mamahood 2.0

jag och den minsta i vecka 16 och 17.

de här bilderna är inte helt riktiga, för dagen dessa togs gick jag in i vecka 16. idag är det vecka 17. och det är väl egentligen idag som det small till rejält för nu är inte magen längre särskilt mjuk utan mer hård. som en basketboll. jag förutspår en kanonkula, liksom med Ebbe-Lou.

jag känner mig lite otymplig och kroppen är tröttare. vissa dagar mår jag så bra att jag glömmer bort att jag är gravid och vissa dagar mår jag så att jag inte kan tänka på annat. men alla runt mig är så snälla och omhändertagande.

Hugo sätter mig hela tiden främst och kräver väldigt lite av mig, min mamma står hela tiden vid sidan om, redo att hjälpa till. och min lillasyster hämtar Ebbe-Lou på förskolan ett par gånger i veckan. och mina vänner, de köper prinsesstårta, låter mig ligga i soffan och prata om sådant de redan hört tio gånger förut men som jag glömt bort att jag sagt.

om ett par helger kommer Hugos pappa med alla barnkläder vi ställt upp i lådor på deras vind och innan dess ska jag göra plats och måla om i ett skåp åt den minsta.

ännu känner jag inga rörelser, kan hända att det varit något diffust men jag är inte alls säker. jag längtar efter dem, rörelserna.

vissa dagar är jag mer orolig än andra och vissa dagar har jag ångest. när jag väntade Ebbe kunde jag bli med ångest för att min tillvaro var rörig och ledsam, men den här gången är mitt liv i en sådan ordning att jag där istället hittar ett lugn, när hormonerna dansar limbo innanför revbenen. men det är ovant att bara få ångest ur ingenstans och inte ha något att peka på. att vänta ut det.

ibland blir jag viktfixerad, fastän jag inte vill. de stunderna är korta och jag har bett min barnmorska att lämna den delen utanför, så det är inget högaktuellt ämne förutom i huvudet då och då.

men allt som oftast känner jag mig fin. och jag tycker att den stora magen är gullig, ståtlig. jag tycker så mycket om att kunna se på den och tänka på att det ligger en liten skatt där inne som jag snart ska få älska lika mycket som Ebbe-Lou. och då undrar jag alltid samtidigt hur hjärtat ska klara det, utan att gå sönder.

hur mycket kärlek kan ett enda hjärta rymma, egentligen?

9

6 kommentarer

  • Reply
    hanna, förbanna
    24/10/2017 at 13:47

    himla fint – hoppas ångesten lämnar dig ifred snart <333

    • Reply
      Sandra Bergström
      26/10/2017 at 10:51

      Tack fina Hanna ❤ det gör den nog. Puss

  • Reply
    Mirre
    24/10/2017 at 20:43

    Men oh jag bara älskar dina kläder

    • Reply
      Sandra Bergström
      26/10/2017 at 10:52

      Åh vad glad jag blir, tack! ❤

  • Reply
    frida vingren
    25/10/2017 at 20:45

    Bra fråga, har undrat samma sak själv så många gånger. Knasigt och fantastiskt det där att kärleken inte tar slut vid en viss gräns utan att den bara förmeras ju mer man älskar. Men visst blir man lite rädd ibland, fast kanske är lite rädsla bra också så att man inte tar saker för givet? Jag tycker du ska vara stolt, stolt över kroppen. Tänk vad den kan och förmår! kram

    • Reply
      Sandra Bergström
      14/11/2017 at 08:51

      Ja, jag tänker att det är viktigt att våga vara rädd också. Ibland finns det något gott i det med, precis så som du skriver. Och angående kroppen, det är jag rätt så mycket. Uppskattar den och älskar den för allt den gör för mgi, men ibland är det svårt när jag råkar trassla in mig i alla ideal som nystar in hela världen. <3

    Lämna en kommentar