Browsing Category

personligare.

personligare.

låt oss bläddra några år bakåt.

om ungefär en månad fyller jag 30. först tänkte jag att jag skulle ha en rejäl fest, för att uppmärksamma mig själv. för att jag fyller 30 och för att man “borde ju göra någonting”.  men jag ändrade mig rätt fort – jag har ingen tid att sätta ihop något sådant. och ärligt talat så känner jag inte att jag har någon ork till att rodda ihop det heller, än mindre vara med. i dagsläget är jag ganska trött på kvällarna, vare sig det är helg eller vardag, och det skulle kännas lite sådär att bjuda in till fest och sen stå och gäspa vid välkomstdrinken.

en heldag med min lilla familj och sen en middag ute med några av mina bästa vänner räcker fint. det kommer att komma en annan födelsedag då jag inte står med småbarnsliv och studier upp till knäna och kan göra något mer. men det är då och inte nu.

däremot tänkte jag att jag skulle unna mig själv en riktigt bra present, som en resa till Paris. men medan jag bollade datum med några vänner kom jag på att jag egentligen behöver någonting annat – en ny dator.

så jag blåste av allt och idag gick jag in på Macforum och köpte mig en 30-årspresent i form av en ny laptop och har ägnat hela förmiddagen åt att installera och organisera. har även gått igenom hela arkivet för att försöka få ihop en ny struktur. och naturligtvis fastnat i flera av mapparna, precis så som man gör när man ska städa ur gamla skåp och hittar sådant man inte sett på flera år.

de här bilderna tog jag våren jag skulle fylla 25. de är alltså hela fem år gamla. då fanns ingen Hugo på kartan och inte heller ens en tanke på en Ebbe-Lou. personen som tog de här bilderna ville bestämt aldrig ha några barn alls. och inte heller gifta sig.

vilken tur ändå, att man förändras.

4
personligare. vardag

vereco, keramik och en bra lördag som var.

det är den första lördagen det här året som solen väcker mig. jag hinner vara vaken en halvtimme innan mina två vaknar till. frukost till den lilla, frukost till oss, på med kläderna och ut. ut för att bada i solljus från alla håll.

vi går ner till Alkemisten och stöter på gamla bekanta till Hugo. de ska precis gå så vi tar deras plats. solen bränner igenom jackan, igenom mina jeans. Ebbe-Lou knaprar på en croissant och delar ut pussar och skratt. det är någonting nytt med honom, han är mer medveten än innan.

på vägen tillbaka svänger jag av och går hem till Jonna. jag ligger på hennes säng medan hon gör sig i ordning. det påminner mig om när vi var tonåringar.

vi går och äter lunch i saluhallen och jag känner rus av glädje strömma igenom min kropp – tänk att jag kan göra sådant här nu. den här våren är så olik de andra som varit de senaste åren, när jag var så långt ifrån mina bästa vänner. fri, jag känner mig fri.

precis som förr går vi ner till Emmaus. jag letar efter en jacka men hittar istället någonting annat – gröna tallrikar. egentligen ska vi inte ha mer porslin. men när jag nu råkar på de gamla franska Vereco-tallrikarna för en tia styck så blir jag tvungen att fundera lite på saken. eller jag funderar väl kanske inte så mycket egentligen, utan krafsar fort ihop de jag hittar. och kopparna, de får också följa med. en kopp med fat kostar också en tia.

jag går hem med mina fynd och packar upp dem i köket. Hugo diskar och Ebbe-Lou har precis sovit middag. han är alldeles varm och mjuk. det rufsiga håret har vuxit sig långtoch behöver klippas igen.

resten av lördagen går jag omkring med en bra känsla i kroppen. jag känner tacksamhet och uppskattning. att jag tycker så mycket om mitt liv just nu. det är som att allting faller ännu mer på plats än tidigare.

framåt, allting går verkligen framåt.

