det här är hjärtat.

det är vad han är. hjärtat. muskeln.

när han föddes var det sakta dit förmak och kammare tog sig, som små osynliga partiklar igenom min bröstkorg och in till hans.

innan honom stod jag alltid och vägde på höger fot, vänster fot. framåt eller åt sidan, vilket håll ska jag åt nu? sen ville jag bara stå alldeles stilla. inte röra mig, sluta kryssa för fler dagar i almanackan.

han har varit min i snart tre år, detta lilla universum. vi som befinner oss i systemet som roterar runt honom, vi ser,  att han och jag – vi är av samma sort. jag vet inte om jag någonsin trodde på det, på att det kunde vara så tydligt. men det är det. och det gör det både svårt och enkelt för oss, så det är tur att vi har Hugo som, mellan alla gnistor och blixtar, kan göra himlen blå igen när det krävs. han är på sätt och vis vårt andrum.

men det finns också någonting annat i honom, någonting som inte kommer från mig. något som är hans alldeles egna. jag har ännu inte satt fingret på vad det är men det liksom känns så fort man kommer nära.

hittills har han bara sagt att han älskar mig och Hugo, mormor och fröken Yvonne. han sparar på sin kärlek, den är ingenting han öser över vem som helst.

jag känner en oro emellanåt, för vad som ska hända med oss nu när det kommer någon annan. kommer han att räkna bort mig helt? kommer vi fortfarande att finnas kvar? tanken på avstånd skrämmer mig.

och ibland när jag tittar på honom slås jag av att han är min men ändå inte. jag vill inget hellre än att klamra mig fast vid honom, hårt. men jag förstår min plats, den jag ska hålla mig till hela livet – på ett alldeles lagom avstånd så att han kan sträcka på sig ifred men tillräckligt nära för att han ska landa mjukt om han faller. om det nu är mig han vill landa hos.

det är svårt.

komplext.

mitt äventyr.
det allra vackraste jag fått uppleva.

6

om ett barnrum och om att faktiskt vara en helt okej mamma.

det är väl inte helt sällan som jag säger att det tar tid att skapa hem. saker måste flyttas om och flyttas runt innan var sak hittar sin plats. nu är det mot Ebbes rum som jag vänt blicken igen och sedan sist har jag plockat ut ett nattduksbord och lite annat. och det gamla perstorpbordet, världens bästa pysselstation men som tar mer plats än vad det faktiskt gör nytta just nu.

jag vill att det ska vara enkelt här inne, färgglatt men inte skrikigt och så ska det finnas plats åt att hälla ut en säck lego utan att det väller ut över tröskeln. någorlunda organiserat så att han hittar sina leksaker och så måste det vara lättstädat det vill säga gott om korgar att kasta ner allting i.

det största skåpet, det har jag faktiskt låst, hemsk som jag är, för där finns allt material till ugglor, krokodiler, armband och glittrigheter. och en riktigt så snäll och frisinnad mamma, att jag låter det stå öppet, det är jag inte. egentligen skulle det väl inte ens vara särskilt snällt ändå – jag är av uppfattningen att i vissa aktiviteter behöver barn vägledning och att ge dem tillgång till saker de inte riktigt kan hantera är inte helt snällt.

visst, om Ebbe får en ny bil så krävs ju ingen vidare förklaring från min sida om hur man använder den men sådant som kräver lite mer koncentration och finmotorik gör vi alltid tillsammans. det är inte så mycket tidsfördriv i det som i en bil, utan mer pedagogisk verksamhet som i sin tur kräver att barnet försöker ta instruktioner, sitta still och fokusera. slutresultatet är egentligen inte så noga, det kan bli lite hur som helst men det absolut viktigaste för mig är att Ebbe känner att han lyckats, att han klarade av att försöka en gång till.

så snusförnuftig jag låter, jag hör. men efter ett par år inom skolvärlden snappade jag ändå upp en del. och jag måste (tyvärr?) medge att det här är ett av de områden där jag lyckas glänsa som förälder samt i värnandet av hans integritet, att konstant göra det tydligt för honom att konflikter inte är farliga och så hans uppbyggnad av ett ordentligt ordförråd.

det är ganska bra ändå, ser jag nu, kanske borde jag faktiskt slappna av och klappa mig lite oftare på axeln. känns nämligen som att det är det man gör allra minst, som förälder – klappar sig på axeln och känner sig lite bra.

