Browsing Category

Personligare

Personligare

en digital dagboksanteckning.

jag åkte långt ut på Hisingen igår, hela vägen till min gamla lägenhet, som min pappa tog över efter mig. jag har inte varit där på flera år men mycket var sig likt ändå. jag och min mamma bar ut kartonger ur garderoben, kartonger med saker från ett av mina tidigare liv. kartonger som hamnade hos pappa när jag mellanlandade hos honom ett tag.

i en av lådorna hittade jag dagböcker, fotografier, gamla kvitton och små lappar. allting med någon form av minnesanteckning över sig. då slog det mig vilken samlare jag är, hur mycket jag sparar och vilken sentimental människa som bor inuti mig. en som vill minnas allt, varenda känsla och varenda tanke. och allting måste skrivas ner, för annars glömmer jag.

det var först genant att läsa i de gamla dagböckerna och jag tänkte kasta dem, men ju mer jag läste desto mer intressant blev det, som en inblick i en annan människa. och jag förstod hur mycket oro och rädsla jag burit på, liksom mer konkret än vad jag minns.

det var svårt att vara ung och känna så mycket som jag gjorde.

jag slogs även av hur lite jag faktiskt förändrats – hur tidigt jag blev jag och hur jag finns kvar, men med ett par justeringar.

det var tacksamt att upptäcka så här precis efter att jag fått mitt andra barn och försöker hantera vem jag är nu.

mycket fick följa med hem, även sådant som inte var mitt. som en tavla min farmor Alexandra har gjort och kaffekoppar som var min storasysters.

just de där kopparna dök upp i huvudet på mig för ett tag sedan, efter att jag skymtat dem i en serie, men jag kunde inte alls minnas vem som haft dem eller var de kom ifrån. det var först när jag såg dem hos pappa, och mamma påminde mig, som jag kom ihåg.

det är inga trendiga historier, men jag tycker de är så oerhört fina. de är lite beiga med en grön kant och med två röda äpplen mitt på.

jag tycker dem gör sig bra ihop med mitt liv jag lever i nu. livet jag aldrig riktigt trodde att jag skulle ha.

4
Personligare

om att klippa håret, dagar som går i ett, frågetecken och fula ben.

– en sen kväll, kanske faktiskt mitt i natten klipper jag av mig håret framför badrumsspegeln. först klipper jag bara lite men sen klipper jag mer och ännu lite till. nu har jag kort hår, det når till nyckelbenen. jag tittar på resterna som ligger i handfatet, på golvet. topparna jag färgade och fönade i det förra livet – hejdå.

– jag är mamma hela tiden, hela dygnet runt, går på avenyn med en dubbelvagn en tidig morgon och minns paljettkjolar som gnistrade i soluppgångar en gång i tiden. samma gator men nya liv. kommer dem någonsin tillbaka, paljettkjolarna och soluppgångarna? eller blir det bara äggmackor och solkräm nu? nej, så kan det väl inte bli. för nu är nu och någon gång blir dem stora och då får jag kanske inte vara mamma mer än då och då. bäst att passa på nu, kommer jag på.

– min äldsta snubblar på dammsugaren och blir förbannad på mig. han står med fingret i luften och säger åt mig att städa dammsugaren mamma med så många utropstecken han förmår att trolla fram med de svarta ögonen och det arga fingret. jajajaja jag ska, jag ska bara jag ska bara svarar jag. nu genasst msamma säger han med versaler och sträng röst.

– på mina ben är det fullt med ärr från när jag var sjuk under graviditeten, ärr från kliande nätter, dagar, veckor. som en enformig dagbok från vaden upp till knät som påminner mig om vad som var. dem gör att jag tvekar inför att gå barbent bland andra, jag tycker det är jobbigt. jag tycker dem är så fula, mina ben, fastän jag inte alls vill tycka så. men jag tvingar mig att knycka på nacken och gå ut i klänning kjol och korta byxor ändå. deklarerar för hela världen med jättetyst röst som ingen annan hör att JAG SKITER I VAD NI TYCKER OM MIG HÖR NI DET  samtidigt som jag hoppas att de inte ska titta för jag bryr mig visst.

