nej. jag ammar inte.

Hei ☺️ Stemmer det at du ikke ammer? Jeg har en baby på fire måneder og ammer ikke for jeg har ikke nok melk. Det gjør meg trist til tider. Jeg hadde satt pris på å lese om noen andre som flaskemater. Spesielt noen jeg ser opp til ☺️ Så om du ikke ammer og vil skrive litt om det hadde jeg blitt veldig glad. Tusen takk for veldig fin blogg! Beste hilsen Hilde

hej Hilde!

det stämmer att jag inte ammar Signe, inte heller ammade jag Ebbe-Lou. eller åtminstone inte så som det sägs att man ska göra – på heltid fram tills sex månader, minst. man skulle kunna säga att jag “hobby-ammade” som en barnmorska uttryckte det.

med Ebbe-Lou försökte jag verkligen, men han fick aldrig riktigt till det med greppet. vi provade amningsnapp och hundra främmande barnmorskehänder som skulle klämma och visa. jag mådde inte dåligt över att vi inte fick till det, jag och Ebbe, utan sämst mådde jag på grund av all press från barnmorskorna.

vissa av dem frågade mig inte ens innan dem skulle visa på min kropp och jag hade så mycket ångest att jag ville sjunka igenom jorden. man kan ju undra varför jag inte sa något men mest handlade det väl om att jag ville vara tillmötesgående, vara en “duktig” mamma. observera; samhällssyn som vi matas med, absolut inte min åsikt.

vi hade många svåra vändor där, med amningen på BB och när vi kom hem började nästa vända med bröstpump efter att en påstridig barnmorska som utförde Ebbes hörseltest höjde bröstmjölk och amning så till skyarna att jag inte kunde värja mig. till exempel sa hon att bröstmjölk botar cancer.(….?)

till slut gick min egen mvc-sköterska Therese i taket och sa åt mig att det fick räcka nu och att jag skulle amma när jag ville men med ersättningen som bas. hon oroade sig för att jag fick för lite sömn och efter just det samtalet det så började amningen faktiskt ganska snart fungera, någorlunda. kanske var vi inte direkt ett skolboksexemplar, men det gick.

dock var Ebbe redan så van vid flaskan att vi bara ammade lite till och från fram tills han fyllde tre månader, sen slutade han självmant.

när jag väntade Signe var utgångsläget annorlunda med mer erfarenhet (och faktiskt också ilska från hur jag behandlats förut) i bagaget. jag sa direkt till vid inskrivningen inför operationen att jag inte ville amma och att jag inte ville ha någon hjälp eller samtal om det. jag provar om jag vill, sa jag, men jag vill inte att någon annan ska lägga sig i. absolut, inga problem, fick jag till svar. gissa om jag var förvånad över att det kunde vara så enkelt?

det skulle dock visa sig att jag inte hade så mycket att säga till om för när Signe föddes och kom upp på mitt bröst hittade hon rätt nästan direkt och innan de hunnit sy ihop mig hade hon börjat amma.

men jag kände någonstans att jag ändå inte ville göra det på heltid, jag hade hört för mycket om kvinnor som ammade dagarna in och dagarna ut, om “mänskliga snuttefiltar”, smärtsamma mjölkstockningar, att aldrig få vara ifred. och så det värsta – svåra avslut. jag tror jag skulle ha oerhört svårt att sluta amma innan barnet själv valde att sluta vilket får mig att tro att jag förmodligen skulle hålla på läääänge. så, jag bad om att få ersättning när vi kom upp på rummet.

trots ersättning fick Signe från start amma hur mycket hon ville och när hon ville. jag tyckte om det, det var mysigare än jag hade föreställt mig och jag tyckte inte det var vidare svårt att amma ute eller att sitta med henne i soffan i flera timmar.

