Browsing Category

Personligare

Personligare

uppsats, grinig bebis och arbetsprover.

– jag sitter uppe tidigt igen, vilket betyder att jag skriver en uppsats. den ska in imorgon och jag känner mig oförberedd och disträ. det blir den tredje uppsatsen jag skriver nu i höst men jag har ännu inte tröttnat. önskar bara att jag kunde hitta koncentrationen.

– Signe har inte alls varit sig själv de senaste dagarna. det har varit gnälligt, gapigt och tjatigt. lägger jag henne ifrån mig skrynklar hon omedelbart ihop ansiktet och drar igång missnöjesvalsen. jag läser om sexmånadersfasen, någonting om bebisar och separation, så jag håller henne så nära jag kan och anstränger mig till mitt allra yttersta, för jag tror fortfarande på att mycket trygghet bygger starka och självständiga barn. barn som får sina behov tillgodosedda blir enklare att leva med. men jag har ju bara haft en att pröva min teori på och det kan ju bara ha varit tur.

– i slutet på nästa helg åker jag till Malmö, då ska jag bo på hotell och packar med kläder som är opraktiska, mascara och hårspray. jag ska sova ensam och äta frukost länge. åka till Köpenhamn och leva livet utan barn i ett par timmar. jag ser fram emot det, jag behöver det.

– just nu bollar jag flera projekt samtidigt – jag ska starta upp och sköta sociala medier åt någon annan, skapa bilder och innehåll till ett företag och samtidigt jobbar jag och Ebba med att skapa miljöer och historier att fota. arbetsprover, skulle man kunna säga att det är. arbetsprover som ska raka vägen ner i en portfolio.

nej, nu måste jag verkligen skriva på den där satans tentan, hej.

 

bildkällor: pinterest

6
Personligare

mitt liv? mitt liv.

– jag lägger henne bredvid mig och slår på Kent, Frida Hyvönen. allt som är vackert lyssnar vi på, allt med fina ord och mjuka toner. till slut somnar hon medan jag stryker henne försiktigt med fingret över pannan, följer ögonbrynen ner mot örat. min lilla, lilla Signe. som jag älskar dig, min skatt.

– en kväll vill Ebbe sova med oss. Hugo bäddar åt sig själv på soffan och båda barnen somnar nästan omedelbart. och jag, jag ligger vaken och tittar på mina två i ljuset av gatuskenet utifrån. det här är vad som blev, tänker jag, det här är mitt liv och dessa är mina barn. det känns så overkligt, ibland har jag lite svårt att knyta an till allt det här. att förstå att allt det här är mitt. att livet jag lever tillhör mig och att jag inte alls är någon som bara står och tittar in.

– min lillasyster kommer förbi allt oftare. hon är nitton år gammal, jag är trettioett och vi är så olika. men vi trivs ändå ihop. hon pusslar med Ebbe-Lou, håller Signe utan att blinka och frågar mig om råd. det är fint, tycker jag. att få ha en riktig syskonrelation, att få en andra chans efter att min storasyster gick bort och allt gick i stöpet.

– nästan allt jag kan, det samlar jag på. som några kvistar från murgrönan vi hade på vårt bröllop. jag ger den en ny vas men glömmer bort vattnet så den torkar ut förutom en liten kvist. den får nytt liv i en annan vas men jag kan inte låta bli att undra om jag kanske bara borde bli bättre på att släppa taget. men om jag inte sparar sånt som jag kan se, som jag kan ta på, hur ska jag då komma ihåg allting? minnet sållar ju på egen hand och ibland måste jag liksom överlista det.

– jag hittar en liten nyckelpiga på fönsterbrädan. men den är inte röd, den är orange. kanske lite gul. som om också den tar sats för någonting nytt. eller åtminstone provar.