3
personligare.

vuxenliv.

vi skolar in och första gången vi lämnar honom kvar gråter han hysteriskt. någonting i mig händer, jag vet inte vad men jag beskriver det som en vulkan som laddar för utbrott. vi sitter med varsin cortado på Alkemisten och tittar ut igenom fönstret. jag bad om att få det i en pappmugg, jag väntar på att de ska ringa tillbaka oss och vill kunna gå direkt, men de ringer inte.

när våra nittio minuter har gått möter jag mitt barn med rödgråtna ögon i hallen. han slänger sig i min famn och säger nejnejnej mot min hals, mot min axel. jag känner att någonting har gått sönder. tills han plötsligt ålar sig ur mitt grepp och springer iväg. han slänger en dörr i ansiktet på mig och sätter sig och leker med några bilar. jag står chockat och tittar på genom det lilla fönstret i dörren. han börjar sen gråta igen, när vi ska gå hem.

vi lämnar ett par gånger till och det går bättre och bättre. en liten stund efteråt får vi ett sms om att allt är bra, att han är glad igen. ändå tänker jag alltid att vi sakta bryter ner hans vilja och tvingar honom att acceptera. den tanken känns som en hård och vass metallbit som hugger till i bröstet.

bara någon dag efteråt får vi ett samtal från ett föräldrakooperativ, de har en plats ledig om vi vill ha den. jag vet inte om vi är hänsynslösa eller hänsynsfulla om vi väljer att byta och den frågan finns i tankarna hela tiden. till slut får jag svårt att somna och ligger vaken länge på nätterna.

någonstans emellan allt där här går jag och storhandlar, lagar middagar, byter påslakan, läser kurslitteratur och diskuterar, med hög röst, underhåll i lägenheten med någon som bara ser allt i siffror. hyresgäst, rättigheter, skyldigheter, beslutsfattare, makt och maktlöshet.

köper regnkläder fem minuter innan affären stänger och packar Ebbes lilla väska med extrakläder. dammar fönsterbrädor och vattnar blommor. är vuxen, tar vuxna beslut och arbetar med att vara vuxen dygnet runt. och den rollen, den är då inte enkel att axla alla dagar. som idag. idag jag vill backa bandet några år, göra som Shrek gjorde och önska sig en dag från förr. en som inte kantades med så mycket ansvar, med så mycket att göra, med så många val och situationer med potentiella konsekvenser.

paus. stopp. paus.

2
personligare.

spektrum.

i flera timmar ligger jag och vänder och vrider på mig. jag kan inte somna, fastän jag vet att jag behöver sova – nu. till slut måste jag ha lyckats för jag vaknar med ett ryck när Ebbe plötsligt gråter. han måste ha drömt någonting. jag klappar lite och han somnar om. efter ett tag vaknar han igen, jag har huvudvärk, klockan är 05.50. Hugo låter mig sova vidare till nio.

danskt rågbröd till frukost och kaffe, Ebbe äter mellanmål – mest gurka. jag stryker med fingret över det stora märket han fick i ansiktet igår, när han sprang i cirklar, halkade och ramlade in i den stora kistan. det ser så hemskt ut och det gör ont i mig när jag ser det, fastän jag vet att om några dagar är det borta och att sådana här märken, de hör barndomen till. den insikten sticker i mig med. mammahjärtat, det är visst på riktigt.

jag försöker läsa i min bok, men jag kan inte därför att jag inte har några glasögon. de ligger ute i köket. jag vet inte varför men istället för att gå ut och hämta dem börjar jag tänka att jag aldrig kommer klara det ändå, den här tentan kommer aldrig att gå. jag känner mig plötsligt nedstämd och…dålig.

samtidigt börjar jag tänka på att det är den 11 februari. en dag då vi egentligen skulle ha firat någon, som inte längre finns med oss. en dag då min storasyster skulle ha blivit 38, om hon inte hade bestämt sig för att avsluta allting själv, för många år sedan.

jag ringer min mamma. vi pratar om allt men inte om det. innan vi lägger på säger jag att jag tänker på henne idag, mycket mer än vanligt. jag berättar inte att jag känner med henne på ett helt annat sätt än tidigare, att jag förstår mer nu. jag låter det vara osagt, varför vet jag inte. det bara blir så.

sen tar jag ett rejält tag i min egen krage och bestämmer mig för att börja om den här dagen innan det dåliga brer ut sig över allting.

klär mig i en klänning jag tycker om, lägger morgonrocken åt sidan. gör en kopp kaffe, putsar upp mina glasögon och påminner mig själv om att Hugo ska måla hallen ikväll. kastar ett öga på alla grönsaker han handlat till middagen och på den där biten ost han köpte igår efter att han ringt och frågat vad var det den du tyckte om hette nu igen.

jag ställer mig en stund i solen med, intalar mig att strålarna gör mig gott även om vi har ett fönster emellan oss. tänker på den här bloggen, på hur jag börjat släppa på garden och känner en ny sorts lust åt att skriva här när allting inte längre behöver vara så tillrättalagt.