– i slutet på varje vecka lovar jag mig själv att nästa ska bli lugnare men så är det plötsligt fredag och jag räknar upp fler saker gjorda än jag har fingrar till. det är bebisar på filtar, andra mammor som dricker lika många kaffekoppar som jag, det är kompisar, släkt och familj som kommer förbi och äter lunch, mellanmål och middag med oss. som svänger Ebbe i luften, som matar Signe medan jag duschar, som jag svär och skrattar högt med.

6
Personligare

om att försöka ringa in sig själv.

jag blir aldrig en sval och stilren person med designföremål och tomma ytor. och efter en tid på neutral gröngrå mark har jag börjat kasta färg och prylar runt mig igen. det gör sig väl här hemma, det passar bra i ett hem med barn.

jag beundrar de konsekventa, de som lyckas placera ut rätt mängd “färgklickar” i rätt kulörer mellan sina vita väggar, de som kan organisera sina hyllplan sådär enligt “konstens alla regler”.

hos mig är det antingen tomt och stelt eller överbelamrat, som på en loppis där tusen ting och stilar krockar med varandra.

likadant är det med min garderob – i den finns det något för flera personligheter och alla möjliga sinnesstämningar.

ibland är det jobbigt att vara en sådan, att inte vara enhetlig. och jag måste ibland stanna upp för att fråga mig själv –

vem är jag? är jag de grå väggarna eller är jag röran med färg?

jag ser mig omkring och konstaterar försiktigt att allt, kanske är jag allt.

och kanske är det så att min enhetlighet är att jag är allt annat än just det.

6
Personligare

hej, kan jag få lite feedback?

jag tror det här blir tredje året i rad jag ber er svara på några frågor i ett sådant här formulär. det har ingenting med annonser, samarbeten eller liknande att göra utan det är för min egen skull, mer som ett sätt att kolla vart landet ligger och hur ni ställer er till den här platsen. ungefär som ett sätt att bolla lite på.

särskilt spännande är det nu när ni är så många som hittat hit.

så, jag skulle alltså bli så så glad om så många som möjligt kunde tänka sig att svara på de här, rätt så korta, frågorna som mestadels bara kräver klick, klick, klick till svar.

 

Skapa en egen enkät för användarfeedback

0
Personligare Signe, Ebbe, föräldraskapet

funderingar från bebisbubblan

jag pussar på de mjuka kinderna och känner hur läpparna nästan sjunker in i det marshmallowmjuka. när jag försiktigt drar handen över det fjuniga lilla huvudet känns det som sammet under fingertopparna.

allting med henne är så mjukt, så lent och så vansinnigt ljuvligt. den här tiden, den är magisk och hennes väsen – det är underbart.

hon följer mig med blicken och hon har börjat le tillbaka mot mig och då träder den fram i hennes högra kind; en tydlig smilgrop.

det är annorlunda den här gången. jag är annorlunda. kanske har jag redan skrivit det förut men jag tänker på det så ofta – att bli mamma för andra gången skiljer sig så markant från den första. ibland har jag tänkt att jag är bättre nu men det känns inte helt sant för jag var en bra mamma till Ebbe med.

däremot är jag en annan mamma nu. en som inte har så bråttom, som inte oroar sig så mycket för sin egen del. förmodligen eftersom jag lärt mig så mycket under mina år med Ebbe-Lou när min största ångest låg i att lära mig att sakna ner tempot, att sluta vara så förbannat produktiv hela tiden och att ständigt stå på jour.

jag hade en konstant rädsla för att stagnera, för att ‘aldrig komma någonvart’. nu i efterhand har jag förstått att ingenting stannar upp, det bara går lite långsammare.

allt som oftast hittar man mig nu med Signe på armen eller i vår säng med henne sovandes bredvid mig medan jag läser en bok och kaffet kallnar på nattduksbordet.

och jag njuter av den här tiden, av det här livet på ett sätt som jag aldrig trodde kunde bli möjligt för en sådan som jag. en rastslös, en med ständiga tvångstankar om att hela tiden GÖRA NÅGOT.

jag bara finns här. skiter i disken och gör en god smörgås, går och lägger mig tidigt, klär mig i färgglada örhängen och sätter mig på bänken i solen istället för att fundera på vad jag ska göra när föräldraledigheten är över.

läser bok efter bok för Ebbe-Lou istället för att scrolla yrken i telefonen, lägger undan allt som tar mitt fokus från dem jag har framför mig vid frukostbordet. låter mina ungar komma först och låter mig bli en del av deras barndom sådär på riktigt.

och det är inte längre så himla viktigt att ständigt bevisa att jag fortfarande ‘är min egen’, att jag inte ‘bara’ är mamma. för det vet jag redan, mitt jag är inte hotat av min roll som någons mamma.