6
Personligare

måndag. fast torsdag.

det känns som måndag, fastän det är torsdag och nu när jag tänker på det känns de flesta dagarna som måndagar nu för tiden. jag har inget problem med måndagar så det gör mig väl ingenting egentligen.

jag blev godkänd på den första tentan jag skickade in, den jag skrev in fotnoterna på medan Signe satt i mitt knä och kastade sig mot datorn samtidigt som Ebbe kröp runt på golvet och skrek “bajskorv” för att jag inte hade tid att pussla. och igår skickade jag in en till men jag blandade ihop dagarna och hade lite för mycket runtomkring så jag hann inte färdigt, så jag skickade in en pinsamt oklar essä. en essä som jag vet inte kommer bli godkänd eftersom den saknar för många delar, men jag tänker att det är bättre att få komplettera än att börja från början. alla steg framåt är fortfarande framåt, fastän de är små.

det är inte så slitigt som det kanske låter, att studera med två småttingar. det var värre med en för då var jag så slagen av enbarns-chocken att mina försök till att göra annat än att acklimatisera mig till det nya livet var som att springa rakt in i en vägg gång på gång. den här gången är det annorlunda – det här är mitt liv och jag har förstått vad som krävs av mig och vilka förutsättningar jag har.

idag har jag en dag av ingenting. jag dricker kaffe och tittar på Nyhetsmorgon och beter mig som en vanlig föräldraledig med Signe bredvid. hon inspekterar sin napp och sparkar lite på mig med sina sprattliga små ben. vi sjunger Imse vimse spindel och gosar. bra så.


bildkällor finns här

3
Personligare

om att snart vara förbi den första mållinjen.

innan klockan hunnit slå fem sitter jag vid bordet med kaffet, datorn, frukosten och böckerna. sen skriver jag. och läser, medan alla andra sover. det har blivit mitt sätt att få tid på, de där allra dyrbaraste dropparna av tid då allting är alldeles tyst och jag inte behöver stänga andra ljud ute.

imorgon lämnar jag in den, min första uppsats på fem sidor, skriven av mig som tvåbarnsmamma. det kommer kännas stort, som en seger – den har jag skrivit medan barnen sovit, i sina sängar eller bredvid mig. medan barnen varit vakna och suttit i min famn.

den är mitt, alldeles egna bevis, på att jag fortfarande rör mig framåt.

6
Personligare Signe, Ebbe, föräldraskapet

nej. jag ammar inte.

Hei ☺️ Stemmer det at du ikke ammer? Jeg har en baby på fire måneder og ammer ikke for jeg har ikke nok melk. Det gjør meg trist til tider. Jeg hadde satt pris på å lese om noen andre som flaskemater. Spesielt noen jeg ser opp til ☺️ Så om du ikke ammer og vil skrive litt om det hadde jeg blitt veldig glad. Tusen takk for veldig fin blogg! Beste hilsen Hilde

hej Hilde!

det stämmer att jag inte ammar Signe, inte heller ammade jag Ebbe-Lou. eller åtminstone inte så som det sägs att man ska göra – på heltid fram tills sex månader, minst. man skulle kunna säga att jag “hobby-ammade” som en barnmorska uttryckte det.

med Ebbe-Lou försökte jag verkligen, men han fick aldrig riktigt till det med greppet. vi provade amningsnapp och hundra främmande barnmorskehänder som skulle klämma och visa. jag mådde inte dåligt över att vi inte fick till det, jag och Ebbe, utan sämst mådde jag på grund av all press från barnmorskorna.

vissa av dem frågade mig inte ens innan dem skulle visa på min kropp och jag hade så mycket ångest att jag ville sjunka igenom jorden. man kan ju undra varför jag inte sa något men mest handlade det väl om att jag ville vara tillmötesgående, vara en “duktig” mamma. observera; samhällssyn som vi matas med, absolut inte min åsikt.

vi hade många svåra vändor där, med amningen på BB och när vi kom hem började nästa vända med bröstpump efter att en påstridig barnmorska som utförde Ebbes hörseltest höjde bröstmjölk och amning så till skyarna att jag inte kunde värja mig. till exempel sa hon att bröstmjölk botar cancer.(….?)

