Browsing Category

personligare.

personligare.

vi hinner ännu kasta konfetti och bada i glitter. om vi vill.

nästa år händer det något stort lovade jag Hugo, en sommardag på vita brädgolv. vad som fick mig att säga så vet jag inte. men jag gissar att det var en föraning om den vilja till förändring, som haft år på sig att växa sig stark nog.

den sortens vilja som röjer allting ur sin väg, som tvingar en igenom storm och annat otyg, därför att på andra sidan väntar någonting annat, som kallar på en. vissa saker måste bara göras, de går inte att förklara, de bara är, finns och kräver.

förändringar ber sällan om tillåtelse att bli.

förra året stod jag i ett kök i Södertälje och lagade mat med en bebis på höften. väntade in våra vänner och skålade klockan tolv.

det här året har jag stått i ett rosa kök, i Göteborg. måttat, vispat, blandat. vi har varit hos mina föräldrar och ätit tigerkaka, dansat med Ebbe och önskat varandra ett gott nytt år. sen gick vi hem till vårt. för ikväll blir det bara vi tre. vi lagar middag och i kylskåpet står en tiramisu jag gjorde för några timmar sedan.

det är så fint, så lagom. och det känns verkligen att en ny tid tar vid. Hugo och jag pratar om nya, kommande traditioner. om vad som är viktigt, egentligen. just nu är det att få anpassa allting till det som faktiskt är, till hur livet faktiskt ser ut och till dem vi är idag.

en stilla nyårsafton skrämmer mig inte, jag känner inte att jag missar någonting. för jag har börjat inse att livet har många kapitel. det har sagts tusen gånger om, jag vet. men det är först nu som jag har förstått att det finns en sanning i de orden.

att jag kommer hinna leva hundra liv under detta enda. att de kommer vara korta, långa, svåra, lyckliga och olyckliga. och att de kommer vara många och föränderliga. och jag behöver inte längre vara rädd. för tiden kommer räcka till, precis så som den är tänkt att göra, för mig.

allt som ska bli, det blir.

gott nytt år.

0
hemma. personligare.

vi har landat.

flytten gick som den gick. i helhet skulle man kanske kalla den helt okej. i vilket fall är det över nu och i skåpen står glas och tallrikar. i garderoben hänger mina klänningar och Hugos skjortor. köket är rosa och mina växter är trötta. tror att jag har övervattnat några och ett par andra har jag nog inte vattnat alls. det är ingen fara.

de senaste två morgnarna har jag och Hugo vaknat med lättare hjärta än på många år. vi trivs. det är mycket som behöver göras här, men vi trivs. det här är en bra plats för oss och vi upprepar det ofta. vi har hamnat rätt, det känns så starkt i oss båda två.

Ebbe-Lou, sover återigen hos oss därför att jag tänker att en liten som precis flyttat kan behöva vara nära sina föräldrar. särskilt på nätterna. han väckte oss klockan sju idag. stod i sin säng och krävde att vi skulle gå upp. jag fick ligga kvar medan de gjorde kaffe som ställdes på mitt nattduksbord. Hugo slog på radion för första gången på månader och jag satt i sängen med mitt kaffe och hörde hur de gjorde smörgåsar och hur den lilla sprang snabbt över det knarrande brädgolvet.

Hugo pussade oss båda hejdå runt åttatrettio-någonting och vår första vardag härifrån var igång. jag packade upp kartong efter kartong fram till klockan elva, då tog jag Ebbe-Lou med mig för en promenad ner till Alkemisten. jag drack en cappuccino och med Ebbe delade jag en kanelbulle. kändes fint att ha något så bra så nära.

och jag inser nu, när jag skriver dessa rader, att för första gången på åtta år känner jag mig äntligen hemma. som att jag har landat. inte i något vackert för stunden, inte i något jag snart ska lämna. utan här, i vårt hem, på vår plats. i min stad.