flaskan blev sekundär, som ett lyxigt hjälpmedel som gav mig frihet och en riktigt mätt bebis som sov gott. och så höll vi på tills hon blev ungefär två månader. då kom hon i  någon fas där hon ofrivilligt tappade greppet innan hon var färdig vilket resulterade i hysteriska utbrott som bröt ut på någon sekund och som i sin tur gjorde det omöjligt att fortsätta. så vi släppte det där, på hennes villkor, och så har det varit med den saken.

så nej jag ammar inte, jag har flaskmatat båda mina barn och det gick bra. vi kom varandra nära ändå, Hugo och jag har kunnat dela på nätterna, barnen har vuxit jättefint och legat på övre delen av mittersta kurvan.

Hilde. man gör så gott man kan och det räcker verkligen det med. det räcker mer än gott. och jag förstår att många vill amma, att det finns mycket bra med det. men jag lovar – barn som flaskmatas blir folk, dem också.

stor kram.

40497030175_f1904d7e11_h 26521161427_93aac78f15_h 26521162677_64ac5fb4d6_h 40497028735_360c19b37c_h

8

smack

fredag och jag tänkte pynta den här platsen med de finaste bilderna jag har på mig och Ebbe-Lou som Ebba tagit. Ebba, som jag lärde känna genom universitetet och som jag nu har ett och annat projekt igång med.

min spexiga busrumpa till son, fortfarande fylld med trams och flams trots timmarna på förskolan.

ah. livets finaste unge, tänk att han är min.

6

om vad PMS kan göra med en och barnens höst och vinterkläder

nu börjar det bli rutin av dagarna, jag lär känna Signes mönster och jag börjar förstå när jag kan få saker gjorda och inte. innan dess slår man ju i huvudet i väggen en miljon gånger ungefär, så jag kan väl säga att jag ännu är något mör för tillfället. kanske lite extra med PMS som yr runt i bröstet just nu också. för satan vad det där kan röra runt i hjärtat, alla de där hormonerna. för bara några månader sedan blev jag så förbannad över en struntsak att jag inte ens sa något till Hugo utan bara beställde hem det personbevis som behövs för en skilsmässa. sen glömde jag bort det tills posten kom och Hugo frågade varför vi fått brev från Skatteverket.

vi är ju starka och stabila, jag och Hugo, men när min PMS får frispel så vill jag göra mig av med a l l t, förutom ungarna. jag har rätt mycket flykt inom mig och det förstärks gånger tusen just då. det är tur att vi känner varandra vid det här laget, jag och han, och att det är något vi kan himla med ögonen åt eller ta med humor.

men man kan ju inte ta alla bekymmer med ögonhimlande och humor så förra året bestämde jag mig för att börja hantera det på riktigt och började äta medicin mot min PMS. och hör och häpna: sedan dess har vi inte bråkat. vi är fortfarande inte överens ibland, jag kan fortfarande bli så in i helvetes förbannad men jag har total kontroll över det nu. det är som att jag gått från hudlös till tvärtom. skillnaden är extrem. mitt liv blev så mycket enklare och jag känner att JAG fick komma fram på allvar. JAG som fått stå bakom alla känslostormar och hela tiden försökt hantera allting. så, från att vara känslig, arg och lättirriterad och allt vad det nu är så har jag blivit mycket lugnare, mer eftertänksam och resonerande. mitt vett hinner före mina känslor och det är så vansinnigt skönt med självkontroll.

men ja, jag ville väl egentligen mest skriva om hösten, om hur mitt planeringssinne går igång inför varje årstid, särskilt sedan vi fick Ebbe-Lou. så jag har beställt hem höst och vinterkläder åt båda barnen för att slippa handla i panik sen. jag känner mig aldrig så kass som när det börjar bli kallt och Ebbes vantar är försvunna eller när gummistövlarna är för små när regnet öser ner.

det här året köpte jag kavatkängor och gummistövlar åt honom på rean i somras, så dem bara väntar på att det ska bli kallt ute och idag beställde jag en varmare jacka för kyligare dagar (han har ett skalset och en overall också för när det blir riktigt jävligt ute och som han kan leka i på förskolan precis hur han vill), en polokrage som värmer hela halsen och lite av bröstet, en lite lättare tubhalsduk, flera par vantar eftersom dem jämt försvinner (glömmer ALLTID sy på ett litet snöre och en gosig mössa som han förhoppningsvis inte kommer svettas så fruktansvärt i. och så slank visst en tröja och ett par byxor slank också med av bara farten.

