Browsing Category

personligare.

mamahood 2.0 personligare.

om det som är.

 

jag fortsätter äventyret på min flotte. jag är mycket mer klar i huvudet nu och tillbringar den mesta tiden i vardagsrummet. illamåendet håller mig fortfarande alldeles still men det är överkomligt så länge jag kan läsa, tänka, drömma och skriva. Ebbe-Lou verkar tycka det är ett bra arrangemang – att jag inte kan röra mig någonstans och att han kan krypa ner under täcket hos mig hur ofta han vill.

i vanliga fall röjer jag runt här hemma och han brukar hänga på så gott han kan. att jag inte längre är i ständig rörelse tycks falla honom i smaken.

igår när han vaknade ville han inte gå till förskolan. stanna med mamma sa han och jag lät honom. kursböckerna förblev stängda och han fick gå runt i pyjamas nästan hela dagen. han kommer gå i taket tänkte jag när rastlösheten når honom. men jag hade fel. han var tillfreds. byggde koja under täcket, lekte med sina bilar och låg i min famn och tittade på barnkanalen.

det är annorlunda den här gången. mitt humör mörknar något av denna ständigt påtvingade stillhet, men jag vet att det går över. det kommer inte vara så här för alltid.

och så är det inget som blir riktigt lidande heller, inget som måste stanna upp – jag får ett fint stöd från universitetet och har fått lov att skriva allting ensam. jag behöver inte skriva en rad i grupp. vad gäller närvaro vid seminarier har mina två handledare gett mig samma svar; vi tar det sen, när det blir aktuellt, oroa dig inte. så jag har inte behövt ge upp någonting, bara hitta nya sätt, förklara och vara ärlig om hur hur landet ligger.

jag äter nästan bara färdigrätter och nutella-mackor. gör egen lemonad och är inte särskilt kreativ. jag låter kameran vila på skrivbordet för jag vet att i varje bild jag tar fastnar illamåendet, precis som när jag var gravid med Ebbe-Lou. än idag kan jag inte se på de bilderna utan att en våg av illamående faller över mig. så jag går bakåt, till tider då hjärtat var någorlunda helt och jag var fri att röra mig hur som helst. till bilder som lovar och påminner om att det som är kommer att bli någonting annat.

lite mer än nio veckor har vi passerat nu, jag och den allra minsta. och om inte många dagar alls får jag förhoppningsvis se ett litet hjärta ticka på en skärm.

6
personligare.

jag längtar.

jag längtar efter snön, efter frosten som förseglar allting likt ett tunt lager socker. efter en varm kopp som värmer frusna händer och varm choklad som rinner ner i magen. jag längtar efter isfrusna vattenpölar att ställa mig på och höra hur de krasar försiktigt under skorna. efter vantar, mössor och halsdukar.

jag längtar efter de hejdlöst tråkiga och lamslagna dagarna som kommer efter julafton, att promenera i solnedgången som kommer alldeles för tidigt och efter att få dra Ebbe i en pulka. jag längtar efter nybakta kanelbullar och att köpa julklappar. efter känslan av att snart är någonting slut men snart börjar någonting nytt.

jag längtar efter de första knuffarna inifrån magen och jag längtar efter att ta fram alla kläder i storlek 54. jag längtar efter Ebbes blossande kinder i vinterkylan och att stå med honom i famnen och se på snöflingorna som faller.

jag längtar efter att vakna till doften av nybryggt kaffe och långfrukost, efter att gå upp tidigt och steka pannkakor. efter knubbiga bebishänder och en liten nacke att hålla handen under som stöd. efter morgonsolens strålar som letar sig förbi minusgraderna, efter det första tunna lagret snö. efter tomtebloss och julgranar.

jag längtar efter slutet på januari, mitten på februari och början på april.

8
personligare.

ett sovrum, tre notiser.

– det regnar i Göteborg men vi gav oss envist ut ändå för att äta jordgubbar och wienerbröd på Brogyllen och köpa ost i saluhallen till kvällens middag hos ett par vänner.

– hemma serveras kaffet på en silverbricka medan Ebbe sover, vi äter alla frukost ihop på morgnarna, jag och Hugo gör saker på var sitt håll och jag tänker på att jag fick allt jag önskade mig den här sommaren. den här hösten längtar jag efter mer än någonsin.

