Browsing Category

Signe, Ebbe, föräldraskapet

Signe, Ebbe, föräldraskapet

Signe 11 veckor

hon blev elva veckor idag, min minsta skatt. vid den här tiden för elva veckor sedan låg jag förmodligen med henne på bröstet eller så var jag mitt i ett av mina försök att resa mig själv upp ur sängen. jag minns den dagen, den kvällen på BB med värme, med en känsla av trygghet.

och glädje – herregud så lycklig jag var över den där lilla människan. över att allting var som det skulle, över tio tår och tio fingrar, ett sammetslent litet huvud och stora mörka ögon som försökte fokusera blicken. omedelbart sin egen och inte alls som sin bror.

och på den vägen har det fortsatt – hon är Signe, och det har hon gjort klart för oss alla. högljudd och bestämd, nära ska hon vara och med jämna mellanrum kräver hon mig på en pratstund och lirkar med både ljud och leenden.

när jag väntade henne undrade jag hur hjärtat skulle klara att hantera ännu mer kärlek – det kändes redan fullt till bredden och mycket mer, av kärleken till Ebbe-Lou. någon sa att hjärtat växer, att det gör plats för mer. men det känns mer som att mitt hjärta klonade sig självt, att jag nu har två som bankar innanför bröstet. ett med Ebbes namn skrivet över sig och ett med Signes. jag älskar dem lika mycket, helt och fullt, med varje hjärta som jag nu bär på.

jag läste och hörde om tvåbarnschocken men jag har inte riktigt upplevt den ännu. istället tycker jag att den största chocken kom med den första av dem. nu sitter ju allting i ryggraden, i huvudet, i händerna, i hjärtat. allting finns ju redan där och jag är så van vid att någon annan kommer först, att spillbitarna av tid är de som är mina.

Hugo och jag har plockat upp vårt gamla sätt att göra saker på igen, så som vi gjorde med Ebbe. så mellan oss går allting på automatik och den här gången tar vi hand om varandra och ger varandra mer av det vi båda äger allra minst just nu – tid.

tid att träffa andra människor, tid att slösurfa i telefonen, tid att sova.

men visst var det hårda bud för oss i början ändå, innan vi kom in i det igen. det var ju inte så att vi knäppte med fingrarna och plötsligt levde familjen Bergström i harmoni – sömnbrist, den kan locka fram det allra fulaste inom en, men vi lyckades mota bort den och jag hann bara vilja skilja mig en enda gång innan det redde upp sig.

Ebbe har tagit det fint, med att få en lillasyster. jag tror att han älskar henne och jag vet säkert att hon är viktig för honom. han torkar henne runt munnen, visar henne sina leksaker, sjunger för henne när hon är ledsen och letar upp nappen åt henne.

igår när jag ville duscha tyckte han att jag skulle lägga henne  i hans säng istället för på filten på golvet. när jag kom ut ur (trettiosekunders-)duschen låg han bredvid henne och läste den senaste boken vi lånat på biblioteket, boken om Bondgården och alla djuren som han valt själv. hon kunde inte fått en snällare storebror.

och jag…jag mår bra. men det var nervöst ett tag med de massiva ångestattackerna som avlöste varandra, skälvningar i bröstet så starka att det kändes som om någon slagit till mig, en kletig dimma av alla de mörkaste känslorna som kom och gick men utan adress och utan avsändare. och så var det mitt snitt som skrämde mig rejält en dag, när jag upptäckte att det börjat gå upp och läckt blodfylld vätska…det läkte ihop fort igen men jag var inte stöddig just där och då, kan jag lova.

men ja, elva veckor idag, så hurra. hurra för mina första veckor tillsammans med världens bästa Signe.

