Browsing Category

mamahood.

mamahood. vardag

och aldrig har jag tidigare saknat nuet, redan innan det varit förbi.

vi går till daMatteo vid Victoriapassagen. vi har lekt och han är trött, jag beställer en
cortado och ett rågbröd med avokado. han får lunchen ur en glasburk och när han är
mätt lutar han sig bakåt med sin filt mot kinden och tittar på de som passerar förbi.

jag minns att det var här jag pratade med Hugo för första gången, nu sitter jag
här med vår son. tänk, vilka hemligheter och sammanträffanden livet bär på ändå.

Göteborg är fint idag, det är sommar och luften känns liksom snäll. jag tror det
är för att det är fredag. jag har köpt med mig ett wienerbröd med hallonkompott
och vaniljkräm från Brogyllen som jag ska fira in helgen med när min lilla sover
middag.

vi sitter på uteserveringen och i tankarna vandrar jag därifrån till okänd plats.
jag slappnar av och återhämtar mig under ett par sekunder, förmiddagen har
varit intensiv. så som det blir med en 1.5-åring.

blicken vandrar ner i vagnen och möter de ögon som ser ut som mina.
otroligt att vi är så lika, han och jag.

han sträcker fram sin filt mot mig, vill dela med sig. jag lutar mig framåt och
vilar huvudet mot den, på andra sidan vilar han sitt. sen sitter vi sådär en liten
stund och är alldeles nära med filten mellan våra ansikten.

och jag tänker att någon gång kommer det här att vara över. han kommer att
vara vuxen och minnet av det här är allt jag kommer ha kvar.

aldrig har jag varit så medveten om min egen dödlighet och existens,
om tid och rymd som jag blev sedan jag fick barn.

och aldrig har jag tidigare saknat nuet,
redan innan det varit förbi.

mamahood.

utan om, men och hur.

Det är en ny talang, det där –
att kunna klättra upp överallt.
Han briljerar hela tiden med den.
Tar sig vart han vill och är omöjlig
att stoppa.

Vänder jag blicken bort
så står det genast någon snart
på köksbordet, på en flyttlåda
eller på en stol.

Kränger sig upp
och det ser livsfarligt ut.

Jag kastar mig alltid efter
och lyfter ner sprattliga armar och ben
och en mun som missnöjt skriker högt.

Men så hände det här,
och jag förstod att ibland
så måste undantag ske.

Som när en liten ettochetthalvtåring
precis hittat till nybakta kokostoppar.

Med solsvettiga lockar i nacken
och med sandlådan kvar på händerna,
provsmakar han varenda en.
Tyst och högtidligt.

Och jag förstår
att det här är en del
av barnsligt logisk logik
att ta sig upp och ta för sig,
utan någon vidare eftertanke.

mamahood.

om det där andra som också hör till.

mitt allra bästa tips till småbarnsföräldrar? mönstrat, bär mönstrat. döljer alla fläckar, garanterat. mitt nästa? skaffa barn i ett kollektiv med minst tio andra så ni kan skicka ungen vidare när ni inte fått sova mer än fem och en halv timme och måste bråka er fram för att få igenom ett blöjbyte eller nattning. och det tredje – köp dubbel årsförbrukning av kaffe redan innan förlossningen. och nej, vifta inte med den där jag-dricker-inte-kaffe flaggan i ansiktet på mig, förr eller senare kapitulerar alla.

ja den här härligt pastelliga tonen där sammanfattar väl min dag ganska bra. för precis så tydligt som det framgår – så trött är jag. vi har kraschat rätt in i någon sorts överjävlig fas där det pratas nattskräck och jag flyttar snart ut. kanske är det tänder på gång, jag vet inte, men hårt är det just nu. jag vill inte lämna ut för mycket men det är oerhört mycket missnöje, gap och skrik. och mitt i det står jag och försöker samla mig när Hugo åkt till jobbet.

det hela brukar bli bättre efter första sovpasset men finns ändå kvar där vagt under hela dagen. jag förstår ju såklart att om JAG tycker detta är jobbigt så är det förmodligen hundra resor värre för den lilla, men det är svårt att vara logisk, vettig, sval och vuxen just den sekunden det skall hanteras. som tur är kompenserar han med pussar, klappar, high fives och att imponera på mig genom att lära sig nya saker på sekunden.

