om att snart vara förbi den första mållinjen.

innan klockan hunnit slå fem sitter jag vid bordet med kaffet, datorn, frukosten och böckerna. sen skriver jag. och läser, medan alla andra sover. det har blivit mitt sätt att få tid på, de där allra dyrbaraste dropparna av tid då allting är alldeles tyst och jag inte behöver stänga andra ljud ute.

imorgon lämnar jag in den, min första uppsats på fem sidor, skriven av mig som tvåbarnsmamma. det kommer kännas stort, som en seger – den har jag skrivit medan barnen sovit, i sina sängar eller bredvid mig. medan barnen varit vakna och suttit i min famn.

den är mitt, alldeles egna bevis, på att jag fortfarande rör mig framåt.

6

nej. jag ammar inte.

Hei ☺️ Stemmer det at du ikke ammer? Jeg har en baby på fire måneder og ammer ikke for jeg har ikke nok melk. Det gjør meg trist til tider. Jeg hadde satt pris på å lese om noen andre som flaskemater. Spesielt noen jeg ser opp til ☺️ Så om du ikke ammer og vil skrive litt om det hadde jeg blitt veldig glad. Tusen takk for veldig fin blogg! Beste hilsen Hilde

hej Hilde!

det stämmer att jag inte ammar Signe, inte heller ammade jag Ebbe-Lou. eller åtminstone inte så som det sägs att man ska göra – på heltid fram tills sex månader, minst. man skulle kunna säga att jag “hobby-ammade” som en barnmorska uttryckte det.

med Ebbe-Lou försökte jag verkligen, men han fick aldrig riktigt till det med greppet. vi provade amningsnapp och hundra främmande barnmorskehänder som skulle klämma och visa. jag mådde inte dåligt över att vi inte fick till det, jag och Ebbe, utan sämst mådde jag på grund av all press från barnmorskorna.

vissa av dem frågade mig inte ens innan dem skulle visa på min kropp och jag hade så mycket ångest att jag ville sjunka igenom jorden. man kan ju undra varför jag inte sa något men mest handlade det väl om att jag ville vara tillmötesgående, vara en “duktig” mamma. observera; samhällssyn som vi matas med, absolut inte min åsikt.

vi hade många svåra vändor där, med amningen på BB och när vi kom hem började nästa vända med bröstpump efter att en påstridig barnmorska som utförde Ebbes hörseltest höjde bröstmjölk och amning så till skyarna att jag inte kunde värja mig. till exempel sa hon att bröstmjölk botar cancer.(….?)

till slut gick min egen mvc-sköterska Therese i taket och sa åt mig att det fick räcka nu och att jag skulle amma när jag ville men med ersättningen som bas. hon oroade sig för att jag fick för lite sömn och efter just det samtalet det så började amningen faktiskt ganska snart fungera, någorlunda. kanske var vi inte direkt ett skolboksexemplar, men det gick.

dock var Ebbe redan så van vid flaskan att vi bara ammade lite till och från fram tills han fyllde tre månader, sen slutade han självmant.

när jag väntade Signe var utgångsläget annorlunda med mer erfarenhet (och faktiskt också ilska från hur jag behandlats förut) i bagaget. jag sa direkt till vid inskrivningen inför operationen att jag inte ville amma och att jag inte ville ha någon hjälp eller samtal om det. jag provar om jag vill, sa jag, men jag vill inte att någon annan ska lägga sig i. absolut, inga problem, fick jag till svar. gissa om jag var förvånad över att det kunde vara så enkelt?

det skulle dock visa sig att jag inte hade så mycket att säga till om för när Signe föddes och kom upp på mitt bröst hittade hon rätt nästan direkt och innan de hunnit sy ihop mig hade hon börjat amma.

men jag kände någonstans att jag ändå inte ville göra det på heltid, jag hade hört för mycket om kvinnor som ammade dagarna in och dagarna ut, om “mänskliga snuttefiltar”, smärtsamma mjölkstockningar, att aldrig få vara ifred. och så det värsta – svåra avslut. jag tror jag skulle ha oerhört svårt att sluta amma innan barnet själv valde att sluta vilket får mig att tro att jag förmodligen skulle hålla på läääänge. så, jag bad om att få ersättning när vi kom upp på rummet.

trots ersättning fick Signe från start amma hur mycket hon ville och när hon ville. jag tyckte om det, det var mysigare än jag hade föreställt mig och jag tyckte inte det var vidare svårt att amma ute eller att sitta med henne i soffan i flera timmar.

