personligare.

ett år sedan







det är den första juli och jag sitter på en bänk utanför Trädgårdsföreningen. sakta sjunker hemkomsten in, medan Jonna leker med Ebbe. de susar runt i parken och jag ser regnet närma sig ovanför oss. men trots regnskuren ligger det en lättnad i luften. som en utandning.

kanske är den min.

jag tittar på dem igen, hon jagar honom och han skrattar så han kiknar. det slår mig att det här är det nya livet.

vi skiljs åt med ett vi ses imorgon. en så ovan fras. ett så annorlunda avsked i jämförelse med hur de sett ut de senaste åren. det känns som att jag ljuger, som att jag snart sitter på tåget tillbaka mot Södertälje igen.

men jag går inte mot Centralstationen utan jag fortsätter uppåt mot Avenyn, till hotell Bellora där vi har ett hotellrum två trappor upp, jag och Ebbe. Hugo är inte med oss – han packar det sista och imorgon kommer han och Johan.

resten av kvällen sitter jag med Linda på rummet. vi har kaffe, bakelser och macrons från Le pain och vi pratar hela tiden om det nya livet. om att nu är jag äntligen här, där jag hör hemma. men orden känns tomma för jag tror inte på dem när jag säger dem. för innerst inne känns det som att jag imorgon ska se hur Göteborg försvinner utanför tågfönstret och glider mig ur händerna, som alla de andra gångerna.

jag klär Ebbe i pyjamas och han leker länge med knapparna till det lilla kassaskåpet i väggen. sen sover jag oroligt hela natten, jag är rädd för att han ska trilla ner från sängen trots täcken och kuddar vid kanten. men jag vaknar till,varje gång i tid, för att dra honom nära mig igen.

på morgonen äter vi några croissanter och lite äggröra till frukost, sen åker jag med honom till en hållplats som bara mitt tonårsjag sett genom en bilruta mitt i natten, på väg till någon fest.

jag låser upp och går sen omkring i lägenheten som ska bli vårt nya hem och tittar in alla rum innan jag sjunker ihop på golvet i någon sorts långsam, försiktig och modlös förtvivlan.

det här är främmande, här är inte rent och allting är i ett sämre skick än jag hade föreställt mig. jag vet inte hur jag ska kunna göra detta bra och hela tiden tänker jag på vår lägenhet i Södertälje. på våra vackra fönster, på det stora köket och på båtarna som åker förbi utanför fönstret.

jag vet inte längre vad jag vill och frågar mig själv om och om igen – hade jag fel? skulle vi ha väntat på någonting bättre? behövde jag ha så bråttom? jag vågar inte låta Ebbe röra någonting, han blir frustrerad och är inte medgörlig alls. allting känns svårt.

när jag låser dörren går jag raka vägen till spårvagnen och åker hem till Jonna. Ebbe river förtjust ut allt hon har i sina köksskåp och sen somnar han i min famn på soffan. det börjar kännas lättare, där och då, när jag tänker på hur enkelt det var att ta mig till henne – det här är ju anledningen till att vi flyttar.

samma sak slår mig morgonen efter när jag och Hugo äter frukost med Håkan och återigen när vardagen börjar på allvar och Hugos restid inte längre är på tre timmar, utan en halv.

vi trevar oss försiktig fram igenom årstiderna och gör välbekanta platser till våra igen. men det tar tid innan vi återigen känner oss hemma. det tar tid att ställa om, att hitta vår plats som familj här.

men när dagarna, veckorna och månaderna gått börjar vi sakta återgå till dem vi var innan vi flyttade. dem vi blev, dem har vi ruskat av oss, kvar av dem finns bara små små spår. de ledsna människorna, fyllda med längtan och saknad – de har blivit till tunna skuggor som inte är mer än en påminnelse om det som har varit.

3

2 kommentarer

  • Reply
    sofia
    05/07/2017 at 10:49

    fint <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      06/07/2017 at 11:33

      tack bästa Sofia <3

    Lämna en kommentar