 

till Signe har vi en åkpåse och en mössa som Ebbe haft, så här behövs inga skor, skalkläder eller overaller utan bara en jacka, polokrage och några tumvantar. och hängselbyxor som värmer överkroppen lite mer än vanliga byxor. och som inte har någon resår i midjan runt den där lilla knubbiga magen. och två bodies, bara för att dem var fina.

 

allting kommer från Zara, förutom polokragarna och vantarna i flerpack – de är från H&M.

7

lejonungen.

jag vet inte hur jag någonsin ska kunna beskriva kärleken till den här minsta. ja, jag vet jag sa detsamma om Ebbe-Lou, men jag vet inte om man någonsin lär sig att göra det, lär sig att sätta ord på det?

livet tillsammans med henne är ljuvligt, hon hänger mest på, ler och ser sig omkring. jag klär henne med lejon på magen som hon ärvt från sin storebror, lägger mig på täcket bredvid och ser hur hon utforskar allt hon kommer åt med sina knubbiga små krokar till fingrar. ibland vänder hon sig mot mig och försöker fånga mitt ansikte, hon känner på min haka, min mun och på min näsa. när jag pussar henne på kinderna ler hon.

åh som vi älskar henne, allihop. vår sista lilla pusselbit i den här familjen.

6

senaste drösen av fynd till barnrummet

vilken flax jag har haft de senaste gångerna jag gått i secondhand-butikerna. just nu ligger fokus på saker till Ebbes (och så småningom Signes) rum. jag har ju en ganska klar bild om hur jag vill ha det där inne, vilket säkert syns rätt tydligt – mysigt, inspirerande och lekvänligt. jag har också en väldigt romantisk syn på gamla möbler som får ett rum att kännas lite…sagolikt? och framförallt – hemtrevligt.

det ska vara lite knasigt och stöka-runt-vänligt. åtminstone så länge som jag får bestämma, när barnen blir större och börjar tycka till sådär på allvar så får vi väl se om min vision får leva kvar där inne…förmodligen inte för barn har väl en tendens att göra tvärtemot, inte sant?

det här med begagnade eller lagade grejer har fått en annan betydelse nu sedan Ebbe-Lou nyligen börjat prata mycket om att “vi kan köpa nytt”, något som jag själv säkert bidragit till eftersom små grytor också har öron och så vidare. jag vet väl egentligen inte exakt vad han menar med nytt, men jag vill gärna att han lär sig tidigt, eller att det blir en norm med begagnat före nyproducerat. och att man kan laga istället för att köpa någonting alls.

bara för det kommer han förkasta allt vad second hand heter och bara köra på extremt nytt, coolt, shiny och högteknologiskt när han växer upp hehe.

tillbaka till det som finns på bilderna – gunghästen, solrostavlan, kulramen, nattduksbordet och spegeln köpte jag på Hyllis som finns ute på Backaplan. och jag betalade inte mer än lite över trehundringen för hela alltet, vilket jag tyckte var bra mycket mer än rimligt. särskilt med tanke på att allting är helt förutom att tyget på stolen är lite slitet. och stabilt är det med – gunghästen är i rejält trä, likaså stolen, spegel och kulramen. de kommer hålla åt många ungar till i framtiden, tror jag.

