Browsing Category

personligare.

personligare.

fredag

33105359074_0480ad07eb_h

jag som alltid tackat nej till inredningsreportage och främmande fotografer i mitt hem välkomnar Sofia för bilder till hennes portfolio. jag målar hyllor kvällen innan och dagen efter köper jag ingredienser till en frukost jag inte dukat upp på länge. medan hon går omkring och fotograferar sitter jag i köket och äter chevre med honung på surdegsbröd. jag ställer fram en kopp kaffe åt henne i vardagsrummet.

när hon sätter sig mitt emot mig så pratar vi. rättelse; jag pratar. min mun går i ett. jag känner mig upprymd och på bra humör – det är fredag, solen skiner och jag får äta frukost utan man och barn, i lugn och ro. jag bestämmer att det här ska bli en ny fredagstradition.

precis när Sofia ska gå hör förskolan av sig. Ebbe vill inte äta och inte heller sova, kan vi hämta? Hugo åker, jag möter dem i stan. vi äter lunch i solen utanför Hotell Eggers innan Hugo springer tillbaka till jobbet. Ebbe äter med god aptit. jag är glad, till och med lycklig – här sitter jag i solen med min lilla familj och äter lunch, i Göteborg.

Ebbe somnar på spårvagnen. jag lyfter över honom till sängen. lirkar av skaljacka, skor, halsduk och vantar. dukar upp resterna från frukosten och tänker att livet är så fint, så fint.

men.

parallellt med min morgon, med min fredag, pågår någonting annat. en människa har bestämt sig för att köra en lastbil rakt in i och över andra människor. en människa har bestämt sig för att försöka ta livet av så många andra människor som möjligt idag.

över hela internet rör sig en våg av frågor och kommentarer. är du okej är du säker blandas med rasistiska fraser och bilder på Stockholm. allting är en enda röra. pray for stockholm dyker också upp. och det är någonting med det som känns så ihåligt. varför varför varför för Stockholm? varför för Paris, varför för Nice? varför aldrig för Aleppo eller andra platser där detta händer?

nej, jag klistrar inte på mig den dekalen. jag väljer inte. jag kan inte välja. jag kan inte manifestera mina sympatier för endast en plats, för endast en typ av människor. det känns som ett slag i ansiktet på alla de andra människorna som också står innanför den här fruktansvärda cirkeln. medkänsla, medmänsklighet bör inte styras av geografiska avstånd och jag väljer istället att ägna dem alla en extra tanke, i dagar som dessa.

jag läser också att man inte ska vara rädd, man ska vara modig. inte låta detta förändra någonting. jag ställer mig tveksam till de uppmaningarna, fastän jag förstår syftet med dem.  att inte låta de andra vinna.

det är en fin tanke, det är det verkligen. men jag kan inte leva efter den.

dagen efter att detta har hänt måste jag in till stadskärnan och jag rör mig medvetet där jag tror att det är minst riskabelt, kastar ett extra öga över axeln och runtomkring mig. för jag vill komma hem igen. jag vill pussa min son i hans fjuniga lilla nacke, bråka om pyjamasen och sen höra hur han faller i sömn. jag kommer aldrig bli så modig eller principfast att jag riskerar det.

5
personligare.

låt oss bläddra några år bakåt.

om ungefär en månad fyller jag 30. först tänkte jag att jag skulle ha en rejäl fest, för att uppmärksamma mig själv. för att jag fyller 30 och för att man “borde ju göra någonting”.  men jag ändrade mig rätt fort – jag har ingen tid att sätta ihop något sådant. och ärligt talat så känner jag inte att jag har någon ork till att rodda ihop det heller, än mindre vara med. i dagsläget är jag ganska trött på kvällarna, vare sig det är helg eller vardag, och det skulle kännas lite sådär att bjuda in till fest och sen stå och gäspa vid välkomstdrinken.

en heldag med min lilla familj och sen en middag ute med några av mina bästa vänner räcker fint. det kommer att komma en annan födelsedag då jag inte står med småbarnsliv och studier upp till knäna och kan göra något mer. men det är då och inte nu.