till slut gick min egen mvc-sköterska Therese i taket och sa åt mig att det fick räcka nu och att jag skulle amma när jag ville men med ersättningen som bas. hon oroade sig för att jag fick för lite sömn och efter just det samtalet det så började amningen faktiskt ganska snart fungera, någorlunda. kanske var vi inte direkt ett skolboksexemplar, men det gick.

dock var Ebbe redan så van vid flaskan att vi bara ammade lite till och från fram tills han fyllde tre månader, sen slutade han självmant.

när jag väntade Signe var utgångsläget annorlunda med mer erfarenhet (och faktiskt också ilska från hur jag behandlats förut) i bagaget. jag sa direkt till vid inskrivningen inför operationen att jag inte ville amma och att jag inte ville ha någon hjälp eller samtal om det. jag provar om jag vill, sa jag, men jag vill inte att någon annan ska lägga sig i. absolut, inga problem, fick jag till svar. gissa om jag var förvånad över att det kunde vara så enkelt?

det skulle dock visa sig att jag inte hade så mycket att säga till om för när Signe föddes och kom upp på mitt bröst hittade hon rätt nästan direkt och innan de hunnit sy ihop mig hade hon börjat amma.

men jag kände någonstans att jag ändå inte ville göra det på heltid, jag hade hört för mycket om kvinnor som ammade dagarna in och dagarna ut, om “mänskliga snuttefiltar”, smärtsamma mjölkstockningar, att aldrig få vara ifred. och så det värsta – svåra avslut. jag tror jag skulle ha oerhört svårt att sluta amma innan barnet själv valde att sluta vilket får mig att tro att jag förmodligen skulle hålla på läääänge. så, jag bad om att få ersättning när vi kom upp på rummet.

trots ersättning fick Signe från start amma hur mycket hon ville och när hon ville. jag tyckte om det, det var mysigare än jag hade föreställt mig och jag tyckte inte det var vidare svårt att amma ute eller att sitta med henne i soffan i flera timmar.

flaskan blev sekundär, som ett lyxigt hjälpmedel som gav mig frihet och en riktigt mätt bebis som sov gott. och så höll vi på tills hon blev ungefär två månader. då kom hon i  någon fas där hon ofrivilligt tappade greppet innan hon var färdig vilket resulterade i hysteriska utbrott som bröt ut på någon sekund och som i sin tur gjorde det omöjligt att fortsätta. så vi släppte det där, på hennes villkor, och så har det varit med den saken.

så nej jag ammar inte, jag har flaskmatat båda mina barn och det gick bra. vi kom varandra nära ändå, Hugo och jag har kunnat dela på nätterna, barnen har vuxit jättefint och legat på övre delen av mittersta kurvan.

Hilde. man gör så gott man kan och det räcker verkligen det med. det räcker mer än gott. och jag förstår att många vill amma, att det finns mycket bra med det. men jag lovar – barn som flaskmatas blir folk, dem också.

stor kram.

40497030175_f1904d7e11_h 26521161427_93aac78f15_h 26521162677_64ac5fb4d6_h 40497028735_360c19b37c_h

8
Personligare Signe, Ebbe, föräldraskapet

om vad PMS kan göra med en och barnens höst och vinterkläder

nu börjar det bli rutin av dagarna, jag lär känna Signes mönster och jag börjar förstå när jag kan få saker gjorda och inte. innan dess slår man ju i huvudet i väggen en miljon gånger ungefär, så jag kan väl säga att jag ännu är något mör för tillfället. kanske lite extra med PMS som yr runt i bröstet just nu också. för satan vad det där kan röra runt i hjärtat, alla de där hormonerna. för bara några månader sedan blev jag så förbannad över en struntsak att jag inte ens sa något till Hugo utan bara beställde hem det personbevis som behövs för en skilsmässa. sen glömde jag bort det tills posten kom och Hugo frågade varför vi fått brev från Skatteverket.

