personligare.

måndag.

mitt huvud är så tungt, det känns som om jag druckit all världens vin kvällen innan, fastän jag inte druckit någonting alls. jag upplever en trötthet jag inte känt av sedan jag var en morgontrött tonåring. en sådan som var uppe hela nätterna för att avhandla livets viktigaste frågor med mina närmsta vapendragare eller för att gå hand i hand med någon som fick tonårshjärtat att bulta. men så är inte fallet nu, nu är jag bara trött. efter graviditeten började kroppen gå efter en annan klocka och följa nya regler. när alla i föräldragruppen pratade om hur lätt de vaknade av sina små bebisar svarade jag att jag inte hörde någonting, jag gick inte att väcka. Hugo blev däremot mycket känsligare för alla ljud från Ebbe-Lou.

de gick för en timme sen. ut i regnet täckta med regnkläder och regnskydd. jag packade extra mycket kläder i Ebbes väska – han är inte den som säger nej till att leka i en vattenpuss. eller dricka ur den, med en spade som sked, när ingen ser. de kommer behöva byta om på honom idag, säkert flera gånger om. älskade lilla unge.

i lördags var vi på förskolan med de andra föräldrarna för att storstäda. jag förstår att det kan låta jobbigt, men det var det inte. jag tyckte om att ta del av varenda liten vrå som Ebbe rör sig i. kasta ut sådant som passerat bäst före datum, att få vara med och ta beslut om sådant som berör förskolan och att se vilka föräldrar de andra barnen har, de andra barnen som Ebbe leker och växer upp med på dagarna.

medan vi var där var Ebbe med sin mormor, de åkte ut på landet. han sprang på en åker med hundarna och åt smörgås med mycket smör på. när jag ringde svarade min mamma med andan i halsen och visste inte vad hon skulle berätta först, till slut fick hon ur sig att vi har så roligt, vi gör så mycket och oroa dig inte puss hejdå. de kom ett par timmar efter att vi kommit hem. Ebbe var alldeles utslagen och slocknade på ett par minuter.

på kvällen hade min mamma svårt att somna – jag tänkte på Ebbe-Lou och jag tänkte på dig, när han tittade upp på mig i mataffären hade han samma blick som du, när du var liten. det var som att möta dig.

nästa helg fyller jag 30. och det är den första födelsedagen jag kommer att fira med rädsla och oro. blir det någonsin någonting av mig, kommer jag att få något arbete, har jag valt fel yrke, är jag för gammal, är jag daterad? de här tankarna fanns där redan när jag fyllde 29, men var så vaga att jag inte riktigt brydde mig om dem. nu har de tilltagit i styrka och tvingat mig så hårt fram under det här året att jag upplever mitt tillstånd som ständigt snubblande, ständigt efter och aldrig med. det har varit en hård vår, och jag har mycket att ta igen. det visade sig att jag inte kunde trolla med tid, att dygnets timmar var 24 och att så var det med det.

6

5 kommentarer

  • Reply
    Ellen
    24/04/2017 at 12:11

    Hej! Vi känner inte varandra men någon gång för 2-3 år sen hamnade jag här och har kikat in och läst sen dess. Så kanske dags att säga hej. Jag tycker om att läsa dina ord, både det som är likt och olikt och alla skärvorna, glimtarna. Famlar själv i tankar om livet, att försöka bena ut, sortera, bli klokare, ta in livet som händer och ömt hålla kvar. Har jobb och kärlek och 2-åring och det är väl ungefär vad som får plats på mina 24 timmar. Känner med dig, ta hand om dig! Och förresten, 30 är alldeles lagomt. Kram!

    • Reply
      Sandra Bergström
      25/04/2017 at 13:45

      Tack för din fina kommentar. Det är just den här famnen man är så tacksam att landa i när man skriver något som känns så utlämnande. Vet du, jag tror verkligen du har helt rätt i att 30 är alldeles lagom. Den meningen fick mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv. Kram <3

      • Reply
        Ellen
        25/04/2017 at 22:27

        <3

  • Reply
    hanna, förbanna
    27/04/2017 at 19:53

    älskade det din mamma sa. Så himla fint. Blev alldeles rörd i maggropen.
    Och du, det kommer. 30 är ingen ålder! <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      01/05/2017 at 23:25

      Jag med. Kommer aldrig att glömma den meningen. Jag tror du har rätt, Hanna, jag tror du har rätt. <3

    Lämna en kommentar