Browsing Category

mamahood.

livet mamahood 2.0 mamahood.

ett, två, tre.

– jag har väntat länge på olivkvistarna och tog alla som fanns i butiken förra veckan, tillsammans med en trött dahlia och ett par blodtoppar. skyndade ner dem i en glasburk utan att dra bort alla små blad som hamnade under vattenytan. man kan inte vara ett proffs jämt.

– i lördags kom Malin och Jonathan över med tvillingarna, som fyller två nästa månad. Ebbe var överlycklig men övertrött. han skrek och härjade för glatta livet tillsammans med de andra två. men man såg på ögonen att han var helt slut egentligen, för det är vad man blir när man varit vaken i 16 timmar och vägrat sova middag. jag fick natta honom i min famn, vagga honom precis som när han var liten. han protesterade med slutna ögon men somnade bara ett par minuter senare och sov hela natten.

– jag mår katastrofalt. Hugo kom hem tidigare idag för att vara med den lilla. men från och med imorgon blir det bättre – jag har pratat med barnmorskan idag, som ordnar Lergigan comp åt mig att hämta ut. jag fick en bra känsla när jag pratade med henne, ser fram emot att få komma dit på besök i september. en av mina äldsta vänner arbetar i receptionen på en barnmorskemottagning, så hon satte genast igång med att boka in mig på inskrivning och ultraljud så fort jag fått ett plus. så vansinnigt fint att få dela den här graviditeten med henne även på det här sättet.

5
livet mamahood. personligare.

det blir bättre.

vi har inte gjort något särskilt den här sommaren, ändå har det varit en av de bästa jag haft. den var så lagom.

vi har åkt på utflykter, Hugo har visat mig Lidköping, jag har visat honom Falkenberg. vi har badat på äventyrsbad och i svärföräldrarnas trädgård, Ebbe har ätit vinbär och smultron han plockat själv och fått umgås med sin absoluta favoritperson – hans farfar.

för några år sedan skulle jag hellre dö än att ha en sommar likt den här. men allting förändrades när Ebbe föddes. han är det viktiga nu och jag uppskattar det stillsamma mycket mer. det betyder inte att vi inte gör sådant som jag tycker om, men jag har lärt mig att kompromissa och att vissa förväntningar inte går att möta.

jag har inte haft jättesvårt att anpassa mig till livet med barn och bär inte på någon särskilt mörk historia kring det. men vissa saker har naturligtvis varit svårare än andra. som vid ett tillfälle, minns jag, att jag trodde jag skulle bryta ihop av ångest eftersom det verkade som att hela mitt liv från och med nu skulle dikteras av någon annan in i varenda mikrodetalj. allting kändes ändlöst och jag hade så svårt att bara ta det till mig med ro.

det kändes som att vi ALLTID skulle behöva bråka om jacka, mössa, skor, kläder, lunch och ja, allt. att min ork och energi ALLTID skulle försvinna innan vi ens kommit utanför dörren. att vi ALLTID skulle behöva ställa in saker vi planerat för att något inte gått som planerat med typ sovtider och så vidare.

men det blev annorlunda. man lär sig att anpassa sig och samtidigt växer barn upp och livet däromkring blir lite enklare att ha och göra med. friheten kommer sakta men säkert tillbaka fastän det tar tid och kanske inte i precis samma form som tidigare. inget blir sig ju någonsin helt likt livet innan men att det blir bättre är den mest sanna frasen som jag hört under småbarnstiden.

 

5
mamahood.

långfrukost med världsfint sällskap.

jag hade inte särskilt många målbilder under min graviditet – hade ju ingen aning om vad som väntade och hade svårt att relatera till allt alla andra berättade för mig. och fastän jag har en, (ibland för) bra inlevelseförmåga så fungerade den inte alls när jag föreställde mig livet med barn, eller ja förutom vid ett par väldigt få tillfällen.

ärligt talat tror jag inte ens att jag riktigt förstod att jag var med barn utan jag var nog mest ‘bara’ gravid. som en sorts åkomma utan ände. om jag skulle bli gravid någon gång igen tror jag det skulle kännas annorlunda, då vet jag ju vad som komma skall.

i vilket fall – målbilder. en av dem var att bo i Göteborg och promenera i allén under de höga, gröna trädkronorna i Vasastaden. med barnvagnen i den ena handen och en kopp kaffe i den andra. alltså en målbild av en helt vanlig, vardaglig situation på en av de vackraste platserna jag vet, i Göteborg. den målbilden har jag fått uppleva, flera gånger om, så check! på den.

och igår nådde vi en till; långfrukost tillsammans, bara han och jag. Hugo hade varit på svensexa i fjorton timmar och därmed fullt berättigad till sovmorgon.

eftersom brödet var slut bakade jag scones och så hjälptes vi åt att göra smoothie åt honom, kaffe åt mig och tittade på när brödet växte i ugnen. sen blev vi sittandes ganska länge vid frukostbordet och liksom umgicks. nåväl, så gott som det nu går med en tvååring, men jag tänker att kriterierna för det är när alla är på någorlunda samma bana, har ögonkontakt och är medgörliga. och sitter kvar.

det hela var helt enkelt bara så jädrans fint och kanske en av de absolut bästa lördagsmorgnarna jag haft. en sådan som viskar lite om vad det här nya livet har att komma med.

