personligare.

fredag

33105359074_0480ad07eb_h

jag som alltid tackat nej till inredningsreportage och främmande fotografer i mitt hem välkomnar Sofia för bilder till hennes portfolio. jag målar hyllor kvällen innan och dagen efter köper jag ingredienser till en frukost jag inte dukat upp på länge. medan hon går omkring och fotograferar sitter jag i köket och äter chevre med honung på surdegsbröd. jag ställer fram en kopp kaffe åt henne i vardagsrummet.

när hon sätter sig mitt emot mig så pratar vi. rättelse; jag pratar. min mun går i ett. jag känner mig upprymd och på bra humör – det är fredag, solen skiner och jag får äta frukost utan man och barn, i lugn och ro. jag bestämmer att det här ska bli en ny fredagstradition.

precis när Sofia ska gå hör förskolan av sig. Ebbe vill inte äta och inte heller sova, kan vi hämta? Hugo åker, jag möter dem i stan. vi äter lunch i solen utanför Hotell Eggers innan Hugo springer tillbaka till jobbet. Ebbe äter med god aptit. jag är glad, till och med lycklig – här sitter jag i solen med min lilla familj och äter lunch, i Göteborg.

Ebbe somnar på spårvagnen. jag lyfter över honom till sängen. lirkar av skaljacka, skor, halsduk och vantar. dukar upp resterna från frukosten och tänker att livet är så fint, så fint.

men.

parallellt med min morgon, med min fredag, pågår någonting annat. en människa har bestämt sig för att köra en lastbil rakt in i och över andra människor. en människa har bestämt sig för att försöka ta livet av så många andra människor som möjligt idag.

över hela internet rör sig en våg av frågor och kommentarer. är du okej är du säker blandas med rasistiska fraser och bilder på Stockholm. allting är en enda röra. pray for stockholm dyker också upp. och det är någonting med det som känns så ihåligt. varför varför varför för Stockholm? varför för Paris, varför för Nice? varför aldrig för Aleppo eller andra platser där detta händer?

nej, jag klistrar inte på mig den dekalen. jag väljer inte. jag kan inte välja. jag kan inte manifestera mina sympatier för endast en plats, för endast en typ av människor. det känns som ett slag i ansiktet på alla de andra människorna som också står innanför den här fruktansvärda cirkeln. medkänsla, medmänsklighet bör inte styras av geografiska avstånd och jag väljer istället att ägna dem alla en extra tanke, i dagar som dessa.

jag läser också att man inte ska vara rädd, man ska vara modig. inte låta detta förändra någonting. jag ställer mig tveksam till de uppmaningarna, fastän jag förstår syftet med dem.  att inte låta de andra vinna.

det är en fin tanke, det är det verkligen. men jag kan inte leva efter den.

dagen efter att detta har hänt måste jag in till stadskärnan och jag rör mig medvetet där jag tror att det är minst riskabelt, kastar ett extra öga över axeln och runtomkring mig. för jag vill komma hem igen. jag vill pussa min son i hans fjuniga lilla nacke, bråka om pyjamasen och sen höra hur han faller i sömn. jag kommer aldrig bli så modig eller principfast att jag riskerar det.

5

4 kommentarer

  • Reply
    Sanna
    10/04/2017 at 12:53

    Fruktansvärt det som hände i fredags. Jag tror det hade varit annorlunda om jag hade haft barn, då hade jag nog varit mer rädd. Och jag ska inte säga att jag inte ser mig över axeln en extra gång, för det gör jag. Men jag är liksom inte rädd för att leva på grund av det som hände. Det går emot min natur, min hjärna, att begränsas på det här sättet som de vill begränsa oss. Bli skrämd så som de vill skrämma oss. Jag åkte till Köpenhamn dagen efter, det känns liksom som att allt blir tryggare direkt efter något sånt här sker. Att folk är mer vaksamma, myndigheter mer uppmärksamma. Mer sånt jag inte vill vara rädd för. Folk som drar parallellen att nu hände det här i en stor stad, så nu kan du inte befinna dig i en stor stad alls förrän allt har lagt sig, för det är farligt. Jag tror tyvärr inte alls vi kan förutspå det, och väl är väl det? Hur hade livet varit om en gick runt och oroade sig för just det här hela tiden? Jag har så mycket annat jag oroar mig över, så jag känner att jag helst inte oroar mig för galna människor som… ja, som vaddå egentligen? Jag kan inte ens uttrycka vad jag känner för människor som utför sånt här. För i grund och botten tycker jag synd om dem. Att de är så urbota dumma i huvudet liksom. Näe, jag släpper helst det där, för jag kan inte uttala mig, kan inte sätta ord på frustrationen och ilskan som uppstår när jag tänker på människor, oavsett nationalitet, etnicitet och religion, som brukar våld i propagandasyfte.

