mamahood.

det som bara är som det är.

från och med nu står lämning och hämtning på mitt schema. den här morgonens lämning är svår. Ebbe-Lou pratar redan innan jag fått på honom ytterkläderna om att han vill vara med mig. jag vill inte ljuga så jag säger försiktigt att jag hämtar honom sedan och då ska vi vara tillsammans resten av dagen. jag försöker förklara att mammor och pappor måste jobba och gå i skolan och att barnen måste vara på förskolan. han är ledsen ändå. såklart, han är ju så liten, min skatt.

på plats tar jag emot papper och försöker lyssna på vad pedagogen vill förklara medan Ebbe drar i min arm, jag tittar ner och ser hur tårarna brutit fram i hans ögon. det hela stegrar snabbt och plötsligt gråter han häftigt. helvete och fan, fan, fan vad jag hatar att lämna honom ifrån mig så här.

till slut måste jag säga hejdå, pussa, le, säga jag älskar dig, kommer sen och gå. precis när jag stänger till ser jag genom glasrutan hur han sliter sig loss ur pedagogens armar och springer mot dörren med blicken fäst på mig. han gråter högt och ropar mamma. jag tittar fort ner och sen går jag.

jag kommer aldrig att vänja mig vid det här.

5

6 kommentarer

  • Reply
    Ellen
    18/01/2018 at 09:52

    åh. <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      20/01/2018 at 23:00

      Puss Ellen <3

  • Reply
    Ellen
    18/01/2018 at 22:37

    Hej! Tänker att det är bra att inte vänja sig. Vore ju hemskt. Att sluta reflektera över varför den här morgonen inte var en dag att lämna famnen, det vill jag inte. Men de flesta dagar vet jag att de andra vuxna där är tryggheter nog att göra dagen bra. Och därmed har jag lite is i magen och inga tårar i mina egna ögon när jag svängt runt hörnet. Så långt kan jag sträcka mig. Men inte vänja mig. För jag har utrymme till att låta bli. Vi behöver inte lämna barnet längre dagar än han verkar trivas med, för det mesta. Tacksam för det. Men usch vad det känns eländigt de dagar det är en ledsen liten jag överger. <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      20/01/2018 at 23:17

      Tycker du har en så bra poäng och håller med till fullo – att det inte är bra att vänja sig. Det vill jag nog heller aldrig göra men däremot önskar jag ibland att jag inte kände så fruktansvärt mycket i de situationerna som faktiskt inte går att göra så mycket åt. Problemet för både honom och mig ligger inte riktigt i tiden vi är ifrån varandra utan det handlar mest om separationen i sig. För roligt har han bara en stund efter att jag har gått och leker gör han hela dagen fram tills jag kommer och hämtar honom. Och det är inte så många timmar det handlar om, så jag tror, eller hoppas åtminstone, att det ger sig snart för oss båda. <3

  • Reply
    Isa
    26/01/2018 at 21:54

    Hela min kropp mår illa när jag läser detta. Du ska inte må dåligt över att lämna ditt barn med ‘trösten’ att han en stund senare leker. Barn anpassar sig och köper läget.
    Jag hade samma problematik med min äldsta. Och jag fulgrät i bilen VARENDA dag.
    Men så frågade jag barnet en dag. Hur vill du göra lämningen? Och jag sa att du FÅR vara ledsen, det är jag oxå. För att jag saknar dig. Och du får sakna mig. Och att det är ok att sakna mamma och pappa under dagen.
    Ville hon vara i famnen hos ngn en stund? Ville hon sitta själv med en bok innan hon gick in till de andra barnen? Efter det gick det mycket lättare. Hon var ff ledsen men det var ju ok. Successivt växte hon in i känslan och hanterade den annorlunda. Hon är 6 år idag och kan ibland säga att hon saknat mig. Men att det är ok för att vi ses ju senare under dagen. 💕

    • Reply
      Sandra Bergström
      07/02/2018 at 07:12

      Hej! Jag uppskattar verkligen dina tips, jag har inte ens tänkt på att det skulle kunna vara ett alternativ. Just nu skulle det dock inte gå för han får upp förhoppningarna alldeles för fort om att jag ska stanna kvar och eftersom hans enda svar på samma fråga som du ställer till ditt barn är att “mamma stanna förskolan” så kommer vi inte långt. Vi skolade ganska nyligen in och då stannade jag ju med honom ett par timmar om dagen så det blev nog förvirrande för honom. Det var dock “bara” två sådana riktigt jobbiga lämningar (inte i direkt anknytning) och jag visste att han skulle låta sig tröstas av pedagogen så det kändes bra till slut ändå. Hade det fortsatt skulle det naturligtvis vara mycket mer aktuellt med en annan lösning. Kram <3

    Lämna en kommentar