älskade unge, vad är det som pågår?

mamahood.

minst ett år till ska vi ha tillsammans.

jag och min lilla älskade är ensamma idag. Hugo har gått tidigt och kommer
inte tillbaka förrän sent ikväll. den lilla vaknar kvart i åtta och jag ger honom
min överprisade kalender att bläddra i, så att åtminstone någon gör det någon gång.
det var mitt dummaste köp, den där kalendern. fyrahundrasjuttiofem kronor, för lite
underhållning åt en liten. intentionerna var goda men så är det ju alltid.

det är mörkt i sovrummet, ljuset som letar sig ivrigt in runtom mörkläggningsgardinen
men når inte ända fram. lirkar mig ur våra täcken, ställer ner fötterna på det kalla
brädgolvet och tar ett steg framåt. lyfter upp honom och han lägger huvudet mot
min axel medan vi går in i vardagsrummet.

vi står alldeles stilla en stund och jag tänker att kanske skulle vi inte haft så bråttom
upp ändå.

innan jag tänkt färdigt tanken börjar han energiskt sprattla sig ur mitt grepp. man kan
höra en av båtarna åka utanför fönstret, och han skyndar sig dit, ställer sig på tå och
försöker se ut.

efter det går dagen i en rasande fart, precis som den alltid gör när vi är ihop. vi
gör vardagliga saker som att tvätta kläder, städa köket och plocka undan i hallen.
han äter smörgås till frukost, själv, och blir hysterisk när jag måste gräva ut för
stora bitar ur munnen på honom. till mig gör jag havregrynsgröt som jag äter
framför Nyhetsmorgon medan den lilla springer fram och tillbaka med en sopborste.

några timmar senare slänger jag i mig några marshmallows medan jag kokar vatten
till kaffet, min lilla somnade med rumpan i vädret och jag tänker att jag ska bläddra
lite i den nya ELLE-tidningen som kastades ner i brevlådan tidigare.

Charlie snarkar och jag tänker att det här är ett stillsamt liv. aldrig tidigare har
det varit så här. men det gör mig ingenting. detta är en tid i mitt liv då dagarna
skall vara stillsamma, då jag inte känner att fokus skall vara på mig. jag måste
inte förverkliga mig själv precis nu på minuten. de dagarna jag är med Ebbe-Lou
räcker det alldeles utmärkt med att vara mamma och skapa ett lugn och utrymme
för honom att ratta runt på.

minst ett år till skall vi vara hemma tillsammans, för att vi kan och för att vi vill,
innan livet kommer och knackar på dörren och tvingar oss ut ur vår bubbla.

mamahood.

om nappar i kastruller och en del av mig.

ebbe-lou har blivit med temperament och ryter ifrån. ögonen blir svarta, precis 
som mina, och han är det allra vackraste jag vet när de blir så mörka och kinderna 
så rosiga och de mjuka lockarna står rätt ut och rätt upp, runtom det arga lilla huvudet.
ibland går det över innan det har börjat, men ibland drar han ut på det lite extra 
med ett halvhjärtat yl fastän han egentligen är upptagen med att lirka ner saker 
från fönsterbrädan. reagerar jag inte på det så låter han ännu högre och tittar på
mig i smyg. älskade unge, vad du redan kan.
då och då lyfter jag upp honom i knät och ojar mig högt och då gör han det med och
så sitter vi där och ojar oss tills vi inte orkar mer utan brister ut i skratt istället. han har
humor, hur fick han det? vad och hur har kopplats ihop i honom som gör att han tycker
det är SÅ VANSINNIGT ROLIGT när vi säger ‘chips’?
ofta kastar han sig efter kaffekoppar och blommor, men vi hinner alltid före och
blommorna försöker vi lära att “klappa fint” på. han gör det så försiktigt med sina
små händer och mer än hälften av gångerna går det bra, de andra står man där med
avslitna blad och en unge som gått på andra äventyr utan att så mycket som vända
sig om.
jag hittar nappar i kastrullerna och letar efter mina köksredskap under soffan. 
har allting på borden ställt i mitten, för den lilla har lärt sig, att på tå blir man 
längre och då når man mer. och om Hugo tappar en ostbit på golvet så hittar 
han den och lägger den tillbaka på smörgåsen innan man hinner tacka nej.
ett av hans ögonbryn har samma form som mina och det andra har samma form 
som Hugos, en så rättvis fördelning av våra gener. det är först när jag ser det där 
lilla ögonbrynet som jag påminns av att han är hälften mig och det är så stort, så 
mycket större än någonting annat jag gjort.
mamahood.