    Håller helt med dig, allt blir ihåligt. Jag la inte heller upp särskilt mycket om dådet. Hade jag bott kvar i Stockholm, jobbat kvar där jag jobbat hade jag ju varit mitt i händelsernas centrum och säkerligen skrivit mer. Men nu var jag i Göteborg, blev så klart skärrad, men inte så att jag känner att jag vill skriva för mycket. Jag känner ofta så. Att det inte är min sak att säga, min sak att göra, min sak att sörja. Att jag inte har rätt. Men det kanske inte är rätt att inte känna sig ha den rätten? Jag vet inte. Men det känns som att det blir urvattnat, grått och söndertaget när en ältar. Jag är ledsen för det som hänt, och känner att jag kan liksom inte INTE nämna det i bloggen, för hur skulle det se ut? Bryr jag mig inte alls? Jag vet inte, det är svårt. Vi levde väl kanske på lånad tid, det kändes som att det var väntat, men samtidigt chockartat att det till slut blev en verklighet. Känner att jag gör precis som jag gjorde i religionskunskap på gymnasiet; lindar in mig i resonemang som inte leder någonstans. Men jag fick bra betyg för att jag kunde se perspektiven, så det känns helt okej att göra det här med. För jag sitter ju så klart inte på något svar. Om jag gjorde det hade kanske världen sett annorlunda ut. Eller om någon gjorde det. Jag vet bara att jag kan liksom inte vara rädd, för rädsla är en så förlamande känsla. Det förlamar i alla fall mig att vara rädd, för när jag blir rädd blir jag apatisk och oförmögen att kunna leva. Och jag vill ändå tro att jag tillför något till någon. Att jag i det tillståndet jag är i när jag är rädd och orolig, inte gynnar någon. Det utesluter inte att jag blir rädd ibland, för det blir jag ju som sagt. Men jag vill inte vara det. Precis som att jag inte vill ha ångest för vissa saker. Men det är ju heller inget en kan bestämma sig för att bara vara/göra. För då hade en väl kanske gjort det. Men att inte vara rädd behöver ju inte betyda att en är naiv, impulsiv eller rentav dum. Det håller en lite i schack, men jag vill inte att det tar över mitt liv. Då känns det inte lika meningsfullt. Men säkerligen kommer jag känna annorlunda när jag har en levande del av mig själv i livet.

    (Efter att bara ha tittat på bilderna i inlägget och läst det första såg min kommentar ut såhär:
    Wow, ni har det verkligen så himla fint, Sandra. Det ser så hemtrevligt och bonat ut. Jag inspireras till max!

    Men det kändes rätt så sjukt att kommentera bara det när texten flöt vidare i allt det där hemska).

    Kram!

    • Reply
      Sandra Bergström
      11/04/2017 at 08:46

      Först av allt Sanna: wow och tack för din tänkvärda (och väldigt vettiga) kommentar <3

      För mig, att inte leva efter devisen ”att inte vara rädd” innebär precis det du skriver – att en håller sig lite i schack, att en inte kastar sig ut och är just impulsiv eller dumdristig. Jag menade inte att vi alla ska sluta gå hemifrån eller sluta röra oss bland andra människor, vare sig man har barn eller inte.

      Jag tycker egentligen ingenting om vad människor väljer att vara men jag vänder mig lite mot den som säger åt andra att ”man ska leva som vanligt” när något sådant här har inträffat. För mig, går det inte.

      Och det innebär inte att jag går runt och är ängslig men lite mer vaksam med händelsen i bakhuvudet. För nu är det så nära, nu kan faktiskt vad som helst hända var som helst.

      Ungefär så som du skriver är ungefär så jag tänker mig när jag resonerar kring huruvida man ska vara rädd eller inte, och på vilket sätt.

      Uppskattar verkligen att du delade dina tankar kring detta och lyfte ditt perspektiv. Och jag förstår att det kanske var svårt att bara kommentera om det lite mer ytliga i det här inlägget men tycker det var fint att du fick med det också 🙂 Tack! <3

  • Reply
    Nana
    10/04/2017 at 23:28

    Du sätter ord på mina känslor. För just så är det. Det går inte att välja. Det enda vi kan välja är att välja att sprida kärlek för tolerans o mångfald.

    • Reply
      Sandra Bergström
      11/04/2017 at 08:10

      Håller med <3

    Lämna en kommentar