3
hemma. personligare.

egentligen.

jag känner
att jag upprepar mig
konstant.

alltid är jag trött
stressad.

eller så är det något
om att solen skiner.

egentligen
tänker jag allra mest
på vad det ska bli av
mig.

på om jag någonsin
kommer att arbeta
med det jag vill.

på om Ebbe
kommer få det bra
på förskolan.

på hur det liv
som vi lämnade
inte längre
finns kvar.

på om vi ska
måla om.

och på hur bekant det är
att möta våren
i Göteborg, igen.

1
hemma. personligare.

sekunder, sekvenser, detaljer.

ofta blir det som mest fel innan det blir rätt. alla kombinationer utforskas just nu. vilka färger, vilka saker, vilken känsla. borde man ha rivit bort tapeterna innan, vad får väggarna att kännas mer grå än lila och så vidare. bristen på ljus gör det ännu svårare att avgöra.

idag är en av mina sista dagar som helt föräldraledig. från och med måndag tar Hugo vid och så balanserar vi så gott det går fram till den första mars, för då börjar Ebbe på förskola. precis en månad innan sin tvåårsdag och inga heldagar. känns lagom, vi börjar bli redo. han behöver mer och fler än mig. han behöver någonting annat. och jag behöver tid för att komma vidare.

jag vill så mycket, just nu. inspirationen finns där, lusten med. men jag är matt och försöker mest hänga med i vardagen. ta mig igenom den. äta en semla och se på något jag tycker om. måla nattduksbord med en film i bakgrunden.

vet inte vad det är. kanske är det alla omställningar. det har varit ett par turbulenta månader – flytta till Göteborg, läsa två nya kurser, starta upp en bokklubb, göra arbetsprov, gå på intervju, tacka ja, flytta igen, jul, nyår, tacka nej och tacka ja en gång till. ett föräldraskap som ständigt går igenom förändringar, en relation som kräver uppmärksamhet, en förskoleplats på det och en ny lägenhet att vänja sig vid.

jag är helt enkelt så jävla trött. så som man emellanåt också är ibland, bakom lite fina bilder på snittblommor och nybäddade sängkläder.

0
personligare.

may the bridges I burn light the way.

mitt sovrum är mörkgrått och jag vet redan nu att någon dag målar jag det en gång till – det tar tid att hitta rätt. ovanför skrivbordet har jag satt upp bilder ur en gammal Picasso-bok som Hugo haft och på skåpet står växter som faller ner över kanterna och gör det svårt att öppna. jag var sjuk fyra gånger förra hösten och försöker laga mat i mer färg. sötpotatis, blomkål, sparris blir en fin kombination på tallriken.

jag hör många prata om nyårslöften, mål och allt vad det är. jag har inga alls det här året. får jag önska mig någonting så är det mer struktur, ordning och hänsyn till mig själv. sova bra, äta bra, leva bra.

Ebbe-Lou har lärt sig säga kisse efter en helg hos sina kusiner i Huskvarna och gör sig hela tiden mer och mer älskvärd. ofta är hans kinder blossande röda, håret lockigt i nacken och de mörka ögonen så fokuserade. han är så vacker att jag inte hittar orden. och han är min. av alla dem som kunde bli så blev det han och jag är så glad, så tacksam, så lycklig för det.

egentligen skulle jag börjat läsa till Copywriter idag. men jag tackade nej i torsdags. vändningen var snabb men jag kom in på någonting annat. någonting som jag inte tänkt på att jag sökt, eftersom jag gjort det i fyra år och aldrig kommit in. blev så van vid att inte komma med, men så fick jag ett mail (alltid dessa mail) om att jag blivit antagen.

istället för att bli glad så blev jag ledsen. och för första gången på många år blev jag rädd, rädd för att välja fel. det var länge sedan jag stod och valde mellan två ting jag ville lika mycket. som skulle påverka mig, mitt liv och min framtid på två helt olika vis. efter fördelar och nackdelar vägda mot varandra, samtal med den ena den andra den tredje så bestämde jag mig för att tacka ja till Medie- och kommunikationsvetenskap. så istället för att ha en färdig titel om två år har jag istället en kandidatexamen om ett och ett halvt. och hela tiden nu tänker jag snälla, kära hoppas det blev rätt.

