till Ebbes höst och vintergarderob

uttrycket må vara slitet men inte mindre sant för det – han växer så det knakar, Ebbe-Lou. och eftersom han byter storlek på ungefär en natt så jag har börjat köpa en, två storlekar större för att inte längre behöva handla en hel uppsättning NU eftersom det blir både stressigt och dyrt.

den här gången har jag dessutom tagit det ytterligare ett steg och börjat fylla på hans höst och vintergarderob med kläder från rean vilket gör att jag klappar mig själv på båda axlarna. min självgodhet känner inga gränser just nu, hehe.

kanske kommer jag till och med handla mer begagnat nu när jag försöker ha lite framförhållning och därmed får lite mer tid på mig. visserligen har jag använt mig av appen Reshopper tidigare men det vore ju skönt att slippa frakt för varje plagg.

tycker så mycket om den här färgskalan. den känns höst


…och går fint ihop med byxorna ↑ jag sydde åt honom när jag var gravid med Signe.

okej, rosa är kanske inte så mycket höst men jag tänkte att det kunde vara bra att mjuka upp det lite. förutom att kläderna ska vara mjuka, sköna och lekvänliga så ska de också vara ‘snälla’ med mjuka färger och motiv.

på tal om ‘snälla’ kläder – jag skulle köpa en keps åt honom och gick till H&M. där hittade jag färgglada kepsar men ingen som kändes helt rätt. jag frågade efter fler och blev hänvisad till “pojkavdelningen”. där hängde en svartvit variant med Musse Pigg – jackpot; Ebbe älskar Musse.

men först efter att han förtjust ryckt av prislappen och fått på sig kepsen så ser jag varför den hängde på pojkavdelningen – Musse god damn Pigg ser asförbannad ut. då kom jag ihåg att just det, aggressiva kläder för pojkar och mjuka, gulliga för flickor.

så ledsamt, provocerande, irriterande.

men det är så det ser ut och jag jobbar istället på att vara en motpol till samhällets mansideal – för jag ser det ärligt talat som ett måste, som en plikt jag har; att fostra honom till att bli en mjuk, omhändertagande och empatisk person.

det betyder inte att jag nödvändigtvis väljer bort någonting (förutom sådant som är uppenbart) men däremot försöker jag lägga till och blanda upp det hela.

dessutom ska kläderna fungera till båda barnen – Signe ärver ju allting efter sin storebror så det är ytterst lite nytt som jag har köpt till henne, eftersom jag hade henne i åtanke redan innan det ens var tal om ett till barn.

allt, förutom tröjan med båtarna och hängslebyxorna har jag beställt från Boozt och kommer från Molo. de andra två är från Bobo Choses och dem har jag köpt genom Babyshop.

5

om Hisingen och om Brämaregårdens kyrka

allting är så bekant här på Hisingen, jag känner mig mer hemma här än någon annanstans. förutom Falkenberg då, ingenting slår Falkenberg.

ibland stöter jag ihop med gamla kompisar som inte alls längre står mig nära men som man ändå hälsar på och pratar med innan man fortsätter man vidare från det förflutna och tillbaka in i nuet.

det är trevligt, men jag återupptar aldrig någonting med någon – dem som står mig riktigt nära har jag aldrig släppt, inte för en sekund.

ibland ser jag någons pappa i mataffären och ibland stöter jag ihop med min lillasyster. jag vet vad som fanns på plats innan där byggdes någonting annat, jag vet vad alla hållplatser på linjen heter.

jag har åkt över vattnet som tonåring, med brustet hjärta, med ett lyckligt hjärta, som gravid, som nyförlöst, med mina barn, med min man, med mina kompisar, med gamla kärlekar och med människor jag förmodligen aldrig mer kommer att se.

här på Hisingen ligger även min storasyster begravd, och fastän jag aldrig besöker den platsen så stillar det min sorg något, att vi på så vis är varandra lite närmare.

vi kommer att hålla Signes dop här, på Hisingen, i Brämaregårdens kyrka. jag ger den här ön lite mer av mig själv.

jag var där häromveckan med Sofia och hennes Signe. det är en fin liten kyrka, alldeles lagom stor och den ligger en kort promenad hemifrån oss. Prästgården, där vi ska vara efteråt är ett litet hus från sekelskiftet med fina fönster och med gott om plats.

och det är väl det jag ser allra mest fram emot; det som kommer efter ceremonin – att gå över dit och dricka kaffe, äta tårta och umgås med människorna vi tycker så mycket om – vår orubbliga grund.