7
Personligare Vardag, dagbok, sammanfattning

om att förstå den nya tillvaron.

magnolian blommar, körsbärsträden blommar. Hugo och jag har börjat äta frukost tillsammans igen, så som vi gjorde förr, vid ett uppdukat köksbord. med oss finns alltid Signe, i min famn.

om Ebbe-Lou inte redan är på förskolan så dyker han upp lite då och då, tar en ostskiva eller en smörgås med sig och smiter tillbaka till sin plats i fåtöljen och till Pyjamashjältarna.

det här är en del av den, av vår nya vardag. av det nya livet, igen. för det är vad det är nu – ett nytt liv som tar form, nya versioner av oss alla. men jag har, liksom alltid, genast försökt återgå till det jag känner till och jag förstår nu att jag återigen nästan körde mig själv in i väggen, ner i botten när jag åkte hem från Östra dagen efter operationen och därefter försökte fortsätta som om ingenting särskilt hade hänt mig.

morgonen efter den första natten hemma, två dygn efter förlossningen, ville jag ut. vi kom ner till apoteket innan Signe blev otröstlig i vagnen och Hugo fick skynda sig tillbaka hem med henne.

en stund senare kom jag efter, med en bunt blommor i famnen. långsamt långsamt fick jag gå eftersom varje steg ekade i mitt snitt. det kändes som en seger då, men inte nu. varför kunde jag inte bara stannat hemma lite till? vad var det som var så viktigt där ute egentligen? viktigare än att återhämta mig?

som en osynlig spark i solarplexus började ångesten komma. mer smärtsam än jag någonsin upplevt. jag blev med panikångest i tid och otid.

men allting var ju bra?

hormoner, tänkte jag och tog djupa andetag. till slut var det så återkommande att jag började luta mig mot att jag fått en förlossningsdepression. tills jag slog huvudet ihop med en av de vettigaste personerna jag vet och insåg att jag inte alls har en förlossningsdepression men däremot en livskris.

livskris.

det låter så hemskt, så illa. men jag tycker inte det är så farligt. en depression skrämmer mig mer för det är ett snårigare träsk att hitta ur. en livskris handlar om att ifrågasätta, om att omvärdera och om att utvecklas. det är svårt och ibland gör det satans ont men det skrämmer mig inte.

jag är 31 år gammal och jag har två barn, jag är inte färdigutbildad, jag är gift, jag pensionssparar och lever vuxenliv. var jag för ung när jag fick barn? kommer jag och Hugo alltid att hålla ihop? varför känns plötsligt de tio åren mellan oss så mycket mer än tidigare? är jag en bra mamma? tänk om jag råkar förstöra TVÅ människor? vem ska Signe bli?

varför känns det som att alla andra har en så ordnad tillvaro? blir jag färdig med min examen för sent? kommer det ens att bli någonting av mig? tänk om jag blir tvungen att gå tillbaka och montera bilar på Volvo, skumma mjölk eller stå på en vikarielista? tänk om all studietid varit förgäves? hur är man en tvåbarnsmamma, jag har ju precis lärt mig att vara mamma till EN?

vi borde städa oftare, laga bättre mat, varför är min klädstil så rörig, när slutar bäckenet säga stopp och när ska vi hinna städa förrådet? kan jag ha den här tröjan igen och när kommer jag kunna ha den där kjolen jag köpte precis innan jag blev med barn?

vem blir jag den här gången, hur ser en tredje version av mig ut?

frågorna var i princip likadana efter att jag fått Ebbe-Lou. omställningen blev tvungen att utvärderas, spelreglerna var plötsligt annorlunda och allting hade flyttat lite på sig åt ett annat håll. till och med allt jag kände till behövde vändas och vridas på.

men jag glömde bort det, hur det hade varit den där första tiden med identitetsskapandet. och med det där nya livet som plötsligt skulle stöpas i en ny form.

istället försökte jag tvinga mig tillbaka in i det som varit innan den tredje april. trots att ingenting längre är eller någonsin kommer att bli sig riktigt likt igen.