3

lördagsmorgon, söndagsmorgon

den av oss som tar hand om Signe på natten får sova vidare när Ebbe-Lou tassar in i vårt sovrum och viskar att vi ska gå upp. och allt som oftast är det Hugo som varit upp med Signe och jag som tar morgonpasset med Ebbe.

vi äter frukost på hans rum, leker med tågbanan, läser böcker och pratar. ibland känns det så overkligt, att sitta och samtala med mitt barn. hur gick det egentligen till? när blev han så stor? hur blev hans meningar så rena och hans resonemang så vettiga? varifrån kommer detta oerhörda intresse för vad saker och ting heter, hur man uttalar olika ord och nyfikenhet på världen? han är så vetgirig, vill förstå och veta allt allt allt.

när klockan närmar sig tio brukar Signe vakna och då gör vi en ordentlig frukost med kokta ägg, yoghurt, rågbröd, äppelmos och chiapudding med kokosgrädde, eller så kokar jag gröt på havregryn och steelcut oats. och vi brygger kaffe, dubbelt så mycket än vi brukar.

Signe sitter med och vill också äta det som vi äter – det är en matglad bebis, min lilla minsta. Ebbe-Lou tar sitt uppdrag som storebror på mycket stort allvar och frågar om Signe kan äta det här eller det där och sen matar han henne med sin yoghurt. och vi hindrar honom inte, så länge han är försiktig och hon är nöjd så är det inget att röra i.

han måste också få känna att han kan, att han får ta hand om henne. vi har hela tiden jobbat på det viset – med att låta honom komma och gå som han vill. aldrig tjata, aldrig pressa. vi har bjudit in men allting har varit frivilligt. och vi har aldrig pratat om att han som är storebror borde… för han behöver ingenting, eftersom han inte valt den rollen. men sköter den väl ändå, det gör han verkligen.

10

till Ebbes höst och vintergarderob

uttrycket må vara slitet men inte mindre sant för det – han växer så det knakar, Ebbe-Lou. och eftersom han byter storlek på ungefär en natt så jag har börjat köpa en, två storlekar större för att inte längre behöva handla en hel uppsättning NU eftersom det blir både stressigt och dyrt.

den här gången har jag dessutom tagit det ytterligare ett steg och börjat fylla på hans höst och vintergarderob med kläder från rean vilket gör att jag klappar mig själv på båda axlarna. min självgodhet känner inga gränser just nu, hehe.

kanske kommer jag till och med handla mer begagnat nu när jag försöker ha lite framförhållning och därmed får lite mer tid på mig. visserligen har jag använt mig av appen Reshopper tidigare men det vore ju skönt att slippa frakt för varje plagg.

tycker så mycket om den här färgskalan. den känns höst


…och går fint ihop med byxorna ↑ jag sydde åt honom när jag var gravid med Signe.

okej, rosa är kanske inte så mycket höst men jag tänkte att det kunde vara bra att mjuka upp det lite. förutom att kläderna ska vara mjuka, sköna och lekvänliga så ska de också vara ‘snälla’ med mjuka färger och motiv.

på tal om ‘snälla’ kläder – jag skulle köpa en keps åt honom och gick till H&M. där hittade jag färgglada kepsar men ingen som kändes helt rätt. jag frågade efter fler och blev hänvisad till “pojkavdelningen”. där hängde en svartvit variant med Musse Pigg – jackpot; Ebbe älskar Musse.

men först efter att han förtjust ryckt av prislappen och fått på sig kepsen så ser jag varför den hängde på pojkavdelningen – Musse god damn Pigg ser asförbannad ut. då kom jag ihåg att just det, aggressiva kläder för pojkar och mjuka, gulliga för flickor.

så ledsamt, provocerande, irriterande.

men det är så det ser ut och jag jobbar istället på att vara en motpol till samhällets mansideal – för jag ser det ärligt talat som ett måste, som en plikt jag har; att fostra honom till att bli en mjuk, omhändertagande och empatisk person.

det betyder inte att jag nödvändigtvis väljer bort någonting (förutom sådant som är uppenbart) men däremot försöker jag lägga till och blanda upp det hela.

dessutom ska kläderna fungera till båda barnen – Signe ärver ju allting efter sin storebror så det är ytterst lite nytt som jag har köpt till henne, eftersom jag hade henne i åtanke redan innan det ens var tal om ett till barn.

allt, förutom tröjan med båtarna och hängslebyxorna har jag beställt från Boozt och kommer från Molo. de andra två är från Bobo Choses och dem har jag köpt genom Babyshop.