 

40525280904_5674ff014d_h 41239938801_9fbb1c7cdb_h 40525280064_042fa23f10_h 39432669700_d3584d5dd6_h 40343425625_5a5b434519_h

 

4
Signe, Ebbe, föräldraskapet

om ett dop. fast egentligen mer om en fest.

sist vi höll dop så slängde vi med ett bröllop i smeten också och det är inte något jag rekommenderar. alls. inte heller att vara för optimistisk med planeringen så den här gången börjar jag i tid. kyrkan är bokad, inbjudningskorten beställda och jag har till och med lyckats lägga vantarna på en äldre dopklänning. dopet är den första september så marginalerna är ännu goda.

och för den som undrar – nej, jag tror inte på Gud. men detta handlar inte om mig och när mina barn blir äldre kan de själva bestämma hur de vill göra. att döpa dem och låta dem träda in i kristenheten, som det står så fint på Wikipedia, är ett val som jag och Hugo gör nu fastän vi likväl skulle kunna välja att inte göra det och låta dem ta det beslutet själva som vuxna.

men eftersom jag inte ser någon fara på taket med det här och därför att Hugos vilja är starkare än min motvilja så går jag med på det. det är helt enkelt inte lika viktigt för mig som för min plötsligt supertraditionella man och man får ju välja sina strider och bla bla blaaa.

i vilket fall så får jag planera en tillställning för alla våra närmsta och det gör mig glad. Hugo får inte lägga sig i. möjligtvis när adresser ska letas upp eller när något ska bäras.

jag tänker olivkvistar, brudslöja, dahlia och röda äpplen. mineralvatten med äppelmust och ingefära, madeleines, macaroons och fransk chokladkaka. kanske en äppelpaj eller två, en tårta och någonting mer. och a b s o l u t ingen smörgåstårta utan ett mjukt bröd som foccaccia och ostbricka till. bara sånt som kan bakas i förväg och som går fort att ställa fram.

vad hon ska heta? Signe Victoria Karin Maria (Pippilotta, Viktualia Rullgardina) Bergström.

alla bilkällor finns i min pinterestmapp Signe Victoria

5
Signe, Ebbe, föräldraskapet

acceptansen.

jag står mot sovrumsfönstret och målar fransarna med det som finns kvar av min nästan helt uttorkade mascara. Signe ligger på en filt på golvet i vardagsrummet och när jag tittar till henne ser jag att Ebbe-Lou lagt sig bredvid. han pratar med henne och kittlar försiktigt på magen, så som jag brukar göra. han vet inte om att han är iakttagen, han bara gör.

på morgnarna hjälper han mig ibland att välja kläder åt henne, att knäppa knappar, dra upp dragkedjor och hämta nappen. han erbjuder sig att bära, mata, klappa. och allt oftare vill han visa henne sina leksaker och han frågar mig om de kan leka ihop.

vart är min lillasyster? frågar han när jag hämtar honom på förskolan.

jag har börjat vänja mig vid att jag har två. den minsta som är ett litet klistermärke och den största, men fortfarande lilla, som så gärna vill göra allting själv – gå på toaletten, ta fram yoghurt och äppelmos ur kylskåpet, inte hålla handen på promenaden. jag balanserar hela tiden mellan oss tre. tar djupa andetag och fokuserar.

när mina två fått allt dem behöver dricker jag kaffe, ser på Ernst eller sätter upp en tavla. sy har jag också börjat med igen.

men det blir en kaffestund med många pauser, ett avsnitt Ernst med ett halvt öga på TVn samtidigt som jag svarar på tusen frågor om vadsomhelst eller leker lite halvhjärtat med Paw patrol, lite sneda sömmar och så vidare och så vidare.

för den där egentiden, den finns inte riktigt mer och det är väl egentligen det som tagit hårdast, varit svårast att acceptera. för det är så här det är att ha familj – det kostar tid. och jag har förstått det nu.

jag säger inte att det måste vara så men här är det på det viset. och det finns något befriande i att ha kommit till sans med det. för det blir mindre irritation, mindre stress och mindre ångest.

det är helt enkelt svårt att vara ifred just nu och jag kan antingen svära och jaga upp mig över det eller bara finna mig i det. och jag väljer det senare, alla gånger.

jag tänker också att det här är det viktigaste jag gör – att ge dem av min tid. och att det aldrig kan finnas någon annan som är värd den så som de är.

inte ens jag.