0
personligare.

vi hinner ännu kasta konfetti och bada i glitter. om vi vill.

nästa år händer det något stort lovade jag Hugo, en sommardag på vita brädgolv. vad som fick mig att säga så vet jag inte. men jag gissar att det var en föraning om den vilja till förändring, som haft år på sig att växa sig stark nog.

den sortens vilja som röjer allting ur sin väg, som tvingar en igenom storm och annat otyg, därför att på andra sidan väntar någonting annat, som kallar på en. vissa saker måste bara göras, de går inte att förklara, de bara är, finns och kräver.

förändringar ber sällan om tillåtelse att bli.

förra året stod jag i ett kök i Södertälje och lagade mat med en bebis på höften. väntade in våra vänner och skålade klockan tolv.

det här året har jag stått i ett rosa kök, i Göteborg. måttat, vispat, blandat. vi har varit hos mina föräldrar och ätit tigerkaka, dansat med Ebbe och önskat varandra ett gott nytt år. sen gick vi hem till vårt. för ikväll blir det bara vi tre. vi lagar middag och i kylskåpet står en tiramisu jag gjorde för några timmar sedan.

det är så fint, så lagom. och det känns verkligen att en ny tid tar vid. Hugo och jag pratar om nya, kommande traditioner. om vad som är viktigt, egentligen. just nu är det att få anpassa allting till det som faktiskt är, till hur livet faktiskt ser ut och till dem vi är idag.

en stilla nyårsafton skrämmer mig inte, jag känner inte att jag missar någonting. för jag har börjat inse att livet har många kapitel. det har sagts tusen gånger om, jag vet. men det är först nu som jag har förstått att det finns en sanning i de orden.

att jag kommer hinna leva hundra liv under detta enda. att de kommer vara korta, långa, svåra, lyckliga och olyckliga. och att de kommer vara många och föränderliga. och jag behöver inte längre vara rädd. för tiden kommer räcka till, precis så som den är tänkt att göra, för mig.

allt som ska bli, det blir.

gott nytt år.

0
hemma. personligare.

vi har landat.

flytten gick som den gick. i helhet skulle man kanske kalla den helt okej. i vilket fall är det över nu och i skåpen står glas och tallrikar. i garderoben hänger mina klänningar och Hugos skjortor. köket är rosa och mina växter är trötta. tror att jag har övervattnat några och ett par andra har jag nog inte vattnat alls. det är ingen fara.

de senaste två morgnarna har jag och Hugo vaknat med lättare hjärta än på många år. vi trivs. det är mycket som behöver göras här, men vi trivs. det här är en bra plats för oss och vi upprepar det ofta. vi har hamnat rätt, det känns så starkt i oss båda två.

Ebbe-Lou, sover återigen hos oss därför att jag tänker att en liten som precis flyttat kan behöva vara nära sina föräldrar. särskilt på nätterna. han väckte oss klockan sju idag. stod i sin säng och krävde att vi skulle gå upp. jag fick ligga kvar medan de gjorde kaffe som ställdes på mitt nattduksbord. Hugo slog på radion för första gången på månader och jag satt i sängen med mitt kaffe och hörde hur de gjorde smörgåsar och hur den lilla sprang snabbt över det knarrande brädgolvet.

Hugo pussade oss båda hejdå runt åttatrettio-någonting och vår första vardag härifrån var igång. jag packade upp kartong efter kartong fram till klockan elva, då tog jag Ebbe-Lou med mig för en promenad ner till Alkemisten. jag drack en cappuccino och med Ebbe delade jag en kanelbulle. kändes fint att ha något så bra så nära.

och jag inser nu, när jag skriver dessa rader, att för första gången på åtta år känner jag mig äntligen hemma. som att jag har landat. inte i något vackert för stunden, inte i något jag snart ska lämna. utan här, i vårt hem, på vår plats. i min stad.