flaskan blev sekundär, som ett lyxigt hjälpmedel som gav mig frihet och en riktigt mätt bebis som sov gott. och så höll vi på tills hon blev ungefär två månader. då kom hon i  någon fas där hon ofrivilligt tappade greppet innan hon var färdig vilket resulterade i hysteriska utbrott som bröt ut på någon sekund och som i sin tur gjorde det omöjligt att fortsätta. så vi släppte det där, på hennes villkor, och så har det varit med den saken.

så nej jag ammar inte, jag har flaskmatat båda mina barn och det gick bra. vi kom varandra nära ändå, Hugo och jag har kunnat dela på nätterna, barnen har vuxit jättefint och legat på övre delen av mittersta kurvan.

Hilde. man gör så gott man kan och det räcker verkligen det med. det räcker mer än gott. och jag förstår att många vill amma, att det finns mycket bra med det. men jag lovar – barn som flaskmatas blir folk, dem också.

stor kram.

40497030175_f1904d7e11_h 26521161427_93aac78f15_h 26521162677_64ac5fb4d6_h 40497028735_360c19b37c_h

8

om vad PMS kan göra med en och barnens höst och vinterkläder

nu börjar det bli rutin av dagarna, jag lär känna Signes mönster och jag börjar förstå när jag kan få saker gjorda och inte. innan dess slår man ju i huvudet i väggen en miljon gånger ungefär, så jag kan väl säga att jag ännu är något mör för tillfället. kanske lite extra med PMS som yr runt i bröstet just nu också. för satan vad det där kan röra runt i hjärtat, alla de där hormonerna. för bara några månader sedan blev jag så förbannad över en struntsak att jag inte ens sa något till Hugo utan bara beställde hem det personbevis som behövs för en skilsmässa. sen glömde jag bort det tills posten kom och Hugo frågade varför vi fått brev från Skatteverket.

vi är ju starka och stabila, jag och Hugo, men när min PMS får frispel så vill jag göra mig av med a l l t, förutom ungarna. jag har rätt mycket flykt inom mig och det förstärks gånger tusen just då. det är tur att vi känner varandra vid det här laget, jag och han, och att det är något vi kan himla med ögonen åt eller ta med humor.

men man kan ju inte ta alla bekymmer med ögonhimlande och humor så förra året bestämde jag mig för att börja hantera det på riktigt och började äta medicin mot min PMS. och hör och häpna: sedan dess har vi inte bråkat. vi är fortfarande inte överens ibland, jag kan fortfarande bli så in i helvetes förbannad men jag har total kontroll över det nu. det är som att jag gått från hudlös till tvärtom. skillnaden är extrem. mitt liv blev så mycket enklare och jag känner att JAG fick komma fram på allvar. JAG som fått stå bakom alla känslostormar och hela tiden försökt hantera allting. så, från att vara känslig, arg och lättirriterad och allt vad det nu är så har jag blivit mycket lugnare, mer eftertänksam och resonerande. mitt vett hinner före mina känslor och det är så vansinnigt skönt med självkontroll.

men ja, jag ville väl egentligen mest skriva om hösten, om hur mitt planeringssinne går igång inför varje årstid, särskilt sedan vi fick Ebbe-Lou. så jag har beställt hem höst och vinterkläder åt båda barnen för att slippa handla i panik sen. jag känner mig aldrig så kass som när det börjar bli kallt och Ebbes vantar är försvunna eller när gummistövlarna är för små när regnet öser ner.

det här året köpte jag kavatkängor och gummistövlar åt honom på rean i somras, så dem bara väntar på att det ska bli kallt ute och idag beställde jag en varmare jacka för kyligare dagar (han har ett skalset och en overall också för när det blir riktigt jävligt ute och som han kan leka i på förskolan precis hur han vill), en polokrage som värmer hela halsen och lite av bröstet, en lite lättare tubhalsduk, flera par vantar eftersom dem jämt försvinner (glömmer ALLTID sy på ett litet snöre och en gosig mössa som han förhoppningsvis inte kommer svettas så fruktansvärt i. och så slank visst en tröja och ett par byxor slank också med av bara farten.

 

till Signe har vi en åkpåse och en mössa som Ebbe haft, så här behövs inga skor, skalkläder eller overaller utan bara en jacka, polokrage och några tumvantar. och hängselbyxor som värmer överkroppen lite mer än vanliga byxor. och som inte har någon resår i midjan runt den där lilla knubbiga magen. och två bodies, bara för att dem var fina.

