Browsing Category

personligare.

hemma. personligare.

när siffrorna blir till människor.

kanske låter vi det alltid vara så här. sovrummet i vardagsrummet.
förresten, kanske flyttar vi snart igen. en ansökan om ett lägenhetsbyte
med en annan familj har gjorts. men det tar mellan 4-8 veckor innan vi
får svar. svårt, tråkigt, trist.

jag vill tacka er för alla fina svar jag fick i det här inlägget.
så oerhört fint att ni tog er tiden att skriva till mig, både här
och på mail. jag blev ganska ställd av all den värme ni gav mig.
fick också mer lust att skriva igen. ibland behöver man väl bara
en vänlig knuff i rätt riktning, som jag fått nu. finns det någon mer
som vill ge mig lite återkoppling så är det fritt fram.

tack, än en gång. ni är bäst.

0
personligare.

hej, jag behöver lite hjälp här inne.

hej hörni.

jag känner mig lite velig, stillastående. som att jag har fastnat med Vardagskonst.
skulle därför uppskatta det så oerhört mycket, om ni ville berätta lite om vilka ni är
som kommer hit.

hur gamla är ni, när dricker ni helst kaffe, vad äter ni helst till frukost, vart bor ni,
vad brinner ni för. allt är av intresse. allt som ger mig känslan av att skriva till någon.

skulle även bli glad om ni ville svara på frågorna nedan. det går såklart också att maila
mig på vardagskonst@gmail.com

– Vad är det som får dig att titta in på Vardagskonst?
– Saknar du någonting?
– Vill du se mer/mindre av något?
– Vilka inlägg tycker du bäst om?
– Har du någon önskerubrik, något
du hade velat att jag skrev om?
– övrig kommentar?

0
personligare.

höst, gå fort. gå nu.

jag är förkyld och blir trött och sen blir jag matt och då blir det jobbigt.

dessutom står vi i ett nytt sorts vänteläge så jag kan inte riktigt fokusera
på någonting nu. inte när tankarna hela tiden befinner sig i en annan möjlig
framtid. sist det var så slutade det ju i en så härligt ofokuserad hysteri att jag
stängde ner bloggen. ska ej hända den här gången.

så jag väntar. och läser några rader här och några där, skriver när jag hinner,
sorterar leksaker och står liksom still. i ett tillstånd som gör mig nästan
sjukligt rastlös.

dessutom har jag lite livsångest. mest för att alla andra i hela världen är så bra,
duktiga, häftiga och att alla platser redan är tagna överallt. jag har ingen aning
om vad jag skulle kunna tillföra världen just nu. ingenting, känns det som.

ja ni hör ju hur det låter. undrar om det är hösten som spökar. som gör mig
lite extra svår inombords nu när mörkret faller nästan innan lunch.

glöm att jag någonsin längtade efter den, jag ångrar mig.
jag menade våren. jag längtade efter vår, inte höst.

och Charlie. jag längtar efter Charlie.

0
personligare.

ett framvaskat allvar mitt i måndagen.

jag klamrar mig fast vid livet
på ett helt annat sätt nu än då.
än tiden innan Ebbe-Lou.
liksom krampaktigt.

de första dagarna efter att han kom till oss
minns jag att jag så ofta tänkte att herregud
när det är hans tur att gå, låt honom inte gå ensam.

tanken på att jag inte skulle finnas där,
att jag skulle gått bort långt innan
och att han skulle vara ensam
gjorde mig skräckslagen.

jag vet faktiskt inte varför
jag tänkte just så.
eller varifrån
de tankarna kom.

kanske därför att livet och döden
var två ting som kom så nära ihop
med varandra, hand i hand.

den ena blev så tydlig
bredvid den andra.

det är ganska ofta, jag tänker på när det ska
bli min egen tur. min dödsångest är stark.
och tyvärr omöjlig att gömma i förnekelse.

större grepp om mig får den
genom vetskapen om att
jag kommer att lämna Ebbe-Lou.

att jag inte kommer få vara med mer.
en sådan mardröm, för mig.

när det blir dags för mig,
önskar jag honom nära.
och Hugo.

jag vill ha dem i min famn,
sluddra, mumla, viska
att jag älskar dem.
att de var alltid
allt, mitt allt.

jag vill att de blir
det sista jag känner,
ser och hör.

att jag får klamra mig fast
in i det allra sista, som går.

aldrig skulle jag tro,
att kärleken skulle kunna
bli så stor, så utplånande
och överväldigande.

att någon skulle kunna bli mitt allt,
mer än som på ett tonårigt vis.

och jag vet faktiskt inte
varför jag skriver det här.

men när jag kokade spaghetti
blev plötsligt orden tydliga.
framvaskade ur mitt inre.

som om de behövde sägas,
skrivas någonstans.

