Browsing Category

mamahood.

mamahood.

fredag!

vi tampades med feber igår, en sådan där som jag egentligen bara läst om, en sådan då Ebbe blev till en liten värmefilt som satt klistrad runt mig. vi gjorde smoothies och tittade på Findus och Pettson, låg på golvet i hans rum och lekte med bilarna.

allting gick mer långsamt än vanligt och det är ändå märkligt hur känslig man har blivit – jag vet egentligen att det inte var något farligt men det var så ledsamt att se honom så. huvudet var alldeles svettigt, ögonen trötta och inga hyss blev gjorda. ett tag satt han bara och hängde med huvudet. fy.

idag vaknade han upp som om ingenting hänt och allting är som vanligt. så vi provar badkläder och packar för Falkenberg. det svänger verkligen snabbt med en liten, häromdagen satt vi på ett café och stojade, igår var det febertoppar och idag är vi igång igen.

men ja, fredag och Falkenberg står alltså på agendan. en helg jag sett fram emot och längtat efter länge, ska bli så fint att få komma hem en liten stund igen.

trevlig helg!

3
mamahood. vardag

om sånt man lär sig med det första barnet.

jag kan inte säga att jag är missnöjd med tillvaron just nu. den är fin och nästan varje dag konstaterar vi att det här var en bra dag, att Ebbe har haft en riktigt bra dag.

till viss del handlar det nog om var vi är – det är inte svårt att komma på saker att göra när man bor så nära stan men jag tänker också att det till stor del handlar om att vi kommit in i att vara familj.

jag tycker inte det var särskilt svårt att bli mamma eller att sätta någon annan först men det tog tid att vänja mig vid att ständigt vara tillgänglig och vid att inte längre kunna göra precis vad jag vill exakt när jag vill.

visst, jag har haft hundar och då är man ju aldrig helt fri men det är någonting annat. med dem i närheten kunde jag ändå sjunka ner i en bok när jag ville, eller gå hemifrån när som helst bara de fått komma ut först.

men nu för tiden är livet så reglerat av frukost, lunch, mellanmål, väder, tillgänglighet, avstånd, humör, aktivitet som passar alla, mat som passar alla osv osv. jag har inga problem med det, liksom jag känner ingen bitterhet över det eller önskar att jag skulle haft ett annat liv, men det har verkligen tagit mig tid att komma in i det. och enkelt, det har det inte varit. jag har kanske tusen exempel på när det gått fel, mest på grund av brist på erfarenhet, dålig planering, olika viljor som vill olika saker och ja, allt.

om vi får fler barn i framtiden måste ju allt sådant bli enklare än vad det varit hittills, för då kan man ju redan ‘allt’ och har lite mer erfarenhet, några fler äss i rockärmen? man är lite mer beredd och kanske lite mer realistisk? kan ju alltid hoppas.

det känns som måndag idag, som en ny vecka. jag skriver restuppgifter som jag fick lägga åt sidan under Ebbes inskolning och jag har knåpat ihop en inköpslista för middagar och mellanmål. när den här veckan är över ser jag fram emot att slippa allt som har med betyg att göra och att bara kunna fokusera på sådant som är roligt, som att laga god mat, träffa bra personer och på att skriva blogg när jag vill utan att känna att ‘jag borde egentligen…’.

snart så.

6
mamahood. personligare.

om vad som varit, om vad som är och om vad som blir.

för några veckor sedan satte jag årets första syren i en vas.
den tog mig tillbaka till en barndom i Falkenberg,
en barndom som pågick bland låga betonghus
och höga syrenbuskar.

den stod på bordet i ett par dagar och påminde mig om
sommarlov, asfalt och ett rosa kök. om solbrända armar,
tidiga sommarmorgnar och väntande kompisar.

ibland tänker jag på det; på hur mycket en barndom består av.
som en samlad tid av miljontals ögonblick.

ibland tänker jag på det, att så som jag minns min
– så ska Ebbe minnas sin.

och jag vill fylla den med nybakade kanelbullar,
ett oändligt tålamod och pussar i nacken.

med färgglada klossar och närvaro, knattebio, tacofredag
och lördagsfrukost.

men det händer att det slinker in ett ryt,
lite frustration och helt vanlig falukorv.

kläder med fläckar som inte går att tvätta bort,
en för kort stund på lekplatsen och för lång tid framför teven.
djupa suckar och jagorkarintemer.

det händer.

jag kan inte bygga honom en tillvaro
på bara regnbågar och enhörningar.

men jag tror

eller nej

jag vet
att det blir bra ändå.

3
mamahood.

Hugo + Ebbe.

Hugo vinkar
hejhej
kommer snart

och går till tvättstugan.