8

käftsmällen som landade några veckor innan.

39845516734_ff2407b030_h

jag är atopiker. har alltid varit och lär förmodligen alltid förbli. men jag har inte sett några symtom sedan jag var riktigt liten. inte förrän nu, under tiden som gravid. alla år jag fått vara utan får jag nu tillbaka på en och samma gång. plus graviditetsklåda.

pang krasch poff och hela kroppen var full med små kliande prickar.

så jag länsar apoteket på mjukgörande krämer, äter allergimedicin som slår ut mig och sover inte mer än två timmar om natten. händerna har blivit så illa däran att jag behöver hjälp med att öppna en flaska mineralvatten och när min mamma såg mig häromdagen började hon gråta.

jag är alltså riktigt risig.

idag köpte jag babyolja från Estelle och Thild och kapslar med omega 3 som lovar mirakel. det krävs inte mycket nu innan jag ger mig på rökelse, spökritualer och vigvatten. för nu är jag så jä v la matt.

barnmorskan och läkaren tittar medlidande på mig och mina såriga händer och mumlar mest att det inte finns så mycket man kan göra. de tar blodprover för att försäkra sig om att det inte är något fel med…gallan? levern? jag minns inte. och från att varit en ständig förespråkare av (egna) tidiga förlossningar på grund av inget tålamod, så har jag ändrat mig nu – jag vill inte att Signe kommer tidigare än den 3 april. jag känner mig inte redo. inte än. jag behöver varenda dag av de här sista veckorna som är kvar åt att göra ingenting.

dessutom är snittet lagt en vecka innan beräknad förlossning och det är tidigt nog, tänker jag. men så är det ju det att klådan och eksemet inte lugnar ner sig förrän hon är ute och levern, hormonerna eller hur det nu var kan börja stabilisera sig.

jag känner mig lite lurad. som om jag sprungit rakt in i en vägg, för mestadels har jag känt mig stark under den här tiden, självständig. och nu måste jag plötsligt be om hjälp, förlita mig på andra människor. vilket är fint att jag kan, men trist för att jag trivs i min vardag trots att jag för tillfället inte uträttar några stordåd.

nu är det lite mer mer än fyra veckor kvar innan den planerade operationen äger rum. och för att hålla ut har jag gett mig själv en morgonrock i linne, en skjorta och några mjuka handdukar. och choklad, alltid choklad.

har aldrig känt mig i ett sådant behov av omtanke som nu. för nu orkar jag faktiskt inte knycka mer på nacken, vara käck och traska på som vanligt, vara saklig och förnuftig.

inte ens lite.

 

 

 

5

toner av pasteller och om att vara i ständig reaktion mot det förflutna.

det är fredag, den sista i februari. och snön som täcker marken är så hård att det gör lite ont i fingrarna när jag och Ebbe-Lou försöker rita ansikten i den på promenaden hem efter förskolan. det känns som att den förstått att den måste vara extra tuff just nu, för annars gör sig plusgraderna av med den innan den ens hunnit landa. det kanske pågår ett tyst krig dem emellan – snön mot plusgraderna.

jag känner mig full av liv de flesta dagarna och ler stort mot Hugo när vi sicksackar oss igenom alla människor på Avenyn efter lunchen. håller extra hårt i hans hand, stannar upp, ser honom i ögonen och säger jag väljer dig.

det är de finaste ord jag kan ge honom, jag älskar dig ligger långt efter.

andra dagar är jag alldeles blek och matt. och jag vill inte se honom eller någon annan. förutom Ebbe, alltid Ebbe. han säger så mycket roliga saker nu och det känns som att han växer några millimeter så fort jag tittar bort. han har börjat föra sin talan så väl när det är någonting han vill eller inte. eller ja, så väl som en snart tre år gammal liten typ kan göra.