41276718955_657dd5d31f_h 42130750162_c4a4fe1a14_h 42130749232_72d064bd79_h 27090900957_ef18195d05_h 27090901407_88cc61a1e7_h

12
Personligare Signe, Ebbe, föräldraskapet

funderingar från bebisbubblan

jag pussar på de mjuka kinderna och känner hur läpparna nästan sjunker in i det marshmallowmjuka. när jag försiktigt drar handen över det fjuniga lilla huvudet känns det som sammet under fingertopparna.

allting med henne är så mjukt, så lent och så vansinnigt ljuvligt. den här tiden, den är magisk och hennes väsen – det är underbart.

hon följer mig med blicken och hon har börjat le tillbaka mot mig och då träder den fram i hennes högra kind; en tydlig smilgrop.

det är annorlunda den här gången. jag är annorlunda. kanske har jag redan skrivit det förut men jag tänker på det så ofta – att bli mamma för andra gången skiljer sig så markant från den första. ibland har jag tänkt att jag är bättre nu men det känns inte helt sant för jag var en bra mamma till Ebbe med.

däremot är jag en annan mamma nu. en som inte har så bråttom, som inte oroar sig så mycket för sin egen del. förmodligen eftersom jag lärt mig så mycket under mina år med Ebbe-Lou när min största ångest låg i att lära mig att sakna ner tempot, att sluta vara så förbannat produktiv hela tiden och att ständigt stå på jour.

jag hade en konstant rädsla för att stagnera, för att ‘aldrig komma någonvart’. nu i efterhand har jag förstått att ingenting stannar upp, det bara går lite långsammare.

allt som oftast hittar man mig nu med Signe på armen eller i vår säng med henne sovandes bredvid mig medan jag läser en bok och kaffet kallnar på nattduksbordet.

och jag njuter av den här tiden, av det här livet på ett sätt som jag aldrig trodde kunde bli möjligt för en sådan som jag. en rastslös, en med ständiga tvångstankar om att hela tiden GÖRA NÅGOT.

jag bara finns här. skiter i disken och gör en god smörgås, går och lägger mig tidigt, klär mig i färgglada örhängen och sätter mig på bänken i solen istället för att fundera på vad jag ska göra när föräldraledigheten är över.

läser bok efter bok för Ebbe-Lou istället för att scrolla yrken i telefonen, lägger undan allt som tar mitt fokus från dem jag har framför mig vid frukostbordet. låter mina ungar komma först och låter mig bli en del av deras barndom sådär på riktigt.

och det är inte längre så himla viktigt att ständigt bevisa att jag fortfarande ‘är min egen’, att jag inte ‘bara’ är mamma. för det vet jag redan, mitt jag är inte hotat av min roll som någons mamma.

7
Signe, Ebbe, föräldraskapet

Ebbe-lou 3 år

39577132960_084b0fcb9d_h 40672407824_f9ff1d0a8f_h 27516194958_b4d6f06261_h

den första april blev han tre. min skatt, min kavata lilla unge.

sent in på natten blåste jag ballonger och slog in de sista paketen och på morgonen väckte vi  honom med ja må han leva och famnarna fulla med presenter. det var så fint att se hans nyvakna och förvånade ögon under morgonkalufsen. är dem till mig? frågade han och menade paketen. och först efter att han försäkrat sig om att de inte var till bebisen i magen eller till gårdagens kalasvärd började han ivrigt dra bort papperet med det där sneda leendet han får när han inte har en aning om vad han ska förvänta sig.

runt lunch trillade hans små kompisar in hos oss med sina föräldrar. kompisar han tussats ihop med eftersom jag umgås med Malin och kompisar som han hittat sig på egen hand i förskolan.

vi  hade köpt hallontårtor från Brogyllen, gräddat våfflor och blandat äppeljuice. det var inget pinterest-kalas, inget att pynta internet med, inget som planerats igenom kameralinsen, ingen tema-fest.

det var istället ett kalas med papptallrikar och syltburkar. och skrattande ungar som härjade högljutt medan resten av oss försökte höra vad den andre sa mellan kaffeklunkarna. så som det var när man själv var liten och ingen visste vad internet var.

på eftermiddagen plingade min familj på dörren och så var karusellen igång igen. det öppnades paket och pratades högljutt över middagsbordet, min pappa sparkade boll med Ebbe i vardagsrummet och sen lekte de med helikoptrar och brandbilar.