7
Personligare

vad som blir och vad som är.

det är en fredag som inte alls känns som en fredag. kvällen innan har jag i timmar gått armkrok med Tove på de blöta gatorna i Göteborg och suttit på Brogyllen och analyserat vuxenlivet. vår historia tillsammans är lång, sjutton år ungefär, så det är ett enkelt samtal utan omfattande förklaringar, vi kan gå direkt in på nuet.

är det här allt frågar vi oss och varandra. vi kryssar i våra rutor på vuxenlistan med sådant vi förväntas ha gjort, 30 år fyllda, och funderar vidare.

och i den stunden fylls hjärtat av någonting diffust men fint. för här sitter vi, sjutton år senare och bara finns.

från att ha skolkat ihop som fjortonåringar till starka drinkar och paljettkjolar som artonåringar och slutligen hit till ett café i Göteborg, med Signe i magen och existentiella frågor på bordet, där alla känslor är tillåtna utan att det blir så mycket väsen av det.  ingen oro för att bli borträknad på grund av en dålig dag, vecka, månad.

det var det här jag längtade efter så, när vi bodde i Stockholm.

samtalet ligger kvar i mig dagen efter, det liksom rör sig långsamt i bakhuvudet medan jag köper tulpaner, tyger och helgkänsla. och när Ebbe-Lou somnat i min famn och sover middag med sitt varma lilla huvud mot min haka tänker jag att om det här är allt så får det väl vara det. med ett kärleksfullt nät att landa i emellanåt, med franska tulpaner och en liten att få älska.

jag kan leva med det, det kan jag verkligen.

5
Personligare Signe, Ebbe, föräldraskapet

det här är hjärtat.

det är vad han är. hjärtat. muskeln.

när han föddes var det sakta dit förmak och kammare tog sig, som små osynliga partiklar igenom min bröstkorg och in till hans.

innan honom stod jag alltid och vägde på höger fot, vänster fot. framåt eller åt sidan, vilket håll ska jag åt nu? sen ville jag bara stå alldeles stilla. inte röra mig, sluta kryssa för fler dagar i almanackan.

han har varit min i snart tre år, detta lilla universum. vi som befinner oss i systemet som roterar runt honom, vi ser,  att han och jag – vi är av samma sort. jag vet inte om jag någonsin trodde på det, på att det kunde vara så tydligt. men det är det. och det gör det både svårt och enkelt för oss, så det är tur att vi har Hugo som, mellan alla gnistor och blixtar, kan göra himlen blå igen när det krävs. han är på sätt och vis vårt andrum.

men det finns också någonting annat i honom, någonting som inte kommer från mig. något som är hans alldeles egna. jag har ännu inte satt fingret på vad det är men det liksom känns så fort man kommer nära.

hittills har han bara sagt att han älskar mig och Hugo, mormor och fröken Yvonne. han sparar på sin kärlek, den är ingenting han öser över vem som helst.

jag känner en oro emellanåt, för vad som ska hända med oss nu när det kommer någon annan. kommer han att räkna bort mig helt? kommer vi fortfarande att finnas kvar? tanken på avstånd skrämmer mig.

och ibland när jag tittar på honom slås jag av att han är min men ändå inte. jag vill inget hellre än att klamra mig fast vid honom, hårt. men jag förstår min plats, den jag ska hålla mig till hela livet – på ett alldeles lagom avstånd så att han kan sträcka på sig ifred men tillräckligt nära för att han ska landa mjukt om han faller. om det nu är mig han vill landa hos.

det är svårt.

komplext.

mitt äventyr.
det allra vackraste jag fått uppleva.

6
Personligare Signe, Ebbe, föräldraskapet

om ett barnrum och om att faktiskt vara en helt okej mamma.

det är väl inte helt sällan som jag säger att det tar tid att skapa hem. saker måste flyttas om och flyttas runt innan var sak hittar sin plats. nu är det mot Ebbes rum som jag vänt blicken igen och sedan sist har jag plockat ut ett nattduksbord och lite annat. och det gamla perstorpbordet, världens bästa pysselstation men som tar mer plats än vad det faktiskt gör nytta just nu.

jag vill att det ska vara enkelt här inne, färgglatt men inte skrikigt och så ska det finnas plats åt att hälla ut en säck lego utan att det väller ut över tröskeln. någorlunda organiserat så att han hittar sina leksaker och så måste det vara lättstädat det vill säga gott om korgar att kasta ner allting i.

