Browsing Category

personligare.

personligare.

från en latte vid Hagakyrkan till en barnvagn vid Domkyrkan med 6 år dem emellan.

33244195030_66fadc9516_h 32813910933_913459fdfe_h 21970124129_35dabfad89_h 32813910363_f38d6e3cfb_h 33586817446_2109890976_h 33499130021_56f53e1e89_h 34387127224_20b529a302_h 32768756664_9c48b28a65_h 35662035980_5e88165657_h 36268295185_6cae646486_h 36570234265_21ef277e82_h 35020508684_38a0bdd032_h 35860333655_e4e6cf5d9e_h

vi har precis suttit med varsin varm choklad innan vi ger oss ut i vimlet. två husets tack, sa jag när jag beställde.

egentligen är det inget vimmel för den första butiken ligger vägg i vägg med platsen vi precis lämnat. jag går igenom alla hyllor jag ser, väljer böcker och spel efter ålder och framsida.

det är första gången som jag inte beställer hem julklappar på flera år. Hugo rullar runt på Ebbe-Lou, fram och tillbaka går de på Magasinsgatan medan jag går in och ut ur de olika butikerna och letar efter flygplan, pennor, raketer och böcker.

för alla vi passerar är vi inga särskilda alls, men för mig är dem en del av en tillvaro jag älskar trots att vintern är alldeles grå istället för vit. jag gläds åt att det här är min plats med. att jag inte ska behöva åka längre än ett par spårvagnshållplatser för att komma hem.

jag bär sällan svart numer och i mina öron hänger återigen stora bitar av mässing,
glitter och stenar.

själen fladdrar inte längre lika vilset innanför bröstet och jag har återfunnit mitt självförtroende, min självkänsla. allt det som får mig att stå stadigt med båda fötterna på jorden.

och jag känner tydligt hur det flätar sig in i allt jag gör – i mina samtal, i min hållning, i mina kläder, i min blick.

jag känner mig inte längre fångad, jag känner mig fri. fri att leva ut, fri att vara allt det som är jag, igen. det mörka hålet precis nedanför solar plexus är inte längre lika djupt. de stillsamma och tunga tankarna har blivit mer snabba och lätta. som fjärilar istället för svart rök.

sakta har jag börjat förstå lite mer om hur jag fungerar. om vilken extrem hemmakatt jag är. och att om jag vore ett djur som plötsligt behövde flytta skulle jag förmodligen vara ett sådant som dog av sorg. jag är en sådan som växer samman med min plats, att rycka upp mig har förödande konsekvenser för min själ. jag är ingen äventyrare, det blir aldrig ett liv i Paris för mig.

det är här jag hör hemma. i allt det som varit, i allt det som finns och i allt det som livet fortfarande har för mig att möta.

7
personligare.

några ord om tacos på fredagar, om en tid för mig och om en julgran.

– idag skickade jag Ebbe-Lou till förskolan i tomtedräkt. han ska gå sitt första luciatåg i eftermiddag och jag ska ha med saffranslängder att bjuda på. jag tycker om det, familjelivet. tacos på fredagar, lussetåg och allt det andra som hör till. nåja nästan – jag hatar att hänga på lekplatsen.

– under en tid kunde jag inte sluta tänka på hur jag skulle förverkliga mig själv, på om platsen för allt skulle finnas. men jag har förstått att det finns en tid och plats för allt och att min tid, ja den kommer med. men just nu vill jag bara vältra mig i småbarnsåren. för jag vill inte stå där en dag och ångra mig för allt jag själv valde att missa.

det betyder inte att jag inte vill leva mitt liv parallellt med det här. det gör jag också., annars skulle jag tyna bort. jag kan aldrig bara vara ett av någonting. det måste finnas mer. men jag gör det lite mindre och lite långsammare just nu. allt för att både ha och äta kakan.

det går inte att göra hundra procent överallt, helt enkelt.

om jag är tacksam för att jag kan välja själv i hur jag vill prioritera, åtminstone någorlunda? ja, väldigt.

– jag känner mig tung i bröstet idag utan att egentligen veta varför. förr kunde jag bläddra bland mina känslor och hitta rätt med en gång, det kan jag inte riktigt längre. nu för tiden är de svårare att komma åt, känslorna, som om huden vuxit över dem. och samtidigt som det är en lättnad att inte längre känna så starkt och tydligt för varenda partikel i min väg, så är det också ovant.

ibland till och med skrämmande.