vi är ju starka och stabila, jag och Hugo, men när min PMS får frispel så vill jag göra mig av med a l l t, förutom ungarna. jag har rätt mycket flykt inom mig och det förstärks gånger tusen just då. det är tur att vi känner varandra vid det här laget, jag och han, och att det är något vi kan himla med ögonen åt eller ta med humor.

men man kan ju inte ta alla bekymmer med ögonhimlande och humor så förra året bestämde jag mig för att börja hantera det på riktigt och började äta medicin mot min PMS. och hör och häpna: sedan dess har vi inte bråkat. vi är fortfarande inte överens ibland, jag kan fortfarande bli så in i helvetes förbannad men jag har total kontroll över det nu. det är som att jag gått från hudlös till tvärtom. skillnaden är extrem. mitt liv blev så mycket enklare och jag känner att JAG fick komma fram på allvar. JAG som fått stå bakom alla känslostormar och hela tiden försökt hantera allting. så, från att vara känslig, arg och lättirriterad och allt vad det nu är så har jag blivit mycket lugnare, mer eftertänksam och resonerande. mitt vett hinner före mina känslor och det är så vansinnigt skönt med självkontroll.

men ja, jag ville väl egentligen mest skriva om hösten, om hur mitt planeringssinne går igång inför varje årstid, särskilt sedan vi fick Ebbe-Lou. så jag har beställt hem höst och vinterkläder åt båda barnen för att slippa handla i panik sen. jag känner mig aldrig så kass som när det börjar bli kallt och Ebbes vantar är försvunna eller när gummistövlarna är för små när regnet öser ner.

det här året köpte jag kavatkängor och gummistövlar åt honom på rean i somras, så dem bara väntar på att det ska bli kallt ute och idag beställde jag en varmare jacka för kyligare dagar (han har ett skalset och en overall också för när det blir riktigt jävligt ute och som han kan leka i på förskolan precis hur han vill), en polokrage som värmer hela halsen och lite av bröstet, en lite lättare tubhalsduk, flera par vantar eftersom dem jämt försvinner (glömmer ALLTID sy på ett litet snöre och en gosig mössa som han förhoppningsvis inte kommer svettas så fruktansvärt i. och så slank visst en tröja och ett par byxor slank också med av bara farten.

 

till Signe har vi en åkpåse och en mössa som Ebbe haft, så här behövs inga skor, skalkläder eller overaller utan bara en jacka, polokrage och några tumvantar. och hängselbyxor som värmer överkroppen lite mer än vanliga byxor. och som inte har någon resår i midjan runt den där lilla knubbiga magen. och två bodies, bara för att dem var fina.

 

allting kommer från Zara, förutom polokragarna och vantarna i flerpack – de är från H&M.

7
Personligare

9 september 2018

det har regnat i Göteborg idag. det har regnat mycket och Ebbe har stått på en stol och tittat ut och frågat om han får känna på regnet. Hugo har stått i vardagsrummet och försökt bestämma sig för vem han ska rösta på och jag som tänkt gå ett lite mer grönt håll till mötes ändrade mig tvärt och återgick till rött.

det är svårt att bryta gamla vanor, svårt att byta färg. jag gjorde det förra gången, försökte byta och röstade på Miljöpartiet men ångrade mig så i efterhand. så det här året gav jag det till Socialdemokraterna eftersom de tar sig an så många av mina så kallade hjärtefrågor. Vänstern fick mina röster i landsting och kommunval.

