämre och vara mer orolig än vad jag är. men det känns helt okej. Ebbe-Lou VILL vara med andra barn och det ger mig ett lugn. det övertygar mig om att det här är rätt, att det kommer bli bra. och jag behöver få tid att läsa och Hugo behöver jobba, så det finns egentligen inga andra alternativ ändå.

som jag har förstått det finns det olika typer av inskolningar men vår håller på i ungefär två veckor. de två första dagarna är jag och Hugo med lite kort (vi tar inskolningen tillsammans), nästkommande två dagar ska vi lämna honom där, utan att vi är kvar alls, och hämta efter 1.5 timme. just det här är jag lite skeptisk mot.

sen kommer några dagar som vi är med igen (till efter frukosten) innan vi säger hejdå och sen hämtar efter lunch. därefter har jag för mig att vi ska hämta honom efter att han vilat eller om det var efter mellanmålet.

jag är inte helt säker på att den här ordningen känns riktigt logisk. men jag antar att jag kommer få klarhet i hur de tänker på onsdag. det finns säkert en eller flera rimliga tankar bakom det hela.

förresten, något helt annat – mina träd. de tog så mycket stryk av all flytt att jag trodde det var över, men de har börjat repa sig. jag har ställt upp dem på ett litet bord så att de inte ska behöva sträcka sig efter solljuset, planterat om dem i större krukor med ny jord och sprayar frekvent vatten på bladen för att de inte ska bli mer uttorkade än vad de blivit.

 

hoppas, hoppas det hjälper.

4
mamahood.

syltkakor med en liten.

32693165871_bcb2b23378_h

för första gången har vi ordentligt med snö. ett tjockt lager att trampa runt på och göra snöbollar av. jag tar fram ytterkläderna och Ebbe svarar med att kasta sig på golvet och skrika neeeeeeie. han  v ä g r a r  gå ut.

jag hänger tillbaka overallen. då skriker han åt mig igen, går och drar i den. jag tar ner den och han gör samma sak som innan. den där proceduren upprepar vi sen en gång till och ursäkta mig men jag blir så jävla trött på föräldraskapet just där och då. det är så svårt därför att det är så ologiskt.

sätter mig i soffan med en kopp kaffe och hämtar andan lite. vill han inte gå ut, så vill han inte. jag vill inte tvinga. letar istället fram ett recept och tänker att vi får prova någonting annat. någonting som är enkelt och snällt nog så han känner att han klarar av det. syltkakor.

jag ställer fram allt vi behöver och en stol så att han når. när han börjar upptäcka vad som pågår tjuter han så glatt att jag tror taket ska lyfta. fastän han inte vet vad som ska hända så vet han att någonting händer – att det finns en stol man får klättra upp på och burkar att peta och titta i. och att allt detta är till honom.

det är inte helt enkelt. mjölet yr och i eftermiddag ska Hugo hitta smet på de mest underliga ställen. men vi har roligt. han upptäcker, provar, utforskar och jag passar mig för att säga nej och ajaj. försöker ge honom fria tyglar i den mån det går och hela tiden är han glad och intresserad. fokuserad och nyfiken. allra roligast är det att hälla i socker och mjöl, att vispa med elvispen och såklart – att hiva i sig sylt, så fort jag vänder ryggen till.

2
mamahood.

ur en dag och om en framtid.

går du upp mumlar Hugo. jag svarar med att sätta mig i sängen. det är kallt och jag drar ihop mig lite som ett dragspel när fötterna når golvet. tar till slut sats och ställer mig upp i det kalla.

med raska steg, knappt hörbara, går jag in till Ebbe-Lou. där står han och pratar rätt ut i den tidiga morgonens mörker. som om han redan hade sällskap. han blir glad när han ser mig. jag tänder hans lilla lampa, drar gardinerna åt sidan. det är frost över allting utanför.

han ger mig sin filt, sin napp och höjer armarna mot mig. jag försöker hålla honom nära. men det är svårt med de långa benen och armarna. kroppen som inte längre hör till en bebis. utan till ett barn. när, när, när?

vatten, filter, kaffe, knapp. i den ordningen. mjölk, koppar, häll upp, häll i och ta med
till sängen. ner under täcket igen och börja dagen på riktigt.

sen följer telefonsamtal efter telefonsamtal. vi står inte längre i förskolekön. vi bekräftade inte att vi ville ha kvar vår plats, i det där brevet vi aldrig fick. det gör mig inte så mycket först för jag vill egentligen ha kvar honom hemma. men så kommer jag på att i januari måste jag vara någon annanstans.

jag kopplas mellan olika personer. den ena är trevlig, den andra är otrevlig och den tredje är ingenting alls. till slut reder det hela ut sig och jag kan börja fånga flyttdatum och sen  en flyttfirma. herregud vilka tråkiga saker att göra.