däremot tänkte jag att jag skulle unna mig själv en riktigt bra present, som en resa till Paris. men medan jag bollade datum med några vänner kom jag på att jag egentligen behöver någonting annat – en ny dator.

så jag blåste av allt och idag gick jag in på Macforum och köpte mig en 30-årspresent i form av en ny laptop och har ägnat hela förmiddagen åt att installera och organisera. har även gått igenom hela arkivet för att försöka få ihop en ny struktur. och naturligtvis fastnat i flera av mapparna, precis så som man gör när man ska städa ur gamla skåp och hittar sådant man inte sett på flera år.

de här bilderna tog jag våren jag skulle fylla 25. de är alltså hela fem år gamla. då fanns ingen Hugo på kartan och inte heller ens en tanke på en Ebbe-Lou. personen som tog de här bilderna ville bestämt aldrig ha några barn alls. och inte heller gifta sig.

vilken tur ändå, att man förändras.

6
personligare. vardag

vereco, keramik och en bra lördag som var.

det är den första lördagen det här året som solen väcker mig. jag hinner vara vaken en halvtimme innan mina två vaknar till. frukost till den lilla, frukost till oss, på med kläderna och ut. ut för att bada i solljus från alla håll.

vi går ner till Alkemisten och stöter på gamla bekanta till Hugo. de ska precis gå så vi tar deras plats. solen bränner igenom jackan, igenom mina jeans. Ebbe-Lou knaprar på en croissant och delar ut pussar och skratt. det är någonting nytt med honom, han är mer medveten än innan.

på vägen tillbaka svänger jag av och går hem till Jonna. jag ligger på hennes säng medan hon gör sig i ordning. det påminner mig om när vi var tonåringar.

vi går och äter lunch i saluhallen och jag känner rus av glädje strömma igenom min kropp – tänk att jag kan göra sådant här nu. den här våren är så olik de andra som varit de senaste åren, när jag var så långt ifrån mina bästa vänner. fri, jag känner mig fri.

precis som förr går vi ner till Emmaus. jag letar efter en jacka men hittar istället någonting annat – gröna tallrikar. egentligen ska vi inte ha mer porslin. men när jag nu råkar på de gamla franska Vereco-tallrikarna för en tia styck så blir jag tvungen att fundera lite på saken. eller jag funderar väl kanske inte så mycket egentligen, utan krafsar fort ihop de jag hittar. och kopparna, de får också följa med. en kopp med fat kostar också en tia.

jag går hem med mina fynd och packar upp dem i köket. Hugo diskar och Ebbe-Lou har precis sovit middag. han är alldeles varm och mjuk. det rufsiga håret har vuxit sig långtoch behöver klippas igen.

resten av lördagen går jag omkring med en bra känsla i kroppen. jag känner tacksamhet och uppskattning. att jag tycker så mycket om mitt liv just nu. det är som att allting faller ännu mer på plats än tidigare.

framåt, allting går verkligen framåt.

3
personligare.

vuxenliv.

vi skolar in och första gången vi lämnar honom kvar gråter han hysteriskt. någonting i mig händer, jag vet inte vad men jag beskriver det som en vulkan som laddar för utbrott. vi sitter med varsin cortado på Alkemisten och tittar ut igenom fönstret. jag bad om att få det i en pappmugg, jag väntar på att de ska ringa tillbaka oss och vill kunna gå direkt, men de ringer inte.

när våra nittio minuter har gått möter jag mitt barn med rödgråtna ögon i hallen. han slänger sig i min famn och säger nejnejnej mot min hals, mot min axel. jag känner att någonting har gått sönder. tills han plötsligt ålar sig ur mitt grepp och springer iväg. han slänger en dörr i ansiktet på mig och sätter sig och leker med några bilar. jag står chockat och tittar på genom det lilla fönstret i dörren. han börjar sen gråta igen, när vi ska gå hem.

