Browsing Category

mamahood.

mamahood. personligare.

Ebbes lampa

37189188540_aace1affc3_h

mamma de kallt ute, brr” säger han och slår armarna runt sig. och jag tappar hakan, trots att han börjat göra så varje dag – berätta och visa mig nya saker jag inte visste att han kunde. han har börjat bygga sig en egen värld, en värld som är hans och som bara delas med av när han själv vill.

nästan allt jag säger, det härmar han. gärna svåra och oväntade ord och meningar tar han sig an. som handtvättat.

vetgirig kallar jag honom och provar hans nya färdigheter med böcker han tidigare ratat, likaså pussel och andra sätt att måla på. jag ber dem ta in trollhassel i blomsterhandeln. tillsammans sätter vi dem i en glasburk, han och jag, och hänger upp lampslingor och pynt. vi hjälps åt och sen tänder vi lampan och tittar på den. Ebbes lampa säger jag och han visar den stolt för Hugo när han kommer hem.

ibland hör jag honom leka för sig själv och när jag tittar in på hans rum ligger han på golvet och kör runt med bilarna på mattan. mamma sitt säger han när han ser mig och bjuder in.

då och då tänker jag på det, att jag inte hör till dem som äntligen blev med identitet när jag fick titeln som mamma. eller att det på något sätt var livets mening för mig – för så har det inte varit – jag är säker på att jag skulle vara lycklig även om jag inte hade barn.

däremot känner jag att bli mamma var som att bli mer, som att jag lyckats nå ytterligare en dimension, som hör till den jag är tänkt att vara.

6
mamahood.

ett hej och två fina barnböcker

det bara slog om för ett tag sedan och jag började må…ungefär som vanligt. nu gör jag mer igen, men tar fort ett steg bakåt om jag börjar känna att det behövs. men det är bara när det händer som jag kommer på att jag är med barn för annars så har jag…börjat glömma bort det. eller jag tänker inte på det särskilt ofta nu när jag mår bra igen. i ärlighetens namn tänker jag inte mycket alls för tillfället, hjärnan har blivit bra mer långsam. tröttare. i morgon går jag in i vecka 13.

i brevlådan landade häromdagen två nya böcker åt Ebbe-Lou. eller kanske var de lite mer till mig –  Pojken och havet och Djur som ingen sett utom vi den första handlar om en pojke som inte kan se och som funderar på hur havet ser ut. det är en långsam bok med vackra formuleringar och en viktig underton.

den andra är en diktbok med ett fint djup i form av flera olika karaktärer som känner lite mer. den är kanske något svår men jag älskar den. för språket, för fantasin och för känslorna den öppnar upp för att tala om eller tänka på. Ebbe är för liten för det sista, men han tycker om att lyssna när jag läser och prata om bilderna.

så är det egentligen lite med den andra boken också, men jag vill så gärna ge honom tillgång till böckernas värld så tidigt som det bara går. till en värld med flera olika dimensioner, så jag börjar samla nu och så får vi ta allting allt eftersom.

6
mamahood 2.0 mamahood.

strössel och hokus pokus

jag tänkte att jag skulle stå emot det den här gången. illamåendet, tröttheten. med ren viljekraft kommer det att gå tänkte jag naivt. åh så fort man glömmer det som varit. ibland alldeles för fort och alldeles för lätt. sängen, ibland soffan, är återigen min flotte på det dundrande havet. jag ligger blickstilla och fokuserar på en enda punkt länge. rör mig försiktigt, allt för att inte reta upp min kropp. Hugo är den som leder oss alla framåt nu, han bär oss på sina axlar. och allt jag kan göra är att ligga på min flotte och se på.

Ebbe-Lou har funnit sig snabbt i vår nygamla vardag – han springer glatt in på förskolan och kommer hem med nya ord. idag ställde han sig i sängen och trollade för mig. han välte en hink med leksaker upp och ner, sa hokus pokus och tada!

i tisdags, eller kanske i onsdags, kröp han in under täcket hos mig i soffan och somnade i min famn. jag njöt länge av små snarkningar och en sovvarm liten nacke mot min näsa.

det där barnet är mitt ljus i vardagen.

häromdagen när jag hämtade honom gick vi av vid Kungsportsplatsen för att äta mjukglass med strössel på. han satt på egen stol och åt noggrant upp allt i bägaren. ändå hade han regnbågsfärgat strössel på byxorna, på magen och på armarna. händerna och kinderna var alldeles kladdiga av glass.