0
Önskerubrik personligare.

ett långt och ärligt inlägg om hur jag lagt upp det med studierna och om hur det varit att studera samtidigt som jag varit föräldraledig

den här frågan har jag fått tidigare – hur har jag lagt upp det med studierna, hur har det fungerat när man har en liten. jag ska försöka göra mitt bästa för att svara på det nu. men jag känner att jag behöver walk you trough bakgrunden först, tankarna om hur det skulle fungera för att sen berätta hur det faktiskt blev. orkar man inte ta sig igenom den texten så står det mer detaljerat om vad som gällt för varje kurs längre ner.
okej? okej.

när Ebbe-Lou var fem månader började jag ett program på MDH i Eskilstuna. Språk och kommunikation, 100 procent. att bli förälder var så nytt för mig att jag inte riktigt kunde se vad som faktiskt pågick, att jag redan gjorde tillräckligt. samtidigt hade jag en så stark lust att komma vidare och att äntligen få röra på mig igen efter en graviditet som helt sopat mig av banan. jag hade också ett enormt behov av att få vara min egen, hitta spillrorna av mig som fanns kvar och lägga ihop dem till någonting nytt. klä på mig något annat än morgonrocken och börja möta människor igen.

ett år senare flyttade vi, till Göteborg. Hugo började en provanställning på ett filmproduktionsbolag och jag pausade allting för att vara hemma med Ebbe fram tills vi blev med förskoleplats. jag insåg, efter att ha vridit och vänt på olika möjligheter tusen gånger om, att jag inte kunde göra någonting alls på dagtid. men jag hade ändå ett behov av att bli utmanad, att tänka på annat. att lära mig någonting mer. så jag började tre distanskurser.

tanken var att Hugo skulle avlösa mig 17.30 varje dag för att jag skulle få lite tid att skriva. men återigen underskattade jag föräldraskapet. och hur slut man är efter en hel dag med en liten som kräver allt en liten behöver. hellre vill jag vara med mina två eller träffa mina vänner för en kvällsfika, teaterföreställning, promenad på Avenyn och så vidare. ytterst sällan har jag satt mig för att skriva. god tanke absolut, men inte helt lätt att förverkliga.

så. insikten, sanningen, förståelsen nu efteråt är att jag satte mig själv i en riktigt dålig position. den ena delen, den drömmande och drivande, planerade in och bestämde så mycket saker som den andra delen av mig, den som faktiskt skulle göra allting, inte klarade av. det resulterade i många blåmärken och mycket ångest. intentionen var god men det blev inte hållbart och jag kommer aldrig mer att göra så här igen.

man ska inte underskatta tiden och engagemanget som faktiskt krävs för att gå en kurs eller läsa en utbildning. det är inte att bara bläddra igenom kurslitteraturen och skriva lite här och där. inte för mig. över all min lediga tid har känslan av att jag borde göra annat varit närvarande. ständig ångest, dåligt samvete och min inspiration till roligare saker har mattats ut. för tiden har helt enkelt inte funnits. inte heller har jag kunnat fördjupa mig i något av de ämnen jag läst, av samma anledning. och man ska definitivt inte underskatta rollen som förälder. det är ett heltidsjobb, även om det kanske inte känns så, fastän det ibland känns så in i dödens trist och stillsamt.

jag säger inte att det inte går att läsa samtidigt som man har ett litet barn. därför att mycket handlar om vem man är som människa, om hur väl man känner sig själv, vad det är som driver en och så vidare. många gör det säkert och klarar det säkert fint. men för mig var priset alldeles för högt. skulle jag verkligen behöva ha något att göra under nästa föräldraledighet så kanske det blir en liten distanskurs på 7.5 poäng. rimliga krav och inga egna pengar investerade i, så man kan backa om det blir för mycket.