han är så älskad, den där lilla människan, av så många. och inget värmer mitt hjärta mer än att se och veta det. han har så många han kan luta sig tillbaka hos och som han känner sig trygg med. och min familj har nästan blivit hel igen, tack vare honom som vi alla vill få röra oss runt. vi har tvingats ta oss själva i kragen, att förlåta och att omvandla vår relation till varandra.

och tänk, att i tre år har jag varit hans mamma, i tre år och lite till. de tre mest omtumlande åren i mitt liv. aldrig har jag tvingats rannsaka mig så mycket som sedan han kom. eller mitt liv. eller mina prioriteringar.

med honom blev allting bättre, livet blev ljusare och fick ett annat värde. det blev liksom helt.

men ibland känner jag att jag tappar honom, att jag står lite utanför. särskilt nu sedan graviditeten och sedan Signe kom. men kanske skulle det varit lite så ändå, för han bryter sig loss något så oerhört just nu från oss. han pendlar mellan att vara både stor och liten hela tiden och vi hänger inte alltid med. det är så många beslut han vill ta själv, så mycket han vill göra på egen hand och hela tiden balanserar vi mellan vad vi ska släppa på och inte.

han kan så mycket, klarar sig så väl utan oss att jag ibland bara blir stående och liksom tappar orden. han kan föra resonemang och argumentera för sin sak, på en treårings vis ja, men ändå många gånger med en sådan rimlighet i att det blir svårt att stå kvar vid det jag sagt från början. barn är ju oftast sådana, enkla och faktiskt rätt logiska.

jag är arg säger han till oss när han finner sig orättvist behandlad. jag vill vara själv kan han säga och sen drar han igen dörren till sitt rum så glasen klirrar i köksskåpen.

och fastän att öronen nästan trillar av så hoppas jag att han alltid gör så där – känner, lever och står för det. högt och tydligt.

6
Signe, Ebbe, föräldraskapet

om förlossningen.

vi tar spårvagnen till Östra tillsammans med alla tidiga morgonresenärer som också ska någonstans. jag lyssnar på Håkan Hellström och tänker att nästa gång jag åker över den här bron är jag mamma till två.

min barnmorska är i min ålder och laddar upp mig med styrka bara genom att vara i samma rum. hon är helt rätt för mig, jag kan vara öppen med henne om allt.

efter ett par timmars väntan blir det min tur. jag tar min droppställning och promenerar själv in i hissen.

Hugo får vänta utanför operationssalen medan dem gör mig redo och jag börjar skaka och gråta när dörren stängs bakom mig. jag tar mig upp på sängen och möts av vad som känns som tusen snälla händer, ögon och ord. ingen är hård, alla är vänliga och alla säger de mjuka saker. jag ber dem att se till att ingenting händer mig på operationsbordet, att jag måste få komma hem till min son. snälla säger jag. de ler och de lovar.

det enda som faktiskt gör ont är när nålen ska igenom huden över ryggen men efteråt känner jag ingenting mer. mitt blodtryck faller och jag känner att jag är på väg bort, men min narkosläkare agerar snabbt och snart känns det bättre. hon är en av dem jag minns bäst efteråt.

två barnmorskor och narkosläkaren turas om att hålla mig i handen, dem finns där för mig.

när förlossningsläkaren klipper sig igenom in till Signe ger dem mig öronproppar och pratar med mig för att jag inte ska fokusera på ljudet. klipp, klipp, klipp på grund av sammanväxningar som det blir med snitt, en enkel liten kniv räcker inte mer.

dem har hämtat in Hugo och han sitter vid min vänstra sida. jag gråter inte mer.

plötsligt blir det lätt i min mage och samtidigt hör jag ett barn som skriker. mitt barn. hon skriker högt och genast. hela vägen till det lilla undersökningsbordet skriker hon.

