livet

kompromiss, lunch och paus.

36195228521_41b13ee212_h

Hugo börjar arbeta igen, jag har flera veckor kvar tills min kurs börjar. vi har börjat äta frukost vid köksbordet och varje morgon sitter vi här, brer smörgåsar, häller upp mjölk och säger sätt dig ner tills jag börjar minnas uttrycket myror i rumpan och tänker att kanske ska jag bara låta det vara, kanske kan han få studsa upp och ner på stolen, ner på golvet och sen upp på stolen igen.

kanske hör det till när man är lite mer än två och kanske ska man bara vara glad för att han ens stannar vid bordet. jag bestämmer mig för att nöja mig med det och frukosten blir plötsligt trevligare.

vi håller handen hela vägen till bussen och råkar bli alldeles för tidiga – jag ska hämta mitt nya id-kort men Skatteverket har ännu inte öppnat. vi går till daMatteo. han rör sig fritt inom ett begränsat område, säger HEJ till en blomkruka och alla som går förbi oss, håller sin croissant i handen och utforskar sitt utrymme. morgonsolen skiner mot oss.

på Skatteverket ser alla allvarliga ut och vi stör genast den tysta, tunga stämningen. Ebbe vill inte alls sitta i vagnen, han vill springa kors och tvärs och ropa HEJ åt alla han ser. när jag lyfter upp honom i famnen blir han så arg som en så liten kan bli, men jag släpper inte taget. säger att antingen håller han mig i handen eller så får han sitta i vagnen.

han vill inget av det och protesterar med sin högsta stämma men jag är obeveklig. vakten följer oss med blicken medan jag utövar föräldraskap och medan Ebbe helhjärtat går in i sin roll som förbannad och djupt kränkt snart två och ett halvt-åring.

som om det vore lagstadgat ser jag för jävlig ut på mitt id-kort. men det spelar ingen roll mer, det är inga snygga vakter som ska titta på det längre. det är mest de på postkontoret och kanske en biljettkontrollant som ska se det.

innan vi tar bussen hem går jag in på Brogyllen och köper med lunch åt mig – mandelsmör, jordgubbar och vallmofrön på valnötsbröd. det är det godaste jag vet.

när Ebbe somnar med magen full av köttbullar och mjölk gör jag kaffe, lägger upp min smörgås på en tallrik och låter axlarna sjunka ner. aldrig har en sådan stund betytt så mycket som nu.

6

4 kommentarer

  • Reply
    Sandra
    03/08/2017 at 19:27

    Haha, livet med en 2,5-åring – en kamp och en ynnest! Känner igen mig i typ varenda rad 🙂

    • Reply
      Sandra Bergström
      04/08/2017 at 06:48

      Precis så är det! Skönt att läsa förresten, har nämligen börjat googla för att hitta någon som upplever liknande haha <3

  • Reply
    Hey Emelie
    05/08/2017 at 12:30

    Åh, du beskriver dina vardagsbetraktelser så himla fint och stämningsfullt – även om det ingår en 2,5-årings frustrerande protester emellanåt 😉

    • Reply
      Sandra Bergström
      10/08/2017 at 21:38

      Tack Emelie, uppskattar dina snälla ord 🙂

    Lämna en kommentar