mamahood.

en strålande lördag, artilleriet, krysantemum och en ganska jobbig vändning.

natten till lördagen packade Hugo en väska och åkte till Budapest med jobbet. det var inget särskilt tårfyllt farväl för vi var inte alls sams innan jag gick och la mig. och nej, vi är inte ett av de där paren som “aldrig lägger oss som ovänner”. ibland är det faktiskt skönt att  bara gå och lägga sig mitt i allt, vakna och ta ett nytt grepp om allting.

Ebbe-Lou, som börjat sova hela nätter, väckte mig klockan sju. mackis och Alfons åt honom och kaffe till mig. jag smsade med Hugo som mellanlandade i Berlin och därefter rasslade kärleksorden in. och ut. fastän det var bra länge sedan vi grälade så rörde det inte upp särskilt mycket. när det väl händer att vi grälar är det alltid stress, PMS eller för lite sömn med i spelet. ibland också brist på uppskattning – vi missar helt enkelt varandra då och då, när vardagen kräver som mest av oss. men det är ingenting som är farligt, vi är rätt så trygga. rätt så orubbliga och jag är aldrig särskilt orolig för oss. ärligt talat.

jag klädde upp min bästa hälft i ny sommarjacka och den fina kepsen. han såg ut som en fräsig miniversion av Peter Siepen och sa “ärta” och “hoppsan” hela vägen till Domkyrkan. han lärde sig de orden dagen innan och nu säger han dem hela tiden.

på Artilleriet köpte jag nya dricksglas och bad dem beställa in några tallrikar, betalade för mig och köpte med mig kaffe och kanelbullar från daMatteo innan vi tog spårvagnen hem igen. de säljer verkligen de absolut godaste bullarna, gjorda på surdeg. inte så mycket fyllning. lite mer vuxna, kanske man skulle kunna säga om man vill vara sån.

tog en bild på magnolian som snart blommat klart, utanför Ebbes fönster. för visst är det väl ändå en magnolia? ja, jo men det är det.

egentligen skulle jag bara ha EN blomma men kom som vanligt hem med fler. men je ne regrette rien, som jag brukar säga, fast på svenska för jag kan inte uttala det ordentligt på franska. trots två franska pojkvänner och flertalet franskalektioner.

jag har en ny kamera, en enklare variant. här provar jag selfie-funktionen. hejhej!

Ebbe åt en smörgås medan jag gjorde något så o-bloggigt som korv med bröd till lunch. sen hjälpte han mig duka. superfin lunch, inget tjafs, ingen som gled ner för stolen och ingen som behövde lyfta ut någon ur köket.

och sen, för första gången på flera veckor, somnade han när jag försökte få honom att sova middag. jag smög ut, gjorde en kopp kaffe och åt en kanelbulle. tänkte att det här är livet, att allt är underbart och var så jäkla odrägligt nöjd. sen vaknade Ebbe gråtandes och hade kräkts ner hela sin säng. han hade fått magsjuka. ridå.

4

8 kommentarer

  • Reply
    Ellen
    07/05/2017 at 16:26

    vilket avslut på en så himla fin dag. hoppas han blir piggare snart. <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      08/05/2017 at 12:40

      Tack Ellen! ❤

  • Reply
    hanna, förbanna
    07/05/2017 at 20:27

    åh, synd på magsjukan 🙁 men annars lät livet rätt härligt ändå, hoppas det blir mer så ändå <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      08/05/2017 at 12:42

      Det var och är rätt härligt ändå, trots allt. Snart är vi tillbaka på banan igen 🙂 Kram Hanna! ❤

  • Reply
    Nana
    07/05/2017 at 21:05

    Just detta inlägg behövde jag idag. Ett inlägg om livet. Om att allt inte alltid är rosenskimrande. Tack!

    • Reply
      Sandra Bergström
      08/05/2017 at 12:44

      Livet är aldrig bara rosenskimrande. Inte här i alla fall. Kram!

  • Reply
    Lund Johanna
    08/05/2017 at 12:16

    Nämen förlåt.. men det kom ett skratt där på slutet. Som jag känner igen mig. Man vet bara att det kommer vända precis när man andas ut och ba “det här är ju grejt och går så himla bra”.

    • Reply
      Sandra Bergström
      08/05/2017 at 12:49

      Haha livet med barn alltså. Mer oförutsägbart än något jag varit med om i hela mitt liv.

    Lämna en kommentar