på Magasinsgatan höll Lilla rummet en utförsäljning av hela sortimentet och jag blev till eld och lågor över allting som fortfarande fanns kvar på hyllorna. när jag visade Hugo alla mina fynd och berättade vad slutnotan landat på blev han nästan kallsvettig. när jag sagt att jag skulle passa på och göra några kap trodde han att jag tänkt på spadar och ballonger. eller liknande.

men i mitt huvud såg jag sängmobiler, studio Matryoshka och den där väggen dedikerad åt Littlephant. sådant som jag egentligen inte kunnat rättfärdiga om inte priset varit så nedsatt. knappt ens då. för låt oss inte sticka under stol med att allt det där är satans dyrt och att till och med en bra rabatt ändå inte får ner priset till en helt rimlig siffra.

men nu är vi mer än förberedda med både gammalt och nytt och jag bygger upp en revansch att kalla duga mot den förra gångens kaos, har jag förstått. mitt enorma kontrollbehov inför förlossningen och tiden efteråt är en reaktion på det som varit innan.

att jag klättrar på stegar och skapar ordning och reda tills jag inte riktigt klarar av att gå mer, är också en reaktion på sist jag var gravid och tvingades kapitulera inför allt jag så gärna ville göra.

så nu gör jag om och nu jag gör rätt.

6

baby baby

– när jag var på mötet angående förlossningen gjordes ett ultraljud där det konstaterades att jag bär runt på mycket fostervatten. möjliga anledningar till det kan vara en okontrollerad graviditetsdiabetes hos mig eller något fel på barnet. eller så finns det inga särskilda anledningar alls utan det bara är så.

läkaren som gjorde ultraljudet kunde se att Sigges genomflöde fungerade som det skulle men skickade mig enligt riktlinjer på specialistultraljud. ett glukostest var redan inplanerat eftersom att jag fött ett stort barn tidigare och då görs det som rutin vid nästa graviditet, av någon anledning.

diabetes hade jag inte så då var det bara det där satans ultraljudet kvar. man (jag) vill ju aldrig utmärka sig under en graviditet, just då vill man (jag) helst bara vara som “alla andra” eftersom allt som får andra inom vården att höja lite på ögonbrynen får min puls att genast ticka fortare.

i alla fall, idag åkte jag till Östra för en träff med två specialister som såg en välmående bebis i min mage. en som dessutom uppskattas väga 2 600 g (REDAN!). och vad gäller vattenmängden så fann man inget skäl till varför.

tydligen är det bara så att jag och Hugo lyckas koka ihop stora ungar och att min livmoder gillar att samla vatten – den gjorde nämligen likadant med Ebbe-Lou, fast då var det ingen som reagerade. alls (?).

– från och med idag är det exakt sex veckor kvar till förlossningen och jag har svårt att tänka på så mycket annat än den och tiden efteråt. jag organiserar nästan maniskt här hemma men det känns så vansinnigt viktigt att ta kontroll över det som går. särskilt eftersom vi redan har en liten som måste få en så smidig och stressfri övergång som möjligt, och det tror jag bara blir om jag och Hugo försöker förenkla tillvaron i den mån vi kan redan nu.

när jag kommer hem från förlossningen vill jag kunna slappna av med vetskapen om att allt vi behöver finns innanför våra väggar så att jag kan ägna mig åt barnvagnspromenader och att fokusera på hur Ebbe-Lou hanterar omställningen. jag skyr tanken på kaos och att “behöva fixa” någonting och vill att det ska vara så enkelt som möjligt att leva här. det mesta som det berör är praktiska och materiella ting. såklart – vi vet ju ingenting om vilken bebis vi får eller hur Ebbe kommer reagera.