vi lämnar ett par gånger till och det går bättre och bättre. en liten stund efteråt får vi ett sms om att allt är bra, att han är glad igen. ändå tänker jag alltid att vi sakta bryter ner hans vilja och tvingar honom att acceptera. den tanken känns som en hård och vass metallbit som hugger till i bröstet.

bara någon dag efteråt får vi ett samtal från ett föräldrakooperativ, de har en plats ledig om vi vill ha den. jag vet inte om vi är hänsynslösa eller hänsynsfulla om vi väljer att byta och den frågan finns i tankarna hela tiden. till slut får jag svårt att somna och ligger vaken länge på nätterna.

någonstans emellan allt där här går jag och storhandlar, lagar middagar, byter påslakan, läser kurslitteratur och diskuterar, med hög röst, underhåll i lägenheten med någon som bara ser allt i siffror. hyresgäst, rättigheter, skyldigheter, beslutsfattare, makt och maktlöshet.

köper regnkläder fem minuter innan affären stänger och packar Ebbes lilla väska med extrakläder. dammar fönsterbrädor och vattnar blommor. är vuxen, tar vuxna beslut och arbetar med att vara vuxen dygnet runt. och den rollen, den är då inte enkel att axla alla dagar. som idag. idag jag vill backa bandet några år, göra som Shrek gjorde och önska sig en dag från förr. en som inte kantades med så mycket ansvar, med så mycket att göra, med så många val och situationer med potentiella konsekvenser.

paus. stopp. paus.

2
personligare.

spektrum.

i flera timmar ligger jag och vänder och vrider på mig. jag kan inte somna, fastän jag vet att jag behöver sova – nu. till slut måste jag ha lyckats för jag vaknar med ett ryck när Ebbe plötsligt gråter. han måste ha drömt någonting. jag klappar lite och han somnar om. efter ett tag vaknar han igen, jag har huvudvärk, klockan är 05.50. Hugo låter mig sova vidare till nio.

danskt rågbröd till frukost och kaffe, Ebbe äter mellanmål – mest gurka. jag stryker med fingret över det stora märket han fick i ansiktet igår, när han sprang i cirklar, halkade och ramlade in i den stora kistan. det ser så hemskt ut och det gör ont i mig när jag ser det, fastän jag vet att om några dagar är det borta och att sådana här märken, de hör barndomen till. den insikten sticker i mig med. mammahjärtat, det är visst på riktigt.

jag försöker läsa i min bok, men jag kan inte därför att jag inte har några glasögon. de ligger ute i köket. jag vet inte varför men istället för att gå ut och hämta dem börjar jag tänka att jag aldrig kommer klara det ändå, den här tentan kommer aldrig att gå. jag känner mig plötsligt nedstämd och…dålig.

samtidigt börjar jag tänka på att det är den 11 februari. en dag då vi egentligen skulle ha firat någon, som inte längre finns med oss. en dag då min storasyster skulle ha blivit 38, om hon inte hade bestämt sig för att avsluta allting själv, för många år sedan.

jag ringer min mamma. vi pratar om allt men inte om det. innan vi lägger på säger jag att jag tänker på henne idag, mycket mer än vanligt. jag berättar inte att jag känner med henne på ett helt annat sätt än tidigare, att jag förstår mer nu. jag låter det vara osagt, varför vet jag inte. det bara blir så.

sen tar jag ett rejält tag i min egen krage och bestämmer mig för att börja om den här dagen innan det dåliga brer ut sig över allting.

klär mig i en klänning jag tycker om, lägger morgonrocken åt sidan. gör en kopp kaffe, putsar upp mina glasögon och påminner mig själv om att Hugo ska måla hallen ikväll. kastar ett öga på alla grönsaker han handlat till middagen och på den där biten ost han köpte igår efter att han ringt och frågat vad var det den du tyckte om hette nu igen.

jag ställer mig en stund i solen med, intalar mig att strålarna gör mig gott även om vi har ett fönster emellan oss. tänker på den här bloggen, på hur jag börjat släppa på garden och känner en ny sorts lust åt att skriva här när allting inte längre behöver vara så tillrättalagt.