Ebbe står och tittar
på den stängda dörren
i ett par sekunder.

sen går han in på sitt rum.

när jag kommer efter
står han på armstödet
till den gula fåtöljen

med näsan mot fönstret
och upprepar tyst

pappa.

ingen i vår familj
undkommer magsjukan,
inte ens Hugo.

han är så utslagen
att han blir liggandes i sängen
hela dagen.

Ebbe hämtar sina leksaker
och sätter sig på golvet,
med ryggen mot sängkanten.

då och då klättrar han upp
och bygger en koja under täcket

klappar på huvudet
säger pappa?
och pussar på näsan.

4
mamahood.

en strålande lördag, artilleriet, krysantemum och en ganska jobbig vändning.

natten till lördagen packade Hugo en väska och åkte till Budapest med jobbet. det var inget särskilt tårfyllt farväl för vi var inte alls sams innan jag gick och la mig. och nej, vi är inte ett av de där paren som “aldrig lägger oss som ovänner”. ibland är det faktiskt skönt att  bara gå och lägga sig mitt i allt, vakna och ta ett nytt grepp om allting.

Ebbe-Lou, som börjat sova hela nätter, väckte mig klockan sju. mackis och Alfons åt honom och kaffe till mig. jag smsade med Hugo som mellanlandade i Berlin och därefter rasslade kärleksorden in. och ut. fastän det var bra länge sedan vi grälade så rörde det inte upp särskilt mycket. när det väl händer att vi grälar är det alltid stress, PMS eller för lite sömn med i spelet. ibland också brist på uppskattning – vi missar helt enkelt varandra då och då, när vardagen kräver som mest av oss. men det är ingenting som är farligt, vi är rätt så trygga. rätt så orubbliga och jag är aldrig särskilt orolig för oss. ärligt talat.

jag klädde upp min bästa hälft i ny sommarjacka och den fina kepsen. han såg ut som en fräsig miniversion av Peter Siepen och sa “ärta” och “hoppsan” hela vägen till Domkyrkan. han lärde sig de orden dagen innan och nu säger han dem hela tiden.

på Artilleriet köpte jag nya dricksglas och bad dem beställa in några tallrikar, betalade för mig och köpte med mig kaffe och kanelbullar från daMatteo innan vi tog spårvagnen hem igen. de säljer verkligen de absolut godaste bullarna, gjorda på surdeg. inte så mycket fyllning. lite mer vuxna, kanske man skulle kunna säga om man vill vara sån.

tog en bild på magnolian som snart blommat klart, utanför Ebbes fönster. för visst är det väl ändå en magnolia? ja, jo men det är det.

egentligen skulle jag bara ha EN blomma men kom som vanligt hem med fler. men je ne regrette rien, som jag brukar säga, fast på svenska för jag kan inte uttala det ordentligt på franska. trots två franska pojkvänner och flertalet franskalektioner.

jag har en ny kamera, en enklare variant. här provar jag selfie-funktionen. hejhej!

Ebbe åt en smörgås medan jag gjorde något så o-bloggigt som korv med bröd till lunch. sen hjälpte han mig duka. superfin lunch, inget tjafs, ingen som gled ner för stolen och ingen som behövde lyfta ut någon ur köket.

och sen, för första gången på flera veckor, somnade han när jag försökte få honom att sova middag. jag smög ut, gjorde en kopp kaffe och åt en kanelbulle. tänkte att det här är livet, att allt är underbart och var så jäkla odrägligt nöjd. sen vaknade Ebbe gråtandes och hade kräkts ner hela sin säng. han hade fått magsjuka. ridå.

4
mamahood.

t maaama.

killikillikill här kommer mammalarmet säger jag och kittlar honom i nacken. han skrattar så han kiknar, vänder sig om och vill att jag ska göra det igen. han borde sova men han kommer inte till ro, säger de på förskolan. de har försökt med allt de kommer på och sträckt sig till en promenad i vagnen och en flaska välling. det är ett projekt, att få honom och somna. alla pedagogerna säger det nästan i kör när jag kommer – han sov inget idag heller och jag säger tack för allt det där extra, som de gör på eget initiativ.

när vi kommer innanför dörren lyfter jag honom ur vagnen. han klär av sig ytterkläderna och jag packar upp matvarorna jag handlade på vägen. krossade tomater, basilika, snabbmakaroner, mjölk och jordgubbar. när en av skorna inte går att få av ropar han på mig. jag lirkar ut den lilla foten och pussar honom fort på magen. ska du hjälpa mig laga mat undrar jag. m säger han glatt och springer till köket.

jag ställer fram allting på diskbänken, han drar själv fram en stol och klättrar upp. sen måttar vi vatten, mjöl och bakpulver till pizzadegen. hjälps åt att bre ut tomatsåsen och jag ger honom en skål med ost, champinjoner och skinka. en del av det lägger han försiktigt på pizzan, en del av det kastar han bara på. medan jag diskar upp och vi väntar på att ugnen ska bli varm petar han i sig små ostsmulor.