4

inspiration till ebbes rum

28991516348_449a305607_h

jag har alltid velat att Ebbe ska ha ett mjukt och snällt rum med mycket färg och roliga saker. inga prydnadsgrejer man inte får leka med, ett golv med plats att köra med bilar på och lite knasiga tavlor på väggarna. gamla målade möbler, mycket böcker och ett skrivbord att pyssla vid.

för ett tag sedan målade jag om hans rum i en mycket djupare kulör än jag egentligen tänkt mig från börja – en grålila.

egentligen skulle det ha blivit blått; jag hade två provburkar hemma och förälskad i den ena nyansen hoppade jag glatt på spårvagnen för att köpa mig några liter mycket stark blå.

men viss sinnesförvirring uppstod och jag hann ändra mig under den korta turen och kom istället ut med den mycket dova grålila färgen. lätt panik uppstod när jag kom hem – det här var ju inte alls vad jag planerat för.

men det var inte mycket mer att göra än att plocka fram en pensel, svära över impulsen, göra en kopp kaffe och måla upp kvadrater på väggarna. när jag var klar satte jag mig i den gula fåtöljen och konstaterade att det nog inte skulle bli så jävligt, trots allt.

det visade sig bli helt rätt till slut.

det som saknas nu är ett överkast, färg på det stora skåpet, hyllplan åt diverse leksaker, förvaring åt hans böcker, en plats för alla pennor och några stora kuddar till en läshörna. längre fram skulle jag även vilja bygga en större säng och ett skrivbord åt honom, men det får bli senare – först ska jag snickra färdigt tallrikshyllan jag påbörjade idag och förvandla det gamla skåpet till en garderob åt honom.

alla bildkällor finns i min pinterestmapp kids kids

 

5

Signe 11 veckor

hon blev elva veckor idag, min minsta skatt. vid den här tiden för elva veckor sedan låg jag förmodligen med henne på bröstet eller så var jag mitt i ett av mina försök att resa mig själv upp ur sängen. jag minns den dagen, den kvällen på BB med värme, med en känsla av trygghet.

och glädje – herregud så lycklig jag var över den där lilla människan. över att allting var som det skulle, över tio tår och tio fingrar, ett sammetslent litet huvud och stora mörka ögon som försökte fokusera blicken. omedelbart sin egen och inte alls som sin bror.

och på den vägen har det fortsatt – hon är Signe, och det har hon gjort klart för oss alla. högljudd och bestämd, nära ska hon vara och med jämna mellanrum kräver hon mig på en pratstund och lirkar med både ljud och leenden.

när jag väntade henne undrade jag hur hjärtat skulle klara att hantera ännu mer kärlek – det kändes redan fullt till bredden och mycket mer, av kärleken till Ebbe-Lou. någon sa att hjärtat växer, att det gör plats för mer. men det känns mer som att mitt hjärta klonade sig självt, att jag nu har två som bankar innanför bröstet. ett med Ebbes namn skrivet över sig och ett med Signes. jag älskar dem lika mycket, helt och fullt, med varje hjärta som jag nu bär på.

jag läste och hörde om tvåbarnschocken men jag har inte riktigt upplevt den ännu. istället tycker jag att den största chocken kom med den första av dem. nu sitter ju allting i ryggraden, i huvudet, i händerna, i hjärtat. allting finns ju redan där och jag är så van vid att någon annan kommer först, att spillbitarna av tid är de som är mina.