Hugo klipper navelsträng och jag får upp henne hos mig. hon tystnar och innan dem har sytt ihop mig har hon börjat amma. vi hittar varandra direkt, hon och jag. hon är min, jag känner det på en gång.

på uppvaket sitter Hugo i en stol bredvid mig och blir serverad kaffe, smörgåsar och kakor. jag får en isglass.

det väller in ljus i rummet och hela tiden kollar man till mig.

i Södertälje fick jag ligga utan min familj i ett mörkt rum utan fönster och med ett skynke mellan mig och en annan patient. det var mycket som var annorlunda den här gången. överbelastad förlossningsvård ja, men Östra sjukhuset får hundra tummar upp från mig för engagerad, varm och professionell personal.

vi får ett eget rum och på den omtalade silverbrickan står en liten vas med två lila blommor i.

samma kväll reser jag mig ur sängen själv. jag kräks av yrsel men tar mig ändå upp ett par gånger till, rädd för att såret ska göra allt för ont om jag väntar för länge.

dagen efter får jag åka hem. inte för att någon annan tycker det men för att jag vill. de är tveksamma men tycker att jag trots allt är i ett oerhört gott skick så till slut säger de okej.

hemma lagar vi våfflor medan Signe sover i sin korg, jag längtar och längtar efter Ebbe-Lou men min mamma och Hugo ber mig vänta lite med att låta honom komma hem. dem ber mig läka ihop lite först.

på lördagen kommer han äntligen och herregud vad jag har saknat honom. han godkänner sin lillasyster och sen äter vi glass.

 

 

 

 

9
Personligare Signe, Ebbe, föräldraskapet

det här är hjärtat.

det är vad han är. hjärtat. muskeln.

när han föddes var det sakta dit förmak och kammare tog sig, som små osynliga partiklar igenom min bröstkorg och in till hans.

innan honom stod jag alltid och vägde på höger fot, vänster fot. framåt eller åt sidan, vilket håll ska jag åt nu? sen ville jag bara stå alldeles stilla. inte röra mig, sluta kryssa för fler dagar i almanackan.

han har varit min i snart tre år, detta lilla universum. vi som befinner oss i systemet som roterar runt honom, vi ser,  att han och jag – vi är av samma sort. jag vet inte om jag någonsin trodde på det, på att det kunde vara så tydligt. men det är det. och det gör det både svårt och enkelt för oss, så det är tur att vi har Hugo som, mellan alla gnistor och blixtar, kan göra himlen blå igen när det krävs. han är på sätt och vis vårt andrum.

men det finns också någonting annat i honom, någonting som inte kommer från mig. något som är hans alldeles egna. jag har ännu inte satt fingret på vad det är men det liksom känns så fort man kommer nära.

hittills har han bara sagt att han älskar mig och Hugo, mormor och fröken Yvonne. han sparar på sin kärlek, den är ingenting han öser över vem som helst.

jag känner en oro emellanåt, för vad som ska hända med oss nu när det kommer någon annan. kommer han att räkna bort mig helt? kommer vi fortfarande att finnas kvar? tanken på avstånd skrämmer mig.

och ibland när jag tittar på honom slås jag av att han är min men ändå inte. jag vill inget hellre än att klamra mig fast vid honom, hårt. men jag förstår min plats, den jag ska hålla mig till hela livet – på ett alldeles lagom avstånd så att han kan sträcka på sig ifred men tillräckligt nära för att han ska landa mjukt om han faller. om det nu är mig han vill landa hos.

det är svårt.

komplext.

mitt äventyr.
det allra vackraste jag fått uppleva.

6
Personligare Signe, Ebbe, föräldraskapet

om ett barnrum och om att faktiskt vara en helt okej mamma.

det är väl inte helt sällan som jag säger att det tar tid att skapa hem. saker måste flyttas om och flyttas runt innan var sak hittar sin plats. nu är det mot Ebbes rum som jag vänt blicken igen och sedan sist har jag plockat ut ett nattduksbord och lite annat. och det gamla perstorpbordet, världens bästa pysselstation men som tar mer plats än vad det faktiskt gör nytta just nu.

jag vill att det ska vara enkelt här inne, färgglatt men inte skrikigt och så ska det finnas plats åt att hälla ut en säck lego utan att det väller ut över tröskeln. någorlunda organiserat så att han hittar sina leksaker och så måste det vara lättstädat det vill säga gott om korgar att kasta ner allting i.

