Hugo 19.30

en dag i september, för fyra år sedan,
kysste Hugo mig för första gången,
på vår första träff.

vi möttes vid operan, vädret var dramatiskt
med mörka moln och hårda, kalla vindar.

hejdlöst, ljudlöst föll jag.
så stillsamt och så våldsamt
på en och samma gång.

utan några vidare reflektioner,
inget nytt under solen
och ingen fara på taket.
vi. vi. vi.

som en pusselbit, sa han.
ja, precis så. som en pusselbit, svarade jag.

inte min typ, tänkte jag sen,
men ville ha honom ändå.

var redan hans
och han redan min.

vi blev ihop, vi flyttade ihop, firade jul och förlovade oss.
flyttade till Stockholm, blev med Ebbe-Lou, flyttade igen
och gifte oss.

det fanns inget att vänta på. vi visste,
och det vi inte visste – det lärde vi oss på vägen.

en septemberdag fyra år senare väcker han mig med frukost.
det doftar pannkakor in i sovrummet och sommaren
är mitt uppe i ett av sina sista andetag.

Ebbe-Lou kommer springandes och tar sig upp i sängen.
berättar, på sitt eget vis, om allt de har gjort medan
jag låg och sov. lägger sen kinden mot min hand
och blundar en stund.

vi äter lunch på Biscotti, skålar för oss.
köper oss lyxen att få äta samtidigt,
med bitar av en baguette som valuta.

dagen går sen, i ett som vanligt rasande tempo.
småbarnslivet tar inte hänsyn till årsdagar, på något vis.
blöjor behöver bytas, porslin behöver diskas
och små tänder behöver borstas.

innan jag går och lägger mig sätter jag upp
en teckning på väggen, som vår lilla ritade
vid frukosten.

nu hänger den där, bredvid en fyra år
gammal anteckning, riven ur min kalender   
– Hugo 19.30.

0

8 thoughts on “Hugo 19.30

  1. Haha jag kan ju lova att jag lämnat några delar ute, tror inte det finns någon första tid som varit ljuvlighet rakt igenom 🙂 puss!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.