7
mamahood.

om egentid som bara går ut på att sakna honom ändå.

Hugo och Ebbe åkte till Skövde i tisdags. jag blev kvar för att vi hade ärenden på förskolan inför sommarstängningen och för att Hugo gjort allting där hittills. det var inte mer än rätt att erbjuda mig till det så han kunde åka iväg för att grilla i trädgården med sin pappa och åka på äventyr med Ebbe-Lou.

som alltid när de inte är med mig vet jag inte riktigt vad jag ska göra. det blir så tyst runtomkring.

jag har lärt mig att inte längre behöva så mycket av den – egentiden. hjärtat har istället lärt sig att sakna Ebbe-Lou efter bara en liten stund ifrån. och jag tänker på när han föddes –  att jag hade så svårt att vänja mig vid att alltid vara tillgänglig. vid att aldrig få tänka en tanke ifred utan att på något vis bli störd. åh så frustrerad och irriterad jag kunde bli.

men nu…nu saknar jag  den ljusa lilla rösten som säger MAAMA titta hä eller MAAMA sitta dä i tid och otid.

och hans sällskap – gör jag någonting här hemma så hjälper han till, sitter jag vid datorn så hämtar han sina bilar och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet. vill jag läsa ett par sidor ur en bok så kan jag ligga i soffan och låta honom använda min arm till en bro och parkera sina bilar på mina axlar, på mina nyckelben.

jag tror att det viktigaste för honom är att jag är närvarande, att jag tittar upp när han påkallar min uppmärksamhet, att jag svarar honom när han vill någonting. han vet att vad jag än gör så kommer han först när han behöver det. jag tänker att det har hjälpt till att skapa ett självgående barn som inte måste kräva min uppmärksamhet.

men vad vet jag. jag har ju bara ett. och jag läser inga böcker om barnpsykologi. kanske har jag bara haft turen att få en självständig en.

men det jag däremot vet är att han alltid varit trygg med att göra saker själv, ända sedan han var riktigt liten –  han kunde vara nöjd med att ligga i sin spjälsäng och se på himlen genom fönstret. Hugo läste tidningen och jag satt och väntade på att flyga upp vid minsta tecken på missnöje. men det kom nästan aldrig något.

det är en morsk och kavat liten unge vi fått. orädd, framåt och glad. med mycket integritet – han bestämmer själv när han vill bjuda på en puss och han bestämmer själv när man får vara med i hans lek. och det måste respekteras. annars blir det hus i helvete.

ja, jag saknar honom. ja, han fattas mig. älskade lilla barn.

3
mamahood.

fredag!

vi tampades med feber igår, en sådan där som jag egentligen bara läst om, en sådan då Ebbe blev till en liten värmefilt som satt klistrad runt mig. vi gjorde smoothies och tittade på Findus och Pettson, låg på golvet i hans rum och lekte med bilarna.

allting gick mer långsamt än vanligt och det är ändå märkligt hur känslig man har blivit – jag vet egentligen att det inte var något farligt men det var så ledsamt att se honom så. huvudet var alldeles svettigt, ögonen trötta och inga hyss blev gjorda. ett tag satt han bara och hängde med huvudet. fy.

idag vaknade han upp som om ingenting hänt och allting är som vanligt. så vi provar badkläder och packar för Falkenberg. det svänger verkligen snabbt med en liten, häromdagen satt vi på ett café och stojade, igår var det febertoppar och idag är vi igång igen.

men ja, fredag och Falkenberg står alltså på agendan. en helg jag sett fram emot och längtat efter länge, ska bli så fint att få komma hem en liten stund igen.

trevlig helg!