så när Ebbe var hos mormor i helgen betade vi av den milslånga listan och köpte ordentligt med förvaring till barnens garderob, två större tvättkorgar, en till sittdel till dubbelvagnen, filtar, skötbädd, magdroppar, nappflaskor, babyolja, ett paket blöjor, ett större minneskort, mjuka underkläder till mig att ha efter förlossningen, och födelsedagspresenter till Ebbe, som fyller år två dagar innan Signe är tänkt att komma och så vidare och så vidare.

jag har sorterat Ebbes babykläder och packat upp inför den första tiden, fört över föräldradagar åt min mamma för veckan som hon ska ha Ebbe-Lou och på fredag blir en mindre köksrenovering klar.

det som återstår nu är att göra lunchlådor, att piffa lite till i Sigges hörna och att måla klart i lägenheten, sortera förrådet (igen), hämta vagnen som vi ställt hos Hugos föräldrar i Skövde, skriva lista till operationsteamet och så en rejäl storstädning. det är faktiskt mest roliga saker, förutom den där sista punkten då, och den har jag faktiskt tänkt lämna åt Hugo.

– bilderna i kollaget har ingenting med någonting praktiskt att göra alls. de är bara inspiration för själva piffet som mest ska vara fint att titta. sådant behövs faktiskt med. dessa plus fler finns i min nya mapp på pinterest baby baby.

5

du.

det är lördag och du har varit vaken sedan klockan fyra. när du vaknade ropade du på din pappa och när han kom in satt du i den gula fåtöljen och berättade att du hade en kråka i din säng med massa vassa tänder. men du var inte rädd, du bara satt där och väntade på pappa.

inget bröd till frukost så jag stekte ägg och bacon åt oss, jag ställde fram yoggi och dukade med krokodilen åt dig. på något sätt fick vi på dig morgonrocken du fått i julklapp av Anita och Victor. du röt åt oss, så som tigerungar gör. sen spexade du till det med att göra en hatt av din skål. på bordet stod en vallmo som inte riktigt kunde slå ut ordentligt.

du fick själv välja tröja och ville ha den med alla valarna på. jag föreslog byxorna med regndropparna. det gick fort att klä dig – sedan jag berättade att mormor skulle komma kunde du inte tänka på annat och var mer än medgörlig.

att vara med mormor eller farfar och få hjälpa till i tvättstugan eller gå med till förrådet är det bästa i livet, enligt dig. och chokladbollar.

otåligt väntade du och fördrev tiden med att hoppa i den stora sängen, sova räv och flytta stolar till alla fönster för att kunna se ut. förutom i sovrummet då, där sängen stod så lägligt.

jag lovade att mormor skulle komma efter att du vilat och den nattningen gick som en dans.

medan pappa bäddade om dig satt jag i soffan, drack kaffe och tänkte på att det här är vår tid. på att det här är en del av din barndom. helgmorgnar med långfrukost, en tigermorgonrock, en stor säng att hoppa och leka i och en mormor att vänta på.

inte långt efter att du vaknat kom hon. du hade redan på egen hand bestämt dig för att du skulle åka med henne hem och släppte henne inte ur sikte.

du klädde på dig ytterkläderna, packade din lilla ryggsäck och ställde fram hennes skor. det var ingenting att dra ut på mer, det var bara att åka. och ett par pussar och några jag älskar dig senare var du borta, och förmodligen den lyckligaste treåringen på flera mils avstånd.

livet med dig, min lilla skatt, livet med dig.

6

om ett halvakut snitt, en planerad förlossning och förlossningskontrakt.

35094176982_48b4965f4e_h

det här inlägget är långt, men nödvändigt. främst för att jag vill kunna gå tillbaka och läsa om hur det faktiskt var men också för att jag märkt ett att det finns ett intresse kring just kejsarsnitt bland några av er här.

jag har valt att hålla alla romantiska omskrivningar utanför och vara så saklig som möjligt för tydlighetens skull.

och jag tar det från början, fastän de flesta av er redan vet hur det gick till med Ebbe-Lou och fastän att det kan bli en del upprepningar.

