när ‘sen’ blir till ‘snart’.

lagom till årets sista dag drog vi ner på tempot. när det blivit fel med inköpslistan återstod en enda sak för mig – att beställa hem mat, istället för att be Hugo gå tillbaka till affären.

i håret hällde jag glitter och bordet dukade jag med spets. sen kom min familj och vi åt pizza och flyttade skåp. vid halv nio hade jag nästan somnat i soffan. kort därpå sa min mamma åt alla att det var dags att gå.

jag somnade innan tio och tänkte att nästa gång jag vaknar så är det i början av tjugohundraarton. men ett par minuter innan klockan slog sig förbi det sista av 2017 vaknade jag av dånande fyrverkerier som välkomnade det nya året, det nya hoppet och alla de nya drömmarna och målen. på mina väggar målades färger och ljus upp igenom dåligt fördragna persienner.

på andra sidan den lilla vägen utanför mitt vardagsrum firades det för fullt. det hölls fest och jag såg människor i fina klänningar och vita skjortor kramas och stå med sina telefoner, så som man själv brukar göra, och försöka ringa och svara på sms.

det var fint, att livet pågick som vanligt där utanför.

nu är 2018 här, året jag väntat på. och jag tycker det är lite skrämmande. för nu finns det inget mer nästa år att luta sig emot.

6

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.