3
livet mamahood.

om sånt man lär sig med det första barnet.

jag kan inte säga att jag är missnöjd med tillvaron just nu. den är fin och nästan varje dag konstaterar vi att det här var en bra dag, att Ebbe har haft en riktigt bra dag.

till viss del handlar det nog om var vi är – det är inte svårt att komma på saker att göra när man bor så nära stan men jag tänker också att det till stor del handlar om att vi kommit in i att vara familj.

jag tycker inte det var särskilt svårt att bli mamma eller att sätta någon annan först men det tog tid att vänja mig vid att ständigt vara tillgänglig och vid att inte längre kunna göra precis vad jag vill exakt när jag vill.

visst, jag har haft hundar och då är man ju aldrig helt fri men det är någonting annat. med dem i närheten kunde jag ändå sjunka ner i en bok när jag ville, eller gå hemifrån när som helst bara de fått komma ut först.

men nu för tiden är livet så reglerat av frukost, lunch, mellanmål, väder, tillgänglighet, avstånd, humör, aktivitet som passar alla, mat som passar alla osv osv. jag har inga problem med det, liksom jag känner ingen bitterhet över det eller önskar att jag skulle haft ett annat liv, men det har verkligen tagit mig tid att komma in i det. och enkelt, det har det inte varit. jag har kanske tusen exempel på när det gått fel, mest på grund av brist på erfarenhet, dålig planering, olika viljor som vill olika saker och ja, allt.

om vi får fler barn i framtiden måste ju allt sådant bli enklare än vad det varit hittills, för då kan man ju redan ‘allt’ och har lite mer erfarenhet, några fler äss i rockärmen? man är lite mer beredd och kanske lite mer realistisk? kan ju alltid hoppas.

det känns som måndag idag, som en ny vecka. jag skriver restuppgifter som jag fick lägga åt sidan under Ebbes inskolning och jag har knåpat ihop en inköpslista för middagar och mellanmål. när den här veckan är över ser jag fram emot att slippa allt som har med betyg att göra och att bara kunna fokusera på sådant som är roligt, som att laga god mat, träffa bra personer och på att skriva blogg när jag vill utan att känna att ‘jag borde egentligen…’.

snart så.

6
mamahood. personligare.

om vad som varit, om vad som är och om vad som blir.

för några veckor sedan satte jag årets första syren i en vas.
den tog mig tillbaka till en barndom i Falkenberg,
en barndom som pågick bland låga betonghus
och höga syrenbuskar.

den stod på bordet i ett par dagar och påminde mig om
sommarlov, asfalt och ett rosa kök. om solbrända armar,
tidiga sommarmorgnar och väntande kompisar.

ibland tänker jag på det; på hur mycket en barndom består av.
som en samlad tid av miljontals ögonblick.

ibland tänker jag på det, att så som jag minns min
– så ska Ebbe minnas sin.

och jag vill fylla den med nybakade kanelbullar,
ett oändligt tålamod och pussar i nacken.

med färgglada klossar och närvaro, knattebio, tacofredag
och lördagsfrukost.

men det händer att det slinker in ett ryt,
lite frustration och helt vanlig falukorv.

kläder med fläckar som inte går att tvätta bort,
en för kort stund på lekplatsen och för lång tid framför teven.
djupa suckar och jagorkarintemer.

det händer.

jag kan inte bygga honom en tillvaro
på bara regnbågar och enhörningar.

men jag tror

eller nej

jag vet
att det blir bra ändå.

3
mamahood.

Hugo + Ebbe.

Hugo vinkar
hejhej
kommer snart

och går till tvättstugan.

Ebbe står och tittar
på den stängda dörren
i ett par sekunder.

sen går han in på sitt rum.

när jag kommer efter
står han på armstödet
till den gula fåtöljen

med näsan mot fönstret
och upprepar tyst

pappa.

ingen i vår familj
undkommer magsjukan,
inte ens Hugo.

han är så utslagen
att han blir liggandes i sängen
hela dagen.

Ebbe hämtar sina leksaker
och sätter sig på golvet,
med ryggen mot sängkanten.

då och då klättrar han upp
och bygger en koja under täcket

klappar på huvudet
säger pappa?
och pussar på näsan.

4
mamahood.

en strålande lördag, artilleriet, krysantemum och en ganska jobbig vändning.

natten till lördagen packade Hugo en väska och åkte till Budapest med jobbet. det var inget särskilt tårfyllt farväl för vi var inte alls sams innan jag gick och la mig. och nej, vi är inte ett av de där paren som “aldrig lägger oss som ovänner”. ibland är det faktiskt skönt att  bara gå och lägga sig mitt i allt, vakna och ta ett nytt grepp om allting.