som en liten födelsedag.

det här året var jag med om min andra mors dag. en dag jag tror alltid kommer ligga
mig mycket varmt om hjärtat. den symboliserar, för mig, ett firande av den dag jag blev
mamma till Ebbe-Lou. egentligen kändes det kanske allra mest när han fyllde år, att det
var en dag att fira för mig med, men just den får han ha ifred.

att bli mamma är den största identitetsförändringen någonsin. och den största
livsomställningen. världen ser fortfarande likadan ut men ingenting är längre
detsamma, tvärtom. allting är upp och ner och bak och fram.

kroppen är använd och är sig inte längre lik och plötsligt är man mycket mer skör
än tidigare. sover inte helt optimalt och tänker jämt på någon annan. det är inte längre
jag som dikterar vardagen, utan det blir Ebbe-Lou och de behov han har. vi är inte helt
rutinbundna men till en del, och det är helt okej för mig. det får vår vardag att gå ihop.

jag var väldigt oförberedd på hur mycket det blir när man är förälder och samtidigt
på hur roligt det faktiskt är. och på att mammahjärtat inte alls bara är ett lite töntigt
uttryck, utan faktiskt en sanning. för mig.

så för mig är detta ett datum att fira, oavsett hur kommersiellt det än må vara. jag lägger
alla sådana teorier åt sidan när det kommer till den här dagen.

så jag fick följa med till blomsterhandeln och välja en bukett med färggranna blommor
och en bok med recept på bara bröd från bokhandeln och sen fick jag så mycket tid för
mig själv att jag till slut inte visste riktigt vad jag skulle göra med den. den nya lyxen
för en småbarnsförälder. och middag som hämtats från en restaurang i stan, också
oerhört uppskattat. kanske mer än någonsin sedan vi fick barn.

så det var min Mors dag, det. som en extra liten födelsedag firad på de lyxigaste av vis.

mamahood.

om när det blev allt annat än jag tänkt mig.

jag tänker att jag ska vara tjusig, när jag stoltserar med min gravida mage. jag ska ha
fina klänningar och njuta av den där lystern det sägs att alla gravida kvinnor får. håret
ska bli till ett svall och det ska stråla om mig vart jag än går. egentligen ska jag inte ens
vara särskilt gravid, utan jag ska bara vara lite gravid.

så var det jag sa, den där söndagsmorgonen i sängen klockan har-ännu-inga-barn.
jag ska bara vara lite gravid ett tag och sen ska jag föda lite.

lite.

jag spolar ofta tillbaka till just den scenen. och ibland önskar jag att jag kunde gå fram
och slå till mig själv, hårt, med en tegelsten och tala om att det finns inget som heter
”lite gravid”. särskilt inte för dig, för just DU kommer att bli så jävla gravid att du
hellre kommer ha velat bli överkörd av ett tåg. glada, ovetande stolle.

tio dagar efter den där morgonen i sängen har jag lyckats med mitt nya projekt – jag
är gravid. men jag vet ingenting än. i en romantisk dimma lovar jag Hugo att inte ta
några graviditetstest när han inte är hemma, men någon vecka senare har jag tappat
tålamodet och finner mig själv gapandes i hallen att ”det här är  min kropp och jag
gör vafaaaan jag vill!”. i efterhand tänker jag att just den reaktionen egentligen
talade mer om vad som var på gång, än någon av de där värdelösa stickorna.