5

om Hisingen och om Brämaregårdens kyrka

allting är så bekant här på Hisingen, jag känner mig mer hemma här än någon annanstans. förutom Falkenberg då, ingenting slår Falkenberg.

ibland stöter jag ihop med gamla kompisar som inte alls längre står mig nära men som man ändå hälsar på och pratar med innan man fortsätter man vidare från det förflutna och tillbaka in i nuet.

det är trevligt, men jag återupptar aldrig någonting med någon – dem som står mig riktigt nära har jag aldrig släppt, inte för en sekund.

ibland ser jag någons pappa i mataffären och ibland stöter jag ihop med min lillasyster. jag vet vad som fanns på plats innan där byggdes någonting annat, jag vet vad alla hållplatser på linjen heter.

jag har åkt över vattnet som tonåring, med brustet hjärta, med ett lyckligt hjärta, som gravid, som nyförlöst, med mina barn, med min man, med mina kompisar, med gamla kärlekar och med människor jag förmodligen aldrig mer kommer att se.

här på Hisingen ligger även min storasyster begravd, och fastän jag aldrig besöker den platsen så stillar det min sorg något, att vi på så vis är varandra lite närmare.

vi kommer att hålla Signes dop här, på Hisingen, i Brämaregårdens kyrka. jag ger den här ön lite mer av mig själv.

jag var där häromveckan med Sofia och hennes Signe. det är en fin liten kyrka, alldeles lagom stor och den ligger en kort promenad hemifrån oss. Prästgården, där vi ska vara efteråt är ett litet hus från sekelskiftet med fina fönster och med gott om plats.

och det är väl det jag ser allra mest fram emot; det som kommer efter ceremonin – att gå över dit och dricka kaffe, äta tårta och umgås med människorna vi tycker så mycket om – vår orubbliga grund.

5

inspiration till ebbes rum

28991516348_449a305607_h

jag har alltid velat att Ebbe ska ha ett mjukt och snällt rum med mycket färg och roliga saker. inga prydnadsgrejer man inte får leka med, ett golv med plats att köra med bilar på och lite knasiga tavlor på väggarna. gamla målade möbler, mycket böcker och ett skrivbord att pyssla vid.

för ett tag sedan målade jag om hans rum i en mycket djupare kulör än jag egentligen tänkt mig från börja – en grålila.

egentligen skulle det ha blivit blått; jag hade två provburkar hemma och förälskad i den ena nyansen hoppade jag glatt på spårvagnen för att köpa mig några liter mycket stark blå.

men viss sinnesförvirring uppstod och jag hann ändra mig under den korta turen och kom istället ut med den mycket dova grålila färgen. lätt panik uppstod när jag kom hem – det här var ju inte alls vad jag planerat för.

men det var inte mycket mer att göra än att plocka fram en pensel, svära över impulsen, göra en kopp kaffe och måla upp kvadrater på väggarna. när jag var klar satte jag mig i den gula fåtöljen och konstaterade att det nog inte skulle bli så jävligt, trots allt.

det visade sig bli helt rätt till slut.

det som saknas nu är ett överkast, färg på det stora skåpet, hyllplan åt diverse leksaker, förvaring åt hans böcker, en plats för alla pennor och några stora kuddar till en läshörna. längre fram skulle jag även vilja bygga en större säng och ett skrivbord åt honom, men det får bli senare – först ska jag snickra färdigt tallrikshyllan jag påbörjade idag och förvandla det gamla skåpet till en garderob åt honom.