efter middagen tar jag fram saxen och sätter honom på en stol framför Katten Gustav. han vill inte men han går med på det ändå. det blir inte så jämnt men sist vi gick till en frisör kom vi ut med en halv frisyr och tårar rinnandes nerför kinderna. egentligen vill jag inte klippa av den där fina kalufsen men det börjar bli varmt och luggen börjar närma sig ögonfransarna.

efteråt åker han ner i badet och när han börjar hiva ut vattnet på golvet får det vara färdigbadat. när jag fått på honom pyjamasen tar han ner min smyckeslåda och går noggrant igenom den. han ger mig sen halsband efter halsband. t maaaama säger han och lägger dem framför mig.

just idag är vi synkroniserade. inga tvåårs-utbrott och ingen mamma som sitter vid köksbordet och suckar in i en vägg av utmattning.

när klockan närmar sig sju gör jag välling, letar upp Alfons, filten och nappen. bäddar ner honom i hans säng, pussar godnatt och säger jag älskar dig sen lägger jag mig bredvid och väntar tills han somnar.

4
mamahood. personligare. vardag

april

med april kom blommande körsbärsträd, magnoliaträd och pioner. i mitt vardagsrum står den allra första, en ljusrosa liten näve som snart ska slå ut till en hopknycklad bunt volanger. med april kom hortensian och det lynniga vädret. det som varje år retar mänskligheten till fördärvet genom att först bjuda på de vackraste av vårdagar för att i nästa andetag ta dem tillbaka och kasta oss åter in i vintertid. aldrig pendlar man väl så ofta mellan hopp och besvikelse, som under april månad? jag väljer den ändå, framför alla de andra elva.

ikväll var jag på teater. först åt jag middag med en vän på en av långgatorna och skyndade sen med en kopp kaffe i handen genom Järntorget, för att hinna med båten över till Lindholmen. föreställningen släpade mig motvilligt sexton år bakåt i tiden och målade upp några av mina mardrömmar från tonåren. jag satt med tårar i ögonen under nittio minuter, blinkade upp mot taket.

i kylskåpet står två olika sorters tårtbottnar, för en gångs skull är jag ute i tid. på lördag kommer min familj för att fira mig, för att leka med Ebbe-Lou och för att göra sådant som jag förmodar att helt vanliga familjer gör vid födelsedagar. vi har på något sätt börjat hitta tillbaka, knyta våra lösa band hårdare. det blir hela tiden bättre. vi blir hela tiden bättre.

när jag hämtar Ebbe-Lou på förskolan säger jag nästan bara tack, hela tiden. därför att jag är så tacksam. för att de vet allt om varenda steg han har tagit under dagen, för att de skickar bilder till mig på honom, för att de anstränger sig så mycket mer än jag vågat förvänta mig. för att de tar så väl hand om det största jag har. ingenting jag någonsin tidigare haft i mitt liv, har gett mig en sådan huvudvärk som tanken på att han ska ha det bra, när han inte är med mig. han är allt. utan honom, finns ingenting. ingenting.

ibland har jag tänkt att jag ska göra någonting. bygga upp någonting här, på den här adressen. men det går inte. jag vill inte. för om jag är här, så kan jag inte vara där. och jag vill så mycket hellre skapa någonting i den riktiga världen. och internet kan aldrig bli en sådan.

jag håller handen på Hugos axel. drar fingrarna igenom hans hår, stryker lätt över det silverfärgade vid tinningen. det har blivit mer av det och mer av kråksparkarna kring ögonen. vi rör oss igenom livet tillsammans. han blir äldre, framför ögonen på mig och med sin hand i min. det finns en känsla i det som jag inte kan beskriva.  under dessa fem år har vi vandrat mil efter mil och vi har blivit till något alldeles annat än vi var för några månader sedan.

i rummet intill sover min familj och i mitt vardagsrum blommar snart årets första pion. och ikväll är det så bra som det kan bli. ikväll behöver det inte bli bättre än så här.

 

9
mamahood.

om sådant som inte spelade någon roll förut, men som gör det nu.

jag har aldrig firat påsk. förutom när jag var yngre, med min familj. inte annars. men det här året börjar vi lite försiktigt, för Ebbes skull. vi tänkte börja med att klä ut honom innan förskolan idag, men allting flög av i en rasande fart. han var inte alls med på huckle eller förkläde. tänker att jag ska försöka igen till helgen, se om jag kan få till det med åtminstone lite läppstift på kinderna och några fräknar på min fina, envetna lilla unge.

och så ska vi leta påskägg, såklart. men istället för godis får han det han tycker om bäst i hela världen – bilar. jag hittade några fina i leksaksaffären idag, som jag vet att han kommer älska. ner i ägget följde också två bitar ur ett pussel han fick i födelsedagspresent, men som hamnat lite i skymundan för alla andra grejer. likaså är det med pixie-boken; den är också hans. men för ett par veckor sedan la han den i en låda med en bunt andra böcker och glömde nog bort dem sen.

så, ja nu är vi alltså lite påskfirare och jag kan inte riktigt sluta tänka på hur mycket man förändras ändå, när man får barn. hur mycket man anstränger sig för sådant som förut inte betydde någonting men som plötsligt betyder allt, när man föreställer sig det genom ögonen på en liten tvååring.

