vi gick långpromenad igår, köpte med oss kanelbullar, chai och kaffe. satt på en bänk och pratade om
föräldraledighet, om hur mycket vi längtar efter fler barn och om annat som hör livet till. Ebbe-Lou, som
slutat sova i vagnen låg nerbäddad och såg sig omkring och Charlie letade mest smulor under bänken.
det här är den nya vardagslyxen, tiden vi har tillsammans.
föräldraledighet, om hur mycket vi längtar efter fler barn och om annat som hör livet till. Ebbe-Lou, som
slutat sova i vagnen låg nerbäddad och såg sig omkring och Charlie letade mest smulor under bänken.
det här är den nya vardagslyxen, tiden vi har tillsammans.
en man gick förbi oss och log. tänker att han kanske tyckte vi såg ut som en familj. kanske att det kändes.
det är så sällan en själv tänker på det, på att vi är en liten familj som tar sig fram på gatorna, förbi övergångsställen
och andra människor. självbilden liksom, kommer den någonsin fungera som den ska?
det är så sällan en själv tänker på det, på att vi är en liten familj som tar sig fram på gatorna, förbi övergångsställen
och andra människor. självbilden liksom, kommer den någonsin fungera som den ska?
2 kommentarer
Anonymous
07/04/2016 at 17:53Jag känner likadant. Tacksamheten över att kunna vara två hela vägen. Aldrig annars hade det gått så bra som det gjort för oss.
christin
07/04/2016 at 17:53är det något jag är in i märgen tacksam för här i livet så är det möjligheten jag och anton har att vara tillsammans så mkt som vi är nu. Den är en ynnest.
och det där med att se sig själv utifrån, i främlingar. Folk fortsätter att le mot oss när vi båda två tjoar ner i vagnen till Algot. Jag tror vi se väldigt förälskade ut och det är väldigt fint.