så jag säger inte att så här ska man inte göra. men om jag ska ge någon ett råd i det här så är det att verkligen begrunda sina förutsättningar – de som finns och de som faktiskt behövs för att kunna prestera. och funderar på vem man är som person, vilka behov finns? jag har till exempel insett att all min tid utöver föräldraledigheten vill jag lägga på roligare saker än tentaångest, trist litteratur och tvångsprestation. läser hellre en bok jag tycker är spännande, ligger under en filt i soffan och scrollar på Pinterest, redigerar bilder, bloggar eller äter en god middag med Hugo. jag är i min fulla rätt att välja enkelt och roligt. jag förtjänar det. och det är nog det här jag skulle vilja säga har varit min största insikt – att jag har lärt mig att sätta värde på mig själv som människa, om att vara snäll mot mig själv. låta mig leva lite och bara vara. att aldrig mer planera in någonting som det faktiskt inte finns avsatt tid åt.

och om vi någon gång blir med en till liten så kommer vi att lägga upp allting annorlunda. men det är ju ett helt annat inlägg.



MDH – Språk och kommunikation

Hugo som varit hemma med oss de första tre månaderna började arbeta lite mindre än deltid. Han var hemma varannan dag ungefär och tog över ansvaret för Ebbe. Jag pendlade till Eskilstuna två dagar i veckan och försökte skriva eller läsa på den tredje.

Och ärligt talat, så blev det inte bra. det blev för mycket. Jag hade inte disciplinen att stänga dem ute när jag var hemma. kunde inte koncentrera mig när jag hörde min bebis gråta eller jollra. Ville hellre vara med dem. Och när den lilla sov middag var jag själv ganska trött eller så ville jag göra någonting för mig själv. Att sjunka in i ett tyngre ämne blev omöjligt när jag visste att Ebbe kunde vakna snart. Det tar tid för mig att gå ner mig i någonting, att komma in i det läget. Sen tar det mig tid att komma ur det.

Sent på kvällarna skrev jag istället tentorna. Hugo satt ofta uppe med mig och stöttade. han gjorde kaffe eller kvällsmat, hade handlat om jag bett om det. Själv satt jag med ångest och var helt slut. Men visst, det gick ju. Godkänd på allting blev jag.

Berghs – Content marketing
Varje tisdag är det deadline vid lunch och varje onsdag läggs det upp en ny föreläsning med tillhörande uppgift. Det här är en ganska tung kurs som kräver mycket av mig. Den är egentligen till för någon som redan är verksam inom området. Jag försöker därför börja varje lördag med att lyssna på föreläsningen. Sen funderar jag lite på hur man ska lösa uppgiften under dagen. Jag fungerar så – jag läser, tittar på någonting sen tar jag ett steg tillbaka och låter det sjunka in. Om jag dessutom börjar de två lediga dagarna med att göra en bedömning av hur mycket som krävs så blir det enklare att lägga upp resten av tiden. Ibland sätter jag mig på lördag eftermiddag igen och skriver, men oftast gör jag det på söndagarna. Från eftermiddagen fram till kvällen. Hugo tar såklart över allting som rör Ebbe-Lou.

Forsbergs – Copywriting
Med Forsbergs gör jag lite annorlunda. För det första är den kursen roligare och inte lika tung som den andra. Jag skulle vilja säga att Forsbergs är något enklare men inte att man ska underskatta den. Två veckor är tiden man får för att lösa en uppgift. Jag lämnar in på fredagarna.

När Ebbe-Lou sover middag (han sover mellan 2-3 timmar om dagen) så kan jag arbeta lite med det som behövs för den här uppgiften. Det är ett ämne som är lite lättare att gå in och ut ur, för mig. Då och då skriver jag någonting kvällarna men mest arbete sker sista söndagen innan den ska in. För att jag inte ska bli stressad under resten av veckan när jag har så lite tid. Då går jag istället i baklås, det har hänt och det blev jobbigt. Jag skulle vilja säga att de här uppgifterna löser jag mellan varven under de där två veckorna. Eller att jag samlar på mig delar till en lösning som jag sen arbetar mer med. Har Berghs tagit för mycket av just den tiden så sitter jag uppe längre på kvällarna innan fredagen och skriver.

