bröllopet

om att kunna se på det igen, med en annan blick.

det har tagit mig tid, lång tid, att försonas med vårt bröllop och Ebbes dop. det enda jag kunde se framför mig var alla bitar som inte föll på plats.

som ett sorts trauma återuppspelade sig just allt det varje gång jag försökte närma mig den dagen.

men. det är sant att med tiden bleknar alla sår och häromkvällen kunde vi gå igenom bild för bild och skratta åt allt som blev. och plötsligt mindes jag hur vansinnigt goda minpajerna med lemoncurd var, det vackra porslinet och hur fin själva platsen var. och våra närmaste som reste långt ut till ingenstans för vår skull i kalla, mörka november.

jag kunde skratta åt hur Tove kröp runt på golvet och klippte av fransarna på min ofärdiga klänning medan prästen instruerade oss och att vi sen inte fick musiken att fungera till bröllopsmarschen och att det fick oss att se ut som ett luciatåg på ingång. och jag kunde skratta åt hur oerhört religiös Hugo plötsligt blev och prompt skulle ha en präst på plats. trots att han inte kan en halv psalm. möjligtvis ett budord eller två.

en romantikers värsta mardröm, skulle jag vilja våga påstå att det var.

då.

men nu känns det inte längre så. nu efteråt tänker jag att det blev lite så som det brukar bli när vi gör saker – bak och fram, upp och ner men bra till slut. för trots allt som blev fel så var det så mycket mer som ändå blev alldeles rätt.

det var inte den lyckligaste dagen i mitt liv, nej. men det var trots allt en av de finaste. jag önskar bara jag hade kunnat se det lite tidigare.

bilder Sarasblick

4

Inga kommentarer

Lämna en kommentar