Ebbe-Lou, som börjat sova hela nätter, väckte mig klockan sju. mackis och Alfons åt honom och kaffe till mig. jag smsade med Hugo som mellanlandade i Berlin och därefter rasslade kärleksorden in. och ut. fastän det var bra länge sedan vi grälade så rörde det inte upp särskilt mycket. när det väl händer att vi grälar är det alltid stress, PMS eller för lite sömn med i spelet. ibland också brist på uppskattning – vi missar helt enkelt varandra då och då, när vardagen kräver som mest av oss. men det är ingenting som är farligt, vi är rätt så trygga. rätt så orubbliga och jag är aldrig särskilt orolig för oss. ärligt talat.

jag klädde upp min bästa hälft i ny sommarjacka och den fina kepsen. han såg ut som en fräsig miniversion av Peter Siepen och sa “ärta” och “hoppsan” hela vägen till Domkyrkan. han lärde sig de orden dagen innan och nu säger han dem hela tiden.

på Artilleriet köpte jag nya dricksglas och bad dem beställa in några tallrikar, betalade för mig och köpte med mig kaffe och kanelbullar från daMatteo innan vi tog spårvagnen hem igen. de säljer verkligen de absolut godaste bullarna, gjorda på surdeg. inte så mycket fyllning. lite mer vuxna, kanske man skulle kunna säga om man vill vara sån.

tog en bild på magnolian som snart blommat klart, utanför Ebbes fönster. för visst är det väl ändå en magnolia? ja, jo men det är det.

egentligen skulle jag bara ha EN blomma men kom som vanligt hem med fler. men je ne regrette rien, som jag brukar säga, fast på svenska för jag kan inte uttala det ordentligt på franska. trots två franska pojkvänner och flertalet franskalektioner.

jag har en ny kamera, en enklare variant. här provar jag selfie-funktionen. hejhej!

Ebbe åt en smörgås medan jag gjorde något så o-bloggigt som korv med bröd till lunch. sen hjälpte han mig duka. superfin lunch, inget tjafs, ingen som gled ner för stolen och ingen som behövde lyfta ut någon ur köket.

och sen, för första gången på flera veckor, somnade han när jag försökte få honom att sova middag. jag smög ut, gjorde en kopp kaffe och åt en kanelbulle. tänkte att det här är livet, att allt är underbart och var så jäkla odrägligt nöjd. sen vaknade Ebbe gråtandes och hade kräkts ner hela sin säng. han hade fått magsjuka. ridå.

4
mamahood.

t maaama.

killikillikill här kommer mammalarmet säger jag och kittlar honom i nacken. han skrattar så han kiknar, vänder sig om och vill att jag ska göra det igen. han borde sova men han kommer inte till ro, säger de på förskolan. de har försökt med allt de kommer på och sträckt sig till en promenad i vagnen och en flaska välling. det är ett projekt, att få honom och somna. alla pedagogerna säger det nästan i kör när jag kommer – han sov inget idag heller och jag säger tack för allt det där extra, som de gör på eget initiativ.

när vi kommer innanför dörren lyfter jag honom ur vagnen. han klär av sig ytterkläderna och jag packar upp matvarorna jag handlade på vägen. krossade tomater, basilika, snabbmakaroner, mjölk och jordgubbar. när en av skorna inte går att få av ropar han på mig. jag lirkar ut den lilla foten och pussar honom fort på magen. ska du hjälpa mig laga mat undrar jag. m säger han glatt och springer till köket.

jag ställer fram allting på diskbänken, han drar själv fram en stol och klättrar upp. sen måttar vi vatten, mjöl och bakpulver till pizzadegen. hjälps åt att bre ut tomatsåsen och jag ger honom en skål med ost, champinjoner och skinka. en del av det lägger han försiktigt på pizzan, en del av det kastar han bara på. medan jag diskar upp och vi väntar på att ugnen ska bli varm petar han i sig små ostsmulor.

efter middagen tar jag fram saxen och sätter honom på en stol framför Katten Gustav. han vill inte men han går med på det ändå. det blir inte så jämnt men sist vi gick till en frisör kom vi ut med en halv frisyr och tårar rinnandes nerför kinderna. egentligen vill jag inte klippa av den där fina kalufsen men det börjar bli varmt och luggen börjar närma sig ögonfransarna.

efteråt åker han ner i badet och när han börjar hiva ut vattnet på golvet får det vara färdigbadat. när jag fått på honom pyjamasen tar han ner min smyckeslåda och går noggrant igenom den. han ger mig sen halsband efter halsband. t maaaama säger han och lägger dem framför mig.

just idag är vi synkroniserade. inga tvåårs-utbrott och ingen mamma som sitter vid köksbordet och suckar in i en vägg av utmattning.

när klockan närmar sig sju gör jag välling, letar upp Alfons, filten och nappen. bäddar ner honom i hans säng, pussar godnatt och säger jag älskar dig sen lägger jag mig bredvid och väntar tills han somnar.

4