personligare.

hösten.

när jag tittar ut genom fönstret ligger frosten över gräset. den är över nu, sommaren. ljuset hos oss är inte gyllene utan det är vitt. ett tiotal förskolebarn som dirigeras av ett par vuxna på trottoaren är alla klädda i mössor och vantar, precis som Ebbe-Lou var när han och Hugo åkte till förskolan tidigare.

jag har gått igenom alla våra vinterkläder. åt den lilla behöver jag inte köpa någon vintermössa i år, han kan ha samma som förra året.

i söndags bakade jag scones till lunch och lät Hugo sova länge. Ebbe pratade om sina kompisar på förskolan och igår pärlade vi armband, jag och han.

jag gör mig en till kopp kaffe och börjar reda ut alla tovor som blivit bland det som fått samlats på hög. tar en paus och rycker loss gulnade blad från mina växter och plockar upp legoklossar inne hos Ebbe-Lou. hans rum börjar bli färdigt. det är fint och föll ganska väl ut med de bilder jag hade i huvudet.

ett par av mina klänningar har börjat sitta åt så mycket att de fått läggas åt sidan i väntan på det andra livet som ska börja. jag trodde jag skulle vara mycket mer avslappnad och obrydd vad gäller kroppen, den här gången. och det är jag ibland men ibland är jag det inte.

Göteborg beter sig så som Göteborg alltid gör när hösten kommer. allting är så välbekant och vissa platser vet jag redan hur de ser ut utan att ens behöva besöka dem. jag trängs med många andra på bussen, på spårvagnen. men de upphör att finnas till när jag åker över vattnet. jag älskar den lilla stunden, den är min och jag delar den inte med någon.

förutom häromdagen då min blick fastnade på någon som gick på bron, bussen saktade ner farten så jag hann se honom väl. han gick på ett alldeles särskilt sätt, liksom långsamt och med ansiktet mot solen. som om han njöt, lika mycket som jag, av just den här lilla delen av staden.

3

2 kommentarer

  • Reply
    annika
    10/10/2017 at 13:25

    Åh, höstGöteborg! <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      12/10/2017 at 14:34

      Ljuvligt!

    Lämna en kommentar