0
personligare.

om att ha funnit det som är viktigt.

29481317653_22186f35f5_h

jag skriver mycket just nu, jag är inne i den där fasen. där orden och tankarna
aldrig tycks ta slut, där kameran ständigt smattrar och där kvällarna framför
datorn blir längre och längre. jag vet att ni märker det med, för plötsligt kommer
det upp fler inlägg än vanligt.

tänker att det har att göra med att jag just nu har så mycket för mig.
Copywriter-kursen, bokklubben, Konstvetenskapen och så kursen i
Content Marketing på Berghs, som gick av stapeln igår.

allt detta sammanstrålar på något vis. gör mig mer mottaglig för intryck,
öppnar upp mitt sinne.

ofta pratar jag om att jag är för prestationsdriven men den här gången vältrar
jag mig mest i sådant jag älskar och finner intressant. läser noveller, pockets
och allt jag kommer över av Bo Bergström.

det är helt enkelt en ganska härlig tid och jag har äntligen hittat det jag vill
lägga minuter, timmar åt och bryr mig inte så vansinnigt om vad meningen
med livet är för tillfället. jag bara gör, med det jag tycker är roligt som
utgångspunkt och sen är det bra.

fin känsla.

0
personligare. vardag

berghs och ett paket med en klockad trädgård.

jag väntar på ett paket som aldrig kommer,
mitt barn har målat sig själv med tuschpennor på kinden
och jag har ett matt filter framför ögonen.

samtidigt är jag så rastlös, så högt upp i varv
att jag packar upp kartonger på löpande band.
flyttar in oss lite till, skruvar upp, lägger rätt.

läser böcker, går mellan tre i taget och skriver
lite anteckningar till konstvetenskapen.

orkar inte vardagskonst, vardagslyx.
kokar spaghetti och äter den med parmesan.
jag glömde salta. ett glas vatten och fyra koppar kaffe.

varför är jag så trött och vart är det där paketet egentligen.

i fåtöljen hittar jag små blyertsstreck.
jag vet precis när och jag vet precis vem,
minns att medan jag diskade satt han så tyst
och så lugnt i fåtöljen en liten stund.

jag trodde det var Nicke Nyfiken
som fick honom att vara så still,
men nu vet jag bättre.

när jag borstade tänderna häromdagen fann han sig
ett gäng kritor jag trodde var utom räckhåll.

lycklig barnhand färgade överkast och golv
och jag har ännu inte gjort någonting åt det.
kanske borde jag, men i ärlighetens namn
vem bryr sig egentligen.

nu kom paketet. två trappor ner i tofflor som är för stora.
jag signerar och tackar för mig, öppnar paketet på vägen
upp igen.

i silkespapper och med en liten lapp där det står A/W 2016
eller någon annan bokstavskombination jag aldrig minns ändå,
ligger den fint vikt.

kjolen är tung och mönstrad, precis som en gardin.
och jag vet att jag kommer älska den på soliga dagar,
regniga dagar, på nyårsafton och på födelsedagskalas.
på en lördagskväll, på en tisdagsmorgon.
när jag är både lycklig och olycklig
eller ingenting alls.

ja tack, sa jag dessutom alldeles nyss
till en kurs på Berghs.

det är ett faktum att jag är ostoppbar
i min längtan efter att få göra, bli
och prestera.

det är illa, men också ett ljuvligt driv,
som tar mig långt bort från gårdagens gårdag
och dagarna innan den.

snurra livet, snurra. jag snurrar med,
med en trädgård klockad runt min midja.

hemma. personligare. Västra kanalgatan

vi bor inte här längre. men vi finns ändå alltid kvar.

här såg jag snöflingor falla, våren komma och i det här sovrummet kände jag
de första sparkarna, knuffarna från det lilla barnet i magen som satte hela min
kropp i gungning. i det köket fick jag veta att jag var med barn, i sovrummet
låg jag sen utslagen i flera månader och tog mig igenom min graviditet.