Hugo suckar och jag fortsätter hålla igång apotekets ekonomi genom att tömma deras
lager på graviditetstest. det blir så många inköp av dem att ibland känner jag att jag
måste varva och gå till mataffären istället. man vill ju inte att någon ska tro att man
inte förstår att man måste vänta eller att det inte syns tidigt. nej, det vill man ju
inte.

till slut kommer det, det där andra lilla strecket. vi är nyinflyttade i en lägenhet som inte
alls bara behövde lite färg och kärlek utan ROT-avdrag och hantverkare. jag är i vecka
sex och jag berättar för alla jag möter. jag är så tagen av att jag är med barn och över
att jag mår så bra.

när jag går in i vecka åtta blir jag förkyld. det är högsommar och värmen är olidlig. i ett
mörkt rum med en ledsam liten fläkt bredvid sängen ligger jag, utslagen. förtrollningen är
bruten och verkligheten har dundrat in. för ihop med förkylningen kom också illamåendet.
i flera månader blir den där sängen min flotte medan hela världen är ett hav som stormar.
och jag, jag är mer sjösjuk än sju sjösjuka sjömän samtidigt.

de där fina klänningarna hänger länge orörda i garderoben för den enda uniformen jag bär
består av min morgonrock. till den matchar jag otvättat hår, likblek hy och en mycket
grinig attityd. några veckor senare får jag inte längre på mig skorna själv. fast det spelar
ingen roll, för jag kommer ändå aldrig längre än till ICA innan jag blir för trött och måste
vända tillbaka.

min mage börjar växa och jag är lite stolt mitt i allt, putar med den framför barnmorskan
som berättar att det där bara är gaser.
 snopet slutar jag puta. 

min vänstra fot svullnar upp,
jag får astma och så småningom kommer jag inte upp ur soffan mer. värdigheten har
lämnat mig för länge sen och hela tiden hör jag orden ”jag ska bara vara lite gravid” i
bakhuvudet. jag känner mig lurad. och vart i helvete är min lyster?

till slut är det dags att ”föda lite barn”. jag går en hel vecka över tiden och varje dag sitter
jag i soffan och fulgråter. jag ber alla sätta igång min förlossning, men ingen vill. varken
receptionisten, barnmorskan eller städerskan på Mödravårdcentralen. inte ens Hugo trots
att jag lovar att allt som behövs är att han petar lite med en virknål. jag har nämligen läst
det på Internet. och så är jag desperat.

vi går på överburenhetskontroll och får veta att det där lilla miraklet i magen plötsligt
lämnat sin kurva och gått över till en annan. en viktskattning görs och miraklet beräknas
väga fyra komma åtta nu. jag får ett sammanbrott och gråter fulare och högre än jag
någonsin gjort och barnmorskan ser orolig ut. förlossningsläkaren stammar fram att
ett snitt skulle nog vara att rekommendera i det här läget. så klockan 07 dagen efter
infinner jag mig för ett sådant.

när skalpeller och sprutor tas fram svimmar Hugo. resten av förlossningen ligger han
utanför på en egen säng och får dropp. 

själv är jag hög på morfin och lycklig för att det
snart är över. jag känner hur de rör i min mage och hur det plötsligt lättar. efter ett tag
kommer en barnmorska fram med någonting litet i famnen. det lilla väger 50002 gram,
har svarta ögon, är alldeles tyst och ser orimligt förbannad ut. h
an blänger på mig, jag
älskar honom. sen åker jag till uppvaket och vickar med fötterna tidigare än beräknat.
får åka ner till Hugo och den lilla arga. får äntligen upp honom på mitt bröst och han
somnar med huvudet under min haka.

ungefär så här gick det till, en av de gångerna när det inte blev riktigt som jag tänkt mig.

mamahood.

vi ska leva leva livet, vi tar allt, ja allt för givet.

från att varit fullt dedikerad till småbarnslivet, smutstvätt och bullbak till nytvättat hår,
örhängen och mascara på ögonfransarna. det är sådana kontraster i mitt liv, sådana jag
inte tror att jag hade klarat mig utan.

jag är inte gjord för att enbart vara mammaledig, det hade aldrig fungerat för mig. jag
behöver stressen och ångesten över att ha så mycket att göra att det nästan blir för mycket.
i många år har jag svurit och lovat mig själv mer av djupa andetag, njuta av stunden och
en sak i taget. men efter många misslyckade försök har jag släppt det.