– Hugo bar hem en enorm julgran häromdagen som vi alla tre klädde tillsammans. den slår nästan i taket. Ebbe rycker åt sig alla julkulor han tycker bäst om och gömmer dem på sitt rum. och jag tänker att det här är första gången på flera flera år som jag har en julgran i ett hem utan en flyttkartong i närheten.

7
guldkant personligare.

familjekonstellationer, vår första advent och två enkla recept på julgodis.

det här året har verkligen gått i familjens tecken för mig. jag och min lillasyster har alltid haft en ganska lätt relation men min mamma och jag, vi har fått jobba på vår och ännu är vi inte färdiga. vi omformar hela tiden och jag ställer högre krav än vad jag tidigare gjort och min mamma anstränger sig till sitt yttersta.

det är ingenting jag tar för givet.

det hände något när jag blev med barn, plötsligt behövde saker och ting i min tillvaro förändras. det fanns inte längre plats för någonting instabilt, opålitligt eller ångestladdat.

och jag gick ganska långt för att visa min beslutsamhet, långt nog för att ställa saker på sin spets, långt nog för att ta beslut som vi alla kommer ha ont av resten av livet. konsekvenser som var tvungna att bli och som var viktiga för att kunna lägga en ny grund. ibland måste man riva ner gamla konstellationer för att kunna bygga upp nya.

idag är jag oerhört tacksam över att ha den mamman som jag har, i mitt liv. kanske är Ebbe-Lou den allra gladaste – han dyrkar sin mormor. mormor är allt, för honom och det gör mig alldeles mjuk inombords.

jag började fundera på allt här ovan när jag försökte få ihop middagen med min lillasyster och lunchen med min mamma som jag haft i veckan, fastän att det bara är måndag?

men så kom jag på att det redan är torsdag, trots att det känns som om det var nyss vi firade första advent med risgrynsgröt och godis jag kokat ihop kvällen innan.  det var en fin dag, den första advent, men med en liten dos ångest i kanterna för mig. det har börjat bli lite så – ett par dagar är jag så uppåt att jag nästan är hög för att sen ha en dag som jag liksom kraschar lite på. hormoner, hormoner.

jag såg till att ta igen mig med en filt i soffan och med att titta på mina två som hade fullt upp med att klä sig i hatt, äta godis och “laga” väggen.

vilken oerhörd lycka ändå, att det var dessa två som blev mina.

recept på godiset? varsågoda;

wienernougat
250 g nougat
100 gram mörk choklad
200 gram mandelspån

rosta mandeln, smält nougaten, rör i chokladen och blanda ner mandeln.
rör runt och stjälp upp i pralinformar eller en form klädd med bakplåtspapper (så gjorde jag). låt stelna över natten, skär upp i lagom bitar och förvara i kylskåpet.

chokladbräck
100 gram mörk choklad
100 gram ljus choklad
200 gram grovhackade hasselnötter.

smällt chokladen, rör ner nötterna och häll ut det på bakplåtspapper. platta till röran lite.
strö flingsalt över, skär upp och så in i med det i kylskåpet när det svalnat.

4
mamahood 2.0 mamahood. personligare.

om november, om att vara klar efter två barn och om en efterlängtad framtid.

37727902814_9ebdc99ce4_h

om bara några dagar traskar vi in i december, med vinterkängor, halsdukar och overaller. jag kommer att sakna november, det är verkligen en av de vackraste månaderna på hela året – när allting sakta börjar frysa till is. inte ens mörkret gör mig särskilt mycket. åtminstone inte än.

det har hittills varit ett bra år, det började sådär men det blev bara bättre och bättre. jag känner mig inte längre så spänd och rastlös.

istället har jag hittat ett lugn som lyckats mota bort alla orosmoln.

jag tänker att det är för att jag är hemma igen, för att jag och min familj har hittat ett sätt som vi kan fungera på och för att jag har en relation som blivit ännu tryggare och bättre med tiden. det finns väldigt lite trams, väldigt få känslostormar och oerhört lite konflikter kvar i mitt liv.