 

allting kommer från Zara, förutom polokragarna och vantarna i flerpack – de är från H&M.

7

9 september 2018

det har regnat i Göteborg idag. det har regnat mycket och Ebbe har stått på en stol och tittat ut och frågat om han får känna på regnet. Hugo har stått i vardagsrummet och försökt bestämma sig för vem han ska rösta på och jag som tänkt gå ett lite mer grönt håll till mötes ändrade mig tvärt och återgick till rött.

det är svårt att bryta gamla vanor, svårt att byta färg. jag gjorde det förra gången, försökte byta och röstade på Miljöpartiet men ångrade mig så i efterhand. så det här året gav jag det till Socialdemokraterna eftersom de tar sig an så många av mina så kallade hjärtefrågor. Vänstern fick mina röster i landsting och kommunval.

Ebbe-Lou fick följa med mig in i båset. han frågade varför han inte fick vissla och jag försökte förklara att det är en viktig dag idag och att man behöver koncentrera sig när man skriver. jag försökte förklara att idag ska vi välja ut vem som ska bestämma i Netteborg – hans ord för Göteborg. men vad förstår en treåring av en sådan mening? när jag var färdig lät jag honom lämna fram mina kuvert, sen vinkade han hejdå och trampade ut i sina gummistövlar.

han fick byta kläder när vi kom hem, efter att ha hoppat i varenda vattenpöl på vägen från vallokalen. jag bakade en paj på blåbär, hallon och björnbär och när Signe somnat tog jag henne med mig till sovrummet och började bygga ihop min tenta som jag ska skriva. i dagsläget skriver jag på två stycken samtidigt.

nu är klockan snart tio, barnen sover och jag sitter i vardagsrummet med Hugo och våndas över det jag ser på tv-skärmen. vilket Sverige går vi och lägger oss till inatt? inte gult, hoppas jag, inte gult.

5

om att vara föräldraledig och korten på bordet

jamen jag gillar det, att vara hemma med barnen. att vara med Signe.

jag tyckte om det med Ebbe med men då hade jag samtidigt någon sorts fix idé om att jag behövde “göra mer”. att det jag redan gjorde inte var tillräckligt. säkert grundade sig väl också rastlösheten i ovetskapen om vad jag skulle ta mig an när föräldraledigheten var slut. jag hade ännu inte bestämt riktning, bestämt mig för vad jag ville göra i livet eller vad jag skulle ‘bli’. nu vet jag vad som väntar mig när jag är klar här, jag vet vad jag ska och kommer att bli. det finns ingen tvekan kring det.

så, jag njuter i fulla drag. och jag sover ihop med henne om jag är trött, jag skiter i disken, går runt i bara underkläderna, kammar inte håret om jag inte orkar och går helhjärtat in i den här rollen just nu och DET ÄR SÅ SKÖNT. så skönt att bara vara på en plats. allt annat är sekundärt.

det betyder inte att jag inte bryr mig om någonting annat längre, men jag är helt enkelt tillfreds.

men visst vid sidan om föräldraskapet finns det såklart mer, men utan krav på prestation. det har börjat klia lite i fingrarna efter något som är mitt eget, därav platsen i studion. för jag behöver struktur emellanåt. jag tänker bygga ihop en del arbetsprover och jag tänker att jag ska lära mig mer om sociala medier. och fokusera på Vardagskonst eftersom jag inte har några väggar kvar att måla i den här lägenheten mer.

det handlar allra mest om en längtan efter att lära mig mer, inte om att tvångsmässigt ‘göra’.

och jag skulle vilja lära mig att strukturera upp lite mer, bygga upp kontinuerligt innehåll, spinna vidare på olika idéer och helt enkelt lära mig att skapa en bra, inspirerande och innehållsrik blogg. i kursen content marketing som jag läste på Berghs pratade vi om bricks and feathers – alltså tyngre och lättare innehåll. bricks är mer arbetat och tar mer tid medan lättare är, ja, sådant som tar mindre tid att producera helt enkelt och det är något jag skulle vilja lära mig att göra på ett sammanhållet sätt

vid sidan om vill jag även bli bättre på att skriva mer nyanserat, med flera tonaliteter och på olika sätt, jag vill bli bättre på att skriva krönikor, artiklar och kanske till och med debattinlägg.

så. nu när jag har lagt mina kort på bordet – har ni något tips, något förslag? kanske på inlägg jag kan skriva, något ämne ni hade velat att jag fördjupade mig i eller spann vidare på? eller någonting annat?

a l l t är av intresse.