jag har alltid varit förlossningsrädd, min största rädsla grundar sig i att något ska gå fel med barnet och att jag ska tappa kontrollen. hos mig är det både erfarenheter och ångestproblematik som förstärker den här rädslan. jag är även rädd för att min egen kropp ska stöta på komplikationer som den inte kommer kunna läka ifrån och dessutom är min kroppsliga integritet så stark att blotta tanken på att mitt underliv ska vara så i centrum, som det ju är under en vaginal förlossning, är otänkbart. dessa är de främsta orsakerna och sen finns det några fler, men som inte är riktigt lika viktiga.

med mitt första barn, Ebbe-Lou, blev jag oerhört väl bemött av sjukvården direkt. efter allt jag läst på nätet var jag redo för strid på en gång. men min barnmorska sa åt mig att ingen kan tvinga mig att föda vaginalt men bad mig ändå att gå på möten med en aurora-barnmorska innan jag verkligen bestämde mig för hur vi skulle gå vidare. jag ville visa mig medgörlig och sa ja till förslaget.

A-bm visade sig också vara toppen – inga påtryckningar om en vaginal förlossning. istället blev jag visad förlossningssalen och alla redskap som används och jag fick även svar på många av mina frågor. efter några få sådana möten (kanske två) var det dags att träffa förlossningsläkaren.

under det här mötet gjorde vi upp om ett “förlossningskontrakt”. vi kom fram till att vi skulle låta förlossningen starta spontant och att jag sen då skulle avgöra hur jag ville gå vidare, i den mån det var möjligt. det så kallade kontraktet gick ut på att jag var den som hade kontrollen, vilket kändes tryggt. men ändå inte helt rätt, fast jag nickade snällt och sa ja tack för jag vågade inte låta otacksam.

när jag gått en vecka över tiden gick jag på en överburenhetskontroll (ultraljud) för att se hur barnet hade det i magen och om det fortfarande fanns tillräckligt med fostervatten för att vänta ett tag till på spontan uppstart. men eftersom mitt SF-mått (det innebär att livmodern mäts med ett måttband av BM utanpå magen regelbundet från och med vecka 25 för att se att allting växer som det ska) plötsligt gjort ett rejält hopp uppåt så bad hon mig även se till att det gjordes en viktskattning på barnet.

här stötte jag på motstånd, jag tror att personen som gjorde ultraljudet tyckte det var onödigt, men jag gav mig inte och en viktskattning gjordes. och tur var väl det för enligt den beräknades Ebbe väga mer än 4800 gram, vilket kan diffa både uppåt och neråt, men i vilket fall så var det ett stort barn.

jag blev rädd, storgrät och upprepade gång på gång att “det kommer aldrig gå”.

någon timme senare ringde samma förlossningsläkare som jag träffat tidigare och föreslog att vi skulle göra ett snitt så fort som möjligt. dem exakta orden var “vi rekommenderar inte en förstföderska att föda ett så stort barn”.

samma kväll kom jag in igen och träffade en läkare (kanske kan det ha varit en narkosläkare, jag minns inte) och skrevs in inför morgonens operation. inskrivningen tog ganska lång tid och det var många frågor som skulle besvaras.

tidigt på morgonen åkte tillbaka till sjukhuset och upp till operationssalen. och allt gick ga la nt. jag var klar i huvudet, förväntansfull, och trygg. jag kunde lämna över kontrollen helt och istället fråga om sånt jag var nyfiken på, för det var ju faktiskt ganska spännande.

det absolut värsta med snittet var den första vågen av smärta som kom sen efter att bedövningen släppt men ju mer jag var uppe och rörde på mig desto bättre blev det och jag kunde på eget bevåg sluta äta morfin efter det första dygnet. sen gjorde det ont i ungefär två veckor när jag låg på sidan, skulle vända på mig eller gapskrattade men det var väl det. helt överkomligt, enligt mig.

så med allt det här i bagaget har det inte funnits något annat alternativ för mig med Signe, än snitt. och det är ju inte så konstigt – jag var ju fortfarande förlossningsrädd trots “kontraktet” och snittet visade sig vara precis så, som jag kanske inte kunnat föreställa mig, men hoppats på att det skulle bli – tryggt och lugnt. jag var och är helt enkelt övertygad om att för mig, både psykiskt och fysiskt så är ett snitt det bästa.