3
hos oss personligare.

egentligen.

jag känner
att jag upprepar mig
konstant.

alltid är jag trött
stressad.

eller så är det något
om att solen skiner.

egentligen
tänker jag allra mest
på vad det ska bli av
mig.

på om jag någonsin
kommer att arbeta
med det jag vill.

på om Ebbe
kommer få det bra
på förskolan.

på hur det liv
som vi lämnade
inte längre
finns kvar.

på om vi ska
måla om.

och på hur bekant det är
att möta våren
i Göteborg, igen.

1
hos oss personligare.

sekunder, sekvenser, detaljer.

ofta blir det som mest fel innan det blir rätt. alla kombinationer utforskas just nu. vilka färger, vilka saker, vilken känsla. borde man ha rivit bort tapeterna innan, vad får väggarna att kännas mer grå än lila och så vidare. bristen på ljus gör det ännu svårare att avgöra.

idag är en av mina sista dagar som helt föräldraledig. från och med måndag tar Hugo vid och så balanserar vi så gott det går fram till den första mars, för då börjar Ebbe på förskola. precis en månad innan sin tvåårsdag och inga heldagar. känns lagom, vi börjar bli redo. han behöver mer och fler än mig. han behöver någonting annat. och jag behöver tid för att komma vidare.

jag vill så mycket, just nu. inspirationen finns där, lusten med. men jag är matt och försöker mest hänga med i vardagen. ta mig igenom den. äta en semla och se på något jag tycker om. måla nattduksbord med en film i bakgrunden.

vet inte vad det är. kanske är det alla omställningar. det har varit ett par turbulenta månader – flytta till Göteborg, läsa två nya kurser, starta upp en bokklubb, göra arbetsprov, gå på intervju, tacka ja, flytta igen, jul, nyår, tacka nej och tacka ja en gång till. ett föräldraskap som ständigt går igenom förändringar, en relation som kräver uppmärksamhet, en förskoleplats på det och en ny lägenhet att vänja sig vid.

jag är helt enkelt så jävla trött. så som man emellanåt också är ibland, bakom lite fina bilder på snittblommor och nybäddade sängkläder.

0
personligare.

may the bridges I burn light the way.

mitt sovrum är mörkgrått och jag vet redan nu att någon dag målar jag det en gång till – det tar tid att hitta rätt. ovanför skrivbordet har jag satt upp bilder ur en gammal Picasso-bok som Hugo haft och på skåpet står växter som faller ner över kanterna och gör det svårt att öppna. jag var sjuk fyra gånger förra hösten och försöker laga mat i mer färg. sötpotatis, blomkål, sparris blir en fin kombination på tallriken.

jag hör många prata om nyårslöften, mål och allt vad det är. jag har inga alls det här året. får jag önska mig någonting så är det mer struktur, ordning och hänsyn till mig själv. sova bra, äta bra, leva bra.

Ebbe-Lou har lärt sig säga kisse efter en helg hos sina kusiner i Huskvarna och gör sig hela tiden mer och mer älskvärd. ofta är hans kinder blossande röda, håret lockigt i nacken och de mörka ögonen så fokuserade. han är så vacker att jag inte hittar orden. och han är min. av alla dem som kunde bli så blev det han och jag är så glad, så tacksam, så lycklig för det.

egentligen skulle jag börjat läsa till Copywriter idag. men jag tackade nej i torsdags. vändningen var snabb men jag kom in på någonting annat. någonting som jag inte tänkt på att jag sökt, eftersom jag gjort det i fyra år och aldrig kommit in. blev så van vid att inte komma med, men så fick jag ett mail (alltid dessa mail) om att jag blivit antagen.

istället för att bli glad så blev jag ledsen. och för första gången på många år blev jag rädd, rädd för att välja fel. det var länge sedan jag stod och valde mellan två ting jag ville lika mycket. som skulle påverka mig, mitt liv och min framtid på två helt olika vis. efter fördelar och nackdelar vägda mot varandra, samtal med den ena den andra den tredje så bestämde jag mig för att tacka ja till Medie- och kommunikationsvetenskap. så istället för att ha en färdig titel om två år har jag istället en kandidatexamen om ett och ett halvt. och hela tiden nu tänker jag snälla, kära hoppas det blev rätt.