– jag har uppdaterat sovrummet med en drömfångare jag köpt på Bali, vimplarna vi skulle haft på bröllopet, mina kimonos och den fina gamla lampan jag hittade i Stockholm. och jag har målat om hallen en gång till, nu är den grön.

 

2
mamahood. personligare. vardag

det blir bättre.

vi har inte gjort något särskilt den här sommaren, ändå har det varit en av de bästa jag haft. den var så lagom.

vi har åkt på utflykter, Hugo har visat mig Lidköping, jag har visat honom Falkenberg. vi har badat på äventyrsbad och i svärföräldrarnas trädgård, Ebbe har ätit vinbär och smultron han plockat själv och fått umgås med sin absoluta favoritperson – hans farfar.

för några år sedan skulle jag hellre dö än att ha en sommar likt den här. men allting förändrades när Ebbe föddes. han är det viktiga nu och jag uppskattar det stillsamma mycket mer. det betyder inte att vi inte gör sådant som jag tycker om, men jag har lärt mig att kompromissa och att vissa förväntningar inte går att möta.

jag har inte haft jättesvårt att anpassa mig till livet med barn och bär inte på någon särskilt mörk historia kring det. men vissa saker har naturligtvis varit svårare än andra. som vid ett tillfälle, minns jag, att jag trodde jag skulle bryta ihop av ångest eftersom det verkade som att hela mitt liv från och med nu skulle dikteras av någon annan in i varenda mikrodetalj. allting kändes ändlöst och jag hade så svårt att bara ta det till mig med ro.

det kändes som att vi ALLTID skulle behöva bråka om jacka, mössa, skor, kläder, lunch och ja, allt. att min ork och energi ALLTID skulle försvinna innan vi ens kommit utanför dörren. att vi ALLTID skulle behöva ställa in saker vi planerat för att något inte gått som planerat med typ sovtider och så vidare.

men det blev annorlunda. man lär sig att anpassa sig och samtidigt växer barn upp och livet däromkring blir lite enklare att ha och göra med. friheten kommer sakta men säkert tillbaka fastän det tar tid och kanske inte i precis samma form som tidigare. inget blir sig ju någonsin helt likt livet innan men att det blir bättre är den mest sanna frasen som jag hört under småbarnstiden.

 

5
personligare.

en sommarkväll med william morris och pinchos.

när vi var i Skövde lämnade vi Ebbe-Lou en kväll med sin absolut bästa kompis – faufaa, för att gå ut och äta. vi hade bokat ett bord på Pinchos men vi var lite tidiga och jag hann in i en butik precis innan stängning och hittade ett kuddfodral som fick det att vända sig i magen av glädje. är det inte märkligt? att en pryl, ett litet tygstycke kan ha den effekten på en?

om det inte vore så fasansfullt dyrt med William Morris-tapeter skulle jag tapetserat om hela lägenheten för länge sen. men det lönar sig inte i en hyresrätt och så tänker jag att det vore fruktansvärt att, vart man än bor – inte få måla om när andan faller på och vara tvungen att leva med en och samma tapet år ut och år in, bara för att den kostat så mycket.

i vilket fall hade vi en fin kväll, vi beställde in nästan för många rätter, som vi delade på och pustade mest ut efter all sol vi fått i oss under dagen. det var kanske inte den mest romantiska kvällen i livet men den var ändå en av de bästa vi haft tillsammans den här sommaren. det måste inte alltid vara stråkkvartett och passionerat hångel. jag tycker så mycket om att umgås med Hugo ändå och särskilt de dagar då jag är lite disträ och lite matt finns det inget bättre sällskap än han. min älskade klippa.

3
personligare.

i ljuset.

jag ska skriva, jag ska säga, jag ska göra.

men jag gör
ingenting
alls.

min blick vandrar bort,
sinnet ännu längre.

vad säger man
när allting
är

bra?

och allt
som inte är

det bryr jag mig
inte längre
om.

jag har tappat bort
ett par nycklar.

vi har inget sommarhus,
ersättningsbussarna är överfulla,
jag har inget körkort.

och inte heller någon examen
förrän nästa år.

jag har brutit upp
med människor

som jag saknar.

men ändå
somnar jag gott
om kvällarna.

ändå

är allting

bra.

som om jag fått ordning
på det där verktyget,

på det som ska prioritera,
sålla, gallra, sortera

så att min blick
kan få vandra bort
till en färgexplosion

och stanna

där.