Umeå universitet – Att skriva om samtida konst
Här har jag valt att inte engagera mig så mycket ännu, det är mycket mer fritt. Den första inlämningen var väldigt enkel och den gjorde jag direkt. Men de andra uppgifterna behöver jag lägga mer tid på, tid som jag inte har. Därför kommer jag att göra färdigt de uppgifterna i december, när de andra kurserna är slut


så, det var väl ungefär det. jag hoppas att någon hittade någonting som kändes givande i det här milslånga inlägget. kram.

0
hemma. personligare.

när siffrorna blir till människor.

kanske låter vi det alltid vara så här. sovrummet i vardagsrummet.
förresten, kanske flyttar vi snart igen. en ansökan om ett lägenhetsbyte
med en annan familj har gjorts. men det tar mellan 4-8 veckor innan vi
får svar. svårt, tråkigt, trist.

jag vill tacka er för alla fina svar jag fick i det här inlägget.
så oerhört fint att ni tog er tiden att skriva till mig, både här
och på mail. jag blev ganska ställd av all den värme ni gav mig.
fick också mer lust att skriva igen. ibland behöver man väl bara
en vänlig knuff i rätt riktning, som jag fått nu. finns det någon mer
som vill ge mig lite återkoppling så är det fritt fram.

tack, än en gång. ni är bäst.

0
personligare.

hej, jag behöver lite hjälp här inne.

hej hörni.

jag känner mig lite velig, stillastående. som att jag har fastnat med Vardagskonst.
skulle därför uppskatta det så oerhört mycket, om ni ville berätta lite om vilka ni är
som kommer hit.

hur gamla är ni, när dricker ni helst kaffe, vad äter ni helst till frukost, vart bor ni,
vad brinner ni för. allt är av intresse. allt som ger mig känslan av att skriva till någon.

skulle även bli glad om ni ville svara på frågorna nedan. det går såklart också att maila
mig på vardagskonst@gmail.com

– Vad är det som får dig att titta in på Vardagskonst?
– Saknar du någonting?
– Vill du se mer/mindre av något?
– Vilka inlägg tycker du bäst om?
– Har du någon önskerubrik, något
du hade velat att jag skrev om?
– övrig kommentar?

0
personligare.

höst, gå fort. gå nu.

jag är förkyld och blir trött och sen blir jag matt och då blir det jobbigt.

dessutom står vi i ett nytt sorts vänteläge så jag kan inte riktigt fokusera
på någonting nu. inte när tankarna hela tiden befinner sig i en annan möjlig
framtid. sist det var så slutade det ju i en så härligt ofokuserad hysteri att jag
stängde ner bloggen. ska ej hända den här gången.

så jag väntar. och läser några rader här och några där, skriver när jag hinner,
sorterar leksaker och står liksom still. i ett tillstånd som gör mig nästan
sjukligt rastlös.

dessutom har jag lite livsångest. mest för att alla andra i hela världen är så bra,
duktiga, häftiga och att alla platser redan är tagna överallt. jag har ingen aning
om vad jag skulle kunna tillföra världen just nu. ingenting, känns det som.

ja ni hör ju hur det låter. undrar om det är hösten som spökar. som gör mig
lite extra svår inombords nu när mörkret faller nästan innan lunch.

glöm att jag någonsin längtade efter den, jag ångrar mig.
jag menade våren. jag längtade efter vår, inte höst.

och Charlie. jag längtar efter Charlie.

