mamahood 2.0 personligare.

om det som är.

 

jag fortsätter äventyret på min flotte. jag är mycket mer klar i huvudet nu och tillbringar den mesta tiden i vardagsrummet. illamåendet håller mig fortfarande alldeles still men det är överkomligt så länge jag kan läsa, tänka, drömma och skriva. Ebbe-Lou verkar tycka det är ett bra arrangemang – att jag inte kan röra mig någonstans och att han kan krypa ner under täcket hos mig hur ofta han vill.

i vanliga fall röjer jag runt här hemma och han brukar hänga på så gott han kan. att jag inte längre är i ständig rörelse tycks falla honom i smaken.

igår när han vaknade ville han inte gå till förskolan. stanna med mamma sa han och jag lät honom. kursböckerna förblev stängda och han fick gå runt i pyjamas nästan hela dagen. han kommer gå i taket tänkte jag när rastlösheten når honom. men jag hade fel. han var tillfreds. byggde koja under täcket, lekte med sina bilar och låg i min famn och tittade på barnkanalen.

det är annorlunda den här gången. mitt humör mörknar något av denna ständigt påtvingade stillhet, men jag vet att det går över. det kommer inte vara så här för alltid.

och så är det inget som blir riktigt lidande heller, inget som måste stanna upp – jag får ett fint stöd från universitetet och har fått lov att skriva allting ensam. jag behöver inte skriva en rad i grupp. vad gäller närvaro vid seminarier har mina två handledare gett mig samma svar; vi tar det sen, när det blir aktuellt, oroa dig inte. så jag har inte behövt ge upp någonting, bara hitta nya sätt, förklara och vara ärlig om hur hur landet ligger.

jag äter nästan bara färdigrätter och nutella-mackor. gör egen lemonad och är inte särskilt kreativ. jag låter kameran vila på skrivbordet för jag vet att i varje bild jag tar fastnar illamåendet, precis som när jag var gravid med Ebbe-Lou. än idag kan jag inte se på de bilderna utan att en våg av illamående faller över mig. så jag går bakåt, till tider då hjärtat var någorlunda helt och jag var fri att röra mig hur som helst. till bilder som lovar och påminner om att det som är kommer att bli någonting annat.

lite mer än nio veckor har vi passerat nu, jag och den allra minsta. och om inte många dagar alls får jag förhoppningsvis se ett litet hjärta ticka på en skärm.

6

6 kommentarer

  • Reply
    Ellen
    02/09/2017 at 18:04

    Så fint att kunna säga ja när barnet vill stanna hemma. <3 Och jag är full av beundran över att ni vågar detta stora äventyr igen! Än så länge vågar jag inte alls, men det stärker faktiskt att se andra göra det. Kram!

    • Reply
      Sandra Bergström
      07/09/2017 at 09:59

      Ja det är verkligen en ynnest! Vet ju att det kommer komma en tid när det inte längre går, så försöker ta tillvara på den möjligheten just nu. Tack Ellen, så himla fint sagt. Vissa stunder känns det som att vi inte alls förstått vad vi gett oss in på men jag hoppas det blir bra ändå 🙂 kram <3

  • Reply
    hanna, förbanna
    02/09/2017 at 19:11

    så himla fint inlägg, Sandra. Som vanligt, men ja – tåls ju att upprepas <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      07/09/2017 at 09:57

      Tack Hanna! Tröttnar aldrig på att höra det 🙂 <3

  • Reply
    Mirre
    02/09/2017 at 22:32

    Verkligen så många fina detaljbilder

    • Reply
      Sandra Bergström
      07/09/2017 at 09:57

      Tack! =)

    Lämna en kommentar