jag tänker mycket på hur mina graviditeter lamslår mig och på hur lång tid det tar innan det äntligen är över. häromdagen gick jag in i vecka åtta och jag hoppas på att den här gången  höra till skaran som ‘mådde dåligt till vecka 12 och sen var det bra’. för tillvaron som är nu, den är knappt uthärdlig. så här vill jag inte leva.

men eftersom jag vill ha det här lilla livet har jag inget val, utan jag får kapitulera och snällt följa med på färden hur den än ter sig.

och acceptera att det är så här det är för mig att få barn. att jag måste vara beredd på att satsa mycket, nästan allt. något min mamma klargjorde för mig i torsdags, när jag satt och hängde med huvudet och hon sa Sandra, inga barn kommer gratis.

nej, de gör de sannerligen inte.

7
mamahood 2.0 mamahood.

vecka sju.

när Hugo gick på semester gick Ebbe på tvåårstrots de luxe. vi var helt utmattade vissa kvällar och bara stirrade rätt in i väggen. det var s å svårt. vad vi än gjorde så fungerade det inte. men så över en natt kom han igenom den fasen och ut på andra sidan som en liten sol. tålmodig och lättsam. det eviga livet med barn – ingen period varar, på gott och ont.

men det som hänt nu kunde inte komma lägligare. min medicin mot illamåendet hjälper men inte helt. skulle mer vilja säga att det lindrar. dessutom är jag konstant trött och känner mig väl inte på topp. men Ebbe verkar inte ta någon särskild notis kring det hela. han håller sig mest omkring mig och leker där jag är. pussar och ropar UUUUUPP när han vill något och parkerar sina bilar på min mage. världens bästa, finaste, lilla människa.

det är ju inte så att vi inte gör någonting alls. vi gör smoothies, ser på film och ibland går vi ut och äter lite glass i solen. men det är när Hugo kommer hem som det blir riktigt roligt – när de går ut och leker ordentligt.

nästa vecka börjar han på förskolan igen, jag ska läsa till en tenta som jag inte hann skriva förra terminen. då får han leka med andra barn och göra lite annat i ett par tre timmar om dagen. jag tror det blir bra så, med en mjuk start.

idag går jag förresten in i vecka sju. jag och mini har lyckats hållt ihop en vecka till, hurra. jag kan inte äta kött längre och inte heller dricka kaffe. det enda jag vill ha är mineralvatten och frukt. igår åt jag upp en hel vattenmelon. jag drömmer konstiga saker hela nätterna och har redan börjat gå upp och kissa fler gånger per natt. allting börjar så mycket tidigare den här gången än när jag väntade Ebbe. det är nästan så jag börjar undra om det är fler än bara en där inne.

5
hos oss livet mamahood 2.0 mamahood.

ett, två, tre.

– jag har väntat länge på olivkvistarna och tog alla som fanns i butiken förra veckan, tillsammans med en trött dahlia och ett par blodtoppar. skyndade ner dem i en glasburk utan att dra bort alla små blad som hamnade under vattenytan. man kan inte vara ett proffs jämt.

– i lördags kom Malin och Jonathan över med tvillingarna, som fyller två nästa månad. Ebbe var överlycklig men övertrött. han skrek och härjade för glatta livet tillsammans med de andra två. men man såg på ögonen att han var helt slut egentligen, för det är vad man blir när man varit vaken i 16 timmar och vägrat sova middag. jag fick natta honom i min famn, vagga honom precis som när han var liten. han protesterade med slutna ögon men somnade bara ett par minuter senare och sov hela natten.

– jag mår katastrofalt. Hugo kom hem tidigare idag för att vara med den lilla. men från och med imorgon blir det bättre – jag har pratat med barnmorskan idag, som ordnar Lergigan comp åt mig att hämta ut. jag fick en bra känsla när jag pratade med henne, ser fram emot att få komma dit på besök i september. en av mina äldsta vänner arbetar i receptionen på en barnmorskemottagning, så hon satte genast igång med att boka in mig på inskrivning och ultraljud så fort jag fått ett plus. så vansinnigt fint att få dela den här graviditeten med henne även på det här sättet.