9

en digital dagboksanteckning.

jag åkte långt ut på Hisingen igår, hela vägen till min gamla lägenhet, som min pappa tog över efter mig. jag har inte varit där på flera år men mycket var sig likt ändå. jag och min mamma bar ut kartonger ur garderoben, kartonger med saker från ett av mina tidigare liv. kartonger som hamnade hos pappa när jag mellanlandade hos honom ett tag.

i en av lådorna hittade jag dagböcker, fotografier, gamla kvitton och små lappar. allting med någon form av minnesanteckning över sig. då slog det mig vilken samlare jag är, hur mycket jag sparar och vilken sentimental människa som bor inuti mig. en som vill minnas allt, varenda känsla och varenda tanke. och allting måste skrivas ner, för annars glömmer jag.

det var först genant att läsa i de gamla dagböckerna och jag tänkte kasta dem, men ju mer jag läste desto mer intressant blev det, som en inblick i en annan människa. och jag förstod hur mycket oro och rädsla jag burit på, liksom mer konkret än vad jag minns.

det var svårt att vara ung och känna så mycket som jag gjorde.

jag slogs även av hur lite jag faktiskt förändrats – hur tidigt jag blev jag och hur jag finns kvar, men med ett par justeringar.

det var tacksamt att upptäcka så här precis efter att jag fått mitt andra barn och försöker hantera vem jag är nu.

mycket fick följa med hem, även sådant som inte var mitt. som en tavla min farmor Alexandra har gjort och kaffekoppar som var min storasysters.

just de där kopparna dök upp i huvudet på mig för ett tag sedan, efter att jag skymtat dem i en serie, men jag kunde inte alls minnas vem som haft dem eller var de kom ifrån. det var först när jag såg dem hos pappa, och mamma påminde mig, som jag kom ihåg.

det är inga trendiga historier, men jag tycker de är så oerhört fina. de är lite beiga med en grön kant och med två röda äpplen mitt på.

jag tycker dem gör sig bra ihop med mitt liv jag lever i nu. livet jag aldrig riktigt trodde att jag skulle ha.

4

om att klippa håret, dagar som går i ett, frågetecken och fula ben.

– en sen kväll, kanske faktiskt mitt i natten klipper jag av mig håret framför badrumsspegeln. först klipper jag bara lite men sen klipper jag mer och ännu lite till. nu har jag kort hår, det når till nyckelbenen. jag tittar på resterna som ligger i handfatet, på golvet. topparna jag färgade och fönade i det förra livet – hejdå.

– jag är mamma hela tiden, hela dygnet runt, går på avenyn med en dubbelvagn en tidig morgon och minns paljettkjolar som gnistrade i soluppgångar en gång i tiden. samma gator men nya liv. kommer dem någonsin tillbaka, paljettkjolarna och soluppgångarna? eller blir det bara äggmackor och solkräm nu? nej, så kan det väl inte bli. för nu är nu och någon gång blir dem stora och då får jag kanske inte vara mamma mer än då och då. bäst att passa på nu, kommer jag på.

– min äldsta snubblar på dammsugaren och blir förbannad på mig. han står med fingret i luften och säger åt mig att städa dammsugaren mamma med så många utropstecken han förmår att trolla fram med de svarta ögonen och det arga fingret. jajajaja jag ska, jag ska bara jag ska bara svarar jag. nu genasst msamma säger han med versaler och sträng röst.

– på mina ben är det fullt med ärr från när jag var sjuk under graviditeten, ärr från kliande nätter, dagar, veckor. som en enformig dagbok från vaden upp till knät som påminner mig om vad som var. dem gör att jag tvekar inför att gå barbent bland andra, jag tycker det är jobbigt. jag tycker dem är så fula, mina ben, fastän jag inte alls vill tycka så. men jag tvingar mig att knycka på nacken och gå ut i klänning kjol och korta byxor ändå. deklarerar för hela världen med jättetyst röst som ingen annan hör att JAG SKITER I VAD NI TYCKER OM MIG HÖR NI DET  samtidigt som jag hoppas att de inte ska titta för jag bryr mig visst.

– i slutet på varje vecka lovar jag mig själv att nästa ska bli lugnare men så är det plötsligt fredag och jag räknar upp fler saker gjorda än jag har fingrar till. det är bebisar på filtar, andra mammor som dricker lika många kaffekoppar som jag, det är kompisar, släkt och familj som kommer förbi och äter lunch, mellanmål och middag med oss. som svänger Ebbe i luften, som matar Signe medan jag duschar, som jag svär och skrattar högt med.