Hugo och jag har plockat upp vårt gamla sätt att göra saker på igen, så som vi gjorde med Ebbe. så mellan oss går allting på automatik och den här gången tar vi hand om varandra och ger varandra mer av det vi båda äger allra minst just nu – tid.

tid att träffa andra människor, tid att slösurfa i telefonen, tid att sova.

men visst var det hårda bud för oss i början ändå, innan vi kom in i det igen. det var ju inte så att vi knäppte med fingrarna och plötsligt levde familjen Bergström i harmoni – sömnbrist, den kan locka fram det allra fulaste inom en, men vi lyckades mota bort den och jag hann bara vilja skilja mig en enda gång innan det redde upp sig.

Ebbe har tagit det fint, med att få en lillasyster. jag tror att han älskar henne och jag vet säkert att hon är viktig för honom. han torkar henne runt munnen, visar henne sina leksaker, sjunger för henne när hon är ledsen och letar upp nappen åt henne.

igår när jag ville duscha tyckte han att jag skulle lägga henne  i hans säng istället för på filten på golvet. när jag kom ut ur (trettiosekunders-)duschen låg han bredvid henne och läste den senaste boken vi lånat på biblioteket, boken om Bondgården och alla djuren som han valt själv. hon kunde inte fått en snällare storebror.

och jag…jag mår bra. men det var nervöst ett tag med de massiva ångestattackerna som avlöste varandra, skälvningar i bröstet så starka att det kändes som om någon slagit till mig, en kletig dimma av alla de mörkaste känslorna som kom och gick men utan adress och utan avsändare. och så var det mitt snitt som skrämde mig rejält en dag, när jag upptäckte att det börjat gå upp och läckt blodfylld vätska…det läkte ihop fort igen men jag var inte stöddig just där och då, kan jag lova.

men ja, elva veckor idag, så hurra. hurra för mina första veckor tillsammans med världens bästa Signe.

 

40525280904_5674ff014d_h 41239938801_9fbb1c7cdb_h 40525280064_042fa23f10_h 39432669700_d3584d5dd6_h 40343425625_5a5b434519_h

 

6

om ett dop. fast egentligen mer om en fest.

sist vi höll dop så slängde vi med ett bröllop i smeten också och det är inte något jag rekommenderar. alls. inte heller att vara för optimistisk med planeringen så den här gången börjar jag i tid. kyrkan är bokad, inbjudningskorten beställda och jag har till och med lyckats lägga vantarna på en äldre dopklänning. dopet är den första september så marginalerna är ännu goda.

och för den som undrar – nej, jag tror inte på Gud. men detta handlar inte om mig och när mina barn blir äldre kan de själva bestämma hur de vill göra. att döpa dem och låta dem träda in i kristenheten, som det står så fint på Wikipedia, är ett val som jag och Hugo gör nu fastän vi likväl skulle kunna välja att inte göra det och låta dem ta det beslutet själva som vuxna.

men eftersom jag inte ser någon fara på taket med det här och därför att Hugos vilja är starkare än min motvilja så går jag med på det. det är helt enkelt inte lika viktigt för mig som för min plötsligt supertraditionella man och man får ju välja sina strider och bla bla blaaa.

i vilket fall så får jag planera en tillställning för alla våra närmsta och det gör mig glad. Hugo får inte lägga sig i. möjligtvis när adresser ska letas upp eller när något ska bäras.

jag tänker olivkvistar, brudslöja, dahlia och röda äpplen. mineralvatten med äppelmust och ingefära, madeleines, macaroons och fransk chokladkaka. kanske en äppelpaj eller två, en tårta och någonting mer. och a b s o l u t ingen smörgåstårta utan ett mjukt bröd som foccaccia och ostbricka till. bara sånt som kan bakas i förväg och som går fort att ställa fram.

vad hon ska heta? Signe Victoria Karin Maria (Pippilotta, Viktualia Rullgardina) Bergström.

alla bilkällor finns i min pinterestmapp Signe Victoria

5

acceptansen.