det största skåpet, det har jag faktiskt låst, hemsk som jag är, för där finns allt material till ugglor, krokodiler, armband och glittrigheter. och en riktigt så snäll och frisinnad mamma, att jag låter det stå öppet, det är jag inte. egentligen skulle det väl inte ens vara särskilt snällt ändå – jag är av uppfattningen att i vissa aktiviteter behöver barn vägledning och att ge dem tillgång till saker de inte riktigt kan hantera är inte helt snällt.

visst, om Ebbe får en ny bil så krävs ju ingen vidare förklaring från min sida om hur man använder den men sådant som kräver lite mer koncentration och finmotorik gör vi alltid tillsammans. det är inte så mycket tidsfördriv i det som i en bil, utan mer pedagogisk verksamhet som i sin tur kräver att barnet försöker ta instruktioner, sitta still och fokusera. slutresultatet är egentligen inte så noga, det kan bli lite hur som helst men det absolut viktigaste för mig är att Ebbe känner att han lyckats, att han klarade av att försöka en gång till.

så snusförnuftig jag låter, jag hör. men efter ett par år inom skolvärlden snappade jag ändå upp en del. och jag måste (tyvärr?) medge att det här är ett av de områden där jag lyckas glänsa som förälder samt i värnandet av hans integritet, att konstant göra det tydligt för honom att konflikter inte är farliga och så hans uppbyggnad av ett ordentligt ordförråd.

det är ganska bra ändå, ser jag nu, kanske borde jag faktiskt slappna av och klappa mig lite oftare på axeln. känns nämligen som att det är det man gör allra minst, som förälder – klappar sig på axeln och känner sig lite bra.

8
Personligare Signe, Ebbe, föräldraskapet

toner av pasteller och om att vara i ständig reaktion mot det förflutna.

det är fredag, den sista i februari. och snön som täcker marken är så hård att det gör lite ont i fingrarna när jag och Ebbe-Lou försöker rita ansikten i den på promenaden hem efter förskolan. det känns som att den förstått att den måste vara extra tuff just nu, för annars gör sig plusgraderna av med den innan den ens hunnit landa. det kanske pågår ett tyst krig dem emellan – snön mot plusgraderna.

jag känner mig full av liv de flesta dagarna och ler stort mot Hugo när vi sicksackar oss igenom alla människor på Avenyn efter lunchen. håller extra hårt i hans hand, stannar upp, ser honom i ögonen och säger jag väljer dig.

det är de finaste ord jag kan ge honom, jag älskar dig ligger långt efter.

andra dagar är jag alldeles blek och matt. och jag vill inte se honom eller någon annan. förutom Ebbe, alltid Ebbe. han säger så mycket roliga saker nu och det känns som att han växer några millimeter så fort jag tittar bort. han har börjat föra sin talan så väl när det är någonting han vill eller inte. eller ja, så väl som en snart tre år gammal liten typ kan göra.

på Magasinsgatan höll Lilla rummet en utförsäljning av hela sortimentet och jag blev till eld och lågor över allting som fortfarande fanns kvar på hyllorna. när jag visade Hugo alla mina fynd och berättade vad slutnotan landat på blev han nästan kallsvettig. när jag sagt att jag skulle passa på och göra några kap trodde han att jag tänkt på spadar och ballonger. eller liknande.

men i mitt huvud såg jag sängmobiler, studio Matryoshka och den där väggen dedikerad åt Littlephant. sådant som jag egentligen inte kunnat rättfärdiga om inte priset varit så nedsatt. knappt ens då. för låt oss inte sticka under stol med att allt det där är satans dyrt och att till och med en bra rabatt ändå inte får ner priset till en helt rimlig siffra.

men nu är vi mer än förberedda med både gammalt och nytt och jag bygger upp en revansch att kalla duga mot den förra gångens kaos, har jag förstått. mitt enorma kontrollbehov inför förlossningen och tiden efteråt är en reaktion på det som varit innan.

att jag klättrar på stegar och skapar ordning och reda tills jag inte riktigt klarar av att gå mer, är också en reaktion på sist jag var gravid och tvingades kapitulera inför allt jag så gärna ville göra.

så nu gör jag om och nu jag gör rätt.

6