3
personligare.

jag, lite sommarplaner och ett par funderingar om kroppen.

imorgon åker vi till Hugos föräldrar i Skövde. vi ska bada, jag ska fortsätta läsa mina böcker och vi ska dricka kaffe i trädgården. jag ska gå med Charlie i skogen och vi ska åka ut på vischan och fynda på loppisar. vi ska ha sommar, i all sin enkelhet, på det allra finaste vis.

och jag, jag har en ny bikini som inte alls döljer den uttänjda huden på magen som graviditeten lämnade efter sig. hud som jag tror aldrig kommer se ut som den gjorde förut. ibland sörjer jag den, magen så som den var, men det är bara ibland. och för Ebbes skull måste jag lägga kroppskomplex åt sidan – de kan inte vara i vägen för en dag på badhuset eller stranden.

jag försöker tänka att min kropp är min kropp, och att den bara angår mig. att hur den ser ut inte är lika viktigt som vad den kan göra, vilket är massor.

och egentligen har inställningen till den blivit mer avslappnad efter att jag fick barn, vilket på ett sätt är märkligt eftersom den är så annorlunda nu med alla de bleka bristningarna på både låren och magen.

på sätt och vis har den gått tillbaka till det den en gång var, men med vissa ärr. det syns att den är använd, kroppen. inte förbrukad men använd. ändå tycker jag om den mer än någonsin.

5
personligare.

ett år sedan







det är den första juli och jag sitter på en bänk utanför Trädgårdsföreningen. sakta sjunker hemkomsten in, medan Jonna leker med Ebbe. de susar runt i parken och jag ser regnet närma sig ovanför oss. men trots regnskuren ligger det en lättnad i luften. som en utandning.

kanske är den min.

jag tittar på dem igen, hon jagar honom och han skrattar så han kiknar. det slår mig att det här är det nya livet.

vi skiljs åt med ett vi ses imorgon. en så ovan fras. ett så annorlunda avsked i jämförelse med hur de sett ut de senaste åren. det känns som att jag ljuger, som att jag snart sitter på tåget tillbaka mot Södertälje igen.

men jag går inte mot Centralstationen utan jag fortsätter uppåt mot Avenyn, till hotell Bellora där vi har ett hotellrum två trappor upp, jag och Ebbe. Hugo är inte med oss – han packar det sista och imorgon kommer han och Johan.

resten av kvällen sitter jag med Linda på rummet. vi har kaffe, bakelser och macrons från Le pain och vi pratar hela tiden om det nya livet. om att nu är jag äntligen här, där jag hör hemma. men orden känns tomma för jag tror inte på dem när jag säger dem. för innerst inne känns det som att jag imorgon ska se hur Göteborg försvinner utanför tågfönstret och glider mig ur händerna, som alla de andra gångerna.

jag klär Ebbe i pyjamas och han leker länge med knapparna till det lilla kassaskåpet i väggen. sen sover jag oroligt hela natten, jag är rädd för att han ska trilla ner från sängen trots täcken och kuddar vid kanten. men jag vaknar till,varje gång i tid, för att dra honom nära mig igen.

på morgonen äter vi några croissanter och lite äggröra till frukost, sen åker jag med honom till en hållplats som bara mitt tonårsjag sett genom en bilruta mitt i natten, på väg till någon fest.

jag låser upp och går sen omkring i lägenheten som ska bli vårt nya hem och tittar in alla rum innan jag sjunker ihop på golvet i någon sorts långsam, försiktig och modlös förtvivlan.

det här är främmande, här är inte rent och allting är i ett sämre skick än jag hade föreställt mig. jag vet inte hur jag ska kunna göra detta bra och hela tiden tänker jag på vår lägenhet i Södertälje. på våra vackra fönster, på det stora köket och på båtarna som åker förbi utanför fönstret.

jag vet inte längre vad jag vill och frågar mig själv om och om igen – hade jag fel? skulle vi ha väntat på någonting bättre? behövde jag ha så bråttom? jag vågar inte låta Ebbe röra någonting, han blir frustrerad och är inte medgörlig alls. allting känns svårt.