0
personligare.

vi hinner ännu kasta konfetti och bada i glitter. om vi vill.

nästa år händer det något stort lovade jag Hugo, en sommardag på vita brädgolv. vad som fick mig att säga så vet jag inte. men jag gissar att det var en föraning om den vilja till förändring, som haft år på sig att växa sig stark nog.

den sortens vilja som röjer allting ur sin väg, som tvingar en igenom storm och annat otyg, därför att på andra sidan väntar någonting annat, som kallar på en. vissa saker måste bara göras, de går inte att förklara, de bara är, finns och kräver.

förändringar ber sällan om tillåtelse att bli.

förra året stod jag i ett kök i Södertälje och lagade mat med en bebis på höften. väntade in våra vänner och skålade klockan tolv.

det här året har jag stått i ett rosa kök, i Göteborg. måttat, vispat, blandat. vi har varit hos mina föräldrar och ätit tigerkaka, dansat med Ebbe och önskat varandra ett gott nytt år. sen gick vi hem till vårt. för ikväll blir det bara vi tre. vi lagar middag och i kylskåpet står en tiramisu jag gjorde för några timmar sedan.

det är så fint, så lagom. och det känns verkligen att en ny tid tar vid. Hugo och jag pratar om nya, kommande traditioner. om vad som är viktigt, egentligen. just nu är det att få anpassa allting till det som faktiskt är, till hur livet faktiskt ser ut och till dem vi är idag.

en stilla nyårsafton skrämmer mig inte, jag känner inte att jag missar någonting. för jag har börjat inse att livet har många kapitel. det har sagts tusen gånger om, jag vet. men det är först nu som jag har förstått att det finns en sanning i de orden.

att jag kommer hinna leva hundra liv under detta enda. att de kommer vara korta, långa, svåra, lyckliga och olyckliga. och att de kommer vara många och föränderliga. och jag behöver inte längre vara rädd. för tiden kommer räcka till, precis så som den är tänkt att göra, för mig.

allt som ska bli, det blir.

gott nytt år.

0
hos oss personligare.

vi har landat.

flytten gick som den gick. i helhet skulle man kanske kalla den helt okej. i vilket fall är det över nu och i skåpen står glas och tallrikar. i garderoben hänger mina klänningar och Hugos skjortor. köket är rosa och mina växter är trötta. tror att jag har övervattnat några och ett par andra har jag nog inte vattnat alls. det är ingen fara.

de senaste två morgnarna har jag och Hugo vaknat med lättare hjärta än på många år. vi trivs. det är mycket som behöver göras här, men vi trivs. det här är en bra plats för oss och vi upprepar det ofta. vi har hamnat rätt, det känns så starkt i oss båda två.

Ebbe-Lou, sover återigen hos oss därför att jag tänker att en liten som precis flyttat kan behöva vara nära sina föräldrar. särskilt på nätterna. han väckte oss klockan sju idag. stod i sin säng och krävde att vi skulle gå upp. jag fick ligga kvar medan de gjorde kaffe som ställdes på mitt nattduksbord. Hugo slog på radion för första gången på månader och jag satt i sängen med mitt kaffe och hörde hur de gjorde smörgåsar och hur den lilla sprang snabbt över det knarrande brädgolvet.

Hugo pussade oss båda hejdå runt åttatrettio-någonting och vår första vardag härifrån var igång. jag packade upp kartong efter kartong fram till klockan elva, då tog jag Ebbe-Lou med mig för en promenad ner till Alkemisten. jag drack en cappuccino och med Ebbe delade jag en kanelbulle. kändes fint att ha något så bra så nära.

och jag inser nu, när jag skriver dessa rader, att för första gången på åtta år känner jag mig äntligen hemma. som att jag har landat. inte i något vackert för stunden, inte i något jag snart ska lämna. utan här, i vårt hem, på vår plats. i min stad.

0