jag står mot sovrumsfönstret och målar fransarna med det som finns kvar av min nästan helt uttorkade mascara. Signe ligger på en filt på golvet i vardagsrummet och när jag tittar till henne ser jag att Ebbe-Lou lagt sig bredvid. han pratar med henne och kittlar försiktigt på magen, så som jag brukar göra. han vet inte om att han är iakttagen, han bara gör.

på morgnarna hjälper han mig ibland att välja kläder åt henne, att knäppa knappar, dra upp dragkedjor och hämta nappen. han erbjuder sig att bära, mata, klappa. och allt oftare vill han visa henne sina leksaker och han frågar mig om de kan leka ihop.

vart är min lillasyster? frågar han när jag hämtar honom på förskolan.

jag har börjat vänja mig vid att jag har två. den minsta som är ett litet klistermärke och den största, men fortfarande lilla, som så gärna vill göra allting själv – gå på toaletten, ta fram yoghurt och äppelmos ur kylskåpet, inte hålla handen på promenaden. jag balanserar hela tiden mellan oss tre. tar djupa andetag och fokuserar.

när mina två fått allt dem behöver dricker jag kaffe, ser på Ernst eller sätter upp en tavla. sy har jag också börjat med igen.

men det blir en kaffestund med många pauser, ett avsnitt Ernst med ett halvt öga på TVn samtidigt som jag svarar på tusen frågor om vadsomhelst eller leker lite halvhjärtat med Paw patrol, lite sneda sömmar och så vidare och så vidare.

för den där egentiden, den finns inte riktigt mer och det är väl egentligen det som tagit hårdast, varit svårast att acceptera. för det är så här det är att ha familj – det kostar tid. och jag har förstått det nu.

jag säger inte att det måste vara så men här är det på det viset. och det finns något befriande i att ha kommit till sans med det. för det blir mindre irritation, mindre stress och mindre ångest.

det är helt enkelt svårt att vara ifred just nu och jag kan antingen svära och jaga upp mig över det eller bara finna mig i det. och jag väljer det senare, alla gånger.

jag tänker också att det här är det viktigaste jag gör – att ge dem av min tid. och att det aldrig kan finnas någon annan som är värd den så som de är.

inte ens jag.

41276718955_657dd5d31f_h 42130750162_c4a4fe1a14_h 42130749232_72d064bd79_h 27090900957_ef18195d05_h 27090901407_88cc61a1e7_h

12

funderingar från bebisbubblan

jag pussar på de mjuka kinderna och känner hur läpparna nästan sjunker in i det marshmallowmjuka. när jag försiktigt drar handen över det fjuniga lilla huvudet känns det som sammet under fingertopparna.

allting med henne är så mjukt, så lent och så vansinnigt ljuvligt. den här tiden, den är magisk och hennes väsen – det är underbart.

hon följer mig med blicken och hon har börjat le tillbaka mot mig och då träder den fram i hennes högra kind; en tydlig smilgrop.

det är annorlunda den här gången. jag är annorlunda. kanske har jag redan skrivit det förut men jag tänker på det så ofta – att bli mamma för andra gången skiljer sig så markant från den första. ibland har jag tänkt att jag är bättre nu men det känns inte helt sant för jag var en bra mamma till Ebbe med.

däremot är jag en annan mamma nu. en som inte har så bråttom, som inte oroar sig så mycket för sin egen del. förmodligen eftersom jag lärt mig så mycket under mina år med Ebbe-Lou när min största ångest låg i att lära mig att sakna ner tempot, att sluta vara så förbannat produktiv hela tiden och att ständigt stå på jour.

jag hade en konstant rädsla för att stagnera, för att ‘aldrig komma någonvart’. nu i efterhand har jag förstått att ingenting stannar upp, det bara går lite långsammare.

allt som oftast hittar man mig nu med Signe på armen eller i vår säng med henne sovandes bredvid mig medan jag läser en bok och kaffet kallnar på nattduksbordet.