Ebbe-Lou fick följa med mig in i båset. han frågade varför han inte fick vissla och jag försökte förklara att det är en viktig dag idag och att man behöver koncentrera sig när man skriver. jag försökte förklara att idag ska vi välja ut vem som ska bestämma i Netteborg – hans ord för Göteborg. men vad förstår en treåring av en sådan mening? när jag var färdig lät jag honom lämna fram mina kuvert, sen vinkade han hejdå och trampade ut i sina gummistövlar.

han fick byta kläder när vi kom hem, efter att ha hoppat i varenda vattenpöl på vägen från vallokalen. jag bakade en paj på blåbär, hallon och björnbär och när Signe somnat tog jag henne med mig till sovrummet och började bygga ihop min tenta som jag ska skriva. i dagsläget skriver jag på två stycken samtidigt.

nu är klockan snart tio, barnen sover och jag sitter i vardagsrummet med Hugo och våndas över det jag ser på tv-skärmen. vilket Sverige går vi och lägger oss till inatt? inte gult, hoppas jag, inte gult.

5
Personligare

om att vara föräldraledig och korten på bordet

jamen jag gillar det, att vara hemma med barnen. att vara med Signe.

jag tyckte om det med Ebbe med men då hade jag samtidigt någon sorts fix idé om att jag behövde “göra mer”. att det jag redan gjorde inte var tillräckligt. säkert grundade sig väl också rastlösheten i ovetskapen om vad jag skulle ta mig an när föräldraledigheten var slut. jag hade ännu inte bestämt riktning, bestämt mig för vad jag ville göra i livet eller vad jag skulle ‘bli’. nu vet jag vad som väntar mig när jag är klar här, jag vet vad jag ska och kommer att bli. det finns ingen tvekan kring det.

så, jag njuter i fulla drag. och jag sover ihop med henne om jag är trött, jag skiter i disken, går runt i bara underkläderna, kammar inte håret om jag inte orkar och går helhjärtat in i den här rollen just nu och DET ÄR SÅ SKÖNT. så skönt att bara vara på en plats. allt annat är sekundärt.

det betyder inte att jag inte bryr mig om någonting annat längre, men jag är helt enkelt tillfreds.

men visst vid sidan om föräldraskapet finns det såklart mer, men utan krav på prestation. det har börjat klia lite i fingrarna efter något som är mitt eget, därav platsen i studion. för jag behöver struktur emellanåt. jag tänker bygga ihop en del arbetsprover och jag tänker att jag ska lära mig mer om sociala medier. och fokusera på Vardagskonst eftersom jag inte har några väggar kvar att måla i den här lägenheten mer.

det handlar allra mest om en längtan efter att lära mig mer, inte om att tvångsmässigt ‘göra’.

och jag skulle vilja lära mig att strukturera upp lite mer, bygga upp kontinuerligt innehåll, spinna vidare på olika idéer och helt enkelt lära mig att skapa en bra, inspirerande och innehållsrik blogg. i kursen content marketing som jag läste på Berghs pratade vi om bricks and feathers – alltså tyngre och lättare innehåll. bricks är mer arbetat och tar mer tid medan lättare är, ja, sådant som tar mindre tid att producera helt enkelt och det är något jag skulle vilja lära mig att göra på ett sammanhållet sätt

vid sidan om vill jag även bli bättre på att skriva mer nyanserat, med flera tonaliteter och på olika sätt, jag vill bli bättre på att skriva krönikor, artiklar och kanske till och med debattinlägg.

så. nu när jag har lagt mina kort på bordet – har ni något tips, något förslag? kanske på inlägg jag kan skriva, något ämne ni hade velat att jag fördjupade mig i eller spann vidare på? eller någonting annat?

a l l t är av intresse.

9
Personligare

en digital dagboksanteckning.

jag åkte långt ut på Hisingen igår, hela vägen till min gamla lägenhet, som min pappa tog över efter mig. jag har inte varit där på flera år men mycket var sig likt ändå. jag och min mamma bar ut kartonger ur garderoben, kartonger med saker från ett av mina tidigare liv. kartonger som hamnade hos pappa när jag mellanlandade hos honom ett tag.

i en av lådorna hittade jag dagböcker, fotografier, gamla kvitton och små lappar. allting med någon form av minnesanteckning över sig. då slog det mig vilken samlare jag är, hur mycket jag sparar och vilken sentimental människa som bor inuti mig. en som vill minnas allt, varenda känsla och varenda tanke. och allting måste skrivas ner, för annars glömmer jag.