5
mamahood. personligare. vardag

det blir bättre.

vi har inte gjort något särskilt den här sommaren, ändå har det varit en av de bästa jag haft. den var så lagom.

vi har åkt på utflykter, Hugo har visat mig Lidköping, jag har visat honom Falkenberg. vi har badat på äventyrsbad och i svärföräldrarnas trädgård, Ebbe har ätit vinbär och smultron han plockat själv och fått umgås med sin absoluta favoritperson – hans farfar.

för några år sedan skulle jag hellre dö än att ha en sommar likt den här. men allting förändrades när Ebbe föddes. han är det viktiga nu och jag uppskattar det stillsamma mycket mer. det betyder inte att vi inte gör sådant som jag tycker om, men jag har lärt mig att kompromissa och att vissa förväntningar inte går att möta.

jag har inte haft jättesvårt att anpassa mig till livet med barn och bär inte på någon särskilt mörk historia kring det. men vissa saker har naturligtvis varit svårare än andra. som vid ett tillfälle, minns jag, att jag trodde jag skulle bryta ihop av ångest eftersom det verkade som att hela mitt liv från och med nu skulle dikteras av någon annan in i varenda mikrodetalj. allting kändes ändlöst och jag hade så svårt att bara ta det till mig med ro.

det kändes som att vi ALLTID skulle behöva bråka om jacka, mössa, skor, kläder, lunch och ja, allt. att min ork och energi ALLTID skulle försvinna innan vi ens kommit utanför dörren. att vi ALLTID skulle behöva ställa in saker vi planerat för att något inte gått som planerat med typ sovtider och så vidare.

men det blev annorlunda. man lär sig att anpassa sig och samtidigt växer barn upp och livet däromkring blir lite enklare att ha och göra med. friheten kommer sakta men säkert tillbaka fastän det tar tid och kanske inte i precis samma form som tidigare. inget blir sig ju någonsin helt likt livet innan men att det blir bättre är den mest sanna frasen som jag hört under småbarnstiden.

 

5
mamahood.

långfrukost med världsfint sällskap.

jag hade inte särskilt många målbilder under min graviditet – hade ju ingen aning om vad som väntade och hade svårt att relatera till allt alla andra berättade för mig. och fastän jag har en, (ibland för) bra inlevelseförmåga så fungerade den inte alls när jag föreställde mig livet med barn, eller ja förutom vid ett par väldigt få tillfällen.

ärligt talat tror jag inte ens att jag riktigt förstod att jag var med barn utan jag var nog mest ‘bara’ gravid. som en sorts åkomma utan ände. om jag skulle bli gravid någon gång igen tror jag det skulle kännas annorlunda, då vet jag ju vad som komma skall.

i vilket fall – målbilder. en av dem var att bo i Göteborg och promenera i allén under de höga, gröna trädkronorna i Vasastaden. med barnvagnen i den ena handen och en kopp kaffe i den andra. alltså en målbild av en helt vanlig, vardaglig situation på en av de vackraste platserna jag vet, i Göteborg. den målbilden har jag fått uppleva, flera gånger om, så check! på den.

och igår nådde vi en till; långfrukost tillsammans, bara han och jag. Hugo hade varit på svensexa i fjorton timmar och därmed fullt berättigad till sovmorgon.

eftersom brödet var slut bakade jag scones och så hjälptes vi åt att göra smoothie åt honom, kaffe åt mig och tittade på när brödet växte i ugnen. sen blev vi sittandes ganska länge vid frukostbordet och liksom umgicks. nåväl, så gott som det nu går med en tvååring, men jag tänker att kriterierna för det är när alla är på någorlunda samma bana, har ögonkontakt och är medgörliga. och sitter kvar.

det hela var helt enkelt bara så jädrans fint och kanske en av de absolut bästa lördagsmorgnarna jag haft. en sådan som viskar lite om vad det här nya livet har att komma med.

7
mamahood.

om egentid som bara går ut på att sakna honom ändå.

Hugo och Ebbe åkte till Skövde i tisdags. jag blev kvar för att vi hade ärenden på förskolan inför sommarstängningen och för att Hugo gjort allting där hittills. det var inte mer än rätt att erbjuda mig till det så han kunde åka iväg för att grilla i trädgården med sin pappa och åka på äventyr med Ebbe-Lou.

som alltid när de inte är med mig vet jag inte riktigt vad jag ska göra. det blir så tyst runtomkring.

jag har lärt mig att inte längre behöva så mycket av den – egentiden. hjärtat har istället lärt sig att sakna Ebbe-Lou efter bara en liten stund ifrån. och jag tänker på när han föddes –  att jag hade så svårt att vänja mig vid att alltid vara tillgänglig. vid att aldrig få tänka en tanke ifred utan att på något vis bli störd. åh så frustrerad och irriterad jag kunde bli.

men nu…nu saknar jag  den ljusa lilla rösten som säger MAAMA titta hä eller MAAMA sitta dä i tid och otid.

