om att befinna sig under ytan av allting.

_MG_9460

_MG_9661   

nu är jag hemma hos dem igen. allt är sig likt men ändå inte.
Ebbe-Lou kan öppna skåp och har vuxit minst en meter på både höjden
och insidan.

och jag, jag vandrar mest runt i någon sorts koma. liksom utmattad, trots att

jag haft det fa n ta s tis kt. men ändå som om jag har hela huvudet inlindat i bomull.
allting känns så stumt på något vis och tystnaden är så högljudd, ungefär som under
vatten. antar att det blir så när man kastar sig från ett tempo och ett liv in i ett annat.

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.