0
personligare.

ett framvaskat allvar mitt i måndagen.

jag klamrar mig fast vid livet
på ett helt annat sätt nu än då.
än tiden innan Ebbe-Lou.
liksom krampaktigt.

de första dagarna efter att han kom till oss
minns jag att jag så ofta tänkte att herregud
när det är hans tur att gå, låt honom inte gå ensam.

tanken på att jag inte skulle finnas där,
att jag skulle gått bort långt innan
och att han skulle vara ensam
gjorde mig skräckslagen.

jag vet faktiskt inte varför
jag tänkte just så.
eller varifrån
de tankarna kom.

kanske därför att livet och döden
var två ting som kom så nära ihop
med varandra, hand i hand.

den ena blev så tydlig
bredvid den andra.

det är ganska ofta, jag tänker på när det ska
bli min egen tur. min dödsångest är stark.
och tyvärr omöjlig att gömma i förnekelse.

större grepp om mig får den
genom vetskapen om att
jag kommer att lämna Ebbe-Lou.

att jag inte kommer få vara med mer.
en sådan mardröm, för mig.

när det blir dags för mig,
önskar jag honom nära.
och Hugo.

jag vill ha dem i min famn,
sluddra, mumla, viska
att jag älskar dem.
att de var alltid
allt, mitt allt.

jag vill att de blir
det sista jag känner,
ser och hör.

att jag får klamra mig fast
in i det allra sista, som går.

aldrig skulle jag tro,
att kärleken skulle kunna
bli så stor, så utplånande
och överväldigande.

att någon skulle kunna bli mitt allt,
mer än som på ett tonårigt vis.

och jag vet faktiskt inte
varför jag skriver det här.

men när jag kokade spaghetti
blev plötsligt orden tydliga.
framvaskade ur mitt inre.

som om de behövde sägas,
skrivas någonstans.

0
personligare.

om att ha funnit det som är viktigt.

29481317653_22186f35f5_h

jag skriver mycket just nu, jag är inne i den där fasen. där orden och tankarna
aldrig tycks ta slut, där kameran ständigt smattrar och där kvällarna framför
datorn blir längre och längre. jag vet att ni märker det med, för plötsligt kommer
det upp fler inlägg än vanligt.

tänker att det har att göra med att jag just nu har så mycket för mig.
Copywriter-kursen, bokklubben, Konstvetenskapen och så kursen i
Content Marketing på Berghs, som gick av stapeln igår.

allt detta sammanstrålar på något vis. gör mig mer mottaglig för intryck,
öppnar upp mitt sinne.

ofta pratar jag om att jag är för prestationsdriven men den här gången vältrar
jag mig mest i sådant jag älskar och finner intressant. läser noveller, pockets
och allt jag kommer över av Bo Bergström.

det är helt enkelt en ganska härlig tid och jag har äntligen hittat det jag vill
lägga minuter, timmar åt och bryr mig inte så vansinnigt om vad meningen
med livet är för tillfället. jag bara gör, med det jag tycker är roligt som
utgångspunkt och sen är det bra.

fin känsla.

0
personligare. vardag

berghs och ett paket med en klockad trädgård.

jag väntar på ett paket som aldrig kommer,
mitt barn har målat sig själv med tuschpennor på kinden
och jag har ett matt filter framför ögonen.

samtidigt är jag så rastlös, så högt upp i varv
att jag packar upp kartonger på löpande band.
flyttar in oss lite till, skruvar upp, lägger rätt.

läser böcker, går mellan tre i taget och skriver
lite anteckningar till konstvetenskapen.

orkar inte vardagskonst, vardagslyx.
kokar spaghetti och äter den med parmesan.
jag glömde salta. ett glas vatten och fyra koppar kaffe.

varför är jag så trött och vart är det där paketet egentligen.

i fåtöljen hittar jag små blyertsstreck.
jag vet precis när och jag vet precis vem,
minns att medan jag diskade satt han så tyst
och så lugnt i fåtöljen en liten stund.

jag trodde det var Nicke Nyfiken
som fick honom att vara så still,
men nu vet jag bättre.