alla bildkällor finns i min pinterestmapp kids kids

 

5

Signe 11 veckor

hon blev elva veckor idag, min minsta skatt. vid den här tiden för elva veckor sedan låg jag förmodligen med henne på bröstet eller så var jag mitt i ett av mina försök att resa mig själv upp ur sängen. jag minns den dagen, den kvällen på BB med värme, med en känsla av trygghet.

och glädje – herregud så lycklig jag var över den där lilla människan. över att allting var som det skulle, över tio tår och tio fingrar, ett sammetslent litet huvud och stora mörka ögon som försökte fokusera blicken. omedelbart sin egen och inte alls som sin bror.

och på den vägen har det fortsatt – hon är Signe, och det har hon gjort klart för oss alla. högljudd och bestämd, nära ska hon vara och med jämna mellanrum kräver hon mig på en pratstund och lirkar med både ljud och leenden.

när jag väntade henne undrade jag hur hjärtat skulle klara att hantera ännu mer kärlek – det kändes redan fullt till bredden och mycket mer, av kärleken till Ebbe-Lou. någon sa att hjärtat växer, att det gör plats för mer. men det känns mer som att mitt hjärta klonade sig självt, att jag nu har två som bankar innanför bröstet. ett med Ebbes namn skrivet över sig och ett med Signes. jag älskar dem lika mycket, helt och fullt, med varje hjärta som jag nu bär på.

jag läste och hörde om tvåbarnschocken men jag har inte riktigt upplevt den ännu. istället tycker jag att den största chocken kom med den första av dem. nu sitter ju allting i ryggraden, i huvudet, i händerna, i hjärtat. allting finns ju redan där och jag är så van vid att någon annan kommer först, att spillbitarna av tid är de som är mina.

Hugo och jag har plockat upp vårt gamla sätt att göra saker på igen, så som vi gjorde med Ebbe. så mellan oss går allting på automatik och den här gången tar vi hand om varandra och ger varandra mer av det vi båda äger allra minst just nu – tid.

tid att träffa andra människor, tid att slösurfa i telefonen, tid att sova.

men visst var det hårda bud för oss i början ändå, innan vi kom in i det igen. det var ju inte så att vi knäppte med fingrarna och plötsligt levde familjen Bergström i harmoni – sömnbrist, den kan locka fram det allra fulaste inom en, men vi lyckades mota bort den och jag hann bara vilja skilja mig en enda gång innan det redde upp sig.

Ebbe har tagit det fint, med att få en lillasyster. jag tror att han älskar henne och jag vet säkert att hon är viktig för honom. han torkar henne runt munnen, visar henne sina leksaker, sjunger för henne när hon är ledsen och letar upp nappen åt henne.

igår när jag ville duscha tyckte han att jag skulle lägga henne  i hans säng istället för på filten på golvet. när jag kom ut ur (trettiosekunders-)duschen låg han bredvid henne och läste den senaste boken vi lånat på biblioteket, boken om Bondgården och alla djuren som han valt själv. hon kunde inte fått en snällare storebror.

och jag…jag mår bra. men det var nervöst ett tag med de massiva ångestattackerna som avlöste varandra, skälvningar i bröstet så starka att det kändes som om någon slagit till mig, en kletig dimma av alla de mörkaste känslorna som kom och gick men utan adress och utan avsändare. och så var det mitt snitt som skrämde mig rejält en dag, när jag upptäckte att det börjat gå upp och läckt blodfylld vätska…det läkte ihop fort igen men jag var inte stöddig just där och då, kan jag lova.

men ja, elva veckor idag, så hurra. hurra för mina första veckor tillsammans med världens bästa Signe.

 

40525280904_5674ff014d_h 41239938801_9fbb1c7cdb_h 40525280064_042fa23f10_h 39432669700_d3584d5dd6_h 40343425625_5a5b434519_h

 

6