personligare.

jag, lite sommarplaner och ett par funderingar om kroppen.

imorgon åker vi till Hugos föräldrar i Skövde. vi ska bada, jag ska fortsätta läsa mina böcker och vi ska dricka kaffe i trädgården. jag ska gå med Charlie i skogen och vi ska åka ut på vischan och fynda på loppisar. vi ska ha sommar, i all sin enkelhet, på det allra finaste vis.

och jag, jag har en ny bikini som inte alls döljer den uttänjda huden på magen som graviditeten lämnade efter sig. hud som jag tror aldrig kommer se ut som den gjorde förut. ibland sörjer jag den, magen så som den var, men det är bara ibland. och för Ebbes skull måste jag lägga kroppskomplex åt sidan – de kan inte vara i vägen för en dag på badhuset eller stranden.

jag försöker tänka att min kropp är min kropp, och att den bara angår mig. att hur den ser ut inte är lika viktigt som vad den kan göra, vilket är massor.

och egentligen har inställningen till den blivit mer avslappnad efter att jag fick barn, vilket på ett sätt är märkligt eftersom den är så annorlunda nu med alla de bleka bristningarna på både låren och magen.

på sätt och vis har den gått tillbaka till det den en gång var, men med vissa ärr. det syns att den är använd, kroppen. inte förbrukad men använd. ändå tycker jag om den mer än någonsin.

5

4 kommentarer

  • Reply
    Nana
    13/07/2017 at 23:37

    Fint o läsa. Vi behöver va snälla mot våra kroppar. De som huserat guldklimpar. De som visar på att vi lever. Njut av tid med Charlie ❤️

    • Reply
      Sandra Bergström
      16/07/2017 at 19:55

      Håller absolut med. Det ska jag göra, kram! <3

  • Reply
    frida vingren
    17/07/2017 at 20:59

    Tack för för att du skriver detta <3. För att du delar med dig. Om magen, om flytten och om kaffetåren, ja allt det där riktiga, viktiga och ibland oviktiga som hör livet till. Jag läser ofta din blogg och känner igen mig.
    Du har en sån vacker ton i din språk – försiktig och modig samtidigt. Som att du väger orden noga och ändå trots att det är läskigt ibland, hoppar och testar dina vingar! Låter kanske löjligt men det ger mig hopp:) Tack!

    • Reply
      Sandra Bergström
      22/07/2017 at 07:39

      Jag var tvungen att behålla den här kommentaren lite för mig själv ett tag. Den var så mitt i prick på vissa punkter och jag fattar att det här låter kanske…jag vet inte…men det här är varför jag fortsätter att skriva här – för att jag når sådana människor som dig, som hör mig. Det är en känsla, finare än jag kan beskriva. <3

    Lämna en kommentar