4
mamahood.

om att byta förskola.

det kändes aldrig helt bra på den första förskolan. det var små saker och det var större saker som fick det att kännas i magen, att det inte var helt rätt. från och med den andra dagen var jag och Hugo överens – här skulle Ebbe-Lou inte bli kvar. fastän ansvarspedagogerna var trevliga, fastän det låg precis bakom huset. vi hade reagerat på alldeles för många saker.

jag vill inte skriva ut exakt vad det var som fick oss att känna nej, det var en blandad kompott och tydligast var magkänslan som inte gav mig något lugn när Ebbe var där. ett tag tänkte jag att jag överdrev, att jag hade svårt att släppa taget, att jag var pjoskig och att det var mig problemet låg hos. men min känsla blev bara starkare och starkare – det var inte helt rätt där för Ebbe heller. han grät när Hugo lämnade och när jag hämtade honom var det som att han släppte garden när han såg mig, och började gråta. inte så som när han bara vill markera någonting för sakens skull utan han var ledsen.

när den första dagen på kooperativet närmade sig började jag tveka. jag var rädd att jag gjorde honom illa på något sätt. men så gick vi på inskolningsmötet och Ebbe betedde sig annorlunda ganska omgående. han sprang rakt in i lokalerna, såg sig nyfiket omkring, struntade i oss och när det var för många barn som ryckte i dörren till personalrummet så tydde han sig till personen som skulle bli hans nya ansvarspedagog. det var som att se ett helt annat barn. jag vet inte riktigt vad det var som gjorde skillnaden, det enda jag vet är att den fanns där.

och under det samtalet stillades all min oro vad gällde själva bytet, inte bara för hur Ebbe betedde sig, men för vad som sades. de arbetar mycket med bland annat genus, jämställdhet och med det kompetenta barnet som grundstenar. de sätter ett högt värde på integritet och att ge barnen mycket närhet och omtanke eftersom att vi blir deras närmsta anknytning på dagarna. under hela samtalet satt jag och gjorde tummarna upp inombords.

när vi sen skulle gå stannade vi till och pratade med ett par andra som arbetar där. Ebbe tog sin ansvarspedagog i handen och gick iväg till kapprummet och kom sen ut fullt påklädd. han hade själv tillåtit att få hjälp, av någon han aldrig träffat förut. det har aldrig, aldrig hänt tidigare. att vi gick därifrån med en bra magkänsla är en underdrift. euforisk är kanske mer passande.

det var inte bara Ebbes inställning till pedagogen som var annorlunda. inskolningen var det med (på den förra förskolan var vi på ett inskolningssamtal i 30 minuter och dagen efter var vi där i 1.5 h och den tredje dagen skulle vi lämna honom i 1.5 h. sen skulle vi successivt trappa upp tiden under kommande veckor) – vi fick vara med i tre dagar från 9-14 och sen lämna honom på den fjärde.

och vet ni, Ebbe fällde inte en tår vid den lämningen. han var inte helt glad men han var inte ledsen. han gråter inte heller när vi hämtar honom. och nu tre lämningar senare ger han Hugo en puss, vinkar och sen går han in till sina kompisar.

vi är verkligen så glada att vi vågade byta förskola. visst, vägen dit är lite längre – det tar lite mer än en halvtimme – men det är värt det. för att jag vet att det här är det bästa vi kan ge honom och för att inte en enda gång under de timmarna som han är där undrar jag om han har det bra.

4
mamahood.

milstolpe

 

33165005065_f6c74b47a1_h

32319804704_66f96c5b0e_h
ikväll sitter här en mamma
som kommer ha svårt att sova inatt.

därför att imorgon börjar han,
den lilla fina, på förskolan.

vår värld
den blir en annan.

och hans värld,
den kommer att
bli större.

det är lite
som om vi haft honom
för oss själva.

fram tills imorgon.

men jag är inte orolig, ängslig
eller rädd.

för jag ser hur han springer
till barnen på lekplatsen.

hur de förtrollar honom
på spårvagnen.

hur han tar dem i handen,
klappar mjukt på kinden.

hur han kramar om,
med sina små armar.

som om han vill berätta
att hej hallå här är jag
vill du leka.

8