jag behöver leva, göra, skapa. tack och hej till självhjälpsböcker och goda råd, jag vet var
mina gränser går. och de jag inte ännu känner till, de kommer så småningom att visa sig
för mig.

när jag är hemma med Ebbe-Lou ger jag mig på att städa, sortera, baka kakor, laga mat
och så vidare. alla hemmasysslor – hit me. Ebbe hänger på, antingen river han lyckligt
ut saker ur det ena skåpet medan jag viker och ordnar i det andra, eller så dammsuger
han medan jag dammar. när jag bakar springer han runt benen på mig, slår med bunkarna
mot golvet och ställer gärna upp och provsmakar.

när vi är hemma då väljer jag bort allt annat, då är det vi som gäller och jag gör bara
sådant där det finns utrymme för honom att vara med på ett hörn. skriver och publicerar
mina inlägg här, det gör jag när han sover middag och allt skolrelaterat tar jag när han
somnat. det är mycket sällan jag frångår det.

när Hugo är hemma åker jag på föreläsningar eller sitter för mig själv och redigerar bilder
eller skriver sådant jag längtat efter att få ner på papper. dricker  varmt kaffe, tar ett steg
tillbaka och samlar kraft och energi.

tänk om jag fattat att detta också var ett fullt värdigt sätt att vara mamma på med,
redan från början. är så glad, så tacksam gentemot mig själv som vågade hoppa på min
utbildning bara fem månader efter att Ebbe kom. att jag inte tvingade mig själv att bli
eller vara något annat än vad jag är. jag tror, i ärlighetens namn, att just det gav mig
möjligheten att bli den jag blev.


(rubriken kommer från Kents låt Egoist)

mamahood.

vi fanns här, det gjorde vi, i allra högsta grad. precis som alla de andra innan oss.

med blåbärsfläckar på tröjan och isbjörnar på rumpan. med en hand som varsamt klappar
hennes päls med strimmor från eftermiddagssolen i ansiktet och på händerna.

ibland uppenbara de sig för mig, scenerna. som om jag plötsligt råkat gå in i någons
mycket poetiska film. alldeles för vacker för att raljera kring, alldeles för ärlig för att
skratta lite åt.

det här är på riktigt, detta händer här och i mitt liv. på det målade brädgolvet som jag
både avskyr och älskar med alla sina jack och med sin historia från oss. som vi bar in
våra flyttlådor på, som slipades ner och som Hugo målade med pensel precis innan vår
första jul här. som jag målade om när de båda åkte till Skövde.

ett brädgolv som en gång i tiden tillhört en gammal fabrik, som säkert hundra andra
människor har gått på. just där sitter nu mitt barn och klappar försiktigt på ett par varma
hundöron.

jag undrar lite för mig själv, om vem som kommer sätta sina spår där om hundra år till.
eller om det bara kommer vara flis av det hela. tanken gör mig lite ledsen och lite tom
för det känns så smärtsamt att det är en sanning, att det en dag inte kommer finnas
någonting kvar av oss.

som om vi aldrig existerat. hur mycket vi än levt och hur hårt vi än älskat.

mamahood.

om det omätbara, ofärdiga och osynliga.

det är inte ofta han är borta längre än vanligt, igår var första gången på kanske ett
år som han jobbade över. så jag blev ensam med kaffet under glödlam bad word a. jag
hade någon sorts idé om att det skulle skärpa mina sinnen, få mig att göra någonting.

Charlie sov nedanför fötterna och Ebbe-Lou slocknade redan vid sexsnåret.
ingen särskild övertalning krävdes för det. en enda sovstund på hela dagen
hade gjort honom lika trött som mig.

så jag satte mig ner för att göra. men istället fann jag mig själv stirrande rakt
in i ingenting. som om något i mig inte alls ville ha kontakt med någon form av
produktivitet alls.

kanske har det varit det allra svåraste av allt. att förstå hur mycket man faktiskt
gör som gravid och som förälder. det är sådant som inte kan mätas med överstrukna
punkter, inget man kan knyta ihop och lägga bakom sig. det är så pågående, så ofärdigt
och fullständigt energidränerande. roligt, mysigt och värt varenda sekund av ens tid, ja.
men ändå krävande på en helt annan nivå än något man gjort tidigare.