0
Önskerubrik personligare.

ett långt och ärligt inlägg om hur jag lagt upp det med studierna och om hur det varit att studera samtidigt som jag varit föräldraledig

den här frågan har jag fått tidigare – hur har jag lagt upp det med studierna, hur har det fungerat när man har en liten. jag ska försöka göra mitt bästa för att svara på det nu. men jag känner att jag behöver walk you trough bakgrunden först, tankarna om hur det skulle fungera för att sen berätta hur det faktiskt blev. orkar man inte ta sig igenom den texten så står det mer detaljerat om vad som gällt för varje kurs längre ner.
okej? okej.

när Ebbe-Lou var fem månader började jag ett program på MDH i Eskilstuna. Språk och kommunikation, 100 procent. att bli förälder var så nytt för mig att jag inte riktigt kunde se vad som faktiskt pågick, att jag redan gjorde tillräckligt. samtidigt hade jag en så stark lust att komma vidare och att äntligen få röra på mig igen efter en graviditet som helt sopat mig av banan. jag hade också ett enormt behov av att få vara min egen, hitta spillrorna av mig som fanns kvar och lägga ihop dem till någonting nytt. klä på mig något annat än morgonrocken och börja möta människor igen.

ett år senare flyttade vi, till Göteborg. Hugo började en provanställning på ett filmproduktionsbolag och jag pausade allting för att vara hemma med Ebbe fram tills vi blev med förskoleplats. jag insåg, efter att ha vridit och vänt på olika möjligheter tusen gånger om, att jag inte kunde göra någonting alls på dagtid. men jag hade ändå ett behov av att bli utmanad, att tänka på annat. att lära mig någonting mer. så jag började tre distanskurser.

tanken var att Hugo skulle avlösa mig 17.30 varje dag för att jag skulle få lite tid att skriva. men återigen underskattade jag föräldraskapet. och hur slut man är efter en hel dag med en liten som kräver allt en liten behöver. hellre vill jag vara med mina två eller träffa mina vänner för en kvällsfika, teaterföreställning, promenad på Avenyn och så vidare. ytterst sällan har jag satt mig för att skriva. god tanke absolut, men inte helt lätt att förverkliga.

så. insikten, sanningen, förståelsen nu efteråt är att jag satte mig själv i en riktigt dålig position. den ena delen, den drömmande och drivande, planerade in och bestämde så mycket saker som den andra delen av mig, den som faktiskt skulle göra allting, inte klarade av. det resulterade i många blåmärken och mycket ångest. intentionen var god men det blev inte hållbart och jag kommer aldrig mer att göra så här igen.

man ska inte underskatta tiden och engagemanget som faktiskt krävs för att gå en kurs eller läsa en utbildning. det är inte att bara bläddra igenom kurslitteraturen och skriva lite här och där. inte för mig. över all min lediga tid har känslan av att jag borde göra annat varit närvarande. ständig ångest, dåligt samvete och min inspiration till roligare saker har mattats ut. för tiden har helt enkelt inte funnits. inte heller har jag kunnat fördjupa mig i något av de ämnen jag läst, av samma anledning. och man ska definitivt inte underskatta rollen som förälder. det är ett heltidsjobb, även om det kanske inte känns så, fastän det ibland känns så in i dödens trist och stillsamt.

jag säger inte att det inte går att läsa samtidigt som man har ett litet barn. därför att mycket handlar om vem man är som människa, om hur väl man känner sig själv, vad det är som driver en och så vidare. många gör det säkert och klarar det säkert fint. men för mig var priset alldeles för högt. skulle jag verkligen behöva ha något att göra under nästa föräldraledighet så kanske det blir en liten distanskurs på 7.5 poäng. rimliga krav och inga egna pengar investerade i, så man kan backa om det blir för mycket.

så jag säger inte att så här ska man inte göra. men om jag ska ge någon ett råd i det här så är det att verkligen begrunda sina förutsättningar – de som finns och de som faktiskt behövs för att kunna prestera. och funderar på vem man är som person, vilka behov finns? jag har till exempel insett att all min tid utöver föräldraledigheten vill jag lägga på roligare saker än tentaångest, trist litteratur och tvångsprestation. läser hellre en bok jag tycker är spännande, ligger under en filt i soffan och scrollar på Pinterest, redigerar bilder, bloggar eller äter en god middag med Hugo. jag är i min fulla rätt att välja enkelt och roligt. jag förtjänar det. och det är nog det här jag skulle vilja säga har varit min största insikt – att jag har lärt mig att sätta värde på mig själv som människa, om att vara snäll mot mig själv. låta mig leva lite och bara vara. att aldrig mer planera in någonting som det faktiskt inte finns avsatt tid åt.

och om vi någon gång blir med en till liten så kommer vi att lägga upp allting annorlunda. men det är ju ett helt annat inlägg.



