personligare.

fyra.

36959775694_0468c11497_h

– när vi bodde i Stockholm var det alltid tyst.
det var liksom alltid bara jag.

sedan vi flyttade finns det inte längre någon plats för den,
tystnaden.

Hugo hinner numer alltid hem precis innan kvällen
och vid vårt köksbord har jag ofta en vän eller en lillasyster.

samt en bestämd Ebbe-Lou, som säger jag gillar inte denna
när jag slår på Nyhetsmorgon.

– häromdagen försökte jag se en dokumentär. den var en timme lång
men det tog mig två innan jag äntligen kom till slutet. därför att min lilla
inte kunde sluta babbla och jag var tvungen att pausa, lyssna, svara
och sen spola tillbaka stup i kvarten.

– i vårt hem är det alltid något som låter.
det är inte som i Södertälje där det som lät allra mest
var en båt eller två, som flöt förbi utanför vårt vardagsrum.
eller någons steg i gruset på innergården.

och när allt annat gör så mycket väsen
blir det svårt att höra sin egen röst.

jag hittar den inte längre,
den som bar tankarna.

det är alltid Barnkanalen som låter mer,
grannarna. eller musiken jag lyssnar på
när jag åker spårvagn.

det är när alla somnar
som jag hör

vad jag tänker
vad jag känner.

det är när alla somnar
som jag ser allt
jag inte hann
låta blicken vila på.

och sen somnar jag med.

– vi finns här.

vi dricker smoothies
vi sätter blommor i vatten
och vi äter tacos på fredagarna.

och det är bra så.

6

9 kommentarer

  • Reply
    Mirre
    23/10/2017 at 11:50

    Oh så fina detaljbilder

    • Reply
      Sandra Bergström
      24/10/2017 at 10:26

      Tack! 🙂

  • Reply
    Ellen
    23/10/2017 at 11:52

    Fint beskrivet. <3 Har en smygande men bestämd känsla av att hela sommarens intryck liksom ligger halvt obearbetade just på grund av liknande tillvaro, att tystnaden och ron för egna tankar är försvinnande kort. Ett slags efternjut att ta av hela vintern kanske?

    • Reply
      Sandra Bergström
      24/10/2017 at 10:29

      Tack Ellen <3 ja, jag känner att det är lite samma här - just vad det gäller oarbetat. Och jag hoppas du har rätt gällande vintern, men jag undrar jag, just nu känns det som att livet med barn har skruvat upp allting i sådan maxfart att jag undrar om det kanske är först när de flyttat hemifrån som man kan börja andas ut lite och känna efter lite 🙂

  • Reply
    Nana
    24/10/2017 at 02:50

    En del av mig anar att de är ok att inte hinna med samtidigt anar jag en viss längtan av stunder av tystnad för att hinna landa. Dubbelbottnat som livet är. Fragment av livet här o nu.

    • Reply
      Sandra Bergström
      24/10/2017 at 10:31

      Ja men jag tror bara att det är så det är, att man får hitta sätt att förhålla sig till det och att kanske försöka modifiera den egna tiden lite mer, eller liksom omvärdera. Kanske kan man leva med Barnkanalen i framtiden som ett brus i periferin, kanske kan det bli den nya tystnaden. Att man liksom tänjer lite på sina egna gränser. Kram <3

  • Reply
    Frida G Svensson
    24/10/2017 at 09:52

    Jag har alltid behövt tystnad för att få energi, men nu försöker jag hitta trivsamheten i det ständiga ljudet.

  • Reply
    annika
    24/10/2017 at 15:04

    jag är mest ensam hela dagarna, men har alltid en podcast eller bok i öronen – även när jag ska somna! och lyssnar alltid på musik när jag jobbar vid datorn eller skrivbordet, så det är liksom aldrig tyst! Har inte direkt tänkt på att jag saknar det, men idag när jag var och simmade kom jag på att det är en av få stunder när tankarna får sväva fritt. Så det kan jag rekommendera!

    • Reply
      Sandra Bergström
      26/10/2017 at 10:54

      Ja men att simma är ju himla rogivande. Får nog börja göra det när den här lilla är ute 🙂

    Lämna en kommentar