stänger ner min instagram, för jag orkar inte riktigt med ängsligheten. tar en paus. hejdå till alla likes. klär Ebbe-Lou i allt varmt, den nya gröna mössan skriker han högt och länge om. men jag är förälder och nu bestämmer jag. hand i hand går vi, min lilla och jag. snart är de dagarna slut och jag tänker mycket på det om kvällarna. jag önskar att jag inte haft så bråttom. att jag väntat med min ansökan och stannat hemma ett litet tag till. jag vill bromsa, stoppa. men Hugo lugnar, tröstar.

på öppna förskolan lämnar Ebbe mig. går och leker med andra föräldrar och barn. står en stund och tittar på, när han inte får vara med de stora barnen. nästan rycker på axlarna innan han vänder sig om mot någonting annat.

det kommer gå bra, tänker jag. det kommer gå bra.

0
mamahood. vardag

små bitar ur veckan som varit.

fy fan för vilken vecka det har varit.

några kvällar har jag suttit uppe länge länge för att komponera ihop ett arbetsprov
till en utbildning jag upptäckte av en slump, ganska sent, att en kunde ansöka till.
så jag hade tre dagar på mig istället för trettio. det talar ju för sig självt om hur det
kommer att gå.

mitt i allt började jag må som när jag var gravid med Ebbe-Lou. på torsdagen,
två dagar innan min mens skulle komma tog jag ett test som visade positivt,
trodde jag.

både Hugo och jag blev chockade men glada (nej vi försöker inte) och sen
besvikna när vi insåg att jag inte alls var med barn. sen kom mensen när den
skulle och kvar var vi, snopna och förvånade över vår reaktion.

på lördagen blev Ebbe-Lou riktigt förkyld,  för första gången i hela sitt liv.
han har varit lite snuvig och kanske haft en febertopp tidigare, men ingenting
särskilt ändå. men nu är han hes och lite trasig. jag och Hugo har turats om att
sitta med honom i famnen inatt, stått bredvid sängen när han varit ledsen och vi
inte har kunnat göra något mer.

och det är i de stunderna jag uppskattar som allra mest att vi är två.
som stöttar varandra, avlastar och finns där.

0
mamahood.

i världen som är vår.


29941739815_25b5daad5d_h
vi står varandra så nära, jag och min lilla.
synkroniserade, skulle man kunna kalla oss.

vi är mest sams hela tiden
och jag säger till Hugo
att han behöver aldrig
gå på förskola,
vi kan
stanna här
hela livet
.

ibland vill jag det.
att vi ska stanna här
hela livet.

tillsammans.

med badankor, Alfons Åberg,
och nappar i kastrullerna –
jag hittade en där igår, igen.

det kändes i hjärtat
när jag tog upp den
och la den på diskbänken.

jag vet inte varför
det gjorde så ont.

kanske för att..

jag vet inte.

allt jag vet
är att jag ville spara
ögonblicket.

behålla det
och behålla oss.

att han alltid
ska vara min lilla.

trots att jag vet
att det är så omöjligt.
att han ska gå sin egen väg.
resa jorden, livet runt.

och någon dag bli sin egen
sen kanske någon annans.

jag vet att det blir så.
men jag vill ändå
att han ska vara min.
min lilla.

för all tid.

0
mamahood.

om att möta behov och att hitta rätt.

vi är inte helt bra på att köpa saker åt Ebbe-Lou.
eller kanske ska jag säga engagerade. 

oftast väntar vi tills vi ser ett behov, ett intresse
och då försöker vi svara på det.

just nu är till exempel bilar och bollar roliga.
och att leka kök.

just det sista är vansinnigt roligt. så roligt att han
river ut alla kastruller och går sen runt med en i handen
och med en slev i den andra och bjuder mig och Hugo
att smaka på vad som tillagats.

så i helgen lät jag några beställningar gå iväg och när vi gick
en promenad i Haga hittade jag ett par fina små bilar som
det lekts med flitigt här varje dag nu.

med hem följde också den fina tröjan från Polarn & Pyret,
när vi köpte höstkläder åt honom. tycker så mycket om deras
färgglada plagg och har handlat där jämt sedan han föddes.

förresten, det här med att köpa höstkläder och leksaker för
första gången till någon, det är ju verkligen någonting särskilt.
liksom svårt, att veta vad man ska ha och behöver.

skaljackor, med eller utan flis, vinterjacka, höstjacka, kängor,
gummistövlar med eller utan foder, tumvantar, mössor, halsdukar
i den ena formen eller det andra. med vilka saker utvecklas en ettåring,
en 1.5-åring och vad leker alla andra med?

kan visa vad vi köpte åt vår lilla, någon dag, kom jag på nu.
kanske hjälper det någon annan som varit lika vilsna som vi.

0