och jag njuter av den här tiden, av det här livet på ett sätt som jag aldrig trodde kunde bli möjligt för en sådan som jag. en rastslös, en med ständiga tvångstankar om att hela tiden GÖRA NÅGOT.

jag bara finns här. skiter i disken och gör en god smörgås, går och lägger mig tidigt, klär mig i färgglada örhängen och sätter mig på bänken i solen istället för att fundera på vad jag ska göra när föräldraledigheten är över.

läser bok efter bok för Ebbe-Lou istället för att scrolla yrken i telefonen, lägger undan allt som tar mitt fokus från dem jag har framför mig vid frukostbordet. låter mina ungar komma först och låter mig bli en del av deras barndom sådär på riktigt.

och det är inte längre så himla viktigt att ständigt bevisa att jag fortfarande ‘är min egen’, att jag inte ‘bara’ är mamma. för det vet jag redan, mitt jag är inte hotat av min roll som någons mamma.

7

Ebbe-lou 3 år

39577132960_084b0fcb9d_h 40672407824_f9ff1d0a8f_h 27516194958_b4d6f06261_h

den första april blev han tre. min skatt, min kavata lilla unge.

sent in på natten blåste jag ballonger och slog in de sista paketen och på morgonen väckte vi  honom med ja må han leva och famnarna fulla med presenter. det var så fint att se hans nyvakna och förvånade ögon under morgonkalufsen. är dem till mig? frågade han och menade paketen. och först efter att han försäkrat sig om att de inte var till bebisen i magen eller till gårdagens kalasvärd började han ivrigt dra bort papperet med det där sneda leendet han får när han inte har en aning om vad han ska förvänta sig.

runt lunch trillade hans små kompisar in hos oss med sina föräldrar. kompisar han tussats ihop med eftersom jag umgås med Malin och kompisar som han hittat sig på egen hand i förskolan.

vi  hade köpt hallontårtor från Brogyllen, gräddat våfflor och blandat äppeljuice. det var inget pinterest-kalas, inget att pynta internet med, inget som planerats igenom kameralinsen, ingen tema-fest.

det var istället ett kalas med papptallrikar och syltburkar. och skrattande ungar som härjade högljutt medan resten av oss försökte höra vad den andre sa mellan kaffeklunkarna. så som det var när man själv var liten och ingen visste vad internet var.

på eftermiddagen plingade min familj på dörren och så var karusellen igång igen. det öppnades paket och pratades högljutt över middagsbordet, min pappa sparkade boll med Ebbe i vardagsrummet och sen lekte de med helikoptrar och brandbilar.

han är så älskad, den där lilla människan, av så många. och inget värmer mitt hjärta mer än att se och veta det. han har så många han kan luta sig tillbaka hos och som han känner sig trygg med. och min familj har nästan blivit hel igen, tack vare honom som vi alla vill få röra oss runt. vi har tvingats ta oss själva i kragen, att förlåta och att omvandla vår relation till varandra.

och tänk, att i tre år har jag varit hans mamma, i tre år och lite till. de tre mest omtumlande åren i mitt liv. aldrig har jag tvingats rannsaka mig så mycket som sedan han kom. eller mitt liv. eller mina prioriteringar.

med honom blev allting bättre, livet blev ljusare och fick ett annat värde. det blev liksom helt.

men ibland känner jag att jag tappar honom, att jag står lite utanför. särskilt nu sedan graviditeten och sedan Signe kom. men kanske skulle det varit lite så ändå, för han bryter sig loss något så oerhört just nu från oss. han pendlar mellan att vara både stor och liten hela tiden och vi hänger inte alltid med. det är så många beslut han vill ta själv, så mycket han vill göra på egen hand och hela tiden balanserar vi mellan vad vi ska släppa på och inte.

han kan så mycket, klarar sig så väl utan oss att jag ibland bara blir stående och liksom tappar orden. han kan föra resonemang och argumentera för sin sak, på en treårings vis ja, men ändå många gånger med en sådan rimlighet i att det blir svårt att stå kvar vid det jag sagt från början. barn är ju oftast sådana, enkla och faktiskt rätt logiska.

jag är arg säger han till oss när han finner sig orättvist behandlad. jag vill vara själv kan han säga och sen drar han igen dörren till sitt rum så glasen klirrar i köksskåpen.

och fastän att öronen nästan trillar av så hoppas jag att han alltid gör så där – känner, lever och står för det. högt och tydligt.

