mamahood 2.0

käftsmällen som landade några veckor innan.

39845516734_ff2407b030_h

jag är atopiker. har alltid varit och lär förmodligen alltid förbli. men jag har inte sett några symtom sedan jag var riktigt liten. inte förrän nu, under tiden som gravid. alla år jag fått vara utan får jag nu tillbaka på en och samma gång. plus graviditetsklåda.

pang krasch poff och hela kroppen var full med små kliande prickar.

så jag länsar apoteket på mjukgörande krämer, äter allergimedicin som slår ut mig och sover inte mer än två timmar om natten. händerna har blivit så illa däran att jag behöver hjälp med att öppna en flaska mineralvatten och när min mamma såg mig häromdagen började hon gråta.

jag är alltså riktigt risig.

idag köpte jag babyolja från Estelle och Thild och kapslar med omega 3 som lovar mirakel. det krävs inte mycket nu innan jag ger mig på rökelse, spökritualer och vigvatten. för nu är jag så jä v la matt.

barnmorskan och läkaren tittar medlidande på mig och mina såriga händer och mumlar mest att det inte finns så mycket man kan göra. de tar blodprover för att försäkra sig om att det inte är något fel med…gallan? levern? jag minns inte. och från att varit en ständig förespråkare av (egna) tidiga förlossningar på grund av inget tålamod, så har jag ändrat mig nu – jag vill inte att Signe kommer tidigare än den 3 april. jag känner mig inte redo. inte än. jag behöver varenda dag av de här sista veckorna som är kvar åt att göra ingenting.

dessutom är snittet lagt en vecka innan beräknad förlossning och det är tidigt nog, tänker jag. men så är det ju det att klådan och eksemet inte lugnar ner sig förrän hon är ute och levern, hormonerna eller hur det nu var kan börja stabilisera sig.

jag känner mig lite lurad. som om jag sprungit rakt in i en vägg, för mestadels har jag känt mig stark under den här tiden, självständig. och nu måste jag plötsligt be om hjälp, förlita mig på andra människor. vilket är fint att jag kan, men trist för att jag trivs i min vardag trots att jag för tillfället inte uträttar några stordåd.

nu är det lite mer mer än fyra veckor kvar innan den planerade operationen äger rum. och för att hålla ut har jag gett mig själv en morgonrock i linne, en skjorta och några mjuka handdukar. och choklad, alltid choklad.

har aldrig känt mig i ett sådant behov av omtanke som nu. för nu orkar jag faktiskt inte knycka mer på nacken, vara käck och traska på som vanligt, vara saklig och förnuftig.

inte ens lite.

 

 

 

5

12 kommentarer

  • Reply
    Ellen
    01/03/2018 at 16:17

    Heja dig, hoppas du hittar lite lindring och får bli ordentligt ompysslad <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      02/03/2018 at 05:46

      Tack Ellen, vad fin du är <3

  • Reply
    Karin
    01/03/2018 at 17:28

    Heja dig! <3
    Att det på något sätt triggas av hormonerna i din kropp just nu borde ju innebära att det snart försvinner, eller hur?
    En massa kärlek från en trogen läsare.

    • Reply
      Sandra Bergström
      02/03/2018 at 05:50

      Ja precis, läkaren säger att det borde reda ut sig så snart barnet är ute. Ska bara vänta…..fyra veckor till 🙂 och tusen tusen tack för fina ord <3

      • Reply
        Karin
        02/03/2018 at 08:13

        Skönt ändå! Även om trösten “om fyra veckor” just nu är lite som “om 25 år” i bad wording Åmål. 😂 Fortsätt pyssla om dig!

        • Reply
          Sandra Bergström
          05/03/2018 at 09:04

          Hahaha så klockrent!!

  • Reply
    Carin
    01/03/2018 at 21:19

    Åh som jag lider med dig! Jag fick hepatos konstaterat i v 37 (dvs typ levern lägger av, slaggprodukter tränger ut i huden, det kliar helt galet, jag svullnade upp ännu mer så jag kunde göra bollar av vätskan under huden på fötterna och om jag får killgissa det som de tar prover på dig för) och efter att ha sprungit (vaggat) in och ut på specialmödravården dagligen med BB-väskan med mig x antal gånger blev jag igångsatt 39+6 (vilket slutade i kaos och akut snitt under narkos, ironin i att vi var inne och pratade om planerat snitt i v 36… Låt mig säga så; jag blev utskriven från KK med orden ”ingen kommer neka dig ett elektivt snitt om du blir gravid igen efter denna mardrömsförlossning ) Sekunden jag vaknade efter narkosen var klådan borta! Det var nästan så jag då trodde att jag varit galen – hur kunde jag inte ha sovit på veckor pga en klåda som nu var helt borta?!

    Så även om det känns ovant; vila, be om hjälp, säg precis hur du mår – ingen mår bra av att du lider i det tysta. Hon är värt det guldklimpen, men det är helt okej att svära många gånger åt omständigheterna just nu. Kram!

    • Reply
      Sandra Bergström
      05/03/2018 at 09:04

      Tack snälla Carin för att du skrev här, kände mig så himla ensam? Jag sov min första natt inatt utan klåda och när jag vaknade var det med samma fråga som du – har jag blivit galen? Hur kan något som plågat mig så helt plötsligt bara vara borta? I fredags fick jag förresten svar på proverna och det var ingenting med levern, tydligen var det “bara” klåda. Hoppas så att den håller sig borta. Kram och tack tack tack för att du skrev <3

  • Reply
    frida
    01/03/2018 at 21:31

    åh, inte kul alls.! har inte mkt vettigt att säga mer än kram och heja dig!

    • Reply
      Sandra Bergström
      02/03/2018 at 05:51

      nej jag förstår, det är knappt så jag själv kan komma ut med något vettigare än typ svordomar kring det här. men en kram och lite omtanke räcker ganska långt 🙂 tack <3

  • Reply
    hanna, förbanna
    04/03/2018 at 19:37

    det slutade klia direkt efter förlossningen för mig! Sista veckan var helt sjuk, så lider med dig 🙁 tror att kyla hjälpte lite – och att bada (alltså, medan jag låg i badet). Kämpa på, snart är ni i hamn! Heja dig! <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      05/03/2018 at 09:05

      Jag har haft en helt natt utan kli, så kanske slutar det lite tidigare än så här. Hoppas det så innerligt. Tack för att du skrev Hanna <3

    Lämna en kommentar