och så var det ju det här med om vi skulle försöka skaffa ett till barn nu eller sendet var som att jag plötsligt kunde andas djupt igen när vi bestämde oss för att göra det nu. frågan låg annars hela tiden i luften. ena veckan var det ett tydligt nej och veckan därpå ett vagt kanske.

och hur satsar man egentligen helhjärtat på en sak när man vet att snart kanske måste man bryta upp för att satsa på någonting annat?

det var läskigt först men jag ångrar mig inte alls nu; vi gjorde rätt. och trots krassligheten som är svår att komma undan en väntande, så tar jag tillvara på den här tiden så gott det går. för jag tror, ärligt talat, inte att det blir några fler barn efter det här. det skulle vara skönt att släppa den här biten nu och istället umgås så som jag vill, med de barn jag har.

och så längtar jag efter att äntligen få ha min kropp för mig själv igen och bara fästa blicken mot en framtid utan avbrott.

en framtid jag ser fram emot, med bebisbubblan, med långa barnvagnspromenader i färgglada klänningar och med en till liten nacke att pussa på. framtiden med en till liten människa att älska mig själv till bitar för.

och jag längtar samtidigt efter dagen då Hugo tar över och jag kan skriva färdigt mitt examensarbete och efter att få formulera personliga brev som ska skickas iväg till olika platser jag vill arbeta på. intervjuer att bita ner naglarna inför och allt vad det innebär.

framåt, framåt, framåt.

9
livet personligare.

fyrverkerier.

– jag har aldrig varit med om att tiden går så fort som nu. jag blinkar och plötsligt har sju, tio, fjorton dagar gått. det är en fin tid just nu.

– Ebbe-Lou pratar och pratar, min mage växer och jag har nu lite mer än hälften av graviditeten avklarad.

– min mamma lagar polsk mat åt mig och Hugos pappa kom med Charlie över en helg. han tvättade våra fönster och satt länge och lekte med Ebbe. jag pussade Charlie och viskade att visst blev det bra till slut.
det är så fint, allt det här – att ha familj.

– på Myrorna har jag fyndat klänningar till mig och små, små kläder åt den minsta som är beräknad att komma i april.

– Ebbe sjunger tipptapp akta dig och säger houlahouppa istället för Bolibompa. det är det gulligaste jag vet.

– förra veckan stod liljor på vårt köksbord och påminde om fyrverkerier.

– jag är tillfreds, med allt. för första gången på flera år.

7
personligare.

fyra.

36959775694_0468c11497_h

– när vi bodde i Stockholm var det alltid tyst.
det var liksom alltid bara jag.

sedan vi flyttade finns det inte längre någon plats för den,
tystnaden.

Hugo hinner numer alltid hem precis innan kvällen
och vid vårt köksbord har jag ofta en vän eller en lillasyster.

samt en bestämd Ebbe-Lou, som säger jag gillar inte denna
när jag slår på Nyhetsmorgon.

– häromdagen försökte jag se en dokumentär. den var en timme lång
men det tog mig två innan jag äntligen kom till slutet. därför att min lilla
inte kunde sluta babbla och jag var tvungen att pausa, lyssna, svara
och sen spola tillbaka stup i kvarten.

– i vårt hem är det alltid något som låter.
det är inte som i Södertälje där det som lät allra mest
var en båt eller två, som flöt förbi utanför vårt vardagsrum.
eller någons steg i gruset på innergården.

och när allt annat gör så mycket väsen
blir det svårt att höra sin egen röst.

jag hittar den inte längre,
den som bar tankarna.

det är alltid Barnkanalen som låter mer,
grannarna. eller musiken jag lyssnar på
när jag åker spårvagn.

det är när alla somnar
som jag hör

vad jag tänker
vad jag känner.

det är när alla somnar
som jag ser allt
jag inte hann
låta blicken vila på.

och sen somnar jag med.

– vi finns här.

vi dricker smoothies
vi sätter blommor i vatten
och vi äter tacos på fredagarna.

och det är bra så.