det vackraste fängelset jag vet, brukade jag säga. för det var vad som blev.
jag hade gått av livet, och ställt mig på en tom hållplats. här fanns ingenting
för mig.

och ibland tänker jag på det, att jag var i landets huvudstad, att människor söker
sig hit och lyckas stort, men att jag själv ville bara hem igen. bort, nej, tack, hej.

jag provade att gå på Riche och dricka champagne, att lära mig var de bästa
croissanterna på Söder bakades och jag försökte hitta butiker att älska, gator
att strosa på och platser att göra till mina. jag var i någon park och jag gick
ett par gånger på restaurang.

jag läste några kurser på universitetet men jag hittade aldrig riktigt något
sammanhang. tackade nej till ganska mycket, höll mig till min ensamhet.
inget kändes som mitt och inget kändes självklart.

kanske försökte jag inte tillräckligt heller, för jag ville bara hem. allting
var bara ett enda långt så länge och snart skulle jag åka därifrån.

ett år blev till två, två blev till tre. och vi skapade historia, byggde minnen.
blev till dem vi blev. nya titlar kom till, som mamma och pappa, man och fru.
det hjälpte inte, jag ville ändå därifrån. Stockholm blev aldrig min stad. inte
mitt hem.

men lägenheten, den blev min kärlek. i tystnad tjänade den oss, denna trasiga
lilla plats. som behövde rustas upp och återfå sin glans. vi gjorde vad vi kunde,
hjälpte själen tillbaka. återställde och älskade. dekorerade med glada golv och
målade med dova färger. fyllde på med vackra snittblommor, krukväxter och omtanke.

aldrig kommer jag att glömma morgonsolen i vardagsrummet eller
kvällssolen i köket. vart sprickorna i vardagsrummets tak vandrade
eller vilka nyanser väggarna i sovrummet fick, när ljuset rörde på sig.
och aldrig kommer jag att älska ett hem, så som jag älskade detta.

i den här lägenheten blev en familj till.

och fastän vi inte längre bor kvar, så tänker jag att vi för alltid kommer
finnas där ändå. att om man lyssnar noga, så kan man fortfarande höra oss
i väggarna.

personligare.

Hugo 19.30

en dag i september, för fyra år sedan,
kysste Hugo mig för första gången,
på vår första träff.

vi möttes vid operan, vädret var dramatiskt
med mörka moln och hårda, kalla vindar.

hejdlöst, ljudlöst föll jag.
så stillsamt och så våldsamt
på en och samma gång.

utan några vidare reflektioner,
inget nytt under solen
och ingen fara på taket.
vi. vi. vi.

som en pusselbit, sa han.
ja, precis så. som en pusselbit, svarade jag.

inte min typ, tänkte jag sen,
men ville ha honom ändå.

var redan hans
och han redan min.

vi blev ihop, vi flyttade ihop, firade jul och förlovade oss.
flyttade till Stockholm, blev med Ebbe-Lou, flyttade igen
och gifte oss.

det fanns inget att vänta på. vi visste,
och det vi inte visste – det lärde vi oss på vägen.

en septemberdag fyra år senare väcker han mig med frukost.
det doftar pannkakor in i sovrummet och sommaren
är mitt uppe i ett av sina sista andetag.

Ebbe-Lou kommer springandes och tar sig upp i sängen.
berättar, på sitt eget vis, om allt de har gjort medan
jag låg och sov. lägger sen kinden mot min hand
och blundar en stund.

vi äter lunch på Biscotti, skålar för oss.
köper oss lyxen att få äta samtidigt,
med bitar av en baguette som valuta.

dagen går sen, i ett som vanligt rasande tempo.
småbarnslivet tar inte hänsyn till årsdagar, på något vis.
blöjor behöver bytas, porslin behöver diskas
och små tänder behöver borstas.

innan jag går och lägger mig sätter jag upp
en teckning på väggen, som vår lilla ritade
vid frukosten.

nu hänger den där, bredvid en fyra år
gammal anteckning, riven ur min kalender   
– Hugo 19.30.

fint. personligare.

enkelt och långsamt. estetiskt och stillsamt.