när jag borstade tänderna häromdagen fann han sig
ett gäng kritor jag trodde var utom räckhåll.

lycklig barnhand färgade överkast och golv
och jag har ännu inte gjort någonting åt det.
kanske borde jag, men i ärlighetens namn
vem bryr sig egentligen.

nu kom paketet. två trappor ner i tofflor som är för stora.
jag signerar och tackar för mig, öppnar paketet på vägen
upp igen.

i silkespapper och med en liten lapp där det står A/W 2016
eller någon annan bokstavskombination jag aldrig minns ändå,
ligger den fint vikt.

kjolen är tung och mönstrad, precis som en gardin.
och jag vet att jag kommer älska den på soliga dagar,
regniga dagar, på nyårsafton och på födelsedagskalas.
på en lördagskväll, på en tisdagsmorgon.
när jag är både lycklig och olycklig
eller ingenting alls.

ja tack, sa jag dessutom alldeles nyss
till en kurs på Berghs.

det är ett faktum att jag är ostoppbar
i min längtan efter att få göra, bli
och prestera.

det är illa, men också ett ljuvligt driv,
som tar mig långt bort från gårdagens gårdag
och dagarna innan den.

snurra livet, snurra. jag snurrar med,
med en trädgård klockad runt min midja.

hemma. personligare. Västra kanalgatan

vi bor inte här längre. men vi finns ändå alltid kvar.

här såg jag snöflingor falla, våren komma och i det här sovrummet kände jag
de första sparkarna, knuffarna från det lilla barnet i magen som satte hela min
kropp i gungning. i det köket fick jag veta att jag var med barn, i sovrummet
låg jag sen utslagen i flera månader och tog mig igenom min graviditet.

det vackraste fängelset jag vet, brukade jag säga. för det var vad som blev.
jag hade gått av livet, och ställt mig på en tom hållplats. här fanns ingenting
för mig.

och ibland tänker jag på det, att jag var i landets huvudstad, att människor söker
sig hit och lyckas stort, men att jag själv ville bara hem igen. bort, nej, tack, hej.

jag provade att gå på Riche och dricka champagne, att lära mig var de bästa
croissanterna på Söder bakades och jag försökte hitta butiker att älska, gator
att strosa på och platser att göra till mina. jag var i någon park och jag gick
ett par gånger på restaurang.

jag läste några kurser på universitetet men jag hittade aldrig riktigt något
sammanhang. tackade nej till ganska mycket, höll mig till min ensamhet.
inget kändes som mitt och inget kändes självklart.

kanske försökte jag inte tillräckligt heller, för jag ville bara hem. allting
var bara ett enda långt så länge och snart skulle jag åka därifrån.

ett år blev till två, två blev till tre. och vi skapade historia, byggde minnen.
blev till dem vi blev. nya titlar kom till, som mamma och pappa, man och fru.
det hjälpte inte, jag ville ändå därifrån. Stockholm blev aldrig min stad. inte
mitt hem.

men lägenheten, den blev min kärlek. i tystnad tjänade den oss, denna trasiga
lilla plats. som behövde rustas upp och återfå sin glans. vi gjorde vad vi kunde,
hjälpte själen tillbaka. återställde och älskade. dekorerade med glada golv och
målade med dova färger. fyllde på med vackra snittblommor, krukväxter och omtanke.

aldrig kommer jag att glömma morgonsolen i vardagsrummet eller
kvällssolen i köket. vart sprickorna i vardagsrummets tak vandrade
eller vilka nyanser väggarna i sovrummet fick, när ljuset rörde på sig.
och aldrig kommer jag att älska ett hem, så som jag älskade detta.

i den här lägenheten blev en familj till.

och fastän vi inte längre bor kvar, så tänker jag att vi för alltid kommer
finnas där ändå. att om man lyssnar noga, så kan man fortfarande höra oss
i väggarna.