när jag låser dörren går jag raka vägen till spårvagnen och åker hem till Jonna. Ebbe river förtjust ut allt hon har i sina köksskåp och sen somnar han i min famn på soffan. det börjar kännas lättare, där och då, när jag tänker på hur enkelt det var att ta mig till henne – det här är ju anledningen till att vi flyttar.

samma sak slår mig morgonen efter när jag och Hugo äter frukost med Håkan och återigen när vardagen börjar på allvar och Hugos restid inte längre är på tre timmar, utan en halv.

vi trevar oss försiktig fram igenom årstiderna och gör välbekanta platser till våra igen. men det tar tid innan vi återigen känner oss hemma. det tar tid att ställa om, att hitta vår plats som familj här.

men när dagarna, veckorna och månaderna gått börjar vi sakta återgå till dem vi var innan vi flyttade. dem vi blev, dem har vi ruskat av oss, kvar av dem finns bara små små spår. de ledsna människorna, fyllda med längtan och saknad – de har blivit till tunna skuggor som inte är mer än en påminnelse om det som har varit.

3
personligare. vardag

skriv att kärleken är evig, inte döden.

– jag har börjat läsa igen och gör det lite överallt. på Gateau, på spårvagnen, när jag går över ett övergångsställe. just nu läser jag Drömfakulteten, Berättelse om ett äktenskap och någon som handlar om sånt som går illa på en färja. jag minns inte vad den senare heter men den innehåller två saker som får det att vända sig i mig – att någonting hemskt och okontrollerbart är på väg att hända och att det händer på en plats som man inte kan ta sig ifrån. och just det – vatten, det är den tredje ingrediensen som gör mig vinglig; tanken på att drunkna. kanske var det faktiskt Färjan den hette, kommer jag på nu.

– pionerna blommar aldrig ut som de ska, jag känner mig enkelspårig och kaffet är kallt.

– i garderoben ligger alla mina kläder slängda på golvet, trots ständiga löften om en bättre ordning. kanske är det bara så att det aldrig kommer att bli. det är en ledsen hög, en ratad hög som blev till under dagarna när allting var fel, när allting var för långt, för kort, för stort eller för litet.

skriv att kärleken är evig, inte döden står det i Drömfakulteten. kan det stämma, kan kärleken överleva, likt ett eko över tid, rum och liv? jag hoppas det. jag hoppas det så innerligt.

– igår var jag hos optikern. min syn har blivit sämre och nu har jag månadslinser. men dem fick jag inte utan att vara med på linsträning. jag satt mitt emot en främmande man och där satt vi och tittade upp och petade i tunna små sladdriga linser i ögonvitan och blinkade bort tårar. så intimt ändå, att göra med någon man aldrig träffat förut. han tappade linsen på golvet och den tredje personen som satt bakom oss var rädd för att något skulle bli fel. han svor och hon lät ledsen. jag visade mig ha en fallenhet för det hela och fick gå efter tolv minuter istället för sextio. jag fick så mycket beröm att jag var på gränsen till att bli mallig. en så knasig sak att vara bra på, att sätta i och ta ur linser. kan jag skriva det på mitt CV?

– fredag. nu börjar fredag.

3
mamahood. personligare.

om vad som varit, om vad som är och om vad som blir.

för några veckor sedan satte jag årets första syren i en vas.
den tog mig tillbaka till en barndom i Falkenberg,
en barndom som pågick bland låga betonghus
och höga syrenbuskar.

den stod på bordet i ett par dagar och påminde mig om
sommarlov, asfalt och ett rosa kök. om solbrända armar,
tidiga sommarmorgnar och väntande kompisar.

ibland tänker jag på det; på hur mycket en barndom består av.
som en samlad tid av miljontals ögonblick.

ibland tänker jag på det, att så som jag minns min
– så ska Ebbe minnas sin.

och jag vill fylla den med nybakade kanelbullar,
ett oändligt tålamod och pussar i nacken.

med färgglada klossar och närvaro, knattebio, tacofredag
och lördagsfrukost.

men det händer att det slinker in ett ryt,
lite frustration och helt vanlig falukorv.

kläder med fläckar som inte går att tvätta bort,
en för kort stund på lekplatsen och för lång tid framför teven.
djupa suckar och jagorkarintemer.

det händer.

jag kan inte bygga honom en tillvaro
på bara regnbågar och enhörningar.

men jag tror

eller nej

jag vet
att det blir bra ändå.

3