MDH – Språk och kommunikation

Hugo som varit hemma med oss de första tre månaderna började arbeta lite mindre än deltid. Han var hemma varannan dag ungefär och tog över ansvaret för Ebbe. Jag pendlade till Eskilstuna två dagar i veckan och försökte skriva eller läsa på den tredje.

Och ärligt talat, så blev det inte bra. det blev för mycket. Jag hade inte disciplinen att stänga dem ute när jag var hemma. kunde inte koncentrera mig när jag hörde min bebis gråta eller jollra. Ville hellre vara med dem. Och när den lilla sov middag var jag själv ganska trött eller så ville jag göra någonting för mig själv. Att sjunka in i ett tyngre ämne blev omöjligt när jag visste att Ebbe kunde vakna snart. Det tar tid för mig att gå ner mig i någonting, att komma in i det läget. Sen tar det mig tid att komma ur det.

Sent på kvällarna skrev jag istället tentorna. Hugo satt ofta uppe med mig och stöttade. han gjorde kaffe eller kvällsmat, hade handlat om jag bett om det. Själv satt jag med ångest och var helt slut. Men visst, det gick ju. Godkänd på allting blev jag.

Berghs – Content marketing
Varje tisdag är det deadline vid lunch och varje onsdag läggs det upp en ny föreläsning med tillhörande uppgift. Det här är en ganska tung kurs som kräver mycket av mig. Den är egentligen till för någon som redan är verksam inom området. Jag försöker därför börja varje lördag med att lyssna på föreläsningen. Sen funderar jag lite på hur man ska lösa uppgiften under dagen. Jag fungerar så – jag läser, tittar på någonting sen tar jag ett steg tillbaka och låter det sjunka in. Om jag dessutom börjar de två lediga dagarna med att göra en bedömning av hur mycket som krävs så blir det enklare att lägga upp resten av tiden. Ibland sätter jag mig på lördag eftermiddag igen och skriver, men oftast gör jag det på söndagarna. Från eftermiddagen fram till kvällen. Hugo tar såklart över allting som rör Ebbe-Lou.

Forsbergs – Copywriting
Med Forsbergs gör jag lite annorlunda. För det första är den kursen roligare och inte lika tung som den andra. Jag skulle vilja säga att Forsbergs är något enklare men inte att man ska underskatta den. Två veckor är tiden man får för att lösa en uppgift. Jag lämnar in på fredagarna.

När Ebbe-Lou sover middag (han sover mellan 2-3 timmar om dagen) så kan jag arbeta lite med det som behövs för den här uppgiften. Det är ett ämne som är lite lättare att gå in och ut ur, för mig. Då och då skriver jag någonting kvällarna men mest arbete sker sista söndagen innan den ska in. För att jag inte ska bli stressad under resten av veckan när jag har så lite tid. Då går jag istället i baklås, det har hänt och det blev jobbigt. Jag skulle vilja säga att de här uppgifterna löser jag mellan varven under de där två veckorna. Eller att jag samlar på mig delar till en lösning som jag sen arbetar mer med. Har Berghs tagit för mycket av just den tiden så sitter jag uppe längre på kvällarna innan fredagen och skriver.

Umeå universitet – Att skriva om samtida konst
Här har jag valt att inte engagera mig så mycket ännu, det är mycket mer fritt. Den första inlämningen var väldigt enkel och den gjorde jag direkt. Men de andra uppgifterna behöver jag lägga mer tid på, tid som jag inte har. Därför kommer jag att göra färdigt de uppgifterna i december, när de andra kurserna är slut


så, det var väl ungefär det. jag hoppas att någon hittade någonting som kändes givande i det här milslånga inlägget. kram.

0