det största skåpet, det har jag faktiskt låst, hemsk som jag är, för där finns allt material till ugglor, krokodiler, armband och glittrigheter. och en riktigt så snäll och frisinnad mamma, att jag låter det stå öppet, det är jag inte. egentligen skulle det väl inte ens vara särskilt snällt ändå – jag är av uppfattningen att i vissa aktiviteter behöver barn vägledning och att ge dem tillgång till saker de inte riktigt kan hantera är inte helt snällt.

visst, om Ebbe får en ny bil så krävs ju ingen vidare förklaring från min sida om hur man använder den men sådant som kräver lite mer koncentration och finmotorik gör vi alltid tillsammans. det är inte så mycket tidsfördriv i det som i en bil, utan mer pedagogisk verksamhet som i sin tur kräver att barnet försöker ta instruktioner, sitta still och fokusera. slutresultatet är egentligen inte så noga, det kan bli lite hur som helst men det absolut viktigaste för mig är att Ebbe känner att han lyckats, att han klarade av att försöka en gång till.

så snusförnuftig jag låter, jag hör. men efter ett par år inom skolvärlden snappade jag ändå upp en del. och jag måste (tyvärr?) medge att det här är ett av de områden där jag lyckas glänsa som förälder samt i värnandet av hans integritet, att konstant göra det tydligt för honom att konflikter inte är farliga och så hans uppbyggnad av ett ordentligt ordförråd.

det är ganska bra ändå, ser jag nu, kanske borde jag faktiskt slappna av och klappa mig lite oftare på axeln. känns nämligen som att det är det man gör allra minst, som förälder – klappar sig på axeln och känner sig lite bra.

8
Signe, Ebbe, föräldraskapet

käftsmällen som landade några veckor innan.

39845516734_ff2407b030_h

jag är atopiker. har alltid varit och lär förmodligen alltid förbli. men jag har inte sett några symtom sedan jag var riktigt liten. inte förrän nu, under tiden som gravid. alla år jag fått vara utan får jag nu tillbaka på en och samma gång. plus graviditetsklåda.

pang krasch poff och hela kroppen var full med små kliande prickar.

så jag länsar apoteket på mjukgörande krämer, äter allergimedicin som slår ut mig och sover inte mer än två timmar om natten. händerna har blivit så illa däran att jag behöver hjälp med att öppna en flaska mineralvatten och när min mamma såg mig häromdagen började hon gråta.

jag är alltså riktigt risig.

idag köpte jag babyolja från Estelle och Thild och kapslar med omega 3 som lovar mirakel. det krävs inte mycket nu innan jag ger mig på rökelse, spökritualer och vigvatten. för nu är jag så jä v la matt.

barnmorskan och läkaren tittar medlidande på mig och mina såriga händer och mumlar mest att det inte finns så mycket man kan göra. de tar blodprover för att försäkra sig om att det inte är något fel med…gallan? levern? jag minns inte. och från att varit en ständig förespråkare av (egna) tidiga förlossningar på grund av inget tålamod, så har jag ändrat mig nu – jag vill inte att Signe kommer tidigare än den 3 april. jag känner mig inte redo. inte än. jag behöver varenda dag av de här sista veckorna som är kvar åt att göra ingenting.

dessutom är snittet lagt en vecka innan beräknad förlossning och det är tidigt nog, tänker jag. men så är det ju det att klådan och eksemet inte lugnar ner sig förrän hon är ute och levern, hormonerna eller hur det nu var kan börja stabilisera sig.

jag känner mig lite lurad. som om jag sprungit rakt in i en vägg, för mestadels har jag känt mig stark under den här tiden, självständig. och nu måste jag plötsligt be om hjälp, förlita mig på andra människor. vilket är fint att jag kan, men trist för att jag trivs i min vardag trots att jag för tillfället inte uträttar några stordåd.

nu är det lite mer mer än fyra veckor kvar innan den planerade operationen äger rum. och för att hålla ut har jag gett mig själv en morgonrock i linne, en skjorta och några mjuka handdukar. och choklad, alltid choklad.

har aldrig känt mig i ett sådant behov av omtanke som nu. för nu orkar jag faktiskt inte knycka mer på nacken, vara käck och traska på som vanligt, vara saklig och förnuftig.

inte ens lite.

 

 

 

5