6
personligare.

några plus och några minus.

vi försökte två gånger innan det gick vägen. den första gången hade jag räknat fel på dagarna och missat kroppens alla signaler som inte nådde fram i all min längtan. fyra dagar senare än beräknat fick jag min mens, som jag väntat på lika ivrigt som ett plus. jag ville ha ett ja eller ett nej. jag avskyr ovisshet och ibland är ett nej som gör ont bättre än ett kanske.

den första gången gjorde jag så många tester att jag tappade räkningen. mina vänner skrattade åt min otålighet. det låter hysteriskt men det var det inte utan det fick mig att slippa stå kvar i tänk om. jag kopplade bort det mycket enklare. och ja, jag kan ju läsa och jag vet att kroppen måste ha hunnit producera en viss mängd hormon för att det ens ska finnas något att läsa av. men, ja. ibland jobbar hjärnan annorlunda. emot all logik och fakta. särskilt eftersom jag fick ett svagt svagt plus tidigt med Ebbe-Lou. ett spökplus, som det kan kallas. och som ingen annan kunde se förutom jag.

men den andra gången bestämde jag mig för att vänta. för första gången hade jag insett att det kanske inte kommer att gå så fort den här gången nu. kanske var det inte bara jag som räknat fel, kanske ville kroppen någonting annat.

jag köpte ägglossningsstickor som skvallrade för mig, för att jag ville veta mer om varför det inte fungerat igen om det var så att det inte skulle gå nu heller. men annars lät jag det hela vara. jag gick ut och åt middag, drack champagne och köpte inte ens något test förrän det började närma sig ett svar.

en lördagsmorgon fick jag äntligen veta – någon hade fått fäste i min kropp. jag gick in till sovrummet och vände mig mot Ebbe som otåligt hoppade upp och ner i sin säng i väntan på att bli upplyft. frågade vad han skulle tycka om att bli storebror och sneglade åt Hugo som yrvaket satte sig upp och log med kisande ögon.

sen kan man ju tro att resten av dagen fortsatte o samma romantiska anda men det gjorde den inte, för jag ville absolut fika på Brogyllen trots att det inte fanns någon plats där och trots att det regnade så ville jag sitta på uteserveringen. har jag sagt att när jag har bestämt mig för något så är det svårt att få mig att ändra mig? Hugo var skitsur. han gav dock med sig någonstans på vägen till Saluhallen, förmodligen när vi äntligen kom in under tak.

men riktigt bra blev det inte förrän vi var hemma igen och jag fjäskade med lite bakverk och kaffe innan middagen vi skulle gå på hos Malin och Jonathan. och sen blev plötsligt jag irriterad istället för att jag tyckte att han var överdrivet långsint.

och nej, jag kan inte låta bli att le lite för mig själv när jag skriver det här sista, för det är så typiskt ändå på något sätt. det hör liksom till livet och tvåsamheten, den delen också.

7
personligare.

hösten.

när jag tittar ut genom fönstret ligger frosten över gräset. den är över nu, sommaren. ljuset hos oss är inte gyllene utan det är vitt. ett tiotal förskolebarn som dirigeras av ett par vuxna på trottoaren är alla klädda i mössor och vantar, precis som Ebbe-Lou var när han och Hugo åkte till förskolan tidigare.

jag har gått igenom alla våra vinterkläder. åt den lilla behöver jag inte köpa någon vintermössa i år, han kan ha samma som förra året.

i söndags bakade jag scones till lunch och lät Hugo sova länge. Ebbe pratade om sina kompisar på förskolan och igår pärlade vi armband, jag och han.

jag gör mig en till kopp kaffe och börjar reda ut alla tovor som blivit bland det som fått samlats på hög. tar en paus och rycker loss gulnade blad från mina växter och plockar upp legoklossar inne hos Ebbe-Lou. hans rum börjar bli färdigt. det är fint och föll ganska väl ut med de bilder jag hade i huvudet.

ett par av mina klänningar har börjat sitta åt så mycket att de fått läggas åt sidan i väntan på det andra livet som ska börja. jag trodde jag skulle vara mycket mer avslappnad och obrydd vad gäller kroppen, den här gången. och det är jag ibland men ibland är jag det inte.

Göteborg beter sig så som Göteborg alltid gör när hösten kommer. allting är så välbekant och vissa platser vet jag redan hur de ser ut utan att ens behöva besöka dem. jag trängs med många andra på bussen, på spårvagnen. men de upphör att finnas till när jag åker över vattnet. jag älskar den lilla stunden, den är min och jag delar den inte med någon.

förutom häromdagen då min blick fastnade på någon som gick på bron, bussen saktade ner farten så jag hann se honom väl. han gick på ett alldeles särskilt sätt, liksom långsamt och med ansiktet mot solen. som om han njöt, lika mycket som jag, av just den här lilla delen av staden.