men ny stad, ny barnmorska och ny sjukvård gjorde mig nervös – vi är nog ganska många som läst och hört om hur barnmorskor och läkare mässar om den vaginala förlossningen, och så även samhället i stort. men min nya BM var också bra och lyhörd. enligt henne fanns det två vägar till ett snitt – den ena gick ut på att gå på möten med aurora igen och försöka se om rädslan går att bearbeta (något jag sa nej till direkt eftersom jag redan gått den vägen tidigare) och den andra var att träffa en läkare på mottagningen som sen skulle föra min talan vidare till någonting som heter sectiokonferensen och därefter skulle dem ta ett beslut.

själv hamnade jag dock på ett tredje spår istället, ett jag inte hört om förut – jag skickades till en läkare som skrev och skrev och skrev medan jag pratade. han satte ord på sådant som jag själv inte riktigt kunnat. som att till exempel räknades min förra förlossningen till ett halvakut snitt vilket förklarar chocken jag fick efteråt. dessutom berättade han att “det är ovanligt men det HÄNDER att barn lägger på sig som sjutton den sista tiden och ingen vet riktigt varför” vilket var skönt att höra för det fanns en liten dos skuldkänslor hos mig – var det mitt fel att Ebbe var så stor, var det något jag hade kunnat gjort annorlunda osv.

han skickade en remiss till Östra och jag blev kallad till en träff med en läkare på Auroramottagningen. jag laddade upp igen, redo att slåss för min sak men det hade jag inte behövt. medan vi gjorde ett tillväxtultraljud och viktskattning på barnet bad hon mig att berätta om min förra förlossning och sen frågade hon hur jag ville göra den här gången.

jag tog sats för att inte darra på rösten och för att låta bestämd när jag sa att jag absolut inte ville ha en vaginal förlossning utan föda med snitt. “okej, då gör vi så” svarade hon och förklarade att är man omföderska som fött med snitt tidigare och känt att det gått bra så motsätter dem sig inte det till nästa gång, åtminstone inte i Göteborg. däremot skulle jag vara medveten att det FINNS hjälp att få OM jag skulle vilja men det var helt upp till mig.

så runt vecka 39 ska jag alltså förlösas med snitt.

men vi kom också överens om en sak till – eftersom statistiken som finns angående kejsarsnitt och komplikationer är baserad på urakuta, akuta och planerade snitt tillsammans så är det svårt att veta exakt hur läget ser ut när det kommer just dit, till komplikationerna, men förmodligen tillkommer de oftare vid ur/akuta operationer på förlossningar som redan gått igång av sig själva.

därför har jag, på eget initiativ sagt att om förlossningen går igång spontant mellan vecka 37 (innan dess är det inte jag som avgör utan det är vården som går på en medicinsk bedömning) och det planerade operationsdatumet så vill jag själv avgöra där och då om hur jag vill göra eftersom utgångsläget trots allt kan bli annorlunda än när det är planerat (något jag inte kände till  Södertälje).

“du löser ut ditt snitt när du vill” sa hon på det och sen var vi i princip färdiga.

 

10

sånt jag tänker på ikväll

imorgon ska jag träffa en läkare på aurora-mottagningen på Östra. förmodar att jag ska visa mig värdig ett sectio och det känns ärligt talat sådär. jag vet inte alls vad som egentligen förväntas av mig.

i Södertälje blev jag bemött på ett bra sätt hela vägen och jag blev aldrig ens lite övertalad åt att välja en vaginal förlossning, däremot blev jag väl informerad om vad de båda förlossningssätten innebar. men jag har förstått att det inte är en självklarhet i alla städer så jag förbereder mig med att se över min gamla journal, med att läsa på och förtydliga för mig själv om vad som faktiskt skrämmer mig.

i min ömmaste punkt sitter min oro, fastetsad, för att något ska gå illa med barnet. därefter kommer en rädsla för att tappa kontrollen under själva förlossningen och till sist att jag ska bli så illa däran att jag aldrig kommer kunna lagas ihop, vare sig själsligt eller fysiskt. för även om många lovordar sina förlossningar finns det också dem som blir traumatiserade efteråt och jag kan nästan ge mig fan på att jag skulle höra till den senare kategorin.

nåväl förhoppningsvis går allting bra imorgon, jag slipper ha taggarna utåt och kan se fram emot någonting lustfyllt istället för skräckinjagande.