6

om förlossningen.

vi tar spårvagnen till Östra tillsammans med alla tidiga morgonresenärer som också ska någonstans. jag lyssnar på Håkan Hellström och tänker att nästa gång jag åker över den här bron är jag mamma till två.

min barnmorska är i min ålder och laddar upp mig med styrka bara genom att vara i samma rum. hon är helt rätt för mig, jag kan vara öppen med henne om allt.

efter ett par timmars väntan blir det min tur. jag tar min droppställning och promenerar själv in i hissen.

Hugo får vänta utanför operationssalen medan dem gör mig redo och jag börjar skaka och gråta när dörren stängs bakom mig. jag tar mig upp på sängen och möts av vad som känns som tusen snälla händer, ögon och ord. ingen är hård, alla är vänliga och alla säger de mjuka saker. jag ber dem att se till att ingenting händer mig på operationsbordet, att jag måste få komma hem till min son. snälla säger jag. de ler och de lovar.

det enda som faktiskt gör ont är när nålen ska igenom huden över ryggen men efteråt känner jag ingenting mer. mitt blodtryck faller och jag känner att jag är på väg bort, men min narkosläkare agerar snabbt och snart känns det bättre. hon är en av dem jag minns bäst efteråt.

två barnmorskor och narkosläkaren turas om att hålla mig i handen, dem finns där för mig.

när förlossningsläkaren klipper sig igenom in till Signe ger dem mig öronproppar och pratar med mig för att jag inte ska fokusera på ljudet. klipp, klipp, klipp på grund av sammanväxningar som det blir med snitt, en enkel liten kniv räcker inte mer.

dem har hämtat in Hugo och han sitter vid min vänstra sida. jag gråter inte mer.

plötsligt blir det lätt i min mage och samtidigt hör jag ett barn som skriker. mitt barn. hon skriker högt och genast. hela vägen till det lilla undersökningsbordet skriker hon.

Hugo klipper navelsträng och jag får upp henne hos mig. hon tystnar och innan dem har sytt ihop mig har hon börjat amma. vi hittar varandra direkt, hon och jag. hon är min, jag känner det på en gång.

på uppvaket sitter Hugo i en stol bredvid mig och blir serverad kaffe, smörgåsar och kakor. jag får en isglass.

det väller in ljus i rummet och hela tiden kollar man till mig.

i Södertälje fick jag ligga utan min familj i ett mörkt rum utan fönster och med ett skynke mellan mig och en annan patient. det var mycket som var annorlunda den här gången. överbelastad förlossningsvård ja, men Östra sjukhuset får hundra tummar upp från mig för engagerad, varm och professionell personal.

vi får ett eget rum och på den omtalade silverbrickan står en liten vas med två lila blommor i.

samma kväll reser jag mig ur sängen själv. jag kräks av yrsel men tar mig ändå upp ett par gånger till, rädd för att såret ska göra allt för ont om jag väntar för länge.

dagen efter får jag åka hem. inte för att någon annan tycker det men för att jag vill. de är tveksamma men tycker att jag trots allt är i ett oerhört gott skick så till slut säger de okej.

hemma lagar vi våfflor medan Signe sover i sin korg, jag längtar och längtar efter Ebbe-Lou men min mamma och Hugo ber mig vänta lite med att låta honom komma hem. dem ber mig läka ihop lite först.

på lördagen kommer han äntligen och herregud vad jag har saknat honom. han godkänner sin lillasyster och sen äter vi glass.

 

 

 

 

9