personligare.

från en latte vid Hagakyrkan till en barnvagn vid Domkyrkan med 6 år dem emellan.

33244195030_66fadc9516_h 32813910933_913459fdfe_h 21970124129_35dabfad89_h 32813910363_f38d6e3cfb_h 33586817446_2109890976_h 33499130021_56f53e1e89_h 34387127224_20b529a302_h 32768756664_9c48b28a65_h 35662035980_5e88165657_h 36268295185_6cae646486_h 36570234265_21ef277e82_h 35020508684_38a0bdd032_h 35860333655_e4e6cf5d9e_h

vi har precis suttit med varsin varm choklad innan vi ger oss ut i vimlet. två husets tack, sa jag när jag beställde.

egentligen är det inget vimmel för den första butiken ligger vägg i vägg med platsen vi precis lämnat. jag går igenom alla hyllor jag ser, väljer böcker och spel efter ålder och framsida.

det är första gången som jag inte beställer hem julklappar på flera år. Hugo rullar runt på Ebbe-Lou, fram och tillbaka går de på Magasinsgatan medan jag går in och ut ur de olika butikerna och letar efter flygplan, pennor, raketer och böcker.

för alla vi passerar är vi inga särskilda alls, men för mig är dem en del av en tillvaro jag älskar trots att vintern är alldeles grå istället för vit. jag gläds åt att det här är min plats med. att jag inte ska behöva åka längre än ett par spårvagnshållplatser för att komma hem.

jag bär sällan svart numer och i mina öron hänger återigen stora bitar av mässing,
glitter och stenar.

själen fladdrar inte längre lika vilset innanför bröstet och jag har återfunnit mitt självförtroende, min självkänsla. allt det som får mig att stå stadigt med båda fötterna på jorden.

och jag känner tydligt hur det flätar sig in i allt jag gör – i mina samtal, i min hållning, i mina kläder, i min blick.

jag känner mig inte längre fångad, jag känner mig fri. fri att leva ut, fri att vara allt det som är jag, igen. det mörka hålet precis nedanför solar plexus är inte längre lika djupt. de stillsamma och tunga tankarna har blivit mer snabba och lätta. som fjärilar istället för svart rök.

sakta har jag börjat förstå lite mer om hur jag fungerar. om vilken extrem hemmakatt jag är. och att om jag vore ett djur som plötsligt behövde flytta skulle jag förmodligen vara ett sådant som dog av sorg. jag är en sådan som växer samman med min plats, att rycka upp mig har förödande konsekvenser för min själ. jag är ingen äventyrare, det blir aldrig ett liv i Paris för mig.

det är här jag hör hemma. i allt det som varit, i allt det som finns och i allt det som livet fortfarande har för mig att möta.

7

4 kommentarer

  • Reply
    Ellen
    20/12/2017 at 23:31

    Fint skrivet om en bra känsla och roligt att se bilderna från förr. Jag blir glad för din skull att du känner såhär! Kan ana för egen del att jag blir lite klokare med tiden och landar i saker. Men skulle vilja nå framåt, fortare! Otålig…:)

    • Reply
      Sandra Bergström
      04/01/2018 at 16:12

      Tack Ellen! Ja med tid kommer ju erfarenhet och allt det där, det finns verkligen sanning i de där gamla orden. Ja, så känner jag med rätt så ofta. Fast det avtog dock liiite efter jag fyllde 30 🙂 <3

  • Reply
    Ellen
    21/12/2017 at 10:25

    men åh!

    “om jag vore ett djur som plötsligt behövde flytta skulle jag förmodligen vara ett sådant som dog av sorg. jag är en sådan som växer samman med min plats, att rycka upp mig har förödande konsekvenser för min själ.” <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      04/01/2018 at 16:11

      <3

    Lämna en kommentar