livet

en stycke fas avklarad och fredagskänsla.

0109

vi har haft en period, jag och min lilla. han har levt ut, med mig. bara mig.
nästan inte alls med Hugo. tvärtom. Hugo har varit favoriten.
jag har inte haft en aning om hur man hanterar det här, så jag har mest försökt
vänta ut det. men det har varit svårt. tålamodet har sakta sinat men precis när allting
kändes som sämst – då vände det. trots det tickar oron ändå på i bakgrunden, om jag
blev nedstämd av det här, hur ska det då gå med en ett-två-treåring? antar att

det är omöjligt att varken svara eller förbereda sig på.
just nu verkar det i alla fall vara över. varför vet jag inte.

kanske är det ljuset som för oss tillbaka till varandra. allting blir mycket lättare
med några strålar sol. idag har vi haft flera, de har gått igenom hela lägenheten,
vandrat över oss båda. Ebbe-Lou har suttit i vår säng, studsat upp och ner, inspekterat
en galge och pratat med mig. jag har sorterat ut bland kläder och påslakan, packat ner

sådant som ska ges bort och sådant som ska sparas.

vid sidan om planerar jag att sätta upp spetsgardiner och en tavelvägg.
men innan jag tar mig an något mer ska jag vältra mig i vårsol, fredag
och lite slarviga kramar från en liten som har fullt upp med att stå, gå
och upptäcka

varenda liten vrå som finns att peta i.

2 kommentarer

  • Reply
    Sandra Bergström
    07/04/2016 at 17:54

    Det är omvälvande, läskigt och stundtals svårt. Kanske allra mest i början, men ju mer bekant man blir med ämnet, desto mildare tror (HOPPAS!) jag att det blir. Kram till dig Sandra <3

  • Reply
    Sandra
    07/04/2016 at 17:54

    Åh, vet inte alls hur det här känns men bävar efter att behöva bli bekant med känslorna.

  • Lämna en kommentar