6

hej februari

40045728371_b1425fa1d7_h 39049265204_6b07483f7b_h 25886979088_54396e7959_h

jag känner det i hela mig nu, att våren är på väg, det är någonting diffust i luften, som har börjat skvallra.

min mamma kommer med tulpaner och jag har börjat baka bröd. den ena fiolen har blivit med nya blad och ljuset, det dröjer sig kvar.

Ebbe-Lou har bytt förskola och nu är det jag som hämtar honom. det höll inte med avståndet till majorna när jag blev gravid och inte heller när han slutade sova middag – istället somnade han på vägen hem.

men allting har gått väl. bra mycket bättre än väntat och på morgnarna står han i hallen,  stampar otåligt och frågar när vi ska gå. när vi kommer hem brer jag smörgåsar, vispar ihop en smoothie, skalar morötter och kokar ägg till mellanmål.

och när jag vaknade idag var det plötsligt den andra februari. jag missade den första.

som vanligt rusar dagarna framåt och nu är det åtta veckor kvar. och eftersom jag hade det som jag hade det när jag var gravid med Ebbe-Lou tar det emot att klaga på den här graviditeten.

men visst, visst är det tungt och tröttsamt. man är någon sorts hormonell röra under nästan ett års tid och kroppen blir bara mer och mer långsam. och hjärnan, den vill inte alls fokusera på någonting vettigt.

nej, jag kommer aldrig att höra till dem som prisar tiden då man väntar barn.

men den här gången är det lättare att ta sig igenom det hela eftersom att det här barnet, det är till för mig.

det är inte för att jag vill ge Ebbe ett syskon, inte för att jag vill stärka banden mellan mig och Hugo och det har ingenting att göra med någonting annat än att jag själv har önskat mig den här lilla människan.

syftet är själviskt. jag älskar att vara någons mamma, jag längtar efter bebisbubblan och att få göra hela resan en gång till.

med Ebbe-Lou visste jag inte vad som väntade och det var svårt att längta efter annat än att det bara skulle vara över. men jag blev så förälskad i honom när han kom att jag nästan genast bestämde mig för att jag ville göra det här igen.

rätt stor skillnad för en som var så säker på att den här livmodern inte skulle bära så mycket som en halv unge, att en sterilisering fanns med på framtidens to do-lista.

8

det som bara är som det är.

från och med nu står lämning och hämtning på mitt schema. den här morgonens lämning är svår. Ebbe-Lou pratar redan innan jag fått på honom ytterkläderna om att han vill vara med mig. jag vill inte ljuga så jag säger försiktigt att jag hämtar honom sedan och då ska vi vara tillsammans resten av dagen. jag försöker förklara att mammor och pappor måste jobba och gå i skolan och att barnen måste vara på förskolan. han är ledsen ändå. såklart, han är ju så liten, min skatt.

på plats tar jag emot papper och försöker lyssna på vad pedagogen vill förklara medan Ebbe drar i min arm, jag tittar ner och ser hur tårarna brutit fram i hans ögon. det hela stegrar snabbt och plötsligt gråter han häftigt. helvete och fan, fan, fan vad jag hatar att lämna honom ifrån mig så här.

till slut måste jag säga hejdå, pussa, le, säga jag älskar dig, kommer sen och gå. precis när jag stänger till ser jag genom glasrutan hur han sliter sig loss ur pedagogens armar och springer mot dörren med blicken fäst på mig. han gråter högt och ropar mamma. jag tittar fort ner och sen går jag.

jag kommer aldrig att vänja mig vid det här.

6