6

om att försöka ringa in sig själv.

jag blir aldrig en sval och stilren person med designföremål och tomma ytor. och efter en tid på neutral gröngrå mark har jag börjat kasta färg och prylar runt mig igen. det gör sig väl här hemma, det passar bra i ett hem med barn.

jag beundrar de konsekventa, de som lyckas placera ut rätt mängd “färgklickar” i rätt kulörer mellan sina vita väggar, de som kan organisera sina hyllplan sådär enligt “konstens alla regler”.

hos mig är det antingen tomt och stelt eller överbelamrat, som på en loppis där tusen ting och stilar krockar med varandra.

likadant är det med min garderob – i den finns det något för flera personligheter och alla möjliga sinnesstämningar.

ibland är det jobbigt att vara en sådan, att inte vara enhetlig. och jag måste ibland stanna upp för att fråga mig själv –

vem är jag? är jag de grå väggarna eller är jag röran med färg?

jag ser mig omkring och konstaterar försiktigt att allt, kanske är jag allt.

och kanske är det så att min enhetlighet är att jag är allt annat än just det.

6

hej, kan jag få lite feedback?

jag tror det här blir tredje året i rad jag ber er svara på några frågor i ett sådant här formulär. det har ingenting med annonser, samarbeten eller liknande att göra utan det är för min egen skull, mer som ett sätt att kolla vart landet ligger och hur ni ställer er till den här platsen. ungefär som ett sätt att bolla lite på.

särskilt spännande är det nu när ni är så många som hittat hit.

så, jag skulle alltså bli så så glad om så många som möjligt kunde tänka sig att svara på de här, rätt så korta, frågorna som mestadels bara kräver klick, klick, klick till svar.

 

Skapa en egen enkät för användarfeedback

0

funderingar från bebisbubblan

jag pussar på de mjuka kinderna och känner hur läpparna nästan sjunker in i det marshmallowmjuka. när jag försiktigt drar handen över det fjuniga lilla huvudet känns det som sammet under fingertopparna.

allting med henne är så mjukt, så lent och så vansinnigt ljuvligt. den här tiden, den är magisk och hennes väsen – det är underbart.

hon följer mig med blicken och hon har börjat le tillbaka mot mig och då träder den fram i hennes högra kind; en tydlig smilgrop.

det är annorlunda den här gången. jag är annorlunda. kanske har jag redan skrivit det förut men jag tänker på det så ofta – att bli mamma för andra gången skiljer sig så markant från den första. ibland har jag tänkt att jag är bättre nu men det känns inte helt sant för jag var en bra mamma till Ebbe med.

däremot är jag en annan mamma nu. en som inte har så bråttom, som inte oroar sig så mycket för sin egen del. förmodligen eftersom jag lärt mig så mycket under mina år med Ebbe-Lou när min största ångest låg i att lära mig att sakna ner tempot, att sluta vara så förbannat produktiv hela tiden och att ständigt stå på jour.

jag hade en konstant rädsla för att stagnera, för att ‘aldrig komma någonvart’. nu i efterhand har jag förstått att ingenting stannar upp, det bara går lite långsammare.

allt som oftast hittar man mig nu med Signe på armen eller i vår säng med henne sovandes bredvid mig medan jag läser en bok och kaffet kallnar på nattduksbordet.

och jag njuter av den här tiden, av det här livet på ett sätt som jag aldrig trodde kunde bli möjligt för en sådan som jag. en rastslös, en med ständiga tvångstankar om att hela tiden GÖRA NÅGOT.

jag bara finns här. skiter i disken och gör en god smörgås, går och lägger mig tidigt, klär mig i färgglada örhängen och sätter mig på bänken i solen istället för att fundera på vad jag ska göra när föräldraledigheten är över.

läser bok efter bok för Ebbe-Lou istället för att scrolla yrken i telefonen, lägger undan allt som tar mitt fokus från dem jag har framför mig vid frukostbordet. låter mina ungar komma först och låter mig bli en del av deras barndom sådär på riktigt.

och det är inte längre så himla viktigt att ständigt bevisa att jag fortfarande ‘är min egen’, att jag inte ‘bara’ är mamma. för det vet jag redan, mitt jag är inte hotat av min roll som någons mamma.

7