och hans sällskap – gör jag någonting här hemma så hjälper han till, sitter jag vid datorn så hämtar han sina bilar och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet. vill jag läsa ett par sidor ur en bok så kan jag ligga i soffan och låta honom använda min arm till en bro och parkera sina bilar på mina axlar, på mina nyckelben.

jag tror att det viktigaste för honom är att jag är närvarande, att jag tittar upp när han påkallar min uppmärksamhet, att jag svarar honom när han vill någonting. han vet att vad jag än gör så kommer han först när han behöver det. jag tänker att det har hjälpt till att skapa ett självgående barn som inte måste kräva min uppmärksamhet.

men vad vet jag. jag har ju bara ett. och jag läser inga böcker om barnpsykologi. kanske har jag bara haft turen att få en självständig en.

men det jag däremot vet är att han alltid varit trygg med att göra saker själv, ända sedan han var riktigt liten –  han kunde vara nöjd med att ligga i sin spjälsäng och se på himlen genom fönstret. Hugo läste tidningen och jag satt och väntade på att flyga upp vid minsta tecken på missnöje. men det kom nästan aldrig något.

det är en morsk och kavat liten unge vi fått. orädd, framåt och glad. med mycket integritet – han bestämmer själv när han vill bjuda på en puss och han bestämmer själv när man får vara med i hans lek. och det måste respekteras. annars blir det hus i helvete.

ja, jag saknar honom. ja, han fattas mig. älskade lilla barn.

3
mamahood.

fredag!

vi tampades med feber igår, en sådan där som jag egentligen bara läst om, en sådan då Ebbe blev till en liten värmefilt som satt klistrad runt mig. vi gjorde smoothies och tittade på Findus och Pettson, låg på golvet i hans rum och lekte med bilarna.

allting gick mer långsamt än vanligt och det är ändå märkligt hur känslig man har blivit – jag vet egentligen att det inte var något farligt men det var så ledsamt att se honom så. huvudet var alldeles svettigt, ögonen trötta och inga hyss blev gjorda. ett tag satt han bara och hängde med huvudet. fy.

idag vaknade han upp som om ingenting hänt och allting är som vanligt. så vi provar badkläder och packar för Falkenberg. det svänger verkligen snabbt med en liten, häromdagen satt vi på ett café och stojade, igår var det febertoppar och idag är vi igång igen.

men ja, fredag och Falkenberg står alltså på agendan. en helg jag sett fram emot och längtat efter länge, ska bli så fint att få komma hem en liten stund igen.

trevlig helg!

3
mamahood. vardag

om sånt man lär sig med det första barnet.

jag kan inte säga att jag är missnöjd med tillvaron just nu. den är fin och nästan varje dag konstaterar vi att det här var en bra dag, att Ebbe har haft en riktigt bra dag.

till viss del handlar det nog om var vi är – det är inte svårt att komma på saker att göra när man bor så nära stan men jag tänker också att det till stor del handlar om att vi kommit in i att vara familj.

jag tycker inte det var särskilt svårt att bli mamma eller att sätta någon annan först men det tog tid att vänja mig vid att ständigt vara tillgänglig och vid att inte längre kunna göra precis vad jag vill exakt när jag vill.

visst, jag har haft hundar och då är man ju aldrig helt fri men det är någonting annat. med dem i närheten kunde jag ändå sjunka ner i en bok när jag ville, eller gå hemifrån när som helst bara de fått komma ut först.

men nu för tiden är livet så reglerat av frukost, lunch, mellanmål, väder, tillgänglighet, avstånd, humör, aktivitet som passar alla, mat som passar alla osv osv. jag har inga problem med det, liksom jag känner ingen bitterhet över det eller önskar att jag skulle haft ett annat liv, men det har verkligen tagit mig tid att komma in i det. och enkelt, det har det inte varit. jag har kanske tusen exempel på när det gått fel, mest på grund av brist på erfarenhet, dålig planering, olika viljor som vill olika saker och ja, allt.

om vi får fler barn i framtiden måste ju allt sådant bli enklare än vad det varit hittills, för då kan man ju redan ‘allt’ och har lite mer erfarenhet, några fler äss i rockärmen? man är lite mer beredd och kanske lite mer realistisk? kan ju alltid hoppas.

det känns som måndag idag, som en ny vecka. jag skriver restuppgifter som jag fick lägga åt sidan under Ebbes inskolning och jag har knåpat ihop en inköpslista för middagar och mellanmål. när den här veckan är över ser jag fram emot att slippa allt som har med betyg att göra och att bara kunna fokusera på sådant som är roligt, som att laga god mat, träffa bra personer och på att skriva blogg när jag vill utan att känna att ‘jag borde egentligen…’.

snart så.

6