4
mamahood. personligare.

Ebbes lampa

37189188540_aace1affc3_h

mamma de kallt ute, brr” säger han och slår armarna runt sig. och jag tappar hakan, trots att han börjat göra så varje dag – berätta och visa mig nya saker jag inte visste att han kunde. han har börjat bygga sig en egen värld, en värld som är hans och som bara delas med av när han själv vill.

nästan allt jag säger, det härmar han. gärna svåra och oväntade ord och meningar tar han sig an. som handtvättat.

vetgirig kallar jag honom och provar hans nya färdigheter med böcker han tidigare ratat, likaså pussel och andra sätt att måla på. jag ber dem ta in trollhassel i blomsterhandeln. tillsammans sätter vi dem i en glasburk, han och jag, och hänger upp lampslingor och pynt. vi hjälps åt och sen tänder vi lampan och tittar på den. Ebbes lampa säger jag och han visar den stolt för Hugo när han kommer hem.

ibland hör jag honom leka för sig själv och när jag tittar in på hans rum ligger han på golvet och kör runt med bilarna på mattan. mamma sitt säger han när han ser mig och bjuder in.

då och då tänker jag på det, att jag inte hör till dem som äntligen blev med identitet när jag fick titeln som mamma. eller att det på något sätt var livets mening för mig – för så har det inte varit – jag är säker på att jag skulle vara lycklig även om jag inte hade barn.

däremot känner jag att bli mamma var som att bli mer, som att jag lyckats nå ytterligare en dimension, som hör till den jag är tänkt att vara.

6
mamahood 2.0 personligare.

om det som är.

 

jag fortsätter äventyret på min flotte. jag är mycket mer klar i huvudet nu och tillbringar den mesta tiden i vardagsrummet. illamåendet håller mig fortfarande alldeles still men det är överkomligt så länge jag kan läsa, tänka, drömma och skriva. Ebbe-Lou verkar tycka det är ett bra arrangemang – att jag inte kan röra mig någonstans och att han kan krypa ner under täcket hos mig hur ofta han vill.

i vanliga fall röjer jag runt här hemma och han brukar hänga på så gott han kan. att jag inte längre är i ständig rörelse tycks falla honom i smaken.

igår när han vaknade ville han inte gå till förskolan. stanna med mamma sa han och jag lät honom. kursböckerna förblev stängda och han fick gå runt i pyjamas nästan hela dagen. han kommer gå i taket tänkte jag när rastlösheten når honom. men jag hade fel. han var tillfreds. byggde koja under täcket, lekte med sina bilar och låg i min famn och tittade på barnkanalen.

det är annorlunda den här gången. mitt humör mörknar något av denna ständigt påtvingade stillhet, men jag vet att det går över. det kommer inte vara så här för alltid.

och så är det inget som blir riktigt lidande heller, inget som måste stanna upp – jag får ett fint stöd från universitetet och har fått lov att skriva allting ensam. jag behöver inte skriva en rad i grupp. vad gäller närvaro vid seminarier har mina två handledare gett mig samma svar; vi tar det sen, när det blir aktuellt, oroa dig inte. så jag har inte behövt ge upp någonting, bara hitta nya sätt, förklara och vara ärlig om hur hur landet ligger.

jag äter nästan bara färdigrätter och nutella-mackor. gör egen lemonad och är inte särskilt kreativ. jag låter kameran vila på skrivbordet för jag vet att i varje bild jag tar fastnar illamåendet, precis som när jag var gravid med Ebbe-Lou. än idag kan jag inte se på de bilderna utan att en våg av illamående faller över mig. så jag går bakåt, till tider då hjärtat var någorlunda helt och jag var fri att röra mig hur som helst. till bilder som lovar och påminner om att det som är kommer att bli någonting annat.

lite mer än nio veckor har vi passerat nu, jag och den allra minsta. och om inte många dagar alls får jag förhoppningsvis se ett litet hjärta ticka på en skärm.

6