1 / 2 / 3 / 4 / 5 / 6

min man är extra fin idag. jag får sovmorgon och pannkakor,
croissanter, juice och hallon till frukost.

han spelar upp sina favoriter från Hellströms nya platta
och vi pratar om min oerhörda rädsla för döden utan att det
blir tungt. det är så tacksamt ibland, att vara gift med någon
vars sinne är så lätt ändå.

den lilla äter obekymrat pannkakor med blåbärssylt med båda
händerna och runt hela munnen, kastar fram tallriken när han
vill ha mer.

åh, vad jag tycker om att vara tre.

när de båda sen sover middag plockar jag undan i köket,
gör en till kopp kaffe och låter blicken vila på fina saker.
en rosa fåtölj, stjärnflocka, rosor och lite konst som gör
mig glad.

från köksbordet ser jag hur solen värmer trädtopparna i skogen
på andra sidan vägen. jag hör barnfötter stampa omkring i
lägenheten ovanför och hur någons torktumlare går under oss.

jag snittar om mina blommor, fyller på med varmt vatten i vasen
som egentligen är en stor glasburk. och trots att klockan snart är
halv två har jag fortfarande bara morgonrocken på. men det gör
ingenting, för jag har inte längre bråttom någonstans.

en långsam söndag, äntligen, hurra.

personligare.

om att vara otillräcklig, om att vara duktig.

jag är en prestationsdriven människa.

när jag skriver detta ser jag mig själv stå och säga det i ett rum
fullt av andra missbrukare, som jagar känslan av att hela tiden
ha någonting att göra. som ständigt jäktar efter att få kryssa i
flera rutor samtidigt.

för sån är jag. jäktad.
och det har jag alltid varit.

jäktad och med ett öppet sinne som gör att jag tagit mig an
nästan vad som helst eftersom nästan vad som helst är
intressant.

det är nästintill omöjligt att lägga band på den där drivkraften
som alltid släpar mitt trötta sinne med sig framåt.
fort, fort, fortare, kom igen!

jag har i hela mitt liv studerat eller arbetat. ofta båda samtidigt.
det enda året jag inte gjorde någonting var när jag var gravid.
och föraktet inför det, det var stort.

för om jag inte gör så finns jag inte.

min alldeles egenkonstruerade sanning, och vi vet ju alla
att ofta är just de där inte särskilt snälla.

för att kompensera inför min oduglighet som gravid
så började jag läsa på högskolan i Eskilstuna när Lou
var fem månader gammal.

Hugo var hemma två dagar i veckan och då åkte jag ibland
på föreläsningar eller läste in de där hundra procenten
jag förväntades göra under en hel vecka.

det var svårt.

det gjorde ont och jag kände mig alltid otillräcklig.
alltid i brist på tid.

men. jag gjorde åtminstone någonting.

jag brydde mig inte särskilt mycket om
när jag blev godkänd på en uppgift, ett prov
eller så.

det var någonting annat som drev mig
– att kunna säga ‘jag gör’.
 
häromdagen gjorde jag för mycket. jag sprang nästan in
i den omtalade väggen. jag såg hur den närmade sig,
att jag rusade rakt mot den och att det hela var ostoppbart.

att vara hemma med barn på heltid och samtidigt läsa
en heltidsutbildning och så en kurs på distans är ett
givet recept för katastrof.

men jag lyckades tvärnita.
och jag började tacka nej.

fram till Ebbe-Lou får en förskoleplats är han det enda
som har hundra procent av min uppmärksamhet.

vid sidan om läser jag Copywriter-kursen och en liten kurs
som heter Att skriva om samtida konst. för att det är roligt
och för att det är givande. för att det är som en drivande hobby.
att få skriva i olika sammanhang.

inte för att jag måste.
och väldigt prestationslöst.

allt annat får vänta. för det blir säkert folk av mig ändå.

så istället för att vakna med ångest på en lördag tar jag mig tiden
att leka med min son, att dricka kaffe med min man och åka till Stigberget
för att äta frukost med en av mina bästa vänner på Kultur.

utan att vara stressad över att jag måste hinna med någonting annat,
utan en hets som flåsar mig i nacken.

som en liten påtvingad bonus åker jag till Konstmuseet efteråt
och väljer ut ett konstverk jag får skriva och berätta fritt om.
på vägen hem ser jag mig om efter dålig reklam att förbättra
och  jag tänker att just det här är en precis lagom bra utmaning
att ha.