det var först genant att läsa i de gamla dagböckerna och jag tänkte kasta dem, men ju mer jag läste desto mer intressant blev det, som en inblick i en annan människa. och jag förstod hur mycket oro och rädsla jag burit på, liksom mer konkret än vad jag minns.

det var svårt att vara ung och känna så mycket som jag gjorde.

jag slogs även av hur lite jag faktiskt förändrats – hur tidigt jag blev jag och hur jag finns kvar, men med ett par justeringar.

det var tacksamt att upptäcka så här precis efter att jag fått mitt andra barn och försöker hantera vem jag är nu.

mycket fick följa med hem, även sådant som inte var mitt. som en tavla min farmor Alexandra har gjort och kaffekoppar som var min storasysters.

just de där kopparna dök upp i huvudet på mig för ett tag sedan, efter att jag skymtat dem i en serie, men jag kunde inte alls minnas vem som haft dem eller var de kom ifrån. det var först när jag såg dem hos pappa, och mamma påminde mig, som jag kom ihåg.

det är inga trendiga historier, men jag tycker de är så oerhört fina. de är lite beiga med en grön kant och med två röda äpplen mitt på.

jag tycker dem gör sig bra ihop med mitt liv jag lever i nu. livet jag aldrig riktigt trodde att jag skulle ha.

4
Personligare

om att klippa håret, dagar som går i ett, frågetecken och fula ben.

– en sen kväll, kanske faktiskt mitt i natten klipper jag av mig håret framför badrumsspegeln. först klipper jag bara lite men sen klipper jag mer och ännu lite till. nu har jag kort hår, det når till nyckelbenen. jag tittar på resterna som ligger i handfatet, på golvet. topparna jag färgade och fönade i det förra livet – hejdå.

– jag är mamma hela tiden, hela dygnet runt, går på avenyn med en dubbelvagn en tidig morgon och minns paljettkjolar som gnistrade i soluppgångar en gång i tiden. samma gator men nya liv. kommer dem någonsin tillbaka, paljettkjolarna och soluppgångarna? eller blir det bara äggmackor och solkräm nu? nej, så kan det väl inte bli. för nu är nu och någon gång blir dem stora och då får jag kanske inte vara mamma mer än då och då. bäst att passa på nu, kommer jag på.

– min äldsta snubblar på dammsugaren och blir förbannad på mig. han står med fingret i luften och säger åt mig att städa dammsugaren mamma med så många utropstecken han förmår att trolla fram med de svarta ögonen och det arga fingret. jajajaja jag ska, jag ska bara jag ska bara svarar jag. nu genasst msamma säger han med versaler och sträng röst.

– på mina ben är det fullt med ärr från när jag var sjuk under graviditeten, ärr från kliande nätter, dagar, veckor. som en enformig dagbok från vaden upp till knät som påminner mig om vad som var. dem gör att jag tvekar inför att gå barbent bland andra, jag tycker det är jobbigt. jag tycker dem är så fula, mina ben, fastän jag inte alls vill tycka så. men jag tvingar mig att knycka på nacken och gå ut i klänning kjol och korta byxor ändå. deklarerar för hela världen med jättetyst röst som ingen annan hör att JAG SKITER I VAD NI TYCKER OM MIG HÖR NI DET  samtidigt som jag hoppas att de inte ska titta för jag bryr mig visst.

– i slutet på varje vecka lovar jag mig själv att nästa ska bli lugnare men så är det plötsligt fredag och jag räknar upp fler saker gjorda än jag har fingrar till. det är bebisar på filtar, andra mammor som dricker lika många kaffekoppar som jag, det är kompisar, släkt och familj som kommer förbi och äter lunch, mellanmål och middag med oss. som svänger Ebbe i luften, som matar Signe medan jag duschar, som jag svär och skrattar högt med.

6