vardag

en klänning, en hund och en tillvaro.

34844251192_11d5cb1e80_h 34875451121_aa9ce901e4_h

 

vissa dagar tvivlar jag på mitt föräldraskap och andra dagar gör jag det inte alls. upp och ner, upp och ner. Hugo och jag har ordnat en gemensam kalender, vår vardag är som ett välstrukturerat tetris. vi försöker hjälpa varandra med luckor av tid och om jag gör så här då kan du göra så här, det där. vi köpslår inte, vi tjafsar inte.

jag stannade upp med idén om en bra garderob men nu ska det bli av. så jag går igenom vad som redan finns, skriver ner vad jag saknar och går igenom vad butikerna har. beställer klänningar och lägger undan sådant som inte längre är jag. köper strumpbyxor och ett, två par skor med bra passform. välklädd, feminin, klassisk och bekväm är kanske några passande ord för vad som börjar bli.

Ebbe-Lou pratar så mycket just nu, han säger åt mig och Hugo att pussas och sätter ihop korta meningar. allt är inte helt tydligt men ju mer han upprepar desto bättre låter det. när vi bakar eller lagar mat är han mycket säkrare på handen – knappt någonting hamnar utanför. han provsmakar alla ingredienser och lyssnar noga när jag berättar vad de heter. min kärlek till honom har fått ett nytt uttryck – ibland när jag tittar på honom är det som att alla mina känslor intensifieras och jag måste blinka bort tårarna som kommer oväntade. innan har det bara varit djupt och lågmält men nu är det som att hjärtat istället vill skrika högt, högt, högt.

vi lagar köttfärssås till middag och han dricker mjölk utan att spilla. det regnar men jag öppnar fönstret ändå. ljuset är så nerdraget och utanför blommar det för fullt. jag trivs så bra här, i vår lägenhet, i vårt mörka kök.

i söndags packade vi skötväskan med allt som kan behövas under en dag med en tvååring och åkte till Skövde för att grilla och bada i en uppblåsbar pool, i mina svärföräldrars trädgård. efter lunchen tog jag med mig kaffet ut och la mig i en av sofforna på altanen. Charlie la sig nedanför och för en liten stund var det bara vi. tänk att det här är vad som finns kvar – jag och Charlie. ingen Katt och ingen Nikita. och vi är inte ens tillsammans mer.

älskade, snälla hund. hon hör så bra ihop med Hugos pappa och jag känner att ordet matte bleknar mer och mer. här behöver hon aldrig konkurrera om uppmärksamhet eller närhet. hon får istället precis så mycket kärlek som hennes lilla själ behöver. det är på sätt och vis en sorg, att det inte är jag som längre kan ge henne det. men det här är det bästa som kunde bli.

nästa vecka är min första termin på Medie och kommunikationsvetenskap gjord, det är med andan i halsen allting görs just nu men jag tänker hela tiden att snart är det förbi och sen, sen börjar sommaren.

4

4 kommentarer

  • Reply
    Julie
    31/05/2017 at 13:30

    Det er så fint å lese om deg og Ebbe! Har en sønn som er et par måneder eldre, og jeg kjenner meg igjen i nesten alt du skriver:)

    • Reply
      Sandra Bergström
      01/06/2017 at 10:15

      Tack! <3 Kul! Det är så häftigt med föräldraskap, att det är så universellt och att man liksom delar det med andra människor. Tycker det är något väldigt fint i det 🙂

  • Reply
    Nana
    03/06/2017 at 00:31

    Tänk ändå då fint att få ge henne en plats där hon får sina behov uppfyllda, och samtidigt kan du va trygg med att hon har de bra plus att ni ändå får nosa lite på varandras liv. Påminnas om ert band. Tror inte hon glömmer dig. Men hon lever ett gott liv som du gett henne.

    • Reply
      Sandra Bergström
      13/06/2017 at 09:50

      Ja, vi är ju fortfarande en del av varandra. Och glömmer gör hon ju inte, det känner jag mig ganska säker på 🙂 Tack för dina ord, Nana! <3

    Lämna en kommentar