en ranunkel och ett stycke bearbetning av egentligen ingenting.

en helomvändning i Sigges rörelsemönster tvingade mig till barnmorskan häromdagen. allting lät som det skulle och det fanns ingenting som skvallrade om någonting särskilt. ändå försvann inte känslan av tunga lager cement ovanpå bröstet. inte förrän långt efteråt förstod jag att jag börjat sörja förlusten av den lilla, i förväg.

så märkligt hur fort hjärtat och hjärnan sätter igång skyddsmekanismerna. hur dem genast börjar verka för att hantera det värsta tänkbara.

jag gick förbi både Blomrum och Engelska tapetmagasinet innan spårvagnen kom, för att fokusera på någonting annat. för att låta känslorna sjunka in så att jag sen kunde göra mig av med dem. för allting var ju bra, jag behövde inte låsa in mig i skyddsrummet riktigt än.

men jag fungerar som så, att jag måste vältra mig ordentligt i varenda känsla innan jag kan börja tänka logiskt och rationellt igen, om det är någonting som oroar mig. annars blir jag aldrig av med det.

färgen gick åt till ett nattduksbord åt Ebbe-Lou och ranunkeln hamnade på köksbordet – en vackrare vardag, hjälper alltid lite grann.

4

8 thoughts on “en ranunkel och ett stycke bearbetning av egentligen ingenting.

  1. Så skönt att allt såg bra ut även om det såklart finns en massa känslor, rädslor o lättnad i stunden efter!

    Åh ranunkler får de snart bli här hemma!

    1. Verkligen! Ja, få blommor lovar så mycket vår som just ranunkler, trots att den börjar säljas redan i november 🙂

    1. Tack <3 det kändes bättre